-”Gomorron gomorron, hör fåglar sjunga glatt gomorron gomorron i köööör” jag drog täcket tätare omkring mig samtidigt som jag hörde min pappas tondöva stämma glatt sjunga sin morgon sång. Snart kände jag hur han drog i täcket och jag försökte desperat hålla tillbaka det med all min kraft. Aldrig att jag skulle låta mitt varma sköna täcke gå åt intet!
-”Det är den stora dagen idag!” fortsatte han lika glatt men denna gången drog jag inte täcket hårdare utan lät mitt huvud sticka upp från täckets kant, jag kollade frågandes på honom och ett skratt for ur han. Jag älskade min pappas skratt, det var inte ofta man hörde det, ännu mindre sedan Hayley dog så när hans hesa, ”groggy” röst över gick i ett skratt kunde jag inte låta bli att le.
-”Det är den 29 november Madison! Säg inte att du har glömt det?!” min pappa kollade på mig förfärat innan hans förvånade mun gick upp i ett smilband. 29 november. Självklart! Det var dagen då vi skulle ta in alla unghästar som sedan i våras fått springa fritt i ”präriehagen”, en hage som tog upp halva pappas egendomar där alla unghästar fick växa upp i en stor flock. Snabbt for jag upp ur sängen och drog på mig ridbyxorna och stövlarna som vanligt var placerade intill min säng innan jag med en duns satte mig ner.
-”Pappa… Jag har ingen häst längre” Om det var möjligt att gå från glad till ledsen på en sekund, så hade jag klarat det. Under fem minuter hade varken Harry eller Lukes bortgång fyllt mina tankar, men nu var dem fyllda av dem. Det var alltid Luke och jag som hade gett oss ut på den årliga ”Präriejakten” som dagen till ära kallades, till och med det år som jag hade tagit uppehåll från ridningen. Jag placerade surmulet mitt huvud i mina händer och långsamt smekte pappa min rygg i ett försök till att trösta mig.
-”Jag vet hjärtat, men det är präriejakten vi talar om, inte kan du missa den!” jag gjorde ett försök till ett leende och kollade sakta upp på min pappa.
-”Jag vet, men det kommer inte bli detsamma utan Luke”
-”Vet du vad?” sa pappa glatt och kollade på mig med intensiva bruna ögon, jag skakade lätt på huvudet och reste mig upp i sittande ställning.
-”Du får bli den första, någonsin, att välja en unghäst som din egen” sa han i en allvarsam ton, Jag kollade storögt på min pappa som nu log glatt. Han var verkligen på bra humör idag. Min pappa var väldigt sträng med att ingen, någonsin, fick välja en unghäst att ha som sin egen. Unghästarna såldes bra och var eftertraktade och min pappa ville därför inte att någon skulle bli fäst vid dem, ifall dem skulle säljas. Därför kom detta som en chock för mig, trots att ingen häst någonsin skulle kunna ersätta Lucky Luke, var detta det bästa som kunde hända. Att få en egenuppfödd häst.
-”Så du menar att jag blir den första i världshistorien att få en alldeles egen unghäst från Windy Oaks Ranch och att jag själv får rida in den?” jag kollade storögt tillsammans med ett passande stort leende på honom och han nickade febrilt.
-”Men, du måste lova att Travis hjälper dig, han har mer erfarenhet av unga hästar än du” min pappa hade åter fått ett strängt ansikte men jag nickade febrilt vilket ledde till att hans leende kom tillbaka.
-”Bra, du får rida på Night idag, duger det?” frågade pappa. Jag nickade glatt. Night var nämligen Lukes bror och hade därmed ett likasinnat temperament. Snabbt kramade jag om pappa innan jag började leta fram en skjorta i min stökiga garderob. 
-”Toppen, skynda dig ner nu och ta något varmt på dig, det är rätt kallt ute” sa pappa innan han glatt hoppade ut från mitt rum. Jag skrattade, min pappa älskade att ta in unghästarna från deras halvårs bete. För det var när dem kom, som pengarna rullade in och arbetet på gården sattes igång, så trots att jag älskade sommarens värme och sol, var vintern den bästa tidpunkten för det var då man spenderade som mest tid i stallet.

Om jag hade tyckt att min pappa varit extra glad idag, var det inget jämfört med resten av stallpersonalen och vad hästarna tyckte, som nu glatt galopperade fram längs prärie hagens ängar. Alla tjoade och stimmade och alla var helt klart övertygade om att detta var bästa dagen på året. Till och med jag med alla mina killproblem och sörjande av Luke hade roligare än vad jag hade haft sedan jag lämnade London. Nights dundrande hovar och kropp rörde sig rytmiskt under mig och jag kunde inte hjälpa att ge ifrån mig ett glatt skrik. Snart kom en skimmel, lika vit som snö, galopperandes upp bredvid mig, jag la snabbt märke till att det var Snowwhite och Travis och ur Travis mun for ett liknande glädje tjut ut. Jag skrattade vilket fick min kropp i obalans, men snart var jag tillbaka i den rytmiska galoppen. Jag kollade snabbt upp på Travis, hans ansikte som såg ut att vara mycket äldre än sina 20 år log glatt och när hans blick mötte min sprack hans leende upp i ett ännu större. Snart började min pappa sakta in Toby, hans svarta valack, och detsamma gjorde vi andra, så att vi stod på toppen av kullen precis innan ängen gick utför i en någorlunda kraftig nerförsbacke. Jag ställde mig försiktigt upp i Nights stigbyglar innan jag kollade ner på dalen som låg framför oss. Överallt stod, betade, galopperade unghästar i alla dess färger och jag kunde inte hjälpa att släppa ut ett lätt ”åhh”, denna syn var lika fantastisk varje år och alla reagerade på ett någorlunda liknande sätt. Efter fem minuters av åh:ande harklade sig min pappa och vände på Toby så att han stod med ryggen ut mot dalen och kollade glatt på oss.
-”Are you ready?” ropade han glatt. Tillbaka fick han något som mer eller mindre lät som krigar ljud och med full galopp vände han på sin valack och sprang ner för dalen tätt följd av oss andra.

Samtidigt som min kropp och sinne var koncentrerad på att göra min uppgift, vilket var att samla in hästarna så att dem sprang i en någorlunda ordentlig flock, kunde jag samtidigt inte låta bli att söka med min blick efter den unghäst som skulle bli min. Jag sökte igenom flocken med hästar samtidigt som Night vant pressade de yttersta unghästarna in mot flocken, snart lät jag det förbi gå och tänkte att jag lika gärna kunde välja när dem var samlade i de olika paddockarna på gården. Jag återgick till arbetet med min fulla kropp och riktigt njöt av att få galoppera på en outtröttlig häst i soluppgången. Men när flocken hade samlat sig och vi började närma oss gården föll min blick på hästen som galopperade bredvid mig, det underbara palomino stoet kollade på mig med forskande, pigga ögon innan hon gav ifrån sig ett ljuvligt gnäggande. Jag visste med en gång att jag hade hittat rätt.

Så fort hästarna hade delats upp ston och hingstar var för sig i olika paddockar, letade jag snabbt reda på palomino stoet och fick pappa dragandes efter mig. Han kollade snabbt på stoet innan han vände sig mot mig.
-”Bra val tjejen, hon ser stabil och lugn ut, precis rätt för dig. Gå och hämta Travis så får ni försöka få in henne i paddocken på gårdsplanen” sa han glatt och klappade mig nöjt på axeln innan han gick vidare. Snabbt sprang jag för att leta upp Travis, men snart kände jag av burrandet i min jackficka. Jag stannade och slog mig utmattat ner på höbalen som var precis intill.
-”Hello?”
-”Finally! I’ve been trying to call you all day! Where have you been?” frågade Lexie halft irriterat och halft uppjagat.
-”Lex, it’s November 29, it’s the big day you know” svarade jag henne.
-“Oh right, how did it go? Btw I heard about Luke…” tystnaden som uppstod var inget annat än tröttsam och en suck for ur mig.
-”It went really well actually, dad gave me one of the youngsters!” jag försökte låta glad, det var lika bra att vara stark och försöka gå vidare i livet än att sitta och tänka på det som hänt. Lexie uppfattade min vink och fortsatte denna gång med glädje i rösten:
-”Omg that’s awesome! I didn’t think he did that kinda stuff?!”
-”I know, but since Luke died he made an exception just for me!” sa jag.
-“I’m so happy for you Mads!”
-“Thank you, but what did you want to tell me?”
-“Oh… eh… you should watch the video I sent to you on twitter”
-“Ehm… okay, why?”
-“It’s about Harry… and you.”
______________________________________________________________________
Kommentera! :)