They don't know about us - Chapter 41
Följande dag vaknade jag ännu en gång av min mobils eviga burrande. Och ännu en gång lös Louis namn upp skärmen.
-”Hello?” viskade jag trött fram, fortfarande orolig för att det kanske var Harry som utnyttjade Louis telefon. Men precis som förgående samtal var det Louis röst som ljöd från andra sidan.
-”Hi Mads, sorry I didn’t called you last night but I had some serious business to deal with”
-“Oh really what did Harry tell you?”
-“He told me the truth. He really did cheat on you, and he really do regret it. Just like a dog who pooped inside, I promise you” Trots att jag just fick höra sanningen från Louis och det hela var egentligen ett bisarrt ögonblick, kunde jag inte låta bli att skratta. Louis fick mig alltid på bättre humör.
-”Nice to finally hear you laugh!” sa Louis glatt och genast sjönk mitt humör. Detta var ingen glad eller rolig situation.
-“Why did he do it Lou? You know him way better than anyone else” frågan kom fram som en viskning, men jag visste mycket väl att han hade hört den.
-”Honestly, I don’t know and neither do Harry. But when he gets alcohol into his system, he becomes another dude. I think he forgot who he really was and what he really had.”
-“Yeah he really did, and know he have lost what he had” muttrade jag till svar.
-“So it’s really true what his telling me? You broke up with him” frågan Louis ställde var knappt en fråga, mer ett konstaterande och en tung suck for ur mig.
-”Yes I broke up with him, it’s probably not the first time he cheated during these past days, he didn’t answer me for about four days, and neither did anyone of the other guys”
-“Wait didn’t Zayn, Liam and Niall answered your calls?” frågade Louis häpet.
-“No”
-“Oh crap” flög det ur Louis, jag stirrade tomt framför mig rakt in i höbalen, och direkt gick det upp för mig att Luke inte fanns längre och att jag aldrig skulle gå upp hit för att ösa ner halm till honom. Men snart gick mina tankar tillbaka på vad Louis precis sagt, ”oh crap” vad mena han med det?
-”What?”
-”If no one else answered your calls, I bet your theory about Harry is right. They probably saw him with other girls and decided not to tell you” Så fort Louis hade talat färdigt kände jag tårarna rinna igen. Jag som hade trott att vänner ställde upp för varandra, berättade sådana här saker för varnadra. Tydligen inte. Tystnaden höll i sig i någon minut innan Louis harklade sig och frågade den mest idiotiska från som man någonsin kunde ställa till en tjej i denna situation.
-”So… eh… how are you?”
-”Well except the fact that I just broke up with my boyfriend and had to put Luke down at the very same day, then I’m just fine.”
-“Luke? The horse? No way!”
-“That’s the truth, yes. And if you excuse me you can tell Harry that I’m gonna go and throw our infinity necklace and bracelet into the lake, because nothing between us two is “infinity”. Goodbye Louis” Sa jag strängt och klickade hårt på den röda luren precis som om det skulle hjälpa.
Så fort mitt samtal med Louis var avslutat sprang jag ner för lofttrappan och fann stallet tomt på personal. Jag drog en suck av lättnad, jag hade absolut inte orkat prata med någon, vid det här laget visste säkert alla om mitt och Harrys uppbrott eftersom skvaller löpte amok genom denna ranch. Jag gick snabbt genom stallgången och slog inte ens en blick på Lukes tomma box. Det skulle bli svårt att börja vänja sig vid att det inte existerade någon häst vid namn Lucky Luke förutom i mitt hjärta. Jag stegade in i sadelkammaren och drog snabbt ner Destiny’s sadel och träns innan jag gick bort till hennes box. När jag drog upp boxdörren möttes jag av Destiny’s vackra skäckiga ansikte som kollade förvånat på mig. Vi hade införskaffat Desitny som avelssto, eftersom skäckar var extra eftertraktade, men det hade visat sig att hon inte dög till avel på grund av hennes hetsiga temperament. Därför hade hon blivit en plåga för de flesta och ingen i personalen tyckte om henne något vidare eftersom hon hade en tendens till att bli aggressiv så fort man öppnade boxdörren. Men jag var varken på humör eller hade tid för att kunna ta itu med hennes humörsvängningar så jag gick bestämt in till henne med sadel och träns i högsta hugg för att visa vem det var som bestämde. Med en irriterande blick och några stampanden med hoven, gav hon upp och jag sadlade och tränsade henne snabbt innan jag ledde ut henne ifrån boxen och ut på stallplanen. Jag satte upp mitt blonda, nu trassliga hår, i en hästsvans innan jag tryckte på mig hjälmen och hoppade vigt upp på hennes rygg. Det roliga med Destiny var att hon var en total plåga så fort man skulle handskas med henne på marken, men när man satt på hennes rygg var hon en ängel. Det var bara jag och min mamma som hade insett det och, min mamma hade därför tagit henne som ”sin egen”. Jag smackade på henne så hon kom fram i skritt och vi började lunka iväg mot skogen.
När vi hade kommit fram till Watauga Lake hoppade jag av Destiny och fick genast ett ilsket nafsande mot mig. Snabbt hann jag dra undan armen innan hennes sylvassa tänder gnagde fast i mitt skinn.
-”Dumma häst” muttrade jag tyst fram. Jag knöt snabbt och smidigt fast henne i ett intilliggande fallet träd, noga med att se till så hennes tänder inte hann ta en tugga av mig. Så fort hon var ordentligt fastknuten gick jag ut på stranden. Med en duns satte jag mig på stranden och kollade ut på det spegelblanka vattnet. Det hade börjat skymma, vilket betydde att jag hade sovit större delen av dagen. En solnedgång syntes i horisonten och den orangea färgen speglades av i sjön. I samma takt som solen sjönk neråt, sjönk även plusgraderna. Jag satt och fingrade på mitt armband och kom ihåg orden som Harry hade sagt när han gett mig det: ” These bracelets, stands for ”forever” and that’s how long I want our relationship to last. So even though we are in different parts of the world, we can just look at this and know that the other person who wears the other one, loves you”. Men när jag tittade på det var jag nära att brista ut i gråt igen. Harry älskade inte mig längre, kanske i nyktert tillstånd men inte onykter. Jag skulle precis knäppa upp mitt armband när min telefon började burra. Jag drog upp den ur fickan och såg än en gång Louis namn på skärmen. Jag klickade på svara och la mobilen mot örat, men istället för Louis lättsamma röst hördes Harrys hesa.
-”Don’t do it Madison.” Jag satt som förlamad. Oförmögen att säga ett enda ord. Tårarna började rinna längs med mina kinder. Jag älskade honom fortfarande, men han hade sårat mig djupt.
-”Don’t throw the bracelet or the necklace into the lake. I still love you” fortsatte han. Men när han hade sagt de två sista orden kom min talförmåga tillbaka.
-”You don’t love me Harry” mina ord var bittra, knappt hörbara, men jag visste att han hade hört vartenda ord.
-”Yes I do. And if I could take everything back I would do it without hesitation. I was drunk Mads. I do dum stuff when I’m drunk and I’m so sorry for that”
-“You should have thought about that before you slept with some Australian girl”
-“I know…” denna gången var det hans ord som var knappt hörbara och en tystnad la sig kring vårt samtal. Inte pinsam, utan bara en stillsam tystnad.
-“Cheating is a choice Harry, not a mistake” mina ord var lätta, nästintill flygande och jag påmindes om att min farfar sagt exakt samma ord till min moster vars man hade varit otrogen.
-”But this was a mistake and not a choice! I didn’t think clear!” Harrys röst hade nu gått över till en desperate ton.
-”How many girls have you cheated during these days?” Mina ord var varken aggressiva eller ilskna, utan mer frågandes. Harry hade gjort fel. Det var inte mitt fel utan hans. Och han skulle få bära skulden för detta.
-”Three. And I’m sorry about Liam, Zayn and Niall, I told them to not tell you. So don’t be mad at them, it was all my fault. I thought I could cover it or something…” Sa han innan han tyst muttrade –“I’m an idiot”. Jag skulle precis ta och säga något i stil med att det var över och tjo fladderuddan hej då. Men Harrys röst avbröt mig.
-”And Madison, I’m really sorry about Luke and I wish that I could be there for you on Saturday. I really do. I’m so, so, sorry.” Lördag?? Lördag? Lördag! Åt helvete med lördag. Jag hade nästintill glömt att Hayley hade varit död i ett år i övermorgon. Allt annat skit hade dragit ner mig i ett läge där jag hade glömt min systers dödsdag. Men Harry kom ihåg.
-”I’m sorry too. Goodbye Harry” var allt jag lyckades säga innan jag klickade honom och tårarna som tidigare börjat rinna nu fortsatte att rinna. Ett år utan min syster i övermorgon. Ett år. Jag knäppte försiktigt upp armbandet och studerade det genom mina gråtfärdiga ögon. Harry & Madison, stod det inpräntat längs med evighetsfiguren slingrande kant. Med ens lyfte jag på mig och borstade bort sand från baken. Med en ansträngning kastade jag ut armbandet så långt ut jag kunde, likadant gjorde jag med halsbandet. Vår kärlek hade blivit något som jag aldrig skulle kunna hitta igen, precis som allt annat som hamnar på havets botten.
_____________________________________________________________________
Långt kapitel idag också!
Tack så hemskt mycket för alla kommentarerna på förra inlägget + besöksrekordet på 92 besökare igår! Ni som ställde frågor ibland gårdagens kommentarer har fått dem besvarade, så klicka in på Kapitel 40s kommentarer för att få ert svar! :)
Kan vi få 30 kommentarer på detta kapitel? :)
-”Hello?” viskade jag trött fram, fortfarande orolig för att det kanske var Harry som utnyttjade Louis telefon. Men precis som förgående samtal var det Louis röst som ljöd från andra sidan.
-”Hi Mads, sorry I didn’t called you last night but I had some serious business to deal with”
-“Oh really what did Harry tell you?”
-“He told me the truth. He really did cheat on you, and he really do regret it. Just like a dog who pooped inside, I promise you” Trots att jag just fick höra sanningen från Louis och det hela var egentligen ett bisarrt ögonblick, kunde jag inte låta bli att skratta. Louis fick mig alltid på bättre humör.
-”Nice to finally hear you laugh!” sa Louis glatt och genast sjönk mitt humör. Detta var ingen glad eller rolig situation.
-“Why did he do it Lou? You know him way better than anyone else” frågan kom fram som en viskning, men jag visste mycket väl att han hade hört den.
-”Honestly, I don’t know and neither do Harry. But when he gets alcohol into his system, he becomes another dude. I think he forgot who he really was and what he really had.”
-“Yeah he really did, and know he have lost what he had” muttrade jag till svar.
-“So it’s really true what his telling me? You broke up with him” frågan Louis ställde var knappt en fråga, mer ett konstaterande och en tung suck for ur mig.
-”Yes I broke up with him, it’s probably not the first time he cheated during these past days, he didn’t answer me for about four days, and neither did anyone of the other guys”
-“Wait didn’t Zayn, Liam and Niall answered your calls?” frågade Louis häpet.
-“No”
-“Oh crap” flög det ur Louis, jag stirrade tomt framför mig rakt in i höbalen, och direkt gick det upp för mig att Luke inte fanns längre och att jag aldrig skulle gå upp hit för att ösa ner halm till honom. Men snart gick mina tankar tillbaka på vad Louis precis sagt, ”oh crap” vad mena han med det?
-”What?”
-”If no one else answered your calls, I bet your theory about Harry is right. They probably saw him with other girls and decided not to tell you” Så fort Louis hade talat färdigt kände jag tårarna rinna igen. Jag som hade trott att vänner ställde upp för varandra, berättade sådana här saker för varnadra. Tydligen inte. Tystnaden höll i sig i någon minut innan Louis harklade sig och frågade den mest idiotiska från som man någonsin kunde ställa till en tjej i denna situation.
-”So… eh… how are you?”
-”Well except the fact that I just broke up with my boyfriend and had to put Luke down at the very same day, then I’m just fine.”
-“Luke? The horse? No way!”
-“That’s the truth, yes. And if you excuse me you can tell Harry that I’m gonna go and throw our infinity necklace and bracelet into the lake, because nothing between us two is “infinity”. Goodbye Louis” Sa jag strängt och klickade hårt på den röda luren precis som om det skulle hjälpa.
Så fort mitt samtal med Louis var avslutat sprang jag ner för lofttrappan och fann stallet tomt på personal. Jag drog en suck av lättnad, jag hade absolut inte orkat prata med någon, vid det här laget visste säkert alla om mitt och Harrys uppbrott eftersom skvaller löpte amok genom denna ranch. Jag gick snabbt genom stallgången och slog inte ens en blick på Lukes tomma box. Det skulle bli svårt att börja vänja sig vid att det inte existerade någon häst vid namn Lucky Luke förutom i mitt hjärta. Jag stegade in i sadelkammaren och drog snabbt ner Destiny’s sadel och träns innan jag gick bort till hennes box. När jag drog upp boxdörren möttes jag av Destiny’s vackra skäckiga ansikte som kollade förvånat på mig. Vi hade införskaffat Desitny som avelssto, eftersom skäckar var extra eftertraktade, men det hade visat sig att hon inte dög till avel på grund av hennes hetsiga temperament. Därför hade hon blivit en plåga för de flesta och ingen i personalen tyckte om henne något vidare eftersom hon hade en tendens till att bli aggressiv så fort man öppnade boxdörren. Men jag var varken på humör eller hade tid för att kunna ta itu med hennes humörsvängningar så jag gick bestämt in till henne med sadel och träns i högsta hugg för att visa vem det var som bestämde. Med en irriterande blick och några stampanden med hoven, gav hon upp och jag sadlade och tränsade henne snabbt innan jag ledde ut henne ifrån boxen och ut på stallplanen. Jag satte upp mitt blonda, nu trassliga hår, i en hästsvans innan jag tryckte på mig hjälmen och hoppade vigt upp på hennes rygg. Det roliga med Destiny var att hon var en total plåga så fort man skulle handskas med henne på marken, men när man satt på hennes rygg var hon en ängel. Det var bara jag och min mamma som hade insett det och, min mamma hade därför tagit henne som ”sin egen”. Jag smackade på henne så hon kom fram i skritt och vi började lunka iväg mot skogen.
När vi hade kommit fram till Watauga Lake hoppade jag av Destiny och fick genast ett ilsket nafsande mot mig. Snabbt hann jag dra undan armen innan hennes sylvassa tänder gnagde fast i mitt skinn.
-”Dumma häst” muttrade jag tyst fram. Jag knöt snabbt och smidigt fast henne i ett intilliggande fallet träd, noga med att se till så hennes tänder inte hann ta en tugga av mig. Så fort hon var ordentligt fastknuten gick jag ut på stranden. Med en duns satte jag mig på stranden och kollade ut på det spegelblanka vattnet. Det hade börjat skymma, vilket betydde att jag hade sovit större delen av dagen. En solnedgång syntes i horisonten och den orangea färgen speglades av i sjön. I samma takt som solen sjönk neråt, sjönk även plusgraderna. Jag satt och fingrade på mitt armband och kom ihåg orden som Harry hade sagt när han gett mig det: ” These bracelets, stands for ”forever” and that’s how long I want our relationship to last. So even though we are in different parts of the world, we can just look at this and know that the other person who wears the other one, loves you”. Men när jag tittade på det var jag nära att brista ut i gråt igen. Harry älskade inte mig längre, kanske i nyktert tillstånd men inte onykter. Jag skulle precis knäppa upp mitt armband när min telefon började burra. Jag drog upp den ur fickan och såg än en gång Louis namn på skärmen. Jag klickade på svara och la mobilen mot örat, men istället för Louis lättsamma röst hördes Harrys hesa.
-”Don’t do it Madison.” Jag satt som förlamad. Oförmögen att säga ett enda ord. Tårarna började rinna längs med mina kinder. Jag älskade honom fortfarande, men han hade sårat mig djupt.
-”Don’t throw the bracelet or the necklace into the lake. I still love you” fortsatte han. Men när han hade sagt de två sista orden kom min talförmåga tillbaka.
-”You don’t love me Harry” mina ord var bittra, knappt hörbara, men jag visste att han hade hört vartenda ord.
-”Yes I do. And if I could take everything back I would do it without hesitation. I was drunk Mads. I do dum stuff when I’m drunk and I’m so sorry for that”
-“You should have thought about that before you slept with some Australian girl”
-“I know…” denna gången var det hans ord som var knappt hörbara och en tystnad la sig kring vårt samtal. Inte pinsam, utan bara en stillsam tystnad.
-“Cheating is a choice Harry, not a mistake” mina ord var lätta, nästintill flygande och jag påmindes om att min farfar sagt exakt samma ord till min moster vars man hade varit otrogen.
-”But this was a mistake and not a choice! I didn’t think clear!” Harrys röst hade nu gått över till en desperate ton.
-”How many girls have you cheated during these days?” Mina ord var varken aggressiva eller ilskna, utan mer frågandes. Harry hade gjort fel. Det var inte mitt fel utan hans. Och han skulle få bära skulden för detta.
-”Three. And I’m sorry about Liam, Zayn and Niall, I told them to not tell you. So don’t be mad at them, it was all my fault. I thought I could cover it or something…” Sa han innan han tyst muttrade –“I’m an idiot”. Jag skulle precis ta och säga något i stil med att det var över och tjo fladderuddan hej då. Men Harrys röst avbröt mig.
-”And Madison, I’m really sorry about Luke and I wish that I could be there for you on Saturday. I really do. I’m so, so, sorry.” Lördag?? Lördag? Lördag! Åt helvete med lördag. Jag hade nästintill glömt att Hayley hade varit död i ett år i övermorgon. Allt annat skit hade dragit ner mig i ett läge där jag hade glömt min systers dödsdag. Men Harry kom ihåg.
-”I’m sorry too. Goodbye Harry” var allt jag lyckades säga innan jag klickade honom och tårarna som tidigare börjat rinna nu fortsatte att rinna. Ett år utan min syster i övermorgon. Ett år. Jag knäppte försiktigt upp armbandet och studerade det genom mina gråtfärdiga ögon. Harry & Madison, stod det inpräntat längs med evighetsfiguren slingrande kant. Med ens lyfte jag på mig och borstade bort sand från baken. Med en ansträngning kastade jag ut armbandet så långt ut jag kunde, likadant gjorde jag med halsbandet. Vår kärlek hade blivit något som jag aldrig skulle kunna hitta igen, precis som allt annat som hamnar på havets botten.
_____________________________________________________________________
Långt kapitel idag också!
Tack så hemskt mycket för alla kommentarerna på förra inlägget + besöksrekordet på 92 besökare igår! Ni som ställde frågor ibland gårdagens kommentarer har fått dem besvarade, så klicka in på Kapitel 40s kommentarer för att få ert svar! :)
Kan vi få 30 kommentarer på detta kapitel? :)