Han tog de få stegen över bron så att han stod precis framför mig. Jag kollade upp i hans klargröna ögon och även om jag skulle vilja att jag hade känt något slags hat, aggressivitet, förödmjukelse inom mig, bara något som hade fått mig till att skrika rakt upp i ansiktet på honom kunde jag inte. Mina starkare känslor tog över. Allt hat ersattes med kärlek.
Jag kunde inte röra mig, jag stod fortfarande som paralyserad. Harry kollade på mig under tystnad, jag kunde inte slita blicken ifrån hans klara ögon. Plötsligt harklade han sig lätt och sa tyst:
-”Ehm… is it okay if I put these on her grave?” sa han och nickade bakom mig mig, mot Hayleys grav. Jag nickade lätt och såg hur Harry tog de få stegen mot graven och hur han sedan sakta la ner den vita buketten. Jag hörde hur han tyst mumlade något innan han vände sig om och klev tillbaka till platsen framför mig.
-”What did you say to her?” Frågade jag han med en knappt hörbar viskning.
-”I just wanted her to help me so this turns out the way I want it to” sa han tyst och flyttade blicken från graven till mina oförstående ögon. Så fort han hade kollat på mig vände han blicken till något bakom mig.
-”Can we please sit down over there?” frågade han och jag följde hans blick som landat på min pappas hopsnickrade bänk. Jag nickade även denna gång lätt till svar och sedan började vi gå med små steg mot bänken. Harry gick med händerna i sina fickor och kollade ner mot marken. Jag kunde inte hjälpa det men medan vi gick där kastade jag många blickar på honom, försökte memorera vartenda steg han tog, jag hade saknat honom något oerhört. Jag la snabbt märke till att hans hår var blött, precis som om vinden hade torkat det så att det nu inte var helt dränkt. Harry satte sig ner på bänken med en tyst suck och klappade lätt på platsen bredvid honom. Jag satte mig ner försiktigt. Där satt vi säkert en bra stund under tystnad med blicken halvt på varandra och halvt på graven i väntan på att någon skulle ta till orda och säga något. Tillslut brast det för mig.
-”Harry don’t you understand how worried I have been for you? How worried the boys still are? You scared the shit out of all of us!! And how the hell could you come all the way from Australia to the US if you don’t have a freaking passport? Louis told me that he had it and he is on the other side of the world!!!” Blandat med skrik och tårar och en mängd gestikulerande lyckades jag på ett ilsket sätt få ur mig allt det som länge hade hängt i luften. När jag väl hade fått ur mig allt trillade mitt gråtande huvud ner i knäet på mig. Snart kände jag Harrys hand runt min handled och jag kollade storögt upp på honom, det var första gången han hade rört mig sedan vi hade skilts åt på flygplatsen. När han såg min blick drog han snabbt bort den och drog frustrerat handen genom sitt fuktiga hår istället och kollade på mig med en blick som innefattade alla de känslor som han inte kunde förmå sig att säga.
-”I had to fix it. I couldn’t deal with that you weren’t a part of my life anymore. I had to talk to you, face to face. Madison I’m so sorry for what I did, and I wish I could take everything back and Louis must have found my old passport and…” Han pratade snabbt och osammanhängande och tillslut föll han ner med huvudet i händer som vilade på hans knä och grät. Försiktigt sträckte jag fram en hand. Alla känslor som jag kände för honom var långt ifrån borta, jag älskade han fortfarande, jag önskade precis som han att man hade kunnat dra tillbaka tiden och göra det ogjort så att vi båda hade sluppit gå igenom denna vecka. När jag såg han sitta där och gråta kunde jag inte bara sitta kvar och inte göra någonting precis som för att bekräfta att jag fortfarande var arg på honom när jag inte var det, jag hade förlåtit honom. Min redan utsträckta hand tog tag i en av hans lockar och jag drog försiktigt bort locken från hans ansikte. Hans blick lyftes och de rödsprängda ögonen kollade på mig.
-”I’m so sorry Mads” viskade han.
-”I know you are” Jag log försiktigt mot honom.

Vi bara satt där i ljudet av bäckens porlande tills en röst hördes på andra sidan trädet.
-”Madison, where the hell are you?” Lexie röst skar den ljuva tystnaden precis som en kniv skär i sönder en tårta. Jag reste mig upp ifrån bänken och skulle precis ta de få stegen förbi trädet så att Lexie skulle kunna se mig, när Harrys hand tog tag i min handled ännu en gång. Jag vände mig om och kollade på honom, hans ögon skrek av förlåtelse och orolighet.
-”I’ll be back, I’m just gonna tell her that I have better things to do right now” Harry nickade snabbt och släppte min handled. Jag gick snabbt fram bakom trädet och möttes av en irriterande Lexie.
-”There you are! It’s been an hour since I left you! What are you doing? I was worried something might have happened?!” Sa hon oroligt.
-“Something has happened. Harry is here” sa jag och nickade bort mot bänken, men innan Lexie hann ta de få stegen dit för att antagligen ge honom en rejäl utskällning stoppade jag henne och kollade allvarligt på henne.
-”I’m not mad at him anymore, so neither should you. Call Niall and tell them Harry is here, so they don’t need to be worried anymore” Hon nickade lätt samtidigt som ett leende bildades på hennes läppar. Hon kramade om mig och viskade tyst i mitt öra;
-”I know you will do the right thing” Hon släppte taget om mig och började gå tillbaka över ängen. Jag kollade på henne där hon gick innan jag vände mig om och möttes av Harrys ansikte.
-”You are not mad at me anymore” sa han konstanterande och ett leende spred sig på även hans läppar. Jag skakade på huvudet och log tillbaka.
-”I know that I’ve already said this a thousand times, but I’m really sorry for what I did and I just hope you can take me back so we can start over. Or at least forgive me and be my friend” Hans leende hade dragits tillbaka och han kollade på mig men en blick som lös av hopp. Mina känslor löpte amok. Alla de dagar som jag hade spenderat utan honom, som jag gråtit, skrikit och varit rent ut sagt förtvivlad försvann så fort han hade uttalat sig. Jag kunde inte vara hans vän. Jag var tvungen att vara så mycket mer med honom.

Jag vet inte hur länge jag stod där men när min hjärna tillslut hade tänkt klart tog jag det lilla steget som skiljde oss åt och fäste min blick i hans. Försiktigt la jag mina händer kring hans midja. Harry stod fortfarande handfallen, oförmögen att veta vad han skulle göra, han såg helt förtvivlad ut. Jag drog honom tätare till mig och gav han en lång kram. Jag kände hans kroppsvärme komma krypande över till mig så fort han hade lagt armarna om mig och sakta flyttade jag mina händer upp mot hans hår.
-”Why is you hair wet Harry?” for det ur mig. Så fort jag hade sagt det flög hans händer bort från mig och han stoppade ner dem i sina fickor istället. Jag backade och kollade oförstående på honom. Tillslut drog han fram två silvriga kedjor med infinity motivet på ur hans högra ficka. Jag drog hastigt efter andan. Det var omöjligt. Harry fäste sin blick på mig där jag stod med gapande mun och med blicken flackandes mellan Harry och de silvriga smyckena som dinglade i takt med vinden ifrån hans högra hand.
-”I had to find these” sa han tyst. Min blick flög ännu en gång från Harry till hans blöta hår och tillbaka till smyckena och innan jag ens kunde tänka tanken, var mina läppar tryckta mot hans. Försiktigt omslöt han mig med sin vänstra hand runt min midja och drog mig tätare kring sig samtidigt som vår kyss fortsatte igenom ett passionerat töcken. Jag hade saknat honom så mycket så det gjorde ont, vant masserade mina läppar hans och han tog emot med samma passion som jag gav honom. Hans läppar hade en blandning av saltvatten och rosor och jag kunde inte låta bli att le. Plötsligt gick det upp för mig att när vi stod där, kyssandes, under Hayleys bevakande ek handlade kärlek inte enbart om lycka, även om det var den största ursprungskällan. Det handlade om att livet stöter på en mängd problem och tillsammans ska paret lyckas ta sig igenom alla dessa konsekvenser för att kunna få evig lycka och tro till varandra. Att man ska kunna förlåta sin partner för något dumdristigt och att man ska lära sig att gå vidare i livet.  Jag och Harry hade lyckats. Vi hade lyckats finna den sanna kärleken. Ännu en gång.

______________________________________________________________________
Gott Nytt År allihopa! Nästa kapitel kommer nästa år ;) 
Kommentera mera! :) Btw så slog ni besöksrekordet med hela 116 besökare igår! :)

Glöm inte följa bloggen på twitter: DOL_Noveller