Allting var vitt. Möblerna var vita, rosorna var vita, mattan var vit, rummet jag stod i var målat i vitt. Allting var vitt. Jag mötte min spegelbild och granskade mig noga. Håret var uppsatt i en knut och det hängde endast två lösa lockar ner på vardera sida om mitt huvud, klänningen jag bar var vit och satt perfekt kring min kropp, trots den lilla bulan som hade börjat skymtas under till. Leendet var på sin plats. Vädret var till och med på vår sida. Fem år, så lång tid hade det tagit för oss att inse att vi aldrig, aldrig någonsin, skulle vilja lämna varandras sida. Och idag var det dagen med stod D.
-”Are you ready?” Jag snurrade snabbt runt och mötte Lexies granskande men glada ögon. Hon bar en mörk lila klänning, och höll hand tillsammans med Georgia som bar en klänning som matchade hennes. Det var sjukt hur ett barn kunde vara sin mamma ända upp i dagen och ändå ha så många inslag av sin pappa. Ingen visste vart hon hade fått sitt blonda hår ifrån, eftersom både Lexie och Niall var naturligt mörkhåriga, trots att Niall numera var blond. Men med sitt sockersöta ansikte som liknade Lexies ända upp i dagen matchade hon det med Nialls klarblåa ögon. Hon var perfekt och man såg vem hennes föräldrar var så fort man kollade på henne. Jag gav dem båda en granskande blick, mina enda brudtärnor. Men dem räckte länge och väl för mig. Jag nickade som svar på hennes fråga och snart öppnades dörrarna och in kom min mamma.
-”Madison… you look beautiful” sa hon med den största stoltheten jag någonsin hört henne. Trots att hon tyckte vi fortfarande var unga, visste hon att vi var som gjorda för varandra, till och med min pappa hade gått med på vårt giftemål.
-”Tack mamma” jag log stort mot henne innan jag kramade om henne. Jag mötte Lexies blick som kollade menande ut genom dörren. Det var dags. Med Georgia i handen steg hon ut genom dörren för att ställa sig på sin plats. Och in genom dörren kom min pappa, med ett förvånansvärt stort leende på läpparna. Jag kollade undrandes på honom, liksom min mamma.
-”Jag vet, jag vet. Jag erkänner det, du och Harry är perfekta för varandra och du kunde inte ha hittat en bättre kille” Han log stort mot mig innan även han omfamnade mig.
-”Men vill du gifta dig idag, får du se till att gå ut genom den dörren snarast” fortsatte han och blinkade retfullt mot mig. Mamma slog till honom lätt på armen innan hon gav mig en kindpuss och smet även hon ut genom dörren. Min pappa log stort mot mig innan han krokade sin arm. Jag lät min arm trilla in i hans och för första gången sedan jag vaknat i morse kände jag mig trygg.

Harry hade alltid sagt att han hade velat ha sitt första, och enda, bröllop utomhus. Eftersom vädret var på vår sida hade hans vilja gått igenom och så långt ögat räckte var där placerat vita stolar längs med den gröna gräsmattan, det vita altaret tornade upp sig i slutet och var prytt med vita rosor, den vita mattan låg utrullad och gick ända från den svarta dörren, där jag nu stod, enda bort till altaret, där Harry stod. Jag tog de få stegen nerför stentrappan, tätt hållande min pappa i armen medan min blick fästes på Harry. Han var klädd i en svart kavaj och bakom honom stod killarna i tur och ordning som brudgummar och på den vänstra sidan altaret stod Lexie med sin och Nialls dotter. Med en enda blick och jag kunde se att allt var perfekt, precis så som jag hade drömt om att mitt bröllop skulle bli. Alla dagar och nätter jag och Lexie suttit i snart över ett halvår och planerat för att få bröllopet precis så som jag och Harry hade velat ha det, hade varit värt det, utan tvekan. Tillsammans med ljudet av den traditionella bröllopssången och med min pappa vid min sida lät jag mina fötter försiktigt ta de inövade stegen längs med den vita gången. Jag lät min blick släppa Harrys för ett ögonblick och kollade leendes ut över våra 100 inbjudna gäster. Alla som hade kommit var nära bekanta med både mig och Harry och till min glädje hade även Avan dykt upp. Jag lät min blick fästas i Harrys igen och jag kunde inte låta bli att avfyra ett ännu större leende. Vi hade gjort helt rätt i att förlova oss vid ung ålder, så att denna dagen skulle kunna ske, just precis nu.

När vi kom fram till Harry kysste min pappa mig lätt på kinden innan han räckte över min hand till Harrys. Han kysste den lätt och i ögonvrån kunde jag se min pappa med glädjetårar i ögonen slå sig ner bredvid min mamma och Harrys föräldrar. Jag log stort mot dem alla innan Harry ledde mig upp mot altaret och prästen.
-“You will cherish each other for better or for worse, through health or sickness, through prosperity or bail out time, through thick and thin….” Prästen fortsatte att tala de ord som vi så många gånger gått igeom, men allt var som i ett töcken, det enda jag kunde fokusera på var Harry. Hans leende, hans ögon, hans allt. Tillslut öppnade Harry munnen och jag förstod med en gång att det var nu vi skulle berätta våra löften till varandra.
-”I vow to fear sly love you. Now and forever. I promise to never forget that this is a once in a life time love, that you will always have the key to my heart, no matter what. That you are all I need to have a happy life” Han uttalade varje ord med omsorg och jag kunde inte hjälpa att mitt leende blev tre gånger så stort när han tillslut var klar. Jag tog ett djup andetag innan jag mötte Harrys ögon.
-”I vow to help you love life, to always hold you with tenderness. I promise to never stop loving you, to always remember the day we first met. To always remember how you are always there when I need you the most” Harry log stort mot mig och kramade om min hand lätt.
-“Do you Harry Edward Styles take Madison Leanne Sparks, to be your wife, through good and through bad times?” sa prästen samtidigt som Georgia kom stapplandes med en liten lila kudde bärandes på de två ringarna som skulle träda våra fingrar. Harry hukade sig lätt och plockade upp den ena ringen innan han högt och tydligt sa;
-“I do” Han lät ringen lätt glida på mitt finger så att den placerades inpå min förlovningsring.
-“And do you Madison Leanne Sparks take Harry Edward Styles, to be your husband, through good and through bad times?” Jag plockade upp den kvarstående ringen och kollade rakt in i Harrys gröna ögon när jag uttalade de två orden.
-”I do” När även Harrys ring var på hans finger harklade prästen sig lätt och log menande mot oss.
-”You may now kiss the bride” sa prästen och innan han ens hunnit säga klart meningen var Harrys läppar tryckta mot mina och jublet bröt ut ibland gästerna.

Vi hade haft våra tuffa tider, precis som alla andra par. Men vi hade något som ingen annan kunde ta ifrån oss, vi delade på våra hjärtan, vi var gjorda som för varandra. Och vi skulle leva vårt liv som gifta fullt ut, precis som vi gjort sedan dagen vi först träffades.
_____________________________________________________________________
Vill tacka er alla som har läst, kommenterat och stöttat mig genom denna novellen. Trodde aldrig att min allra första novell skulle bli så omtyckt! Jag älskar er för ert stöd! Så tack, tack, tack för denna tiden som TDKAU fanns med oss. Låt oss nu ta en rejäl nystart på detta året och börja med en helt ny novell!