They don't know about us - Chapter 46

16
Han tog de få stegen över bron så att han stod precis framför mig. Jag kollade upp i hans klargröna ögon och även om jag skulle vilja att jag hade känt något slags hat, aggressivitet, förödmjukelse inom mig, bara något som hade fått mig till att skrika rakt upp i ansiktet på honom kunde jag inte. Mina starkare känslor tog över. Allt hat ersattes med kärlek.
Jag kunde inte röra mig, jag stod fortfarande som paralyserad. Harry kollade på mig under tystnad, jag kunde inte slita blicken ifrån hans klara ögon. Plötsligt harklade han sig lätt och sa tyst:
-”Ehm… is it okay if I put these on her grave?” sa han och nickade bakom mig mig, mot Hayleys grav. Jag nickade lätt och såg hur Harry tog de få stegen mot graven och hur han sedan sakta la ner den vita buketten. Jag hörde hur han tyst mumlade något innan han vände sig om och klev tillbaka till platsen framför mig.
-”What did you say to her?” Frågade jag han med en knappt hörbar viskning.
-”I just wanted her to help me so this turns out the way I want it to” sa han tyst och flyttade blicken från graven till mina oförstående ögon. Så fort han hade kollat på mig vände han blicken till något bakom mig.
-”Can we please sit down over there?” frågade han och jag följde hans blick som landat på min pappas hopsnickrade bänk. Jag nickade även denna gång lätt till svar och sedan började vi gå med små steg mot bänken. Harry gick med händerna i sina fickor och kollade ner mot marken. Jag kunde inte hjälpa det men medan vi gick där kastade jag många blickar på honom, försökte memorera vartenda steg han tog, jag hade saknat honom något oerhört. Jag la snabbt märke till att hans hår var blött, precis som om vinden hade torkat det så att det nu inte var helt dränkt. Harry satte sig ner på bänken med en tyst suck och klappade lätt på platsen bredvid honom. Jag satte mig ner försiktigt. Där satt vi säkert en bra stund under tystnad med blicken halvt på varandra och halvt på graven i väntan på att någon skulle ta till orda och säga något. Tillslut brast det för mig.
-”Harry don’t you understand how worried I have been for you? How worried the boys still are? You scared the shit out of all of us!! And how the hell could you come all the way from Australia to the US if you don’t have a freaking passport? Louis told me that he had it and he is on the other side of the world!!!” Blandat med skrik och tårar och en mängd gestikulerande lyckades jag på ett ilsket sätt få ur mig allt det som länge hade hängt i luften. När jag väl hade fått ur mig allt trillade mitt gråtande huvud ner i knäet på mig. Snart kände jag Harrys hand runt min handled och jag kollade storögt upp på honom, det var första gången han hade rört mig sedan vi hade skilts åt på flygplatsen. När han såg min blick drog han snabbt bort den och drog frustrerat handen genom sitt fuktiga hår istället och kollade på mig med en blick som innefattade alla de känslor som han inte kunde förmå sig att säga.
-”I had to fix it. I couldn’t deal with that you weren’t a part of my life anymore. I had to talk to you, face to face. Madison I’m so sorry for what I did, and I wish I could take everything back and Louis must have found my old passport and…” Han pratade snabbt och osammanhängande och tillslut föll han ner med huvudet i händer som vilade på hans knä och grät. Försiktigt sträckte jag fram en hand. Alla känslor som jag kände för honom var långt ifrån borta, jag älskade han fortfarande, jag önskade precis som han att man hade kunnat dra tillbaka tiden och göra det ogjort så att vi båda hade sluppit gå igenom denna vecka. När jag såg han sitta där och gråta kunde jag inte bara sitta kvar och inte göra någonting precis som för att bekräfta att jag fortfarande var arg på honom när jag inte var det, jag hade förlåtit honom. Min redan utsträckta hand tog tag i en av hans lockar och jag drog försiktigt bort locken från hans ansikte. Hans blick lyftes och de rödsprängda ögonen kollade på mig.
-”I’m so sorry Mads” viskade han.
-”I know you are” Jag log försiktigt mot honom.

Vi bara satt där i ljudet av bäckens porlande tills en röst hördes på andra sidan trädet.
-”Madison, where the hell are you?” Lexie röst skar den ljuva tystnaden precis som en kniv skär i sönder en tårta. Jag reste mig upp ifrån bänken och skulle precis ta de få stegen förbi trädet så att Lexie skulle kunna se mig, när Harrys hand tog tag i min handled ännu en gång. Jag vände mig om och kollade på honom, hans ögon skrek av förlåtelse och orolighet.
-”I’ll be back, I’m just gonna tell her that I have better things to do right now” Harry nickade snabbt och släppte min handled. Jag gick snabbt fram bakom trädet och möttes av en irriterande Lexie.
-”There you are! It’s been an hour since I left you! What are you doing? I was worried something might have happened?!” Sa hon oroligt.
-“Something has happened. Harry is here” sa jag och nickade bort mot bänken, men innan Lexie hann ta de få stegen dit för att antagligen ge honom en rejäl utskällning stoppade jag henne och kollade allvarligt på henne.
-”I’m not mad at him anymore, so neither should you. Call Niall and tell them Harry is here, so they don’t need to be worried anymore” Hon nickade lätt samtidigt som ett leende bildades på hennes läppar. Hon kramade om mig och viskade tyst i mitt öra;
-”I know you will do the right thing” Hon släppte taget om mig och började gå tillbaka över ängen. Jag kollade på henne där hon gick innan jag vände mig om och möttes av Harrys ansikte.
-”You are not mad at me anymore” sa han konstanterande och ett leende spred sig på även hans läppar. Jag skakade på huvudet och log tillbaka.
-”I know that I’ve already said this a thousand times, but I’m really sorry for what I did and I just hope you can take me back so we can start over. Or at least forgive me and be my friend” Hans leende hade dragits tillbaka och han kollade på mig men en blick som lös av hopp. Mina känslor löpte amok. Alla de dagar som jag hade spenderat utan honom, som jag gråtit, skrikit och varit rent ut sagt förtvivlad försvann så fort han hade uttalat sig. Jag kunde inte vara hans vän. Jag var tvungen att vara så mycket mer med honom.

Jag vet inte hur länge jag stod där men när min hjärna tillslut hade tänkt klart tog jag det lilla steget som skiljde oss åt och fäste min blick i hans. Försiktigt la jag mina händer kring hans midja. Harry stod fortfarande handfallen, oförmögen att veta vad han skulle göra, han såg helt förtvivlad ut. Jag drog honom tätare till mig och gav han en lång kram. Jag kände hans kroppsvärme komma krypande över till mig så fort han hade lagt armarna om mig och sakta flyttade jag mina händer upp mot hans hår.
-”Why is you hair wet Harry?” for det ur mig. Så fort jag hade sagt det flög hans händer bort från mig och han stoppade ner dem i sina fickor istället. Jag backade och kollade oförstående på honom. Tillslut drog han fram två silvriga kedjor med infinity motivet på ur hans högra ficka. Jag drog hastigt efter andan. Det var omöjligt. Harry fäste sin blick på mig där jag stod med gapande mun och med blicken flackandes mellan Harry och de silvriga smyckena som dinglade i takt med vinden ifrån hans högra hand.
-”I had to find these” sa han tyst. Min blick flög ännu en gång från Harry till hans blöta hår och tillbaka till smyckena och innan jag ens kunde tänka tanken, var mina läppar tryckta mot hans. Försiktigt omslöt han mig med sin vänstra hand runt min midja och drog mig tätare kring sig samtidigt som vår kyss fortsatte igenom ett passionerat töcken. Jag hade saknat honom så mycket så det gjorde ont, vant masserade mina läppar hans och han tog emot med samma passion som jag gav honom. Hans läppar hade en blandning av saltvatten och rosor och jag kunde inte låta bli att le. Plötsligt gick det upp för mig att när vi stod där, kyssandes, under Hayleys bevakande ek handlade kärlek inte enbart om lycka, även om det var den största ursprungskällan. Det handlade om att livet stöter på en mängd problem och tillsammans ska paret lyckas ta sig igenom alla dessa konsekvenser för att kunna få evig lycka och tro till varandra. Att man ska kunna förlåta sin partner för något dumdristigt och att man ska lära sig att gå vidare i livet.  Jag och Harry hade lyckats. Vi hade lyckats finna den sanna kärleken. Ännu en gång.
______________________________________________________________________
Gott Nytt År allihopa! Nästa kapitel kommer nästa år ;) 
Kommentera mera! :) Btw så slog ni besöksrekordet med hela 116 besökare igår! :)

Glöm inte följa bloggen på twitter: DOL_Noveller
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

DOL_Noveller - Twitter

2
Har nu skaffat ett twitter account till novellen! Så klicka er in på DOL_Noveller så kan ni följa mig där! Kommer lägga upp tider för nästa kapitel och ni kan även skriva frågor osv till mig! :) 
______________________________________________________________________
Kapitel 45 ligger nedanför! 
Kategorier: Talking to you

They don't know about us - Chapter 45

15
Under större delen av förmiddagen hade jag pratat med Louis och killarna samtidigt som jag försökt att inte dränka mig i sorg över Hayleys död och därmed försökt hålla mig sysselsatt genom att mocka, rykta, smörja och fodra, men trots det så hade varken sorgen över Hayley eller oron över Harry försvunnit. Ingen av killarna hade hört eller sett något, Harry var spårlöst försvunnen. Under tiden som jag stod och mockade i Amadeus box loggade jag snabbt in på twitter i hopp om att se om Harry hade tweetat något, men nej, min blick for istället till trenderna och där fastnade den. ”RIP Harry Styles” trendade som #1, det hela hade gått för långt, dem kunde inte mena allvar med att Harry var död, eller kunde dem? Jag hade ju själv sagt att dem var bättre än CSI på att lista ut saker. Snabbt klickade jag tillbaka till telefonen och ringde upp killarna.
-”Hi Mads! You’re on the speaker again!” sa Louis.  
-”Guys” sa jag i telefonen samtidigt som jag lastade på en hög med hästskit på grepen och langade över den till skottskärran –”Have you seen the trend on twitter? They can’t mean that Harry is dead, right?”
-”No it’s just some stupid rumour, don’t care about that” svarade Niall. Jag visste att dem alla satt samlade i konferens rummet på hotellet medan Paul och resten av säkerhetsgänget febrilt försökte få upp fakta angående Harry.
-”So what are you gonna name your new horse?” sa Zayn i ett försök till att byta samtalsämne. Vi var alla otroligt trötta på den ständiga oron som gnagde inom oss och jag visste att dem hade sovit minst lika lite som mig i natt. Jag skrattade lätt och öste upp ännu en full grep i skottskärran.
-”I have no ideas, maybe you guys have some?” sa jag. Genast utbröt kalabalik på andra sidan luren och det slungades namnförslag än hit och än dit.  Tillslut kunde jag inte hålla mig för skratt och jag lutade grepen mot boxen medan jag tog ett stadigare tag om telefonen.
-”Guys calm down! I can’t hear a word what you’re saying!” fick jag ur mig och genast bröts skrikandets från andra sidan.
-”Okay I start!” sa Louis. –”What do you think about; Yorkshire, Carrot or Jimmy?” sa Louis glatt.
-”I’m not gonna name my horse after your favorite tea, a vegetable or a boy name?” skrattade jag fram.
-”Okay my turn! I just know that you wanna name you horse Nandos, am I right?” sa Niall och jag kunde tydligt höra hur han fick några skakande huvud och några slag på armen.
-”Sorry Niall, but no” sa jag glatt.
-”What do you think about Delightful?” sa Zayn. Att det alltid var han som skulle komma med de mest oväntade orden hade slutat förvåna mig. Jag smakade på ordet, Delightful, Härlig, jag gick ut från boxen och kollade längs med stallgången så jag hade fri utsikt ut mot paddocken där hon stod med huvudet uppåt och gnäggade med sina kompisar. Delightful.
-”I think Zayn won this time, it’s definitely a delightful horse so yes, her name is from now on Windy Oaks Delightful. I like it” sa jag glatt, glad över att äntligen ha hittat det passande namnet till mitt sto.

Runt ett tiden på eftermiddagen hade vi samlat släkt, vänner och personal för att hålla en minnesstund för Hayley. Vi stod nu alla iklädda smokingar och klänningar vid Hayleys grav. När Hayley hade dött hade det inte känts rätt för någon av oss att begrava henne på en kyrkogård, hon var uppvuxen på gården och hade älskat den av hela sitt hjärta. Därför hade mamma och pappa valt att begrava henne vid bäcken som rann längs med en av hagarna och som utgjorde en liten självständig ö. Där hade Hayleys kropp begravts och en ek hade planterats. Under året som gått hade eken vuxit sig riktigt stor och trädets grenar med dess orange/röda löv hängde nu som ett duntäcke över hennes grav precis som att den skyddade henne mot allt det onda. Jag gillade det, att det fanns något naturligt som vakade över henne.

Det hela var en väldigt fin tillställning, där min mamma och pappa stod på var sin sida om graven och höll ett minnestal, medan resten av oss sörjande stod på andra sidan bäcken och lyssnade på vad dem sa medan tårarna rann längs med våra kinder. Lexie höll ett stadigt tag om min hand och jag höll krampaktigt i hennes, samtidigt som Travis hade en tröstande arm längs med mina axlar. Jag hade underbara vänner, som alltid fanns där för mig och jag hoppades att dem kände detsamma när det gällde mig. Plötsligt kände jag att någon iakttog oss. Försiktigt vände jag på huvudet för att se om det var någon där, jag tyckte jag skymtade en svartklädd person längs med stallbyggnaden, men lika snabbt som jag sett den försvann den och jag återgick till att lyssna på mina föräldrars tal. Min pappa som så sent som igår hade varit sprudlande glad, kunde knappt läsa sitt tal på grund av de tårar som rann och likaså var det med min mamma. När minnesstunden var över, var det dags för fika inne i ladan där vi hade dukat upp långbord med en mängd olika kakor, mackor, kaffe, te och tårta. Trots att det var en sorglig dag, visste vi alla att Hayley hade velat att även solsken skulle sprudla bland oss efter det att vi gått igenom den regniga stormen.

När alla hade varit framme och lagt sin vita ros på Hayleys grav började dem gå till ladan. Jag släppte Lexies hand och stannade kvar med den vita ros jag höll i.
-”Madison, are you coming?” frågade Lexie och försökte le, trots att hennes kinder var genomblöta.
-”Yeah I just want to be alone for a minute, if that’s okay?” Hon nickade lätt som svar och började gå mot ladan. Jag klev över den lilla bron pappa hade byggt över bäcken för att det skulle vara lättare att ta sig till Hayleys grav. Försiktigt satte jag mig ner vid stenen och läste på den. HAYLEY DIANA SPARKS :: 1996/05/03 – 2011/11/30 :: ”A daughter, sister and a friend who left this world to early, we miss your laughter and happiness. We will never forget you. We love you.” Jag hade säkert läst den texten en miljon gånger, men jag tröttnade aldrig på den. Jag la ner min vita ros tillsammans med dem andra, det fanns säkert över 100 vita rosor där och jag kunde inte låta bli att le. Hayley hade älskat att få se detta.
-”Jag hoppas du ser detta från himlen Hayley, och att du just nu rider runt på Lukes bland alla de vita rosor och moln som finns där uppe” sa jag medan jag tittade upp längs med ekens stora lövverk tills jag hittade en springa som jag kunde se himlen igenom. Sakta letade sig en ljusstråle in längs med löven och lös rakt på rosorna. Jag drog snabbt efter andan. Hayley hade sett. Jag log och tittade ännu en gång upp mot himlen och viskade tyst ”Jag älskar dig, och det vet du” och sakta kom en frisk vind fläktandes som gjorde att mitt hår flög lätt bakåt och jag skrattade, Hayley fanns fortfarande bland oss. Men hon existerade inte som människa, utan hon fanns för oss genom jordens element; luft, vind, jord och vatten. Jag kanske bara inbillade mig, men en del av mig ville tro på det, ville att Hayley alltid skulle finnas bland oss.

Snart hörde jag ett tyst harklande bakom mig och jag vände snabbt på huvudet. Min haka föll till marken och jag reste mig sakta upp utan att släppa blicken. Där stod han i svart smoking, ett sorgset ansiktsuttryck tillsammans med ett snett leende, hans bruna lockar virvlande i den tysta vinden och med en stor bukett vita rosor i famnen. Jag kunde inte röra mig, jag var som paralyserad, jag kunde inte styra mina fötter. Jag blinkade några gånger för att verkligen inse att det var han som stod där. Lika tyst som om jag hade mimat hans namn kom det ur mig.
-”Harry?” 
______________________________________________________________________
Kommentera!
Ni som ställde frågor i förra kapitlet har fått dem besvarade! Klicka in på kommentarerna för Kap. 44 för att se dem!
Jag vet att många av er vill att det ska komma fler kapitel på samma dag, men jag gör verkligen mitt bästa genom att försöka ge er ett kapitel om dagen! Hoppas ni förstår det! :) 
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 44

17
Jag satt som förlamad. Harry var borta. Jag drog ett djupt andetag innan jag svarade Louis.
-”Harry is gone?” min röst var mest som en förtvivlande viskning. Vart hade han tagit vägen?
-”Yeah, he disappeard right after the interview and we can’t find him. I think you know which interview I mean, right?” Louis röst var fortfarande orolig och han pratade snabbt och osammanhängande men jag hörde vartenda ord han sa. Jag nickade men kom snabbt på att han inte kunde se mitt nickande och jag svarade med ett tyst ”yes”. Skuldkänslorna for igenom min kropp som en tornado som är på väg att inta öknen, det var mitt fel att Harry var försvunnen. Det var helt och hållet mitt fel, om jag inte hade gjort slut så hade inte Harry varit i den situationen han befann sig i under intervjun. Men mina tankar gick snabbt över till det faktum varför jag hade gjort slut med honom. Trots att han hade varit otrogen mot mig hade jag fortfarande starka känslor för honom och min kropp var nu fylld av oro. Vart var Harry?
-”Mads are you still there?” tystnaden avbröts av Louis röst och jag upptäckte att jag antagligen hade suttit tyst i flera minuter. Jag tog ännu ett djupt andetag och samlade rösten, rädd för att den skulle darra, jag hatade att visa mig svag inför andra.
-”Yeah I’m still here. Are you sure his not just on his hotel room or something? Maybe he is down by the beach? Have you looked on every possibly place?” Jag hade börjat starkt men mot slutet kom mina ord bara fram som små viskningar, tänk så hade det hänt honom något? Han var trots allt en person många kände igen om han skulle komma springandes längs med vägen.
-”We have looked at every possible place. He is not here. I’m sorry I put this weigh on your shoulders Mads, I know it’s going to be a tough day tomorrow but I just thought you would like to know…”  Louis lät inte bara orolig, han lät trött också. Hur länge hade Harry varit borta? Intervjun hade live sänts igår eftermiddag, det betydde att han hade varit försvunnen i över 24 timmar!
-”No it’s okay Lou, I still love him you know. So thank you. I’m just worried like hell now” Jag kom på mig själv genom att bita på tumnageln, en fruktansvärd ovana jag hade när jag var orolig. Jag slutade genast.
-”I know you do” Trots Louis trötta och oroliga röst kunde man höra att ett leende hade bildats på hans läppar, vilket ledde till att jag också började le trots den totalt bisarra situationen.
-”Have you tried to call him? Because my signals came to his phone but he didn’t answer it. Or maybe you can reach him over twitter? Has he tweeted since he disapperead? Maybe…” Orden bara flög ur min mun, antagligen hispiga och oförståeliga, men jag försökte komma på varenda sak som kunde förklara hans försvinnande.
-”We have tried to call him several times, he don’t answer us either. His last tweet was right before the Today Show interview and he wrote “If I just could turn back time” I think he means you. And yes we have tried to tweet him and text him, we have even called his mum. We have tried everything Mads. Harry is gone, for real”
-“I need to think, call me if you hear anything or if he shows up” sa jag tyst och la på.

Jag lutade mig mot det svarta trästaketet som utgjorde paddocken som fanns mitt på gårdsplanen. Palominostoet vände sin blick rakt mot mig när staketet gav ifrån sig ett litet knakande och hennes blick genomborrade mig direkt. Inte på ett aggressivt eller irriterande sätt, utan mer på ett nyfiket och lugnande, vilket fick mig att börja le. Trots att Harry var borta och det just nu rådde kaos i både hjärta, hjärna och själ fick hästen mig att inse att det kunde existera lugn trots att allt annat var kaotiskt.
-”What are you going to call her?” Jag hoppade skrämt åt sidan av Travis röst, som nu hade övergått i ett lätt skratt.
-”You scared me!” fick jag fram och log mot honom. Men snart försvann leendet och jag kollade åter på stoet som nu återgått till att tugga på en tuss hö.
-”What is it Mads? Something wrong?” frågade han oroligt och hans röst gjorde mig påmind av Louis. Han hade haft exakt samma oroliga ton, bara det att Louis var orolig för Harry och Travis var orolig för mig. Jag nickade stumt.
-”Everything is wrong” mumlade jag fram och lutade hakan mot träräcket.
-”You know you can talk to me about everything right?” sa Travis. Jag lät min blick flyttas från hästen och upp i Travis ansikte innan jag nickade. Han hade rätt, jag kunde lita på honom, jag kunde berätta allt för honom. Och med ens for alla känslor ur mig på en och samma gång.
-”I love Harry, but he cheated on me. I feel guilty about everything because now he is gone, and no one can find him. And my world is just upside down. I’m so happy that I’ve got this new beautiful horse and I just want to smile every time I see her. But since Harry takes up 99 % of my brain I just can’t stop being worried about him and tomorrow it’s one year since Hayley died and” Travis la sin hand ovanpå min mun och skakade med ett snett leende på huvudet.
-“You think too much” sa han och släppte ner handen längs hans sida igen. Jag tog ett djupt andetag och betraktade hans nu sammanbitna käkar.
-”Maybe he just don’t want anyone to find him” kom det ur honom. Jag kollade oförstående på honom tills han mötte min blick.
-“I mean, if I had done all those things you say he have done and what I have read, yes I use twitter too, then I wouldn’t want to be found until everything was okay again” om jag inte hade kollat oförstående på honom innan gjorde jag det defenitivt nu.
-“Excuse, what?” nästintill fnös jag fram. –“What exactly do you mean?”
-“I mean, and listen carefully now, read between the lines, he want to be by himself until he have solved all his problems” jag kollade storögt på Travis.
-“Of course!” utbrast jag och drog fram mobilen, denna gången var det Travis tur att kolla på mig med en oförstående min. Snabbt klickade jag in Louis nummer som jag nu hade lärt mig utantill på något onaturligt sätt, jag brukade vara sämst på att lära mig namn eller siffror. Det kändes som det tog en halv evighet innan Louis röst uppenbarades på andra sidan luren.
-”Louis! Are Harrys bags gone?”
-”Ehm, no? Why would they?”
-”Damn it. I just thought that, ah, nevermind” min röst hade gått från exalterad till deprimerad.
-”Mads, tell me” Louis röst var allvarlig, och jag drog en djup suck innan jag fortsatte.
-”I just thought that… Travis said that maybe he just want to be by himself and solve all his problems. And I just got this crazy idea that he might would come to Tennessee, to solve his problems with me” Allting kom fram som en lång viskning och jag sparkade argt med foten bland de små stenarna som låg på gårsplanen, vilket gjorde att Travis kollade medlidsamt på mig.
-”Oh… sorry Madison, but his passport is here. Actually we thought about that at first but when we saw his passport we understood that he still is in Australia.” Louis lät långt ifrån allvarlig längre och jag hörde hur en suck kom ur hans mun.
-”I just don’t know what to do” mumlade han tyst. Jag ”mmm:ade” instämmande, vad fan fanns det att göra?

Den natten sov jag ingenting. Så när solens strålar lyste in genom köksfönstret och mamma kom in genom dörren hade jag redan suttit vid bordet och druckit kaffe i flera timmar.
-”Oj vad du var uppe tidigt idag” sa hon trött. Jag nickade lätt innan jag tog en till stor klunk kaffe, och kände hur den värmde upp min hals.
-”Jag kunde inte sova” svarade jag henne när hon hade satts sig ner med sin vita ”I love horses” kopp.
-”Inte jag heller, kan inte fatta att det redan gått ett år…” mumlade hon tyst fram och lät sin blick trilla ut genom fönstret där man tydligt hade utsikt över paddocken som mitt palomino sto stod i. Jag kollade medlidsamt på mamma. Hon hade förlorat en dotter, jag en syster. Livet hade gått vidare.
-”Jag tror Hayley hade varit stolt över dig” sa mamma och kollade upp från sin kaffekopp. Jag kollade på henne med en blick som antagligen lös om oförståelse.
-”Hon hade varit stolt för att du tog tag i hästarna igen” ett leende kom fram på hennes läppar och jag besvarade det. Men snart gick mina tankar bort från Hayley och tillbaka till Harry. Han hade fortfarande inte hört av sig varken till mig eller till killarna och jag var ordentligt orolig för honom, det gjorde ont i magen och gav mig huvudvärk bara jag tänkte på det.
-”Vad är det Madison? Du kunde inte sova av samma anledning som mig, eller hur?” jag skakade bestämt på huvudet innan jag tog en klunk kaffe och harklade mig lätt.
-”Nej, inte för att inte det också har hållit mig vaken, men Harry är försvunnen och har varit det i snart två dygn. Jag vet inte vad jag ska ta mig till” jag suckade och ställde ner koppen på bordet.
-”Du älskar honom verkligen” det var ingen fråga som kom ur min mammas mun utan ett konstaterande och jag nickade lätt innan jag tydligt svarade:
-”Yes, I do” 
_____________________________________________________________________
Måste bara säga tack så mycket för era gulliga kommentarer! Dem gör verkligen min dag! Fortsätt så! Måste också säga att vi slog besöksrekordet med hela 104 besökare :') Hur hittar ni hit allihopa?! AAAHH så glad! :D
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 43

13
Mina tankar på att hämta Travis som kunde hjälpa mig med mitt palomino sto flög iväg så fort Lexie hade sagt att det fanns en video som handlade om mig och Harry. Jag satt kvar på min höbal samtidigt som jag loggade in på twitter och klickade mig snabbt in på mina privata meddelanden. Där fanns x antal meddelanden från Harry och några enstaka från resten av killarna men min blick for genast till det meddelande vars namn Lexie McCartney stod överst på. Medan videon laddades kände jag paniken växa inom mig. Vad hade Harry sagt som gjorde det hela så viktigt? Bara tanken på Harry fick mig att få huvudvärk, hela dagen hade varit intensiv och rent ut sagt sugit musten ur mig och det var inte konstigt att mitt huvud hade börjat värka. Så fort videon var färdigladdad klickade jag på play-knappen.
-”Welcome to the Today Show, with us today we have no less than One Direction!” sa intervjuaren som satt i en fåtölj medan killarna som vanligt var hopträngda i en soffa. Killarna vinkade glatt mot publiken som skrek högt, men jag kunde tydligt se att Harry bara gav dem ett snabbt leende. Visst det hela kunde ha varit inbillning men det såg verkligen ut som det. Som vanligt ställde intervjuaren en mängd frågor angående den pågående turnén osv. alla killarna förutom Harry var entusiastiska till att svara. Harry satt mest och kollade ner på sina händer och svarade då och då på någon fråga som var direktriktad mot honom. Tillslut kom dem in på frågorna kring kärlek.
-”So guys, how’s it going with your girlfriends?” Från att ha gått från en någorlunda glad grupp, sjönk deras beteende drastiskt och Louis, Liam, Niall och Zayn vände alla sina blickar snabbt mot Harry innan dem besvarade intervjuarens fråga med några enkla ord. Man förstod direkt att något inte stod rätt till, även intervjuaren verkade förstå det.
-”So eh, Harry? Why so quite over there huh?” Intervjuaren log glatt, och man förstod att han egentligen inte ville fråga något eftersom man tydligt såg på Harry att det var en jobbig fråga, men det var hans jobb. Plötsligt totalt från ingenstans reste sig Harry upp och började skrika och gråta på en och samma gång. Jag kollade chockat ner på skärmen där ett tumult hade utbrutit, samtidigt som Harry gick och sparkade på soffor och blommor försökte killarna att lugna ner honom och tillslut lyckades Louis få ner Harry i soffan igen. Jag måste ha sett ut som intervjuaren som satt där med gapande mun, för efter en stund började jag känna hur torrt det blev i min mun och jag stängde den kvickt. När Harry hade lugnat ner sig någorlunda, satt han endast och grät. Men snart sa han högt och tydligt något som fick mitt hjärta att slå hårt.
-”I screwed it up, real fucking bad. I hate myself for what I did to my beautiful girlfriend, I’m a stupid idiot. DAMN IT!” Harry slog hårt I soffkanten innan han fortsatte med blicken riktad rakt in i kameran –”Madison if you’re watching this. Please forgive me. I was a big fat idiot and I just want you in my arms, knowing that everything is okay between us. But I know it’s not because I destroyed it. Please Mads, please.” Han brast ut i tårar och jag kunde själv känna hur det började rinna längs med mina kinder. Louis hade nu lagt en tröstande arm om Harry och rörde den fram och tillbaka. Sedan sa intervjuaren något som jag aldrig trodde att en förnuftig människa ens skulle våga säga.
-”Harry, I think we all wanna know” sa han och tittade ut mot publiken innan han fortsatte –”What happend between you and Madison Sparks?” Vid ljudet av mitt namn upphörde tårarna och min haka föll än en gång ner. Harry kollade upp från virrvarret av sina lockar och hans ögon som var rödsprängda av alla tårar kollade intensivt in i intervjuarens, vilket fick han att vända och vrida på sig av obekvämhet.  
-”You wanna know what happened between me and Mads? Sure. I cheated on her. And I fucking hate myself for that. If I just could rewind and make everything okay again, but I fucking can’t, do you understand me? NO BECAUSE YOU HAVEN’T MET MADISON AND THEREFORE YOU DON’ T KNOW WHAT I’VE LOST. GOODBYE!” skrek Harry innan han med enorma och bestämda steg stegade ut från bildskärmen.

Jag kunde inte röra mig, jag hade säkert suttit på höbalen över en timme efter det att videon var slut. Jag satt bara och kollade rakt ut i tomma intet. Plötsligt rörde någon lätt vid min arm vilket fick mig att förvånat titta upp på personen som handen tillhörde. Travis.
-”Are you okay Madison?” Han kollade på mig med ett frågande ansiktsuttryck innan han slog sig ner på den tomma platsen bredvid mig på höbalen. Hela intervjun hade gett mig en ordentlig tankeställare, Harry hade gått ut med hans otrogenhet mot mig inför hela världen och det var även ”Harry is cheating” som trendade #1 på twitter. Vi var det hela världen både directioners och media talade om just nu. När jag fortfarande inte hade sagt något harklade sig Travis innan hans blick flyttades från mitt uttryckslösa ansikte till palomino stoet som fortfarande stod i paddocken tillsammans med dem andra stona.
-”You’ve found a nice horse” jag flyttade min blick mot stoet och kunde inte låta bli att le. Jag hade verkligen gjort rätt val när det kom till hästen, men hade jag gjort rätt val när det kom till Harry?
-”Your dad said that you were looking for me?” fortsatte Travis trots att jag ännu inte hade sagt ett ord. Jag nickade lätt vid hans fråga och pekade på stoet och sedan på gårdsplanen. Travis klappade mig lätt på ryggen innan han reste sig och med lite besvärlighet lyckades få ut stoet från paddocken och ledde bort henne mot den andra paddocken. Vi hade känt varandra sedan jag föddes, Travis var som en bror för mig eftersom hans pappa jobbade på gården. Därför hade han spenderat nästintill varenda dag under sin uppväxt tillsammans med mig och Hayley. Därför förstod han att jag i just detta ögonblick behövde vara för mig själv, så att jag kunde reda ut saker och ting. Jag reste mig sakta upp med målet på höloftet.

När jag åter hade infunnit mig på min plats uppe på höloftet klickade jag mig in på twitter. ”Harry is cheating” trendade fortfarande och jag suckade högt. Jag var tvungen att prata med Harry, jag var tvungen att reda ut vad exakt det var som hade hänt i intervjun. Jag klickade ner twitter och letade upp Harrys telefonnummer. Signalerna gick fram, men det var ingen som svarade. Ännu en suck for ur mig och jag provade igen, och igen, och igen. Tillslut letade jag reda på Louis nummer och efter en signal svarade han med ett oroligt ”Hello”.
-”Hi it’s Madison, is everything alright?”
-”Ehm, yeah… what do you want?” Hans röst lät fortfarande orolig men det enda som fanns i mina tankar just nu var att jag var tvungen att prata med Harry.
-”I want to talk to Harry, but he don’t answer his phone, so can I talk to him though yours?”
-“Madison. Harry’s gone. We can’t find him anywhere. He disappeared right after the interview we had yesterday”
______________________________________________________________________
Kommentera! :)
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 42

10
-”Gomorron gomorron, hör fåglar sjunga glatt gomorron gomorron i köööör” jag drog täcket tätare omkring mig samtidigt som jag hörde min pappas tondöva stämma glatt sjunga sin morgon sång. Snart kände jag hur han drog i täcket och jag försökte desperat hålla tillbaka det med all min kraft. Aldrig att jag skulle låta mitt varma sköna täcke gå åt intet!
-”Det är den stora dagen idag!” fortsatte han lika glatt men denna gången drog jag inte täcket hårdare utan lät mitt huvud sticka upp från täckets kant, jag kollade frågandes på honom och ett skratt for ur han. Jag älskade min pappas skratt, det var inte ofta man hörde det, ännu mindre sedan Hayley dog så när hans hesa, ”groggy” röst över gick i ett skratt kunde jag inte låta bli att le.
-”Det är den 29 november Madison! Säg inte att du har glömt det?!” min pappa kollade på mig förfärat innan hans förvånade mun gick upp i ett smilband. 29 november. Självklart! Det var dagen då vi skulle ta in alla unghästar som sedan i våras fått springa fritt i ”präriehagen”, en hage som tog upp halva pappas egendomar där alla unghästar fick växa upp i en stor flock. Snabbt for jag upp ur sängen och drog på mig ridbyxorna och stövlarna som vanligt var placerade intill min säng innan jag med en duns satte mig ner.
-”Pappa… Jag har ingen häst längre” Om det var möjligt att gå från glad till ledsen på en sekund, så hade jag klarat det. Under fem minuter hade varken Harry eller Lukes bortgång fyllt mina tankar, men nu var dem fyllda av dem. Det var alltid Luke och jag som hade gett oss ut på den årliga ”Präriejakten” som dagen till ära kallades, till och med det år som jag hade tagit uppehåll från ridningen. Jag placerade surmulet mitt huvud i mina händer och långsamt smekte pappa min rygg i ett försök till att trösta mig.
-”Jag vet hjärtat, men det är präriejakten vi talar om, inte kan du missa den!” jag gjorde ett försök till ett leende och kollade sakta upp på min pappa.
-”Jag vet, men det kommer inte bli detsamma utan Luke”
-”Vet du vad?” sa pappa glatt och kollade på mig med intensiva bruna ögon, jag skakade lätt på huvudet och reste mig upp i sittande ställning.
-”Du får bli den första, någonsin, att välja en unghäst som din egen” sa han i en allvarsam ton, Jag kollade storögt på min pappa som nu log glatt. Han var verkligen på bra humör idag. Min pappa var väldigt sträng med att ingen, någonsin, fick välja en unghäst att ha som sin egen. Unghästarna såldes bra och var eftertraktade och min pappa ville därför inte att någon skulle bli fäst vid dem, ifall dem skulle säljas. Därför kom detta som en chock för mig, trots att ingen häst någonsin skulle kunna ersätta Lucky Luke, var detta det bästa som kunde hända. Att få en egenuppfödd häst.
-”Så du menar att jag blir den första i världshistorien att få en alldeles egen unghäst från Windy Oaks Ranch och att jag själv får rida in den?” jag kollade storögt tillsammans med ett passande stort leende på honom och han nickade febrilt.
-”Men, du måste lova att Travis hjälper dig, han har mer erfarenhet av unga hästar än du” min pappa hade åter fått ett strängt ansikte men jag nickade febrilt vilket ledde till att hans leende kom tillbaka.
-”Bra, du får rida på Night idag, duger det?” frågade pappa. Jag nickade glatt. Night var nämligen Lukes bror och hade därmed ett likasinnat temperament. Snabbt kramade jag om pappa innan jag började leta fram en skjorta i min stökiga garderob. 
-”Toppen, skynda dig ner nu och ta något varmt på dig, det är rätt kallt ute” sa pappa innan han glatt hoppade ut från mitt rum. Jag skrattade, min pappa älskade att ta in unghästarna från deras halvårs bete. För det var när dem kom, som pengarna rullade in och arbetet på gården sattes igång, så trots att jag älskade sommarens värme och sol, var vintern den bästa tidpunkten för det var då man spenderade som mest tid i stallet.

Om jag hade tyckt att min pappa varit extra glad idag, var det inget jämfört med resten av stallpersonalen och vad hästarna tyckte, som nu glatt galopperade fram längs prärie hagens ängar. Alla tjoade och stimmade och alla var helt klart övertygade om att detta var bästa dagen på året. Till och med jag med alla mina killproblem och sörjande av Luke hade roligare än vad jag hade haft sedan jag lämnade London. Nights dundrande hovar och kropp rörde sig rytmiskt under mig och jag kunde inte hjälpa att ge ifrån mig ett glatt skrik. Snart kom en skimmel, lika vit som snö, galopperandes upp bredvid mig, jag la snabbt märke till att det var Snowwhite och Travis och ur Travis mun for ett liknande glädje tjut ut. Jag skrattade vilket fick min kropp i obalans, men snart var jag tillbaka i den rytmiska galoppen. Jag kollade snabbt upp på Travis, hans ansikte som såg ut att vara mycket äldre än sina 20 år log glatt och när hans blick mötte min sprack hans leende upp i ett ännu större. Snart började min pappa sakta in Toby, hans svarta valack, och detsamma gjorde vi andra, så att vi stod på toppen av kullen precis innan ängen gick utför i en någorlunda kraftig nerförsbacke. Jag ställde mig försiktigt upp i Nights stigbyglar innan jag kollade ner på dalen som låg framför oss. Överallt stod, betade, galopperade unghästar i alla dess färger och jag kunde inte hjälpa att släppa ut ett lätt ”åhh”, denna syn var lika fantastisk varje år och alla reagerade på ett någorlunda liknande sätt. Efter fem minuters av åh:ande harklade sig min pappa och vände på Toby så att han stod med ryggen ut mot dalen och kollade glatt på oss.
-”Are you ready?” ropade han glatt. Tillbaka fick han något som mer eller mindre lät som krigar ljud och med full galopp vände han på sin valack och sprang ner för dalen tätt följd av oss andra.

Samtidigt som min kropp och sinne var koncentrerad på att göra min uppgift, vilket var att samla in hästarna så att dem sprang i en någorlunda ordentlig flock, kunde jag samtidigt inte låta bli att söka med min blick efter den unghäst som skulle bli min. Jag sökte igenom flocken med hästar samtidigt som Night vant pressade de yttersta unghästarna in mot flocken, snart lät jag det förbi gå och tänkte att jag lika gärna kunde välja när dem var samlade i de olika paddockarna på gården. Jag återgick till arbetet med min fulla kropp och riktigt njöt av att få galoppera på en outtröttlig häst i soluppgången. Men när flocken hade samlat sig och vi började närma oss gården föll min blick på hästen som galopperade bredvid mig, det underbara palomino stoet kollade på mig med forskande, pigga ögon innan hon gav ifrån sig ett ljuvligt gnäggande. Jag visste med en gång att jag hade hittat rätt.

Så fort hästarna hade delats upp ston och hingstar var för sig i olika paddockar, letade jag snabbt reda på palomino stoet och fick pappa dragandes efter mig. Han kollade snabbt på stoet innan han vände sig mot mig.
-”Bra val tjejen, hon ser stabil och lugn ut, precis rätt för dig. Gå och hämta Travis så får ni försöka få in henne i paddocken på gårdsplanen” sa han glatt och klappade mig nöjt på axeln innan han gick vidare. Snabbt sprang jag för att leta upp Travis, men snart kände jag av burrandet i min jackficka. Jag stannade och slog mig utmattat ner på höbalen som var precis intill.
-”Hello?”
-”Finally! I’ve been trying to call you all day! Where have you been?” frågade Lexie halft irriterat och halft uppjagat.
-”Lex, it’s November 29, it’s the big day you know” svarade jag henne.
-“Oh right, how did it go? Btw I heard about Luke…” tystnaden som uppstod var inget annat än tröttsam och en suck for ur mig.
-”It went really well actually, dad gave me one of the youngsters!” jag försökte låta glad, det var lika bra att vara stark och försöka gå vidare i livet än att sitta och tänka på det som hänt. Lexie uppfattade min vink och fortsatte denna gång med glädje i rösten:
-”Omg that’s awesome! I didn’t think he did that kinda stuff?!”
-”I know, but since Luke died he made an exception just for me!” sa jag.
-“I’m so happy for you Mads!”
-“Thank you, but what did you want to tell me?”
-“Oh… eh… you should watch the video I sent to you on twitter”
-“Ehm… okay, why?”
-“It’s about Harry… and you.”
______________________________________________________________________
Kommentera! :)
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 41

20
Följande dag vaknade jag ännu en gång av min mobils eviga burrande. Och ännu en gång lös Louis namn upp skärmen.
-”Hello?” viskade jag trött fram, fortfarande orolig för att det kanske var Harry som utnyttjade Louis telefon. Men precis som förgående samtal var det Louis röst som ljöd från andra sidan.
-”Hi Mads, sorry I didn’t called you last night but I had some serious business to deal with”
-“Oh really what did Harry tell you?”
-“He told me the truth. He really did cheat on you, and he really do regret it. Just like a dog who pooped inside, I promise you” Trots att jag just fick höra sanningen från Louis och det hela var egentligen ett bisarrt ögonblick, kunde jag inte låta bli att skratta. Louis fick mig alltid på bättre humör.
-”Nice to finally hear you laugh!” sa Louis glatt och genast sjönk mitt humör. Detta var ingen glad eller rolig situation.
-“Why did he do it Lou? You know him way better than anyone else” frågan kom fram som en viskning, men jag visste mycket väl att han hade hört den.
-”Honestly, I don’t know and neither do Harry. But when he gets alcohol into his system, he becomes another dude. I think he forgot who he really was and what he really had.”
-“Yeah he really did, and know he have lost what he had” muttrade jag till svar.
-“So it’s really true what his telling me? You broke up with him” frågan Louis ställde var knappt en fråga, mer ett konstaterande och en tung suck for ur mig.  
-”Yes I broke up with him, it’s probably not the first time he cheated during these past days, he didn’t answer me for about four days, and neither did anyone of the other guys”
-“Wait didn’t Zayn, Liam and Niall answered your calls?” frågade Louis häpet.
-“No”
-“Oh crap” flög det ur Louis, jag stirrade tomt framför mig rakt in i höbalen, och direkt gick det upp för mig att Luke inte fanns längre och att jag aldrig skulle gå upp hit för att ösa ner halm till honom. Men snart gick mina tankar tillbaka på vad Louis precis sagt, ”oh crap” vad mena han med det?
-”What?”
-”If no one else answered your calls, I bet your theory about Harry is right. They probably saw him with other girls and decided not to tell you” Så fort Louis hade talat färdigt kände jag tårarna rinna igen. Jag som hade trott att vänner ställde upp för varandra, berättade sådana här saker för varnadra. Tydligen inte. Tystnaden höll i sig i någon minut innan Louis harklade sig och frågade den mest idiotiska från som man någonsin kunde ställa till en tjej i denna situation.
-”So… eh… how are you?”
-”Well except the fact that I just broke up with my boyfriend and had to put Luke down at the very same day, then I’m just fine.”
-“Luke? The horse? No way!”
-“That’s the truth, yes. And if you excuse me you can tell Harry that I’m gonna go and throw our infinity necklace and bracelet into the lake, because nothing between us two is “infinity”. Goodbye Louis” Sa jag strängt och klickade hårt på den röda luren precis som om det skulle hjälpa.

Så fort mitt samtal med Louis var avslutat sprang jag ner för lofttrappan och fann stallet tomt på personal. Jag drog en suck av lättnad, jag hade absolut inte orkat prata med någon, vid det här laget visste säkert alla om mitt och Harrys uppbrott eftersom skvaller löpte amok genom denna ranch. Jag gick snabbt genom stallgången och slog inte ens en blick på Lukes tomma box. Det skulle bli svårt att börja vänja sig vid att det inte existerade någon häst vid namn Lucky Luke förutom i mitt hjärta. Jag stegade in i sadelkammaren och drog snabbt ner Destiny’s sadel och träns innan jag gick bort till hennes box. När jag drog upp boxdörren möttes jag av Destiny’s vackra skäckiga ansikte som kollade förvånat på mig. Vi hade införskaffat Desitny som avelssto, eftersom skäckar var extra eftertraktade, men det hade visat sig att hon inte dög till avel på grund av hennes hetsiga temperament. Därför hade hon blivit en plåga för de flesta och ingen i personalen tyckte om henne något vidare eftersom hon hade en tendens till att bli aggressiv så fort man öppnade boxdörren. Men jag var varken på humör eller hade tid för att kunna ta itu med hennes humörsvängningar så jag gick bestämt in till henne med sadel och träns i högsta hugg för att visa vem det var som bestämde. Med en irriterande blick och några stampanden med hoven, gav hon upp och jag sadlade och tränsade henne snabbt innan jag ledde ut henne ifrån boxen och ut på stallplanen.  Jag satte upp mitt blonda, nu trassliga hår, i en hästsvans innan jag tryckte på mig hjälmen och hoppade vigt upp på hennes rygg. Det roliga med Destiny var att hon var en total plåga så fort man skulle handskas med henne på marken, men när man satt på hennes rygg var hon en ängel. Det var bara jag och min mamma som hade insett det och, min mamma hade därför tagit henne som ”sin egen”. Jag smackade på henne så hon kom fram i skritt och vi började lunka iväg mot skogen.

När vi hade kommit fram till Watauga Lake hoppade jag av Destiny och fick genast ett ilsket nafsande mot mig. Snabbt hann jag dra undan armen innan hennes sylvassa tänder gnagde fast i mitt skinn.
-”Dumma häst” muttrade jag tyst fram. Jag knöt snabbt och smidigt fast henne i ett intilliggande fallet träd, noga med att se till så hennes tänder inte hann ta en tugga av mig. Så fort hon var ordentligt fastknuten gick jag ut på stranden. Med en duns satte jag mig på stranden och kollade ut på det spegelblanka vattnet. Det hade börjat skymma, vilket betydde att jag hade sovit större delen av dagen. En solnedgång syntes i horisonten och den orangea färgen speglades av i sjön. I samma takt som solen sjönk neråt, sjönk även plusgraderna. Jag satt och fingrade på mitt armband och kom ihåg orden som Harry hade sagt när han gett mig det: ” These bracelets, stands for ”forever” and that’s how long I want  our relationship to last. So even though we are in different parts of the world, we can just look at this and know that the other person who wears the other one, loves you”. Men när jag tittade på det var jag nära att brista ut i gråt igen. Harry älskade inte mig längre, kanske i nyktert tillstånd men inte onykter. Jag skulle precis knäppa upp mitt armband när min telefon började burra. Jag drog upp den ur fickan och såg än en gång Louis namn på skärmen. Jag klickade på svara och la mobilen mot örat, men istället för Louis lättsamma röst hördes Harrys hesa.
-”Don’t do it Madison.” Jag satt som förlamad. Oförmögen att säga ett enda ord. Tårarna började rinna längs med mina kinder. Jag älskade honom fortfarande, men han hade sårat mig djupt.
-”Don’t throw the bracelet or the necklace into the lake. I still love you” fortsatte han. Men när han hade sagt de två sista orden kom min talförmåga tillbaka.
-”You don’t love me Harry” mina ord var bittra, knappt hörbara, men jag visste att han hade hört vartenda ord.
-”Yes I do. And if I could take everything back I would do it without hesitation. I was drunk Mads. I do dum stuff when I’m drunk and I’m so sorry for that”
-“You should have thought about that before you slept with some Australian girl”
-“I know…” denna gången var det hans ord som var knappt hörbara och en tystnad la sig kring vårt samtal. Inte pinsam, utan bara en stillsam tystnad.
-“Cheating is a choice Harry, not a mistake” mina ord var lätta, nästintill flygande och jag påmindes om att min farfar sagt exakt samma ord till min moster vars man hade varit otrogen.
-”But this was a mistake and not a choice! I didn’t think clear!” Harrys röst hade nu gått över till en desperate ton.
-”How many girls have you cheated during these days?” Mina ord var varken aggressiva eller ilskna, utan mer frågandes. Harry hade gjort fel. Det var inte mitt fel utan hans. Och han skulle få bära skulden för detta.
-”Three. And I’m sorry about Liam, Zayn and Niall, I told them to not tell you. So don’t be mad at them, it was all my fault. I thought I could cover it or something…” Sa han innan han tyst muttrade –“I’m an idiot”. Jag skulle precis ta och säga något i stil med att det var över och tjo fladderuddan hej då. Men Harrys röst avbröt mig.
-”And Madison, I’m really sorry about Luke and I wish that I could be there for you on Saturday. I really do. I’m so, so, sorry.”  Lördag?? Lördag? Lördag! Åt helvete med lördag. Jag hade nästintill glömt att Hayley hade varit död i ett år i övermorgon. Allt annat skit hade dragit ner mig i ett läge där jag hade glömt min systers dödsdag. Men Harry kom ihåg.
-”I’m sorry too. Goodbye Harry” var allt jag lyckades säga innan jag klickade honom och tårarna som tidigare börjat rinna nu fortsatte att rinna. Ett år utan min syster i övermorgon. Ett år. Jag knäppte försiktigt upp armbandet och studerade det genom mina gråtfärdiga ögon. Harry & Madison, stod det inpräntat längs med evighetsfiguren slingrande kant. Med ens lyfte jag på mig och borstade bort sand från baken. Med en ansträngning kastade jag ut armbandet så långt ut jag kunde, likadant gjorde jag med halsbandet. Vår kärlek hade blivit något som jag aldrig skulle kunna hitta igen, precis som allt annat som hamnar på havets botten.
_____________________________________________________________________
Långt kapitel idag också! 
Tack så hemskt mycket för alla kommentarerna på förra inlägget + besöksrekordet på 92 besökare igår! Ni som ställde frågor ibland gårdagens kommentarer har fått dem besvarade, så klicka in på Kapitel 40s kommentarer för att få ert svar! :) 
Kan vi få 30 kommentarer på detta kapitel? :)
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 40

25
Jag vet inte hur länge jag låg där, på marken i fosterställning, men när det inte längre gick att få fler tårar öppnade jag mina svullna ögon och upptäckte att det börjat mörkna. Utan att ens bry mig om telefonen som låg med en stor spricka i skärmen, stegade jag bort mot stallet. Aldrig att jag skulle klara av att gå in och förklara för mina föräldrar vad som hade hänt. Mina steg styrde mig bort till Lukes box. Luke hade alltid varit den som jag hade kunnat dela mina hemligheter med. Men så fort jag ställde mig utanför boxen och precis skulle baxa upp boxdörren fick jag en obehaglig känsla i magen. Inte en krampaktig som när man har mens utan en känsla som uppenbarade om att något inte stod rätt till. Snabbt drog jag upp dörren och klev in i Lukes box. Där låg han ner i halmen och andades med tunga andetag. Jag förstod direkt att något var fel och när jag hörde steg av hasande fötter i stallgången tvekade jag inte en sekund innan jag utbrast;
-”Go get mum and dad, something is wrong with Luke!” snabbt flyttade jag blicken från Luke och upp i Travis ansikte. Så fort han såg mitt ansiktsuttryck och slängt en snabb blick på Luke ökade han takten och sprang iväg bort mot boningshuset. Genast ångrade jag att jag hade kastat mobilen mot stallväggen. Ingen kille var värd mer än min häst. Jag stängde försiktigt Lukes boxdörr och sprang snabbt ut i novemberkvällen för att leta reda på mobilen. Så fort jag hade hittat den plockade jag upp den och såg att där fanns 28 missade samtal och minst lika många sms från Harry, men mina fingrar klickade vant in veterinärens telefon nummer som jag hade på speed dial och inom några minuter hade jag fått fram mitt ärende. Jag tvekade på om jag skulle kasta in telefonen ännu en gång i stallväggen men stoppade sedan snabbt ner den i fickan samtidigt som mina steg styrdes tillbaka mot Luke.

Inne i stallet stod nu mina föräldrar och Travis samtidigt som dem kollade forskandes mot Lukes box. När dem hörde mina hårda, irriterande och förmodligen aggressiva steg mot cementgolvet tittade dem frågande upp på mig.
-”I’ve called the vet she’s on her way”  sa jag andfått, Travis nickade innan han gick bort mot sadelkammaren för att fixa hästarnas mat. Antagligen det han kommit till stallet för att göra. Min pappa nickade även han innan han tog ett steg in i Lukes box och började känna längs med hans buk och mage.
-”Vad jag kan känna så är det en riktigt illa version av fång” sa han tyst och kollade desperat upp på min mamma, innan hon vände blicken mot mig och jag vände den till Luke. Vi visste alla vad pappa menade med ”riktigt illa”, riktigt illa var lika med döden. Jag var inte beredd på att först har förlorat killen jag älskade men nu även hästen som betydde allt för mig. Jag trillade ihop på golvet, lutad mot Lukes box och tårarna som jag trodde det inte kunde komma fler av rann nu hejdlöst ner längs med mina kinder.
-”Hjärtat… vi visste alla att denna dagen skulle komma. Han är ingen unghäst längre, han börjar faktiskt närma sig tjugo års åldern” men min mammas ord gav mig ingen tröst. Tårarna fortsatte att rinna.

Efter det att veterinären hade gett samma diagnos som pappa själv hade fasställt dröjde det inte länge innan mina föräldrar hade bestämt sig för att låta Luke få komma upp i hästarnas himmelrike; Trapalanda. Hur hade denna dag kunnat sluta i ett sådant helvete? Först Harry sedan Luke. När veterinären hade tagit sin bil och kört ut från stallplanen kom en lång suck farandes ur mig och snart stod min mamma med sina armar runt mina axlar.
-”Det är aldrig lätt att förlora en vän hjärtat. Men istället för att komma ihåg honom som hur han var precis innan han gick bort, så tänk på hur han var tiden ni hade tillsammans.” Jag nickade, trots att jag inte riktigt var säker på om hon pratade om Harry eller Luke. Det hade kunnat handla om båda.
-”Jag och Harry har gjort slut” kom det ur mig. Utan att säga något kramade mamma mig hårdare och kysste mig lätt på kinden.
-”Allt kommer ordna sig ska du se” var det sista hon sa innan hon gick in för att hjälpa pappa och Travis transportera bort Lukes kropp till vår kyrkogård för hästar som vi hade i slutet av den största hagen. Där begravde vi alla hästar som hade haft ett inflytande på oss, alla som hade fötts upp här och dött här. Alla hästar vi älskade. Totalt fanns där drygt ett trettiotal stenar alla med speciella och särskilda texter som representerade just den hästen. Snart fanns jag mig själv med att springa till min mammas ateljé. Trots att hästarna tog upp större delen av familjens vardag hade mamma sin egen tillflyktsplats. Nämligen hennes ateljé. Under hennes uppväxt i Sverige hade hon gått på konstskola och var tämligen duktig på det, hon var även den som designade hästarnas gravstenar. Men eftersom jag känt Luke sedan den dag jag föddes och även haft han som min egen häst, var det min skyldighet att skaffa honom en rättvis gravsten.

Hela natten hade jag suttit i ateljén och snickrat, smidigt, borrat, skruvat och huggit ut den perfekta gravstenen och idag var det dags för Lucky Lukes begravning. All personal som jobbade på ranchen hade mer eller mindre känt Luke sedan den dag han föddes, och eftersom han var den snälla häst som aldrig hade gjort en fluga förmän hade alla fallit pladask för honom. Nu stod vi alla i den bortersta hagen som på grund av det lite kyligare novembervädret såg tråkig och ledsam ut. Ungefär som allas humör idag. Speciellt mitt som var så långt ifrån glatt som det möjligtvis kunde bli. På något sätt hade jag lyckats asa med mig den 40 kilo tunga stenen igenom hela hagen och lagt den på den plats Lukes kropp var begravd.
-”Så fint skriver gumman. Helt klart den finaste stenen av dem alla” viskade mamma tyst i örat på mig. Jag log smått mot henne innan jag granskade Lukes begravning sten. Själva stenen var formad som ett hjärta och precis ovanför stod det med tjocka inristade bokstäver; LUCKY LUKE och undertill med kursiv still stod det; ”Loyal friend that will forever live in our hearts. We will never forget you.”  När min pappa hade hållit ett kort tal om Luke och sedan bett om en tyst minut kom tårarna forsandes. Många hade antagligen tyckt att våra begravningar för våra hästar var ”överdrivna” ”onödiga” eller rent ut sagt ”barnsliga”. Men för min familj och för personalen på gården var hästarna som levde här våra liv. Vi välkomna dem till världen och vi var med dem under större delen av deras liv. Det var väl självklart att vi skulle ha en ordentlig begravning för dem den dag dem bestämde sig för att lämna oss?

Så fort ceremonin var avslutad hade alla gått tillbaka till sina arbeten, en aningen dystrare än vad dem hade varit när dem kommit hit, ingen hästs död gav ett leende på läpparna. Medan alla andra hade gått och antingen börjat mocka, fodra, rykta eller träna de resterande hästarna, hade jag klättrat upp på höloftet. Denna plats var en oas för både lycka och sorg. Lyckan för de dagar jag och Hayley hade suttit här, och även de gånger jag och Harry hade spenderat tid här. Sorgen för de dagar jag spenderats gråtandes in kurad under filtar i halmen och gråtit efter det att Hayley hittats död och även för idag, när jag skulle sitta och gråta över en av mina bästa och trognaste vänner under min uppväxt och antagligen även över det hela som hade hänt med Harry.

Jag vaknade till av burrandet som kändes ifrån min ficka på min stalljacka och sakta skrapade jag bort halmen som hamnat på mig och drog upp telefonen. Louis Tomlinson. Namnet lös upp skärmen med starka vita bokstäver i det mörka loft jag befann mig i och jag blinkade några gånger för att vänja mina ögon vid det skarpa ljuset. Skulle jag svara? Det kunde vara Harry som försökte ringa igen men ifrån Louis telefon eftersom jag vägrade svara när Harry ringde. Trots att det övervägde mot att klicka på den röda telefonen, tryckte jag lätt på den gröna och förde den mot mitt öra. Jag sa ingenting utan väntade på att personen i andra änden skulle ta till ton.
-”Madison?” Louis röst skar i luften och bröt den totala tystnaden som tidigare infunnit sig på loftet.
-”Yes?” min röst bar inte riktigt på grund av allt mitt gråtande och antagligen lät det mest som ett grymtande än som ett ord.
-”Are you okay Mads?” När Louis sa mitt smeknamn brast allt för mig. Jag hade saknat honom och mina tårar började ännu en gång att rinna längs med mina kinder och små hulkande for ur mig. Tillslut lyckades jag hämta mig och få fram ett någorlunda ”no” till svar.
-”What happend? I saw that you’ve called me, but I lost my phone at a club the night after we talked to you and Lexie on skype and I haven’t been able to get it back until today when the club owner found it”
-“A lot have happened since we talked last, you should try and talk to Harry before you talk to me” sa jag och klickade snabbt på den röda knappen innan jag gråtandes la mig i halmen och drog filten tätare omkring mig. Hur mycket kunde en tjej gråta?
______________________________________________________________________
Låååååångt kapitel, nästan 3 datorskrivna A4 papper!
Eftersom jag är så oerhört snäll får ni kapitel 40 idag också!
Men runt 20 kommentarer på detta för nästa kapitel! Vet att ni klarar det! 
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

Länkbyte

1
Besök denna novellblogg genom att klicka på bilden ^ eller HÄR :)
______________________________________________________________________
Kapitel 39 ligger nedanför! Kommentera riktigt mycket så får ni Kapitel 40 idag! :)
Kategorier: Länkbyten

They don't know about us - Chapter 39

11
-”I love you”
-”I love you too”
-”I love you more”
-“No you don’t I love you the most”
-“Oh come on!” fick jag ur mig och äntligen kollade Lexie upp från skärmen, hon hade suttit som fastklistrad med datorn i famnen i över en timme och det var endast hon och Niall som hade pratat med varandra.
-”What?!” frågade Lexie med ett stort leende på läpparna. Jag log sarkastiskt tillbaka till henne innan jag sa:
-”Well… WHEN AM I GOING TO SPEAK TO MY BOYFRIEND?!” skrek jag fram, visst det var jättegulligt att dem var så himla ner kärade i varandra, men, det hade gått nästintill 38 timmar sedan jag sist pratade med Harry och jag var i desperat behov av att höra hans röst.
-”That’s right Niall, when am I supposed to talk to her?” jag hörde den hesa brittiska rösten genom dator skärmen och med ett språng hoppade jag på Lexie och snodde datorn ifrån henne. Det verkade som Harry hade lyckats göra detsamma när det kom till Niall för det var hans vackra ansikte jag mötte när min blick föll på skärmen. Lexie hade endast skrattat åt mitt beteende och hon och Niall hade fortsatt att prata genom telefonen istället. Varför hade inte jag tänkt på det? Varför hade inte Harry tänkt på det? Varför hade inte Lexie sagt till mig?
-”Hi babe, how are you?” Harrys hesa men sammetslena röst väckte mig ur mina tankar och jag log glatt mot honom.
-”Hiiiiii” sa jag och vinkade glatt in mot kameran. –”I’m fine, how are you? And how is it in Australia?” Frågade jag nyfiket. Jag hade alltid velat åka till Australien, men att få ha spenderat nästintill ett halvår i London var bra nog och Australien resan kunde gott vänta ett tag. Så fort min fråga hade kommit ur min mun, spred sig ett stort leende på Harrys läppar, jag besvarade honom med ett minst lika stort.
-”I’m fine, but I miss you like hell. Australia is nice, it’s really hot here!” Jag skrattade och försökte tänka mig Harry iförd badbyxor, solbränd kropp och blött hår. Tanken fick mig att vilja ha honom, här och nu.
-”I miss you too and…” längre hann vi inte i vår saknade/romantiska konversation, vad man nu vill kalla det, innan Harrys huvud flög åt vänster, vilket fick hans lockiga hår att fladdra runt. Och det dröjde inte länge innan en arg röst hördes bortifrån andra änden av killarnas rum som sa till dem att det var dags för dem att sova. Jag antog direkt att det var Paul eller någon av dem andra säkerhetsvakterna. När konversationen var avslutade kollade Harry in i skärmen igen, men denna gång med ledsna ögon.
-”I’m so sorry Mads… but we have a bunch of interviews to do tomorrow and it’s 4 am down here, so we need to go to sleep now. Love you, bye!” Jag kollade ledsamt tillbaka innan jag vinkade och sa “love you, bye” tillbaka till honom och snart var vår konversation avbruten.

Fyra dagar hade gått sedan min och Lexies ”sleepover” och jag hade inte pratat med Harry sedan dess. Jag hade försökt ringa minst en miljon gånger till honom både via telefon och skype, jag hade till och med tagit mig till twitter och facebook och därmed skickat över en biljon DM’s och privata meddelande till honom. Men inget svar. Jag började bli orolig. Jag hade ringt alla killarna, plus Lexie för att se om hon hade fått tag på Niall. Det hade hon, men Niall hade undvikat frågan kring Harry. Undvek han mig? Undvek resten av killarna mig också? Varför? Jag fingrade irriterat på betslet jag höll på att rengöra där jag satt inne i sadelkammaren. I normala fall brukade själva putsningen av hästarnas utrustning göra mig lugn, men idag gjorde den mig bara förbannad. Inget verkade bli tillräckligt rent. Tillslut hängde jag upp det med en smäll och stegade ut mot dörren, jag behövde frisk luft. Jag gick snabbt och irriterat bort till hagarna och satte mig på staketet. Kanske skulle synen av att se hästarna fridfullt gå och beta göra mig lugn. Men efter en kvart på staketet var allt jag hade ont i rumpan. Ilskan och oron satt fortfarande kvar och gnagde i mage. Tänk så hade någonting hänt dem? Men varför kunde då Lexie få tag på Niall? Jag suckade tungt och slog mig ner i gräset samtidigt som jag plockade upp telefonen ur jackfickan. Inga sms, inga missade telefonsamtal. Irriterat drog jag fingret över skärmen och ringde upp Harry, säkert för 589 gången. Ett sprakande hördes innan ljudet av signaler försvann och den trötta igenkännande hesa rösten uppenbarades.
-”Hello?” viskade han tyst, antagligen för att han var trött och för att klockan antagligen inte var mer än tidig morgon i Australien. Men jag som var full av ilska och orolighet kunde inte hjälpa om klockan var så tidig morgon eller mitt i natten. Ens kille ska svara en alla tider på dygnet och inte ignorera en i fyra dagar!
-”Harry? Why the hell haven’t you answered my calls or texts? Don’t you understand how worried I’ve been? I thought something happened to you guys! And don’t you dare click me! For det ur mig, antagligen en hel del argare än vad det var menat. Man hörde direkt hur Harry flög upp ifrån sängen då en hel del prasslande med täcke och lakan hördes ifrån andra änden av luren och ett tyst ”what happens?” som inte kom från Harrys mun utan från en tjej. En tjej? Så fort allting uppenbarades inför mig kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att få ur all min ilska ur kroppen och jag förde genast telefonen närmare min mun.
-”It’s over.” sa jag tyst. Flämtande drog jag efter andan. Hade jag precis uttalat de två orden som jag aldrig ville säga till Harry?
-”What? Mads, no! It’s a misunderstanding!” Skrek Harry fördärvat. –”You don’t understand it’s, eh, it’s, Madison don’t do this to me!”
-“You are cheating on me. You have done it during these four days? Haven’t you? Just tell me the truth Harry” jag var besviken. Inte bara på Harry för att han faktiskt bortförklarade det som “ett missförstånd” men sen inte kunde komma på själva anledningen till att det låg en tjej i hans säng som inte var jag. Nej jag var besviken på mig själv för att ha låtit mig luras av en kille som Lexie många gånger berättat för mig om som ”the player boy”, långt innan vi ens lärde känna dem. Ändå hade jag fallit för honom. En suck hördes från andra änden av luren innan ett tyst nästintill ohörbart ”Yes” kom fram.
-”Good then it’s officially over.”
-”But Mads, no don’t do this to me it’s not what it seems like!”
-“Oh so it don’t seems like you are cheating with me, right now, in Australia, thousand miles away from me? And I bet your excuse is that you’ve been drinking alcohol, isn’t it?”
-“Yes, but Mads, we can fix this. Like we always do. I promise I love you”
-“Don’t you dare say those words to me. You don’t love me. In that case you wouldn’t have cheated on me. It’s over Harry. Have a nice life.” Så fort jag hade klickat slängde jag iväg telefonen rakt in i stallväggen som stod framför mig innan jag föll ner på marken i fosterställning och började gråta. Killen som jag trodde det fanns en framtid med, hade svikit mig. Igen.
_____________________________________________________________________:
Ni ville ha drama så här får ni det! Extra många kommentarer och jag ger er kapitel 40 redan ikväll! :)
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 38

2
Efter det att jag och Lexie skilts åt hade det tagit två timmar för mig att ta mig hem. Jag hade aldrig varit en fart och fläng dåre när det kom till ridningen, visst jag älskade att galoppera över vida ängar eller inne i djupa skogar, men jag föredrog att skritta fram och verkligen njuta av att sitta på hästryggen. Luke som kände mig lika väl som jag kände honom, då vi hade haft honom i våra ägor sedan han bara var ett litet föl, trivdes med att få gå på långa tyglar och sträcka på halsen samtidigt som han då och då norpade åt sig en bit gräs. Under de tre åren som jag gått på college hade Luke fått vara Hayley’s häst. Till skillnad från mig var Hayley en fart och fläng människa och älskade allt som innehöll galopp och hopp, därför hade jag förlåtit Luke för det hemska han gjort mot Hayley. Han hade aldrig varit en häst som älskade fart, men med Hayley hade han blivit det. Det var en helt vanlig dag i slutet på november som Hayley hade gett sig ut i skogen tillsammans med Luke, men det var bara Luke som hade lyckats ta sig hem. Vi spenderade hela kvällen med att leta efter Hayley och tillslut hittade vi henne, död, hon hade hoppat ett skogshinder som varken hon eller Luke hade varit redo för. Och på grund av de skador vi hittade på Luke och även efter en obduktion av Hayley fick vi fram att dem hade gått omkull vid hoppet. Vilket hade lett till att Hayley hamnat på marken och tillslut fått Luke över sig. Det var hemska minnen, och om bara någon vecka var det ett år sedan olyckan inträffade, mycket hade hänt under det året som gått.

När jag väl hade kommit hem och ryktat av Luke och även sett till så att han hade överflödigt med vatten, hade jag sprungit upp i brådska för att packa mina saker då klockan redan visade 19.55 vilket innebar att Lexies vita pickup snart skulle komma indundrandes på gårdsplanen. Mycket riktigt, precis när klockan slog 20.00 kom den högljudda bilen in körandes på gården och snabbt sprang jag ner för trappan och ropade ett lika snabbt hejdå till mina föräldrar som satt och kollade på tv innan jag sprang ut genom dörren.

Så fort vi hade kommit hem till Lexie hade vi bunkrat upp oss med en mängd godis och glass och vi låg nu och slö kollade på filmen ”Bridesmaids”. Plötsligt for Lexies huvud upp från soffan hon tidigare legat ner i och utbrast med glädje;
-”MADS CHECK YOUR TWITTER NOW!” jag kollade på henne som om hon var dum i huvudet. Hon visste att jag inte använde twitter på grund av två anledningar, 1. Jag förstod inte själva meningen med det eller hur det fungerade, 2. Jag ville inte se det hat jag visste jag frått från fansen. Men hennes blick som tidigare visat glädje tittade nu strängt på mig och jag tog mobilen som låg på bordet och loggade in på twitter. Genast kom en miljon notifikationer upp och jag bläddrade snabbt igenom dem. Som jag tidigare hade förutspått fanns det en mängd hat från fansen men också hur gulliga tweets som helst, jag klickade mig in på min profil och la märke till att mina followers hade ökat från tre till 30 000, min haka föll ner och jag hörde Lexies skratt bredvid mig.
-”Haha don’t look so surprised, you’re Harry Styles girlfriend, what did you expect?”  
-“I don’t know, not 30 358 followers on twitter! A website I btw never use!”
-“Yeah, yeah, yeah maybe you should start use it?” jag nickade och skrattade samtidigt som jag fortsatte att skrolla ner längs med mina mentions, det var helt otroligt hur många snälla fans det fanns som skrev så otroligt gulliga saker.
-”Lex?” sa jag men jag tittade inte ens upp ifrån mobilen utan fortsatte att kolla på det konstiga ord som stod på min skärm.
-”Yeah?”
-”There’s a big amount of fans who have been tweeting ”Harrison” to me. What do they mean with that?” frågade jag och lyfte min blick från skärmen och upp på Lexie som vid min fråga hade brustit ut i skratt och låg nu och kved sig i soffan.
-”What’s so funny with "Harrison"?”
-”Omg you’re just so cute Mads!” skrattade hon fram. Men när hon såg min blick som nu stirrade intensivt och frågandes på henne slutade hon omedelbart och rättade till sig i soffan.
-”Okay, how should I say this… Well you know Brad Pitt and Angelina Jolie, right?” jag nickade, vem visste inte vem dem var?
-”Good” fortsatte hon innan hon brast och brast ut i ännu en skrattattack innan hon fortsatte –”They are called Brangelina, because they’re together, and theire names Brad and Angelina becomes Brangelina if you put them together, right?” Ett ljus gick upp för mig och jag kollade ännu en gång ner i skärmen. Harrison. Harry + Madison.
-”Aha, that explains everything!” skrattade jag fram vilket fick en tredje skrattattack att bryta fram hos Lexie.
-”But if me and Harry are called ”Harrison” are you and Niall called ”Lexiall?” Och jag hade lyckats få fram en fjärde skrattattack hos henne.
-”What?!” skrek jag hjälplöst. Så fel kunde jag omöjligt ha haft?
-”The fans choose the shipping names very carefully. They would never call you guys ”Marry” right? That’s stupid and so is “Lexiall” I mean come on!”
-“Okay, okay sorry! But what is your shipping name then?”
-“It’s “Nexie””
-“Wow, that’s soo much better, sounds like Jacob in Twilight's nickname for Bella and Edwards daughter “Nessie”” Sa jag ironiskt men längre hann jag inte uttala mig innan jag fick en kudde i huvudet.
-”Our shipping name is cute!” Sa hon mellan varje slag.Jag skrattade fram några ”okay” tills hon slutade.
-”But was it me and Harrys shipping name you wanted to show me?” frågade jag henne och skakade lätt på mobilen framför hennes huvud.
-”Omg, no!!!!! The boys are on skype! I just talked to Niall and he said that Harry was going to DM you their skype account!” Så fort hon hade uttalat “Harry” och “skype” hade mina fingrar snabbt klickat in sig på mina privata meddelande och lika snabbt hade Lexie sprungit och hämtat datorn så vi slapp sitta med mobilerna. En dag hade gått men jag saknade redan Harrys hesa röst och killarnas eviga skämt. 
______________________________________________________________________
Min julklapp till er! Hoppas ni får en bra jul! 
Glöm inte kommentera! :)
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 37

4
Flygresan hem till Tennessee hade gått smärtfritt och bra, min utmattade kropp hade lyckats sova hela resan och när jag hade mött mina föräldrar på flygplatsen hade jag fallit in i deras armar. Känslan av trygghet som hade lämnat mig så fort Harry gått in genom gaten hade nu kommit tillbaka. Det första jag hade gjort när jag kommit in på ranchen var att springa upp och byta om till ridkläder. Kläderna som jag inte hade burit på över fem månader kändes mycket mer hemmastadda än vad klänningarna killarnas stylister hade grävt fram till mig var.
Jag satt nu uppe på Lucky Lukes rygg och stormtrivdes, livet på ranchen var precis som det brukade vara och även om jag inte hade träffat personalen på alla dessa månader så kändes det endast som igår jag sist hade träffat dem. Det var som om tiden i London aldrig hade existerat. Förutom att det nu fanns ett stort ekande tomt hål i mitt hjärta som desperat ville tillbaka till Harrys trygga famn. Jag smackade på Luke så att han kom fram i trav, jag förstod än idag inte hur jag kunde ta ett uppehålls år ifrån ridningen och hästarna och hur jag hade klarat av alla mina dåliga dagar utan dem. Hästarna var min terapi, precis som dem hade varit den dag Hayley dött och som dem nu var när jag behövde hålla mig sysselsatt för att inte tänka för mycket på Harry. Jag svängde vänster och kom fram i mjuk galopp, lika mycket som jag älskade att fara och flänga i skogen, så älskade Luke det minst lika mycket. Han hade varit min första häst och jag visste att jag var för stor för honom, men han var den som gav mig glädje och energi när jag behövde den. Men sedan mina föräldrar hade insett samma faktum hade dem varit på mig nu i snart ett år om att införskaffa en ny häst. Jag hade vägrat. Luke var min bästa vän.

Efter tre kvarts ridande genom skogen kom vi fram till början av ”staden”, om man nu ens kunde kalla det för det, den lilla byn i Tennessee var knappt större än min pappas ranch inklusive alla hagar. Men det var trots det byns centrum och det var här Lexies pappas fotoaffär låg. Jag hade ännu inte berättat för henne om min hemkomst, hon visste att killarna skulle bege sig till Australien idag då hon pratade med Niall mist två gånger om dagen, men jag hade bett Niall att hålla tyst om min hemkomst. Även om jag hatade att få överraskningar älskade jag att ge folk dem. Eftersom vår by fortfarande föll i ”cowboy” stuket fanns där bjälkar man kunde knyta fast sina hästar lite här och var, då de flesta bodde på gårdar och ägde minst en häst hade man övervägt att inte ta bort dem eftersom dem fortfarande användes. Jag knöt fast Lukes i en bjälke som låg ungefär tre meter bortifrån affären innan jag försiktigt började smyga mig bortåt. Jag kollade snabbt in genom fönstret och såg Lexies pappa sitta och hålla på med pappersarbete, därför antog jag att Lexie antingen höll på att framkalla film eller var på toa. Försiktigt öppnade jag dörren och precis innan hennes pappa hann uttala mitt namn la jag ett finger över min mun som skulle visa att han skulle vara tyst. Han skrattade försiktigt och blinkade med ögat. Jag hade känt familjen McCartney sedan jag var liten och därför var Lexies pappa Dan som en extra far till mig. Han vinkade snabbt bort mig till rummet bakom disken och visade var jag kunde gömma mig, lika snabbt som jag hade stegat dit gömde jag mig bakom några kartonger som var fyllda med foto-tidningar.
-”Hey Lexie, can you come here please?” sa Dan högt med sin spansk-engelska brytning för att Lexie skulle höra, tillbaka fick han ett ”I’m coming” och snart hörde man Lexies steg närma sig. När hon stod med ryggen emot mig och kollade ner på några papper som hennes pappa visade henne tog jag till min attack och hoppade smidigt upp på hennes rygg vilket resulterade i att hon skrek högt innan vi båda trillade ner på marken i takt med hennes pappas skratt. När hon hade återhämtat sig och insett vem det var skrek hon högt och ljudligt;
-”OMG MADISON!!!!” och kramade mig hårt och länge.
-”Lex, I can’t breathe!”
-”Omg sorry Mads, it’s been like two months since we saw each other, how are you?!”
-“Haha I’m just fine, how are you?!”
-“I’m fine, but it’s been two boring months I must tell you, nothing happens in this village, nothing!” Jag skrattade och kollade på hennes förfärade min.
-”How’s Niall? I miss him like hell!” sa hon direkt efter hennes sista uttalande och kollade på mig storögt. För en sekund hade jag glömt killarna och bara njutit av att återförenas med min bästa vän. Genast sjönk mitt glada humör och tankarna på Harry kom stormandes tillbaka.
-”He’s fine, he misses you like hell though, but I bet you do too? Am I right?” Sa jag i ett försök till att låta glad. Jag fick ett ivrigt nickande tillbaka innan hon slutade och kollade på mig med en intensiv blick.
-”You miss him already, don’t you?” jag nickade och fick en hård men vänlig kram av Lexie, hon visste vad jag gick igenom. Hon hade klarat sig två månader utan Niall och hon älskade han fortfarande lika mycket som den dagen hon lämnat London.
-”The first week is the hardest one. I promise you” jag nickade, innan vi båda reste på oss och kramade om varandra igen.
-”You girls, go out and have som fun instead of beeing in here!” skrattade hennes pappa fram innan han åter vände tillbaka sin blick mot pappershögen framför honom.
-”Thank you daddy, I’ll promise to work more tomorrow!” sa Lexie i samma veva som hon schasade ut mig genom dörren. Vi började gå bort till den plats där Luke stod och även där Lexis vita pickup var parkerad.
-”What do you say about a girl night tonight? With Ben & Jerry’s, popcorn, candy and movies?” sa Lexie och log glatt mot mig.
-“That would be exactly what I need right now!” skrattade jag tillbaka innan jag satte foten i stigbygeln och svingade mig upp i Lukes sadel.
-”Okay, my place at 8 O ‘Clock?” jag nickade och smackade fram Luke i skritt samtidigt som ljudet av Lexies pickup startade med ett högt pang. Det var både skönt och inte skönt att vara hemma. Saknaden av Harry var stor, men med min bästavän vid min sida skulle jag förhoppningsvis klara det. 
______________________________________________________________________
Kommentera!
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 36

5
Klockan började närma sig halv åtta, vilket resulterade i att från ha gått från en helt lugn dag som hade spenderats uppe i killarnas ”hemliga rum” till att nu brista ut i kalabalik. Dagen hade som sagt spenderats i killarnas ODSR rum där dem hade visat mig och förklarat precis datum och plats dem fått vartenda pris ifrån, det hela hade varit riktigt intressant och trots att jag hade fått följa med på VMA med dem hade jag inte riktigt förstått hur stora dem var förrän idag. Dem hade även satt igång tv:n där det till min förvåning visades övervakningsfilm från alla killarnas rum, därför blev vi smått panikslagna när Paul kom in genom Liams dörr och ropade att det var dags att sticka. Alla hade då sprungit ner för Harry och Louis trappa innan vi alla trillade in i köket, precis i tid för att kunna höra hur Paul klev in genom ytterdörren.
-”Boys, are you here?!” skrek han när han hade slängt igen dörren.
-”Yeah we’re in the kitchen!” skrek Louis tillbaka, lite smått andfådd efter våran snabba marsch nerför trappan. Precis innan Paul klev in genom dörren smällde Niall till ODSR rummets hemliga dörr.
-”Oh, you are all here? Great, it’s time to go” sa Paul och kollade förvirrat på oss. Jag förstod nästan hans konstiga ansiktsuttryck. Här stod sex personer mitt i köket utan att göra någonting.
-”Yeah, right, I’m just gonna go and grab my stuff. See you by the car!” sa Zayn snabbt innan han försvann förbi Paul hastigt och klev ut genom dörren. Lika snabbt försvann Liam och Niall.
-”Eh well okay? Louis, Harry and Madison, eh… take your stuff and get out to the car. Now…” Paul kollade fortfarande förvirrat på oss medan han uttalade orden och snart försvann även han ut genom ytterdörren.  Nu var det min tur att kolla förvånat på Louis och Harry.
-”Haven’t you guys at least told Paul about the room?” frågade jag förvånat. Han om någon trodde jag visste om rummets existens. Men jag fick två ivriga skakningar från båda killarnas huvud.
-”You see Mads, even five popstars needs a room where they can just be. You know. Where no one can find you. Except you of course.” Sa han och nickade lätt mot mitt håll.
-”But the one who owns the apartment house must know of it? Right?” jag var fortfarande förvirrad. Killarna kunde omöjligt ha hittat rummet av sig själva? Någon måste ju veta om att det fanns?
-”Actually I have to answer no on that question too babe. You’ll see right after we moved in here, there was an old lady who owned the house and right before she died, she told us about it. No one else knows that it exist.” Jag kollade på Harry med en blanding av förvåning och fascination.
-”So One Direction and me, are the only human beings on this earth that knows about the room?” Killarna nickade ännu en gång och jag fick ur mig ett “cool” innan Louis telefon avbröt oss eftersom det var Pauls arga röst som sa att alla andra stod och väntade på oss. Lika snabbt som en fågel flyger flög vi ner för trapporna med alla våra resväskor i händerna och lika snabbt in i bilen. Det var först efter tre minuters körning som jag kom på var vi var på väg. Vi skulle till flygplatsen och jag skulle vara ifrån Harry i över två månader. Mina tankebanor fick mig genast att leta reda på Harrys hand och jag kramade den hårt. Först då verkade samma tanke komma upp för honom och han drog genast in mig i sin famn och kysste mig oavbrutet på huvudet. Killarna som satt runt om oss kollade medlidsamt på oss, dem hade alla gått igenom samma sak, bara några veckor tidigare än vi. Detta skulle bli tufft.

När vi tillslut kom fram till flygplatsen hördes oerhörda skrik ifrån alla håll och kanter. Jag satte mig upp ordentligt efter att ha legat i Harrys famn och kollade ut genom fönstret. Överallt stod där tjejer i alla åldrar med händerna upp i luften där dem höll skyltar med olika ord som symboliserade deras kärlek till One Direction.
-”Guys, have you tweeted or anything about that you leave the UK today?” frågade Paul som nu satt bakåtvänd och kollade på oss alla med intensive blickar. Precis som innan fick han en mängd skakningar på huvudet tillbaka.
-”They are amazing” for det ur mig.
-”What?” frågade Niall med en undrande ton i rösten.
-”Well as I said a couple of weeks ago, they’re better than the CSI to figure things out. And I just think that’s quite amazing. I wouldn’t be able to do that, I can’t even read an GPS, but a whole fandome that belongs to you guys, can figure out what time of day you’ll leave the country” jag satt fortfarande och kollade ut genom fönstret, och log. Jag önskade jag hade haft någon “kändiscrush” som man kunde jaga när jag var yngre. Tänk så mycket människor man träffar endast på grund av att man har samma intresse.
-”Yeah they’re really amazing. The UK fans will always have a special place in our hearts, they made us who we are today” sa Zayn och jag förundrades fortfarande över hur han ibland kunde sjunka in i rollen som poet.

När vi tillslut hade lyckats ta oss igenom skaran av fans genom en mängd fotograferingar och signeringar så hade vi nu kommit till den biten jag fasade inför mest. Den biten då jag och Harry skulle gå skilda vägar. Vi hade alla lyckats checka in våra väskor och tillsammans haft följe till den plats där vi nu stod. Den plats där min gate var åt höger och Harrys och resten av killarnas åt vänster. Jag började med att krama om Paul, han hade varit en enastående ”pappa” till en medan ens egna befann sig i USA. Sedan gick jag vidare till Niall, Liam, Zayn och Louis och kramade om dem hårdare än hårdast, dem hade varit som dem äldre bröderna man aldrig fick. Tillsist var det Harrys tur. Det som skulle bli den allra tuffaste biten, att säga hejdå till ens livskärlek och veta att man inte skulle få se varandra på över två månader. Jag hade fasat för denna stund ända sedan vi hade kysst varandra den där första gången på stranden. När jag hade tagit de sista kliven fram till honom drog han snabbt in mig i sin famn. Jag hade kunnat stå där hur länge som helst och bara känna doften av hans One Million parfym, men jag visste att vi båda två hade varsitt flyg att passa och Pauls harklingar bakom oss påminde oss om det. Jag tog ett steg bakåt och kollade upp i Harrys ögon. Hans ögon som i vanliga fall brukade vara klar gröna var nu grumliga på grund av tårarna som rann ner längs med hans kinder. Utan att ens märka det hade vi båda två börjat gråta, vilket fick mig att förstå att vår kärlek var speciell och skulle överleva. Precis innan Pauls fjärde harkling var på gång tog jag det kliv som var i mellan oss och tryckte mina läppar mot hans. Harry började passionerat massera dem och jag tog till vara på varenda sekund, smakade på hans läppar som snart smakade av mitt hallon läppglans som blandats med våra salta tårar. När Pauls femte harkling var avklarad var även vår kyss det. Utan att säga ett ord pussade jag lätt Harrys läppar och pekade på våra gemensamma halsband och armband och sedan på hans hjärta. Han nickade och under dessa månader tillsammans hade vi börjat förstå varandra utan att något sades. Vår kärlek skulle hålla i evighet, precis som armbanden och halsbanden symboliserade. Harry pussade mig lätt på pannan innan han kramade om mig, tog upp sin väska och började gå mot sin gate där Paul och resten av killarna väntade. Jag vinkade mot dem och fick fem händer tillbaka. Precis innan Harry skulle gå efter killarna som nu gått in i gaten, vände han sig om, la handen på hjärtat och ”sköt” sedan det mot mig. Jag tog emot hans låtsas skickade hjärta och la mina händer på mitt hjärta, för att visa att jag skulle bevara hans hjärta med min kropp och själ. Han kollade på mig och log innan han vinkade och gick in genom gaten. Så fort han försvunnit brast jag ut i ännu mer tårar. Hur skulle jag klara mig utan honom?
____________________________________________________________________
Som sagt förlåt för den dåliga uppdateringen, men nu har både mitt jullov kommit och i samma veva min inspiration till att skriva! Hoppas ni stannar kvar, för nu ska jag försöka få till ett kapitel var dag, precis som innan. 
Tack för ert förstående.

Glöm inte kolla in min personliga blogg: HÄR
Följ även bloggen på facebook: HÄR
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

Förlåt

4
Förlåt, förlåt, förlåt för att det inte har kommit något kapitel. Hade inte tid att skriva i onsdagskväll och vi stack direkt till flygplatsen efter skolan på torsdagen. Men nu har vi landat och kommit ner så imorgon eftermiddag någongång kommer ni få nästa kapitel!

Förlåt. Hoppas de flesta av er stannar kvar trots att ni inte har fått något kapitel på två dagar. Och tack till alla er underbara människor som kommenterar så febrilt och gör mig gladare än gladast! Det är för er jag skriver! :')
 
Kategorier: Talking to you

They don't know about us - Chapter 35

10
När både killarnas och mina resväskor var färdigpackade var klockan bara 12 på dagen och eftersom vi inte skulle åka till flygplatsen förrän åtta, hade vi nu alla bestämt oss för att låta lägenheten bli uppsnyggad innan vi reste. Därför stod jag, Louis, Harry och Niall nu med hinkar, skurborstar, trasor och dammsugare i högsta hugg. Louis hade fått i uppdrag att städa toaletten medan Harry dammsög, jag tvättade fönsterna och Niall moppade golvet. Trots att vi bara var ett gäng ungdomar och killarna antagligen hade ”housekeeping” så hade vi lyckats få det hela till att bli en härlig situation då vi hade musiken på högsta volym och Louis gick runt och sjöng med toaborsten i högsta hugg och Niall tvättade även han fönsterna men med sin mopp, vilket fick oss alla att brista ut i skratt. Plötsligt kände jag hur något kallt rann nerför min rygg vilket fick mig att snabbt reagera och vända på mig men jag hann inte lång innan Harry hade släppt hela hinken med diskvatten över mig.
-”HARRYYYYYYYYYY!!!!!” Skrek jag och kollade ner på mina blöta kläder innan jag kollade upp på platsen Harry tidigare stått på men allt jag såg var hur han sprang ut genom köksdörren med ett stort flin på sina läppar. Han skulle allt få igen för detta. Med musiken på högsta volym hörde man knappt någonting förutom ens egna tankar så jag fyllde min hink med vatten i hopp om att ingen skulle höra vad jag gjorde. När hinken var fylld började jag försiktigt tassa ut genom köksdörren, när jag hade kommit ut och stod mitt i vardagsrummet kände jag ännu en gång det kalla vattnet rinna över mig och smaken av diskmedel i munnen. Men denna gång var det inte Harry som hade kastat på mig utan Zayn. Jag kollade förvånat på honom, när hade han kommit? Jag skulle precis fråga honom innan han vände på klacken och sprang ut i köket. Innan jag skulle ta och hälla en hink över honom så skulle Harry få en över sig. Tredje världskriget i vattenkrig hade precis brutit ut.

Med mina blöta kläder droppandes på det nystädade golvet gick jag igenom varje vrå av lägenheten utan att hitta dem. Vart hade dem tagit vägen? Kvar stod jag helt ensam i deras lägenhet. Jag gick sakta bort och skruvade ner volymen innan jag ropade;
-”Harry? Zayn? Louis? Niall?!” men jag fick inget svar tillbaka. Vart i helskotta hade dem försvunnit? Visst lägenheten och själva lägenhetshuset var gammalt, men det kunde omöjligt vara så gammalt att det skulle innehålla lönndörrar? Eller kunde det? Genast satte min hjärna igång att jobba, killarna hade på något sätt alltid lyckats komma in utan att man hade hört ytterdörren. Jag började febrilt leta längs med väggarna och när jag kom in i köket kom jag på att det var sista platsen jag sett Zayn på.
-”Hello boys? Where are you?!” skrek jag en sista gång för att försäkra mig om att jag inte hörde något, men som tidigare var det knäpp tyst. Jag kände hur jag började huttra. Det kalla diskvattnet hade helt klart gjort min tidigare adrenalinkickade kropp iskall och jag sprang snabbt in i sovrummet för att leta upp torra kläder. Jag tog en snabb titt under sängen en gång till bara för att kolla om dem verkligen inte låg där, men som innan var där fortfarande tomt. Vart tusan hade dem tagit vägen? Jag började känna mig smått irriterad men samtidigt orolig, tänkt så hade det hänt dem något? Jag gick åter in i köket och lutade mig mot diskbänken samtidigt som jag kollade runt i köket och inte långt därefter fastnade min blick på en skåra i väggen. Snabbt flög mina fötter över det blöta golvet och jag kände intensivt på väggen. Det var definitivt något som inte stämde. Jag började tänka ännu mer och kollade snabbt ut genom fönstret. På motsatt sida fanns där fyra våningar med fönster. Jag visste att den första våningen innehöll lägenheter och reception medan de andra två endast innehöll lägenheter. Men jag visste också att killarnas lägenhet låg högst upp eftersom hissen inte gick längre än till våning tre och att det inte fanns några trappor att klättra upp ytterligare en våning. Så tänkt så fanns det en lönndörr som tog en upp till våning fyra som kanske bara killarna hade tillgång till? Eftersom det endast var killarnas fyra lägenheter som fanns på tredje våningen. Jag började genast leta efter några konstiga saker som skulle kunna aktivera en ingång, men ingenting. Inte ens någon bok man skulle dra ut så att dörren gick upp precis som det brukar vara i en massa filmer. Jag suckade irriterat och hoppade upp på bänkskivan. Hur skulle jag kunna hitta den? Det kunde ju vara precis vad som helst. Men ännu en gång fastnade min blick på något speciellt, nämligen lampan som hängde på väggen bredvid mig. Jag hade ofta sett hur Harry hade klickat på knappen som tillhörde lampan men trots det så hängde där ett sådant snöre som man i gamla lampor drog i för att ljuset skulle tändas. Försiktigt tog jag tag i snöret och drog. Ett fåtal sekunder senare kördes väggen på motsatt sida upp och en trappa blottades.
-”Herre min skapare, det finns en lönndörr!” sa jag förvånat. Trots att jag i normala fall var en mes som var minst lika rädd som en kanin tog jag ett djupt andetag innan jag började kliva upp för trappan. När jag väl kommit upp fanns där en avsats innan en dörr tornades upp. Lika försiktigt som jag klivit upp för trappan stegade jag fram till dörren innan jag tryckte ner handtaget och öppnade den.

Min syn var allt annat än vad jag hade kunnat tänka mig. Överallt fanns där vita moderna väggar fyllda med hyllor där det stod priser, plakat, cd-skivor, tavlor och allt möjligt på. Jag tog försiktigt några steg in och stängde dörren bakom mig där jag såg att det stod HARRY & LOUIS på med stora silvriga bokstäver. Jag gick längre in och fick syn på en lång vägg med bilder på killarna och ovanför varje tavla hängde det ett årtal ovanför. Det var som deras egna ”Wall of fame”. Snart hörde jag ljudet av skratt inifrån ett annat rum och jag stegade bestämt men tyst fram till dörröppningen och stack in huvudet. Där satt dem alla i en stor vit soffa och skrattade högljutt.
-”You should’ve seen her face when she noticed it was me and not one of you guys!” skrattade Zayn glatt och pekade på Louis och Harry. Även Niall och Liam hade en plats i soffan och likaså låg dem och gapflabbade. Jag tittade mig runt i rummet som likaså det var fyllt med bilder och priser och ytterligare tre dörrar där det i samma silvriga bokstäver stod de resterande bandmedlemmarnas namn på. Jag harklade mig högt innan jag ställde mig helt synlig i dörröppningen med armarna i kors.
-”So this is were you guys hide” sa jag och kollade på var och en. Så fort jag hade yttrat mig blev dem knäpp tysta.
-”How did you manage to find us?” sa Liam förvånat och kollade på mig med gapande mun precis som resten av gänget.
-”Well since I’m not a superstar who takes everyone for granted I actually managed to figure out that there was a ”hidden” forth floor. Even a three year old would’ve figured that out” Harry hade nu rest sig från soffan och började med försiktiga steg gå fram till mig samtidigt som han log ett snett leende innan han drog in mig i sin famn.
-”Well congratulation to be the first person outside One Direction ever, to enter One Directions Secret Room” sa han och kysste mig lätt på läpparna. Jag kunde inte låta bli att skratta.
-“One Directions Secret Room? Was that the best name you guys could come up with?” skrattade jag tyst fram.
-“Actually it’s called the ODSR and that sounds a lot more professional, don’t you think?” sa Louis innan han tog en klunk av sitt te. Jag nickade samtidigt som jag skrattade innan Harry ledde mig bort till soffan. 
___________________________________________________________________
Långt kapitel! Många kommentarer på detta nu ifall ni vill ha ett kapitel imorgon annars får ni vänta tills på lördag (!) eftersom jag drar till Thailand imorgon kväll! :)

Kommer försöka uppdatera när jag är där nere eftersom jag tar med mig datorn denna gången, så ni behöver inte vara oroliga, det kommer komma kapitel!
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 34

4
Precis när jag hade uttalat orden vände sig Harry hastigt om och hann precis akta sig för ölflaskan som varit centimeter ifrån att träffa honom. Men antingen på grund av att Harry hade snabba reflexer eller för att killen var ordentligt påverkade hade Harry nu lyckats undkomma en smäll i huvudet. Killen som inte hade varit beredd på att Harry skulle hinna flytta sig hade på grund av den kraft han hade tänkt smälla till ölflaskan med nu trillat framlänges. Under tiden allt detta hände hade personalen från restuarangen antagligen lagt märke till mitt skrik och larmat polisen, för bara några minuter senare hörde man sirenerna tjuta.
-”What’s going on?” frågade en av poliserna när dem kommit fram till mig och Harry, innan han slog ner blicken och kollade på killen. Han hade fortfarande inte rört sig från sin plats på marken och jag började nästan tro att han hade dött, men snart kom en hög snarkning ifrån killen. Han hade däckat.
-”This man was about to attack me with his bottle” sa Harry och pekade på flaskan som låg en bit ifrån fyllot.
-”Has this man been after you before?” Både jag och Harry nickade och även om det inte hade hänt något allvarligt hade adrenalinkicken släppt nu och tårarna kom rinnande nerför mina kinder. Vilket ledde till att Harrys grepp om mig mjuknade innan han drog in mig i hans famn.
-”He was about to rape my girlfriend at Club F a couple of weeks ago” sa Harry med darrig röst, bara minnet av det hela fick mig att börja gråta ännu mer.
-”It’s Peter Baker” sa den andre polisen som hade gått fram till ”Peter/fyllot” för att väcka honom.
-”Ah I see” – svarade polisen som stod bredvid oss, innan han fortsätte med blicken mot oss istället –”We’ve been after this guy for months, he actually raped a girl in July, and we’ve been after him ever since. You guys don’t need to worry, he will end up in jail for a lot of things”
-“Thank you officer” svarade Harry och han fick en lätt nickning tillbaka av polisen innan Harry tog tag runt min midja och började leda oss bort till bilen för att kunna åka hem.

Under hela bilfärden hade det varit knäppt tyst, och när vi kom hem hade vi direkt gått och lagt oss, utan ett ens säga ett ord till varandra. Vi var båda fortfarande tagna av händelsen och det faktum att klockan var närmare halv ett, kvällen hade börjat bra men slutat i katastrof. Snart kände jag ett par starka armar runt mig och jag vände mig sakta om så jag kollade in i Harrys ögon.
-”How are you?” viskade han och kysste min axel.
-”I’m good, I just don’t understand why all this happens to us…”
-“Me neither. But the good part is that Peter never will come between us again” sa han och lutade sig närmare mig. Jag log och kysste lätt hans läppar.
-“I love you” viskade jag tyst, vilket ledde till att Harry drog mig närmare sig och viskade mot mina läppar;
-”And I love you, to the moon and back” Rättelse; kvällen hade startat bra, hamnat i katastrof men slutat perfekt.

Tisdag morgon kom med besked. Så fort jag vaknade upp var det kaos som inträffade vid första ögonkastet. Rummet som hade sett någrolunda ordentligt ut när vi somnat igårkväll såg numera ut som en sopskrot med kläder, hygienartiklar, handdukar, filmer, mobiler och gud vet inte vad precis överallt. In stormandes från dörren kom Niall och jag drog genast täcket tätare om mig, förgående kväll hade även den spenderats i sängen.
-”Oh god I’m SO SO SO sorry Mads, I thought you were in the bathroom, and showering or something and I was just going to get my, nevermind I go out again, SORRY MADS!” hasplade han oerhört snabbt ur sig innan han vände på klacken och for ut genom dörren med en smäll. Snabbt drog jag på mig ett par jeans och en tjocktröja, då det eviga regnandet hade satt sina spår i både väder och vind. När jag kom ut genom sovrumsdörren var det omöjligt ännu stökigare och Louis, Harry och Niall for runder som små torpedvindar för att hitta alla saker dem skulle ha med sig på sin turné. Jag kunde inte hjälpa det men mitt i allt kaos stod jag och skrattade, vilket fick killarna att sakta in och väckas upp ur sin ”packakoma”.
-”Morning babe” sa Harry snabbt när han gick förbi mig och kysste mig snabbt på kinden.
-”Morning, do you understand now, why I packed all my things yesterday?” sa jag och blickade ut mot vardagsrummet där det låg resväskor ovanpå varandra med både saker i och utanför.
-”Eh this is nothing!” sa Louis inifrån badrummet där han stod på toalettstolen och letade efter sin tandborste som fanns i hyllan ovanför.
-”Yeah sure” sa jag och himlade med ögonen.
-”He’s actually telling the truth, normaly we don’t start to pack our things until the very last minute, but today Harry suggested that we should start early so we can do something else later” sa Niall och vinkade till mig att jag skulle komma bort till honom.
 -“What is it?” sa jag och följde hans blick som gick från mig till resväskan. Jag himlade ännu en gång med ögonen innan jag skrattade och satte mig på den så att han skulle kunna stänga den.
-”Thank you Mads”
-”It’s cool Nialler” svarade jag tillbaka innan jag började klättra mig igenom diverse saker för att kunna komma bort till köket. Trots att det var sista gången jag skulle se Harry och killarna på över två månader, var jag samtidigt glad. Jag skulle äntligen få återse min familj, Lexie och hästarna som jag inte hade sett på flera månader. När mitt te äntligen var klart började jag surpla på det, konstigt nog hade de fem månaderna i England fått mig att börja dricka te. Snart kände jag de välbekanta armarna runt mig och jag snurrade snabbt runt och kysste Harry.
-”When do you guys complite your tour?” sa jag tyst och kollade upp på Harry. Han kollade sorgset ner på mig och kysste lätt min panna innan han tyst mumlade;
-”20 of December” jag drog automatiskt honom närmare mig innan jag ställde nästa fråga som jag ville få besvarad och som jag länge hade grubblat på eftersom vi knappt pratade om turnén.
-”And which countries will you be in and for how long?”
-”Australia; 1 month, New Zeeland; 2 weeks and South Africa 2 weeks” Det kändes inte som att detta var påväg att hända. Han skulle befinna sig på helt andra kontinenter på andra sidan jordklotet. Jag kom snabbt på vad jag hade i bakfickan.
-”Harry, turn around” sa jag glatt.
-”Why?”
-”Just do it!” Han skrattade och snurrade runt, samtidigt som jag tog upp asken ur backfickan och trädde på honom halsbandet. Ett halsband som matchade vårt armband, ett infinity halsband med två berlocker som det stod M & H på. Harry kollade först ner på halsbandet och sen på min hals där det nu även där hängde ett matchande halsband. Han drog snabbt in mig i sin famn och kysste mig ödmjukt. Vår kärlek skulle definitivt klara av två månader utan varandra. 
______________________________________________________________________
Var kvar länge i skolan idag för att skriva på rapporten inför projektarbetet, därav sent kapitel!
Kommentera mera!

Besök även gärna min personliga blogg genom att klicka HÄR
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 33

6
-”Have a save flight back to Sweden!” ropade Harry en sista gång innan Elin gick in genom hotellets port. Förhoppningsvis skulle det inte vara sista gången vi såg henne, men det var mitten på oktober och killarna skulle iväg på turné och var därmed inte hemma förrän i december. Så innan dess skulle vi absolut inte ha någon chans att kunna träffa henne igen. Jag lutade mig sakta bakåt i sätet och slöt ögonen. Bara två dagar kvar tills jag och Harry skulle skiljas åt.
-”What is it Mads?” sa Harry med en bekymrad ton. Jag vände min blick mot honom och kunde inte låta bli att le ett svagt leende, han var så otroligt vacker.
-”I can’t help it, but the thought of that we soon will be on different sides of the world. Is just not a happy thought” jag suckade och vände blicken ut mot fönstret där det fortfarande regnade trots att klockan närmade sig 8 på kvällen och det faktum att det hade regnat i princip hela dagen.
-”Babe” – sa han och la en hand på mitt lår, vilket fick mig att vända tillbaka blicken mot honom –”I know it’s though but our love have been through so much already that I promise you that it will survive two months without seeing each other” jag log mot honom och kysste han på kinden.
-”I know, but promise me that you’ll call me and stuff like that every day?!” sa jag med ett försök till att låta sträng. Vilket antagligen inte fungerade som jag ville eftersom Harry brast ut i ett gapskratt innan han försökte säga “I promise” men som kom fram med mer skratt än ord. Jag kunde tillslut inte heller hålla mig utan även om det var ett sorgset ämne som vi pratade om hade nu hela bilen fyllts med skratt i takt till Bruno Mars sång ”Locked Out Of Heaven”. Jag fann mig själv med att sitta och sjunga på den när vår skrattattack var över och när låten var slut kände jag Harrys intensiva blick bränna på mig.
-”You should do something about your voice babe, it’s amazing. And it’s a waste of it to not let everyone know about it”
-“Don’t bring that up again Harry” sa jag vilket fick Harry att rycka på axlarna och mumla “just my opinion”men även om jag inte gillade att prata om det så väcktes det en låga inom mig varje gång Harry sa det. Tänkt så var det slöseri med att inte låta folk få höra min röst. Men trots det så var tanken på fansens hat om att jag utnyttjade killarna allt mer plågsam.
-”Okay, what do you say about a date?” sa Harry efter en stunds tystnad.
-”Haha what?”
-”Well our first date was not quite a date you know. I mean a night on the beach, it’s not a proper date. So what do you say about a proper date were I take you out on dinner?” Han sa allt med ett sådant seriöst ansiktuttryck och med ett allvar på rösten att jag inte kunde låta bli att skratta tyst innan jag ännu en gång kysste han på kinden och viskade honom i örat “sure, sounds like a date to me”.

En timme senare stod jag i klänning och högklackat med en smokingklädd Harry vid min sida. Han hade sagt till mig att ta på något anständigt men att jag var tvungen att ha det andra paret av Victoria Secret underkläderna på mig eftersom en date enligt honom avslutades på rätt sätt. Vi hade blivit tilldelade ett bord i den bortersta delen av restaurangen där vi kunde få ha lite ”ensamtid” som servitören hade uttryckt det.
-”So my love, what do you wanna eat?” sa Harry med en överdriven brittisk accent.
-”Haha stop with that overdose of brittish accent, it doesn’t suit you” Han kollade förvånat upp på mig.
-“What do you mean with not suting me? I’ve always talked like this” sa han med en ännu större fejkad accent. Jag skrattade och kysste han snabbt på munnen innan jag vek ihop menyn. Så fort Harry även han hade lagt ner menyn dök en servitör upp vid vår sida med ett glatt leende på läpparna som lätt smittade av sig.
-”What would you like to order madame?”
-”I’ll take this soup” sa jag och pekade på någon soppa med ett franskt namn som skulle innehålla grönsaker och kött.
-”And for you sir?” sa servitören så fort han hade skrivit ner min rätt.
-”I’ll take the same” servitören nickade glatt innan han skrev ner Harrys rätt och gick vidare ut i köket.

När middagen var uppäten och klockan hade närmat sig halv elva på kvällen hade regnet äntligen upphört.
-”What do you say about a stroll in the park?” sa Harry och greppade min hand.
-“I think that sounds like a perfect ending of a perfect day”
-“Oh you can define perfect when we’ll go to bed later” sa han och kysste mig lätt på kinden. Vi började gå mot parken som inte låg så långt ifrån restaurangen och Harry hade dragit in mig mot sig så trots att det var ett klumpigt sätt att gå på, lyckades vi hålla värmen i den kalla oktober natten. Plötsligt stannade Harry under en lyktstolpe och vände sig om mot mig så att han nu stod framför mig, han kollade intensivt på mig och jag kände hur fjärilarna i min mage var stora som elefanter. Hur kunde den killen lyckas med det? Jag skulle precis yttra mig eftersom jag undrade vad han höll på med. Men jag hann inte långt innan hans läppar nuddade mina i en exploderande och passionerande kyss. Jag svarade honom och lät hans tunga sakta glida in i min mun samtidigt som han drog mig närmare honom. Plötsligt avbröts vi av att någon harklade sig bakom oss och vi drog oss motvilligt ifrån varandra. Men när vi upptäckte vem det var drog Harry hastigt men obemärksamt in mig i sin famn och sa med bestämd röst;
-”What are you doing here?”
-”Well, since that night a couple of weeks ago, at the club, I just couldn’t stop thinking about your lovely girlfriend” sa han och drog blicken bort från Harry och in i mina ögon, vilket fick mig att krypa så nära Harry som möjligt samtidigt som hans grepp hårdnade om mig. Jag hade direkt lagt märke till vem killen var så fort jag fått syn på honom. Det var nämligen killen som hade försökt våldta mig på klubben kvällen innan Lexie och resten av tjejerna skulle lämna London. Min blick flackade och när jag kollade ner såg jag ölflaskan i hans hand. Han var helt klart påverkad.
-”Well as you said, she’s my girlfriend and we were just about to go, goodbye” Harry tog ett stadigt tag runt mina axlar innan vi vände oss om och började gå därifrån.
-”I wasn’t done with you Styles! Come back here NOW!” skrek han och jag vände mig snabbt om innan jag utbrast:
-”HARRY WATCH OUT!!” 
______________________________________________________________________
Förlåt för sent kapitel, men har haft strömavbrott hemma så min dator har inte kunnat fungera... MEN nu är det uppe så kommentera på! 
Btw förlåt för att jag har valt snyggingen Alex Pettyfer som "the badguy" men han passade helt enkelt ;)

Har även skaffat en "egen" blogg, alltså en helt vanlig blogg! Besök den genom att klicka HÄR
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 32

9
Följande morgon vaknade jag av mobilens eviga burrande från nattduksbordet. Jag försökte på smidigaste sätt, utan att väcka Harry som hade sina armar runt mig, få tag på mobilen. När jag väl hade lyckats drog jag lätt fingret över skärmen och viskade ett tyst ”Hello”.
-”HEJ DET ÄR ELIN, KLOCKAN ÄR HALV TOLV OCH DET ÖSREGNAR” Skrek dets från andra sidan luren och jag slog snabbt blicken från Harrys matchande armband mot klockan på väggen innan jag flög upp ifrån sängen, vilket gjorde så att Harry vakna med ett ryck.
-”Oh herregud förlåt Elin! Vi är där om 10 minuter!!” Skrek jag tillbaka innan jag vände mig om mot Harry som förstod precis vad som väntade och lika snabbt var vi båda uppe ur sängen. När vi båda hade klätt på oss, i mjukiskläder eftersom det låg närmast till hands, sprang vi ut i köket för att kunna slänga i oss en macka.
-”Well goodmorning sleepyheads, are you stressed out? Heard that you guys had some fun last night” sa Louis och vickade med ögonbrynen innan han tog en klunk av sitt te.
-”Wait? Were’nt you asleep?” sa Harry förvånat medan han tryckte in sin macka i munnen. Jag däremot stod bara och kollade på Louis och kände hur rodnaden spred sig upp i mitt huvud.
-”Yes I was. But when you guys have sex, you’re quite loud” sa Louis och mötte min blick och skrattade vilket fick mig att vilja sjunka genom jorden och aldrig mer komma upp. Harry som inte verkade ha något emot Louis ”lilla” kommentar skrattade innan han tryckte ner en macka i handen på mig och drog med mig ut mot hallen.
-”Next time be a little bit quiter, some people actually tries to sleep at night!” skrek Louis innan vi for ut genom ytterdörren. När vi väl kommit ut i bilen sjönk jag ner i sätet och suckade högt.
-”That was so embarrassing Harry! How can you even laugh when Louis says things like that?!” Ännu ett skratt kom ur Harrys mun och jag skakade på huvudet. Harry la försiktigt en hand på mitt lår fortfarande med ögonen fokuserade på vägen.
-”I laugh, because Louis is a jerk. He and Eleanor are so much louder when they have sex, I promise you”
-“Well that makes me feel a little bit better. But still that was SO emarrasing!”

När vi väl hade hämtat upp en genomblöt Elin, då hon hade glömt nyckeln till hotellet och därmed inte kom in, var vi nu påväg tillbaka till Harry och Louis lägenhet. Så fort vi kom in sprang vi och hämtade handdukar och myskläder som Elin kunde använda sig för att torka sig med och sedan något hon kunde ha på sig.
-”I don’t know what you all think but I say that we stay inside today” sa Elin samtidigt som hon drog på sig ett par av  mina mjukisbyxor.
-”Your friend is a clever person, I vote for what she just said! Btw Hi I’m Louis” sa Louis som var påväg bort till vardagsrummet men som hade stannat till för att kunna kolla vad vi hade släpat in. Vilket förmodligen måste ha liknat en genomblöt hund.
-”Hi I’m Elin” sa Elin och skakade Louis hand.
-”Well we can always call the other boys and have a movieday?” sa Harry och jag nickade glatt på huvudet, det hade varit ett tag sedan alla var samlade. Oftast var Zayn och Liam med sina flickvänner och Niall var mestadels nergrävd i samtal med Lexie, så det skulle bli kul att ha alla killarna över.
-”But if we’re gonna have a movieday we need to have movies, candy, popcorn, soda, yeah you know a lot of things?!” sa Louis förfärat antagligen för att han om någon inte hade den blekaste tanken på att gå utanför ytterdörren idag.
-”I call Zayn, I bet his at Perries place so he can just go and buy those thing and then come over here”
-“I like how you thinking Hazza” sa Louis och snurrade filten han hade om sig ännu tätare innan han vandrade vidare bort till vardagsrummet.

En timme senare hade vi lyckats få in alla killarna i vardagsrummer och satt nu i soffan med ett lager filtar och med hela bordet fullt av godis och dricka. Vi satt nu och kollade på ”He’s the man” med Channing Tatum och Amanda Bynes.
-”He’s so freaking hot!” utbrast Elin så fort Channings ansikte dök upp på skärmen, killarna började direkt busvissla och komma med saker som gjorde han ”icke perfekt” men jag däremot gjorde en stor fet high five med henne.
-”I agree with you sister! I mean look at him”
-“Mads, I like you more and more for every day that passes by!” sa Elin och busvisslade när han ännu en gång kom upp på skärmen.
-“”I mean look at him” so I’m not good enough anymore?” sa Harry på ett sarkastiskt sett och jag flinade stort.
-”He might be looking flaweless but you’re flaweless” viskade jag i Harrys öra vilket ledde till att han kysste mig passionerat.

När vi sammanlagt hade sett runt tre filmer, började hela ”movieday” braka ut i ett stort ”talkday” istället. Alla satt och skrattade, pratade och käkade godis på en och samma gång.
-”So guys, when is your next tour?” sa Elin som på något sätt hade kommit otroligt nära killarna på bara några timmar. Jag förundrades fortfarande vilken personlighet den där tjejen hade, hon kunde bli vän med precis alla.
-”Actually we leaves for Australia on Tuesday, and that’s where our first stop is on our two months tour” sa Liam innan han proppade i sig en näve popcorn.
-“Tuesday? Are you gonna come with them Madison?” sa hon glatt.
-“Sorry but no, I’m gonna go back to the US” svarade jag henne halvglatt tillbaka. Tanken på att jag skulle lämna England, Harry och killarna om bara två dagar var fortfarande ett känsligt ämne och skulle antagligen förbli det fram tills att de två månaderna var över.
-“Oh… I’m sorry Mads”
-“Don’t be, I haven’t been on the ranch for like four months, it’s time for me to go home and visit my family and friends, so I can do that while the boys are away” Harry drog mig tätare in mot sig medan jag sa det och jag förstod då, att även om han hade haft en positiv sida utåt mot det hela och verkat ta det med en nypa salt, så var han lika sårad och känslig som jag. Det skulle bli tufft att vara ifrån honom i två månader. Minst sagt. 
____________________________________________________________________
Kommentera mera!!! :)
Bloggen fyller 1 månad idag, kan inte fatta att jag faktiskt har runt 70-80 läsare per dag! Helt otroligt, trodde jag aldrig! Tack så mycket! :')
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 31

5
-“This milkshake is the best I’ve ever tasted!” utbrast Elin glatt innan hon sörplade i sig det lilla som fans kvar av den. Både jag och Harry skrattade av synen innan vi tystnade till, vilket ledde till att Elin kollade på oss med en förvånad min. Men det som hade fått oss till att tystna var inte det att Elin inte hade varit rolig längre, utan det faktum att det samlats fem tjejer i 13-16 års åldern som nu stod och kollade storögt på Harry.
-”Hi girls” sa Harry glatt vilket gjorde att både jag och Elin vaknade upp från våra förvånade miner och kollade nu glatt på tjejerna.
-”Hi Harry and Madison!!” - sa en brunhårig tjej som såg ut att vara yngst av dem alla. –”Can I please take a photo with you two?!!” fortsatte hon lika glatt. Jag och Harry utbytte en blick innan vi nickade, vilket ledde till att tjejen trängde sig in mellan oss där vi satt och Elin fick agera fotograf. Även om det fortfarande var en konstig känsla att ta foto med människor man inte kände, hade man börjat vänja sig och man hade även börjat förstå hur mycket en bild eller en autograf betydde för killarnas fans. En efter en bytte tjejerna plats och när dem alla hade fått en bild och en autograf tackade dem oss så mycket innan dem vinkade hejdå.
-”Omg your fans are the cutest!” sa Elin samtidigt som hon kollade storögt på tjejerna som nu stod utanför Milshake centrat och hoppade av glädje.
-”Yeah they’re amazing” sa Harry glatt och kollade ut genom fönstret och vinkade vilket ledde till att tjejerna gav ifrån sig ytterligare ett skrik innan dem vinkade tillbaka.
-”But isn’t it quite weird to take photos with strangers?” sa Elin innan hon tog och sörplade i sig det absolut sista som fanns i hennes glas.
-“For me it still is, but they’re so sweet so at the same time it isn’t” svarade jag henne och tog en stor klunk av min chokladmilkshake. Jag kände hur Harry la sin hand på mitt lår och jag kollade upp mot honom och möttes av ett par glada ögon.
-”That’s so sweet babe. But yeah in the beginning it was strange, you didn’t really realized why they wanted to take pics with you but now they’re more lika a part of my family. So it isn’t strange at all, really” Sa Harry och kysste mig lätt på kinden.
-“Omg, you guys are so sweet!!!!! But hey I’ve finished my milkshake!” Sa Elin och skakade lätt om det tomma milkshake glaset.
-”Well that’s about time, because now our tour continues!” Sa Harry innan han började bokstavligt talat fösa ut oss i bilen.

Efter en lång dag av både det ena och det andra, hade vi lyckats besöka alla servärdheter som Harry kunde komma på. Jag själv som inte hade lyckats få någon ordentlig rundtur i London innan hade tyckt det var minst lika roligt och intressant som Elin hade tyckt. Men eftersom klockan började närma sig nio på kvällen var det istället för tre stycken pratglada människor nu tre stycken utmattade som satt i bilen påväg tillbaka till Holiday Inn Hotel.
-”Guys?” sa Elin och lutade sig framåt så hennes huvud stack fram mellan mitt och Harrys säte –”This day, have been so much fun, and I hope we can have a day like this tomorrow aswell before I go to Sweden tomorrow night”
-“I think we can make your wish come true Elin” sa Harry trött innan han gäspade vilket skapade en kedjereaktion så att både jag och Elin fick ur oss två stora gäspningar innan vi alla började skratta. När vi hade parkerat framför hennes hotell, hoppade hon trött ur bilen och jag och Harry gjorde detsamma.
-”Thank you for today guys” sa Elin och kramade om oss.
-”No thank you, but we pick you up att 11 a.m tomorrow if that’s okay?” sa jag och kramade henne tillbaka. Jag fick en nickning som svar innan hon vinkade hejdå och gick in genom hotell porten.
-”You and me, naked, in bed, in 15 minutes. Deal?” sa Harry innan han släppte in mig i sin famn. Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och andades in hans doft som doftade av hans ”One Million” parfym innan jag tillslut svarade honom;
-”Deal” jag vände upp huvudet så att jag kunde kolla honom in i ögonen innan våra läppar möttes i en passionerad kyss.
-”Good, and I want you too were the underwears I bought you in NYC, deal?”
-“Haha deal, now jump in the car and let’s drive home”

Så fort vi hade kommit in genom dörren och konstaterat att Louis låg och sov, räcket Harry över Victorias Seacret påsen till mig som änsålänge inte var uppackad och schasade in mig på toaletten, med orden ”Don’t come out if you’re not wearing these” innan han med ett slugt leende gått in till vårt rum. Även om jag aldrig hade brytt mig om varken kläder eller mode hade Harry lyckats få mig att bli intresserad av det. Jag hade aldrig varit den som tänkte på vad jag åt eller hur mycket jag tränade, utan jag hade bara ätit det jag gillade och tränat på det sätt som jag älskade, nämligen att rida. Det hela hade därför resluterat i att jag nu hade en normal kroppsfrom, varken för smal eller för tjock. Trots att jag aldrig hade haft pojkvän hade jag alltid oroat mig för dennes reaktion om jag hade stått i endast underkläder framför honom. Men när jag väl hade fått på mig underkläderna kändes det inte ett dugg pinsamt att min pojkvän, som var en världskändis, nu stod och väntade på mig.

Jag borstade snabbt mina tänder innan jag lindade badrocken om mig och började gå mot Harrys sovrum. Till min stora förvåning var där fullt med tända ljus i hallen fram till rummet och sedan ännu mer ljus väl inne i sovrummet. Jag kollade storögt på alla ljusen innan min blick fastnade på Harry som låg i endast kalsonger på sängen och höll på med mobilen, men så fort han fick syn på mig la han bort mobilen på nattduksbordet.
-”What is all this?” sa jag andlöst och kollade ännu en gång runt i rummet. Precis överallt stod det tända ljus i alla dess storlekar och färger.
-”Well, since we’ve had a long day and I have never really shown you my ”romantic part” I thought this was a good idea” sa han samtidigt som han hade börjat gå mot mig.
-“You don’t like it?” sa Harry nervöst, antagligen för att jag hade stått tyst en bra stund och endast försökt ta in allt och skapa bilder i huvudet som jag förmodligen aldrig skulle glömma. Jag skakade snabbt på huvudet som svar på Harrys fråga.
-”I don’t like it, I love it” sa jag och Harry la snabbt sina händer på min midja och drog in mig i hans famn.
-”Good, and I certainly hope that you have those underwears on you beneath that bathrobe” sa Harry gillandes. Jag nickade innan jag ställde mig på tå för att kunna kyssa hans läppar, sakta kände jag hur Harrys händer förflyttades från min midja mot bältet som höll ihop badrocken och hur han sakta knöt upp den innan han lätt den falla mot marken. Han avbröt vår kyss för att antagligen kolla in hur jag såg ut i dem eftersom han tog ett steg bakåt och granskade mig uppifrån och ner.
-”You’ve never looked so sexy before” sa Harry förföriskt och jag tog genast de få stegen som skilde oss åt och tog tag i hans hand innan jag ledde oss bort till sängen, där ännu en natt skulle spenderas med den som hade nycklen till mitt hjärta.
______________________________________________________________________
Kommentera, kommentera, kommentera!!!! :D
Btw; Bloggen har nu fått en facebook sida! Gå in och gilla den! >> HÄR
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 30

5
Det var lördag morgon och jag hade precis fått veta att Elins plan inte skulle landa förrän tolv på dagen, därför satt jag fortfarande i pyjamasbyxor och tjocktröja ute i köket vid datorn och letade flygbiljetter till USA. Även om det var flyga jag skulle göra kändes det bättre att komma hem på ranchen och umgås med min familj och hästarna än att sitta i killarnas lägenhet, som Harry hade föreslagit, i två månader och inte göra någonting.
-”Morning Mads, what are you doing?” sa en trött Louis som kom in i köket och som direkt flög ner i den stora lådan där dem förvarade te. I USA drack vi kaffe så det sprack om det men engelsmän var tydligen helt galna i te.
-”I’m looking for tickets back home”
-”Wait, don’t tell me you and Hazza had a fight again?!” sa Louis förfärat och ställde ner sin kopp med varmt vatten med en smäll på köksbänken så att det skvätte upp på hans hand vilket fick honom att börja skrika. Jag skrattade och skakade på huvudet.
-”No, we haven’t fight. But you guys are going on a tour for two months and I’m not gonna stay in this apartment all alone while you’re gone. Forget that”
-“Ah I see, well I guess that’s a great time to go back to the US” sa Louis samtidigt som han sköljde sin hand under kallt rinnande vatten. Plötsligt står en oerhört trött Harry i köksöppningen och kollar med springor till ögon på oss.
-”I heard someone scream, what happend?” sa han hest. Jag bokstavligt talat älskade den rösten. Jag reste på mig och gick in i Harrys varma famn och pussade han lätt på munnen.
-”Louis here just dropped some hot water on his hand, that’s what you should do if you wanna make him scream like a girl” jag kollade med ett skadeglatt flin på Louis och fick tillbaka en blick som hade kunnat döda.
-“Ha ha really funny Mads”
-“That’s my girl!” sa Harry och gjorde en high five. Jag skrattade och klappade till hans hand innan jag gick tillbaka till min stol och fortsatte att bläddra igenom de olika reseförslagen jag änsålänge hade hittat.
-”What are you doing?” viskar Harry tyst i mitt öra samtidigt som han lutade huvudet mot min axel och kysste mig förföriskt längs med halsen. Trots att jag gärna hade vänt huvudet och tagit emot hans kyssar, kunde jag inte, jag var tvungen att hitta flygbiljett nu om jag ens ville ha en chans att lyckas komma hem i nästa vecka.
-”Just looking for a ticket home”
-”Mads, shouldn’t you just stay here, I mean it’s only two months?” jag kunde tydligt höra hur han försökte få det att låta annorlunda, bättre. Men både han och jag visste att det inte “bara” var två månader. Det var två månader som skulle spenderas tusentals mil ifrån varandra och båda skulle sakna varandra lika mycket. Men han skulle åtminstone vara ute och gjöra det han älskade medan jag isåfall skulle sitta och ruttna i deras lägenhet. Nej tack.
-”Harry… Stop. I just can’t sit here and wait for you guys to come back home. That won’t work you know, and I will die out of boredom”
-“I know… It’s just that…”
-“It’s just what? We don’t really have any other choice” sa jag och vände på mig så att jag kollade in i hans trötta men klargröna ögon.
-“I will just miss you. Like crazy”
-“I’ll miss you too” sa jag och kysste han på läpparna.

När klockan började närma sig ett hade vi fått ett samtal från Elin och jag och Harry hade snabbt slängt oss i bilen, båda ivriga på att få återse vår svenska vän. Flygbiljetten var bokad och betald och jag skulle flyga hem samma dag som killarna stack till Australien.
-”She said Holiday Inn right?” sa Harry samtidigt som han stannade till vid ett rödljus.
-”Yep” Så fort jag hade svarat blev det grönt ljus och till höger kunde man se den stora skylten där det stod ”Holiday Inn Hotel” på. Inte långt därefter såg man en blondhårig tjej stå och vinka febrilt. Antagligen hade hon exakt koll på hur Harrys bil såg ut för så fort vi hade parkerat framför henne drog hon upp bildörren och rent utsagt kastade sig i min famn. Jag skrattade och kramade om henne hårt. Det var läskigt hur otroligt nära vi hade kommit på bara den veckan på sjukhuset.
-”Åh herregud vad jag har saknat er!” sa hon glatt och kramade om Harry som hade hoppat ut och kommit runt till oss.
-”Haha vi kanske ska prata engelska så Harry fattar?” jag blinkade med ögat och Harry himlade med sina, förmodligen vetandes på ett ungefär vad vi hade sagt.
-”Haha true, I’m so glad to be here, and to spend some time with you instead of going to boring theatres with my parents!”
-“Yeah, we are so much better than theatres, I promise you! Let’s jump into the car now! I’m hungry!” sa Harry och med ett skratt öppnade han bildörren så att Elin kunde hoppa in och gick sedan runt för att hoppa in på förarplatsen.
-”So… what’s the first stop?”
-”Well I thought of Milkshake City, but what do you girls think?”
-“Sounds awesome!” sa jag och Elin i mun på varandra. 
______________________________________________________________________
Först och främst så vill jag tacka så mycket för alla kommentarer på förra kapitlet! Fortsätt så! Och för det andra så känner jag sådan skuld för att det inte har kommit ut något kapitel förrän nu, men samtidigt så fick jag tid till att plugga vilket resulterade i att jag klarade provet! :) Så tack och förlåt!
Kommentera!
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 29

16
Jag klev sakta ut ur duschen och drog den vita handduken runt mig innan jag klev ut genom dörren och riktade mina steg mot Harrys rum. Det hade nu gått en månad sedan jag blev utskriven från sjukhuset i Sverige och jag hade lyckats övertala mina föräldrar att få stanna i England tillsammans med Harry i någon månad till. Så dem hade flygt tillbaka till USA medan jag och Harry hade åkt tillbaka till London där vi mötts av fyra glada killar.

Så fort jag hade kommit in på Harrys rum hörde jag hur min mobiltelefon burrade och jag klev snabbt över våra utspridda kläder som låg på golvet och hann få tag i mobilen och trycte den snabbt mot örat.
-”Hello?”
-”Hej Madison! Hur är det?!” jag skrattade snabbt till när jag hörde rösten. Den tillhörde ingen mindre än Elin som Harry hade träffat på sjukhuset i Sverige. Eftersom jag hade fått stanna där i över en vecka efter det att jag vaknat upp hade vi alla tre lyckats komma riktigt bra överens, antagligen för att hon var ett fan av One Direction men också för att hon hade ett enormt intresse för hästar, och därmed hade vi bytat telefonnummer innan jag och Harry skulle tillbaka till England.
-”Haha hej Elin, jodå det blir bättre och bättre för var dag som går! Hur är det själv?”
-”Tråkigt… Haha när ni befann er på sjukhuset hade man åtminstone någon att prata med, men nu är man själv… Haha skojja bara, men jag skulle bara berätta att jag och min familj ska till London nu i helgen!”
-”Seriöst? Fan vad kul!”
-”Visst är det?! Mamma och pappa ska kolla på några teatrar och sådant, så jag tänkte att jag kanske kunde hänga med dig? Snälla?” jag skrattade tyst innan jag hörde hur dörren öppnades och hur Harry stack in huvudet, antagligen för att kolla varför jag skrattade. Så jag pekade på telefonen och mimade Elin. Ett skratt for ur hans mun innan han stängde dörren bakom sig och gick emot mig och la armarna runt min midja samtidigt som han försökte lirka av mig handduken.
-”Elin, jag och Harry lovar att spendera tid med dig!” sa jag tillbaka samtidigt som jag desperat försökte hålla handduken uppe.
-”Hi Elin!” sa Harry in i luren och Elin skrek ett ”Hi” tillbaka.
-”Men då ses vi på Lördag? AHHH tre dagar kvar! Haha ses!” sa Elin innan man hörde henne klicka innan jag hann svara henne.
-”Babe, you look really hot”
-”Shut up Harry” sa jag men lät mitt fäste om handduken slappna av så Harry lätt kunde dra den av mig. Vi visste båda att denna dag mer eller mindre skulle spenderas i sängen.

-”Damn it Lex, I miss you. And so do Niall” Det var fredag eftermiddag och jag satt och pratade med Lexie som jag inte träffat sedan hon stack hem till USA för att jobba.
-“I miss you both too, but the work is so hard. I never think we’ve had this many customers before! Ever!”
-“Well it still sucks that you can’t make it here. Niall talks about you ALL the time! It’s quite annoying”
-“Aww his soo sweet. I promise you Mads, that when the store isn’t so busy anymore I’m gonna take the first flight to London!”
-“Good and take Lucky Luke with you I miss him”
-“Sorry Mads, can’t promise you that, then you have to take your butt and come home!”
-“Oh god that reminds me of that the boys leaves for tour next week and they’ll be gone for like two months!. So I think I’ll come home during those months. Better be home with you and the horses than to sit all alone in Harry and Louis apartment…”
-“Ah man I forgot about the tour! But then it's not that long till we see eachother!” sa Lexie och jag suckade tungt, det skulle bli riktigt jobbigt att behöva åka ifrån killarna. Harry. Denna sommar hade varit både den bästa och den värsta. Men det bättre hade helt klart övertaget och jag kunde inte hjälpa med att undra hur mitt och Harrys förhållande skulle klara av en två månaders turné ovan på allt ihop.
-”Hey Mads, don’t be like that, yes you and Harry had have a rough start, but that only means that everything will be better from now on!”
-“You’re right, Lex, like always”
-“That’s good, see you next week then? Gotta go, bye!”
-“Bye Lex” När jag hade lagt på drog jag tröjaren tätare om mig, man märkte att det hade blivit september månad, för på bara några dagar hade sommarvärmen och solen försvunnit och ersatts med tunga gråa moln och evigt regn. Jag stegade bort mot soffan där Harry och Louis låg och slötittade på något tv program. Så fort Harry fick syn på mig klappade han på platsen bredvid sig och jag tog tag i filten som låg på fåtöljen och svepte in mig i den innan jag gick och la mig bredvid han.
-”How’s Eleanor?” sa jag och vred på huvudet så att jag tittade rakt på Louis.
-”She’s studying her butt off. And she won’t be able to see me before we go on tour…” jag hörde tydligt hur besviken han lät vilket fick mig att trycka mig ännu närmare Harry. Det skulle bli riktigt tufft att lämna honom och inte se han på två månader. Vi låg så i ungefär en halvtimme innan Harry reste på sig och tog tag i min hand och ledde mig bort till köket.
-”What is it Harry? Is something wrong?” jag kollade oroligt på honom och mötte ett par nervösa ögon.
-”No, no, nothings wrong. I promise you”
-”Then what is it, because you look nervous and that makes me nervous!” han skrattade och kysste mig lätt på pannan innan han drog fram en liten ask ur bakfickan. Det liknade en sådan ask som man har när man friar till någon, men inte skulle han väl fria? Men Harry gick inte ner på knä och ett litet lättat skratt for ur mig.
-”What is that?” sa jag nyfiket innan jag såg hur Harry log lite förläget.
-”I was supposed to give you this during the weekend, but since Elin is coming over here, I thought this was quite a good time”
-“Good time for what?” jag hatade överaskningar och fasade fortfarande för att det skulle vara en förlovningsring. Visst jag ville ha en framtid med Harry men vårt förhållande var fortfarande instabilt och han hade som sagt inte gått ner på knä än.
-”Stop look so worried, it’s nothing dangerous I promise you.” Han skrattade och öppnade sakta asken. Inuti låg två otroligt vackra “infinity armband” och Harry satte försiktigt ner asken på bänkskivan innan han plockade upp det ena och satte det runt min högra handled innan han satte fast det andra armbandet på sin vänstra handled.
-”These bracelets, stands for ”forever” and that’s how long I want our relationship to last. So even though we are in different parts of the world, we can just look at this” – sa han och skakade lätt på handleden så att armbandet åkte runt och visade två initialer i infinity figuren, där det stod "Harry & Madison" –“and know that the other person who wears the same, loves you” jag kände hur mina ögon började fuktas och jag tog snabbt mina armar om Harry innan jag kysste honom passionerat. 
________________________________________________________________
Eftersom det är tusen gånger roligare att skriva på novellen än att plugga spanska så skrev jag ett kapitel igårkväll, men för att få nästa tänker jag vara riktigt tråkig och kräva 15+ kommentarer eftersom jag då har tid att plugga! 
Vill tacka alla läsare som har hittat hit och stannat! Så otroligt kul att skriva när man ser att det är så många som kikar in! Puss och kram skummbanan!
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 28

7
Det hade inte dröjt mer än fem minuter innan läkare från sjukhusets alla hörn och kanter hade kommit inrusandes på Madisons rum och till min glädje konstaterat att hon mådde bra, men att hon skulle få stanna på sjukhuset i några dagar till. Därefter hade jag snabbt plockat upp telefonen och ringt till hennes föräldrar som minst lika snabbt hade kommit in genom dörren. Och nu satt vi alla inne på hennes rum i glädjetårar.
-”Mamma, pappa? Kan ni gå ut en stund, jag måste prata med Harry”
-”Visst gumman, kom nu Ron” Jag såg hur Mr och Mrs Sparks lyfte på sig och gick ut genom dörren, vilket ledde till att jag snabbt hoppade upp från min stol vid dörren och satte mig på kanten till Madisons säng.
-”Harry we need to talk” Att bara höra hennes röst igen efter åtta dagar utan den var underbart, och trots att jag fasade inför denna stunden som jag vetat skulla inträffa kunde jag inte låta bli att le.
-”Why are you smiling?” jag kunde tydligt se hennes smilgropar framträda samtidigt som hon fifflade med täcket.
-”Because you’re alive, awake and I actually thought you’d never make it. So just to hear your voice means the world to me” Jag flyttade snabbt bort en hårslinga som trillat fram i hennes ansikte och fäste den bakom hennes öra. Hon tittade upp i mitt ansikte och log ett svagt leende, innan hennes läppar sakta skönk ner till ett smalt sträck.
-”Why did you brought Caroline over to your place Harry…?” Jag suckade innan jag vände tillbaka mitt ansikte mot henne så att jag kollade rakt in i de kristallblåa ögonen.
-”Because when you said that you liked your life on the ranch, I got a blackout, I wanted to make you jelous so that you would want to stay or something. I really don’t know. But when you were inside my room, packing your bag and Louis told me everything you’d told him, I throw her out. I was naiv Madison. I love you. To the moon and back.”
-”Okay, let’s play the yes or no game” sa hon och jag kunde inte hjälpa att skratta, hon och hennes lekar. Ett svagt leende bildades på hennes läppar innan hon ställde sin fråga;
-”Did you come to Heathrow airport to save our love?”
-”Yes”
-”Was it you who run to help me when I was trying to get out of the plane or was that just an illousion?”
-“Yes, it was me”
-“And you have been by my side the whole time I’ve been on the hospital?”
-“Yes”
-“Every word you said before was true?”
-“Yes”
-“Do you promise to never bring Caroline back into our relationship again?”
-“Yes”
-“Do you wanna kiss me?”
-“Yes, really badly, but first it’s my turn to play the game” Hon skrattade och nickade.
-“The things you told Louis before you left for the airport, about us having a future together, was that true?”
-“Yes. Every single word”
-“Do you still wanna be my girlfriend even though I’ve been acting like a jerk?”
-”Yes”
-“Do you wanna kiss me?”
-“Hahha just come here, okay?” sa hon tyst innan hennes händer la sig runt min nacka och jag kysste hennes läppar passionerat. Aldrig att jag skulle lämna denna tjejens sida igen. Aldrig.
Mina föräldrar hade sagt godnatt och med mitt tjat hade jag lyckats övertala dem om att allt stod rätt till mellan mig och Harry, därför hade dem för över en timme sedan begett sig till hotellet medan Harry hade krupit upp i min sjukhussäng. Med Harry sovandes vid min sida kände jag mig trygg. Trots det så var jag fortfarande för skärrad för att kunna sova. Jag var rädd för att än en gång hamna i koma om jag blundade eller ännu värre, drömma om flygplanskraschen. Bara jag tänkte på det började jag gråta, jag hade sett så många människor dö för några dagar sedan, människor och barn som hade blivit slukade av elden som om dem var choklad. Harry måste ha märkt att jag grät för snart la han en tröstande arm om mig och drog mig tätare in i hans famn samtidigt som han sa tröstande ord, vilket ledde till att jag bara började gråta ännu mer.
-”Madison why are you crying? What happend?”
-”I can’t sleep, I’m afraid I will fall into coma again or dream about the planecrash” jag snörvlade till högt och Harry drog fram en näsduk jag kunde snyta mig i.
-”I promise you Madison, you will not fall into coma again, and I’ll be by your side all the time so no bad dreams will come to you tonight okay?” Jag nickade men det flög fortfarande runt en massa bilder från kraschen, på barn som skrikit, äldre människor som dog innan dem ens hade hunnit flytta sig från sina säten.
-”Mads?” – sa Harry tyst medan han pillade i mitt hår. Jag vände mitt ansikte uppåt mot han och han kollade försiktigt ner på mig.
-”I’ve been thinking, out of 200 people, only 67 survived. And most of them were in the front of the plane. But you were in the back… how did you manage to take you out?” Han pussade mig lätt på huvudet och jag blundade sakta. En mängd minnesbilder slog för mitt inre och jag kände hur tårarna åter igen började rinna. Harry var snabbt framme med sin tumme och torkade bort dem.
-”When I noticed there was something wrong, I panicked. I started to scream, like all the other passengers. Then I can only remember how I wake up and how I am stucked between the old lady who sat beside me and the seat in front of me, and that it was really hard to breath. The old lady was dead like a lot of the other passengers around me. But I heard how a little baby screamed so I don’t know; somehow I managed to pull the lady aside and climbed out of my place. But I couldn’t find the baby, Harry, I just couldn’t. There were dead people everywhere.” Jag grät okontrollerat och hade tryckt mig så nära Harry som möjligt, medan han kramade om mig hårt. Jag ville fortfarande berätta så trots allt mitt snörvlande kände jag att jag var tvungen att få det ur mig.
-”And then I heard the firemen screaming and looking for survivers. But I couldn’t see them, the smoke was too thick. And it was so hot in there so I just tried to follow the sound and that’s when I came out and you pulled me up.” Lättnaden som sköljde över mig när jag väl hade fått det ur mig var otroligt skönt och sakta kände jag hur ögonlocken blev allt tyngre och hur mina andetag började bli djupare.
-”I love you Madison, never forget that” var det sista jag hörde innan jag somnade tätt omslingrad i Harrys famn.
_____________________________________________________________________
Kort kapitel, sorry. Vet inte när nästa kommer upp då jag har ett stort spanskprov på fredag, men ska försöka skriva ikväll! :) 
Kommentera! 
 
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 27

6
En vecka hade gått sedan olyckan och Madison låg fortfarande i koma. Efter det att planet hade exploderat hade vi bådat trillat till marken och blivit medvetslösa. Saken var den att jag hade vaknat upp igen en kvart senare, när vi var påväg in till sjukhuset, men Madison hade fått en så pass kraftig smäll i huvudet att hon hade hamnat i koma. Jag hade inte gått utanför sjukhuset sedan det att vi blev inlagda, killarna hade kommit med rena kläder och jag praktiskt tagit bodde inne på Madisons rum. Hennes föräldrar hade flygt hit från USA så fort dem hade fått höra om flygkraschen och bodde nu på hotellet mitt emot sjukhuset.

Jag vek sakta upp tidningen och min blick fastnade direkt på tidningens första sida där det med stora svarta bokstäver stod stämplat;

HARRY STYLES ALMOST DIED, BUT HIS GIRLFRIEND IS STILL IN COMA

Jag suckade tungt och la ner tidningen på bordet igen. Den senaste veckan hade pressen endast pratat om min ”nära döden upplevelse” trots att jag hade klarat mig utan en skråma på kroppen. Lite huvudvärk visst, men det var inget jämfört med Madison. Jag försökte fortfarande få klart för mig hur hon hade lyckats ta sig ut ifrån flygplanet med endast en brännskada på sin vänsterarm, jämfört med alla dem brända kroppar jag sett borde hon ha varit halvt uppslukad av elden. Trots att hennes överlevnad var ett mysterium var jag överlycklig innuti, hon hade klarat sig. Hon hade sett mig i ögonen och sagt mitt namn precis innan explosionen inträffade. Hon hade förlåtit mig. Om hon bara kunde vakna upp ifrån koman så skulle livet vara perfekt igen. Nästan i alla fall. Hennes föräldrar hade varit allt annat än överlyckliga när dem hade sett mig, dem visste att det var mitt fel att hon hade hoppat på det där planet. Men efter denna vecka på sjukhuset visste jag att jag hade lyckats vinna över Leona, Madisons mamma, på min sida, hon hade förstått att jag älskade Madison. Ron däremot var en hårdare nöt att knäcka, jag hade lovat dem båda att inte lämna Madisons sida under tiden hon var med mig. Men det var precis det jag hade gjort. Jag hade brutit mitt löfte. Ännu en suck for ur mig och jag lutade mitt huvud i mina händer. Plötsligt öppnades dörren och Louis kom in, jag försökte mig på ett snett leende men misslyckades helt.
-”Hey, how is she?” frågade han tyst innan han satte sig ner på stolen bredvid mig. Ännu en gång slapp en suck ur mig innan jag harklade mig.
-”No changes… She still has brainactivity so that’s a good sign but no other changes or progresses.”
-“Okay… how are you?”
-“I’m tired, I haven’t slept for a week. I can’t sleep. I still think of that moment when I brought Caroline into our apartment and how Madison left the house. It was my entire fault. I destroyed our perfect summer. And I can’t stop think of all those bodys, and how I begged that I wouldn’t find Madison among them. I’m tired and afraid. Afraid of losing her.”
-“Harry, it will be okay. She will be okay. She will wake up. I promise you”
-”What if she don’t Louis. What if her brainactivite dies or something! What if she dies Louis. What if…” jag hade inte gråtit under hela veckan men nu kom alla tårarna på en gång.
-”There’s a lot of ”what if’s” in this world. So what if she survieves? Harry you gotta have some hope” Jag visste att Louis hade rätt och innerst inne visste jag att detta inte var stunden som Madison skulle lämna jorden. Hon hade många år framför sig. Vi avbröts av att dörren ännu en gång öppnades, denna gång var det Leona som kom in.
-”Harry, can I please speak with you for a moment?” Jag nickade och reste mig upp ifrån stolen och gick ut i hallen utanför Madisons rum.
-”You know that I’m from Sweden right?” jag nickade och kollade frågandes på henne, vad var det nu som skulle ske?
-”Well… me and Ron have decided to move Madison to a hospital in Sweden instead. Her grandparents are really worried about her and they can’t fly over here and since we want her family close to her, we think that’s the best”
-“Ehm okay… I’ll come with you”
-“I think it’s best if you don’t, Madison probably don’t want to have media around her”
-“Mrs. Sparks, you don’t understand. I love her. I need to be by her side. No one needs to know”
-”I know you love her Harry, but”
-“No buts Mrs. Sparks. I’m coming with you”

Två dagar senare satt jag istället för på Londons sjukhus nu på Stockholms. Madison hade klarat flygresan över och hade nu fått flertaliga besök från sina svenska släktingar. Jag försökte hålla modet uppe medan man hälsade och så vidare, dem verkade trots allt veta att man hade varit där och ”räddat livet” på Madison som dem uttryckte det. Detta hade lett till att Ron även hade börjat inse att jag faktiskt älskade deras dotter.

Rummet jag satt i nu, var mycket mindre än det inne på Londons sjukhus, men här fanns det åtminstone vackra tavlor på väggarna och blommor i fönsterna. Jag gillade Stockholm.  Jag reste mig upp från stolen och kysste Madisons panna innan jag började min färd mot cafeét, men jag hann inte mer än ut genom dörren förrän jag gick rakt in i någon så att personen trillade med en duns ner i golvet.
-”Oh my god I’m so sorry” hasplade jag snabbt ur mig innan jag räckte en hand mot personen. Jag kollade på tjejen som tagit tag i min hand och möttes av ett par klar blåa ögon som påminde mycket om Madisons.
-”Ehm it’s okay, wait, aren’t you Harry Styles?” sa tjejen på hasplig engelska när hon kommit upp på fötter igen.
-”Yeah, it’s me, but please don’t tell anyone I’m here okay?”
-“Okay, sure, btw I’m Elin” sa hon och räcket fram en hand mot mig. Hon var yngre än mig, kanske runt 16 år, men hon verkade vara en person man kunde lita på. Jag räckte fram min hand och skakade den. Det var först då jag la märke till hennes kläder, vilket fick mig att tänka på första gången jag träffat Madison. Hon var hästklädd från topp till tå. Jag började känna hur mina ögon fylldes med tårar och jag vände mig snabbt och fortsatte mot cafeterian med ett enkelt ”nice to meet you” som hejdå. Men jag hann inte långt innan tjejen sprang ifatt mig och stoppade mig.
-”What’s wrong? Did I do something?”
-”No… You just remind me of my girlfriend”
-”Oh, Madison Sparks, right? How is she? I’ve heard about the planecrash”
-”She’s in coma…” sa jag knappt hörbart.
-”Oh… I’m sorry about that” Hon följde mig bort till cafeterian och stod under tystnad med mig i kön innan vi skiljdes åt när vi gick förbi utgången.
-”Well I see you around!” sa hon glatt innan hon började stega bort mot utgången.
-”Wait, are you here often?!”
-”Yeah my grandma is sick so I’m here a couple of days a week, bye!”
-“Okay, ehm… see you! Bye!”
Hon log ett sista leende innan hon gick ut genom dörrarna. Jag kanske precis hade skaffat mig en vän? Sedan insåg jag att jag hade varit borta från Madison i över en halvtimme så mina kliv tillbaka till rummet var snabbare än snabbast.

Så fort jag kommit upp på rummet åt jag upp baguetten jag köpt innan jag började nynna på låten ”Moments”. Tänk om Madison inte vaknade innan september månad då jag skulle iväg på turné? Det var bara några veckor till dess. Jag fortsatte nynna innan jag tyckte att jag hörde någon hosta, jag vände mig snabbt mot dörren men den var stängd.
-”Harry?” sa en hes röst och min blick for från dörren till Madisons vackra ansikte. Jag hann inte mer än klicka på den röda knappen som skulle kalla hit läkare innan jag for upp ifrån stolen och kysste henne lätt på pannan samtidigt som mina tårar började rinna. Madison hade vaknat.
_____________________________________________________________________
Förlåt för att ni inte fick något kapitel igår, men trots det så blev det besöks rekord med hela 86 besökare! Vart kom alla ni ifrån?! :D 
Nu har även vinnaren ifrån tävlingen fått komma in i novellen, Elin Johansson! Grattis! Du kommer vara delaktig i fler kapitel! 
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 26

10
Så fort jag hade slått mig ner vid min fönsterplats kollade jag ut genom fönstret, Harry hade kommit till flygplatsen. Gjorde jag fel som åkte hem? Nej. Harry hade trots allt stuckit till sitt ex istället för att reda ut missförståndet. Det var andra gången jag skulle flyga och denna gång skulle det ske utan Harry vid min sida. Med en gång knep det till i magen. Vad hade jag gett mig in på? Så fort alla hade satt sig ner började planet rulla, jag som hade fått fönsterplats kunde se hur Harry satt på soffan med händerna i knäet. Jag fick genast skuldkänslor, mamma hade rätt. Att fly hjälpte inte, men samtidigt hade Harry inte visat att han älskade mig. Desto mer jag intalade mig att det var rätt beslut jag fattat desto större blev tomheten i mitt hjärta, jag saknade honom redan.

Med musiken i öronen och fjärilarna i magen kände jag hur planet lyftes allt högre och högre upp i luften, innan jag plötsligt hörde en kraftig smäll och hur planet skakade till. Jag drog snabbt ur hörlurarna och frågade tanten som satt bredvid mig vad som hänt. Hon sa inget utan pekade bara ut genom fönstret och då såg jag det. Ena motorn hade fattat eld. Alla människorna i planet började skrika men det enda jag kunde förmå mig att göra var att sitta som förlamad och kolla på den brinnande motorn och hur planet sakta började cirkulera närmare och närmare marken, samtidigt som piloten och flygvärdinnorna försökte nå fram till passagerarna med budskapet ”håll er lugna”. Jag skulle dö utan att ens ha sagt hur mycket jag älskade honom. Det var min sista tanke innan planet slog i marken.
-”Excuse me sir?!” Jag vaknade snabbt till av den desperata rösten, alla tårar som jag för bara en stund sedan hade gråtit hade fått mig att falla i sömn på den lilla soffan. Jag kollade på mannen som rösten tillhörde och uppfattade att det var samma man som vägrat släppa in mig till gaten. Han såg bekymrad och upprörd ut och minst sagt stressad och det var då jag la märke till att samma beteende som visades i denna mans ansikte visades även i alla andras.
-”What is it, have something happend?” Jag torkade mig snabbt runt ögonen innan jag möttes av synen som visades utanför panoramafönstret som jag tidigare stått och bankat på. Eld. Flygplan. Brandbilar. Poliser. Ambulanser. Jag for snabbt upp från min plats och sprang närmare för att kunna se tydligare. Mannen från gaten följde efter mig.
-”Sir, you told me, before, that you wanted to enter because your girlfriend was going to the US… that plane never maked it out of London”
-“WAIT?! WHAT? IS THAT THE PLANE MY GIRLFRIEND ENTER? TELL ME YOU’RE JOKING!” Mannen skakade bekymrat på huvudet och mina ben ökade snabbt farten för att kunna hitta snabbaste möjligaste vägen ut från flygplatsen till det kraschade planet. Om Madison hade dött skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv, det var mitt fel att hon hade klivit på det där planet. Mitt fel.

På något sätt hade jag lyckats krångla mig igenom alla dörrar av vilsna, hysteriska, skrikande och förvirrande människor och kom tillslut ut genom en stor dörr det stod EXIT på. Värmen som slog emot mig fick mig att stappla några steg bakåt innan jag med tröjan för munnen började leta mig fram genom värmen och röken för att hitta till brandkåren. Dem om någon måste veta om hon hade överlevt. Överallt sprang det runt branmän bärandes eller rullandes med bränskadade människor och jag hoppades att min Madison hade klarat sig med livet i behåll och utan några större skador.
-”Excuse me sir what the hell are you doing here?!” Jag vände mig om och mötte en man iklädd skyddsutrustning.
-”I’m looking for my girlfriend, she was on that plane, Madison Sparks, have you seen her?” Min röst var förtvivlad och trots att jag helst av allt hade velat brista ut i gråt försökte jag hålla modet uppe. Hon måste ha överlevt kraschen.
-”I’m sorry, we are still trying to get all the people out of there before it’s too late. You should go inside again.”
-“I can’t okay? It’s my fault she went on that plane, I need to find her”
-”Well, okay… go to that car over there” – sa han och pekade på en brandbil som inte stod så långt ifrån där vi stod nu –”And tell them you’ve talked to Ry Denver about you borrowing some protective equipment. Okay?” Jag nickade och började stega bort till bilen. När jag väl kom fram berättade jag fort vad killen hade sagt till närmsta möjliga brandman som villigt plockade fram en skyddsutrustning åt mig. När jag väl hade fått på mig den var det genast enklare att andas. Jag hade sett att de som dött i olyckan hade dem lagt en bit bort ifrån planet och jag styrde genast stegen ditåt i hopp om att inte få se något bekant ansikte.

Människorna som låg där var rejält brända från topp till tå och man kunde knappt se ansiktena på vissa. Så det jag hoppades att jag inte skulle hitta var Madisons vackra ansikte eller hennes vita blus och svarta jeans. Efter ett ordentligt genomsökande andades jag ut, hon kanske hade överlevt, om hon fortfarande inte befann sig inne i planet vill säga. Mina steg gick bort från de döda kropparna bort till ambulanserna som tog hand om alla de som överlevt men som var skadade. Jag hann inte långt innan jag såg en bekant figur komma stegandes ut från planet. Stapplandes, halvt springandes såg jag hur Madison försökte ta sig så långt bort från planet som möjligt. Hon levde. Utan att tänka mig för började jag springa för att komma fram till henne och det dröjde inte länge innan jag hade henne i min famn.
-“It’s so hard to breathe” hostade hon tyst fram, jag plockade upp henne i min famn och först då verkade hon lägga märke till vem det var bakom masken.
-”Harry? I’m so sorry” sa hon hest innan hon fick en hostattack.
-”Shhh Madison it’s my fault we need to take you to the ambulance, okay?” Men jag hann inte ta mer än några steg förrän ett kraftigt ljud hördes bakom oss. Både jag och Madison vände oss snabbt om innan vi med en smäll landade på marken, planet hade exploderat.
____________________________________________________________________
Kommentera!
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 25

7
Utan att ens tänka en tanke på vad det var som stod framför mig ställde jag bestämt ner koppen på bordet innan jag med lika bestämda steg tågade bort till Harrys rum. Här hade jag precis suttit och kärleksförklarat mitt och Harrys förhållande framför Louis medan Harry i flera timmar hade varit försvunnen och nu kom in i lägenheten med sitt 30 åriga ex. Aldrig att jag skulle acceptera detta. Jag hörde tydligt hur Louis satt och skrek på Harry ute i vardagsrummet och hur Caroline försökte försvara honom. Jag packade snabbt ihopa mina grejer som låg utspridda över hela rummet och när väskan väl var färdigpackad drog jag ut den i vardagsrummet. Kvar stod bara Harry och Louis, antagligen hade Harry blivit så förödmjukad när Louis berättat sanningen att han hade bett Caroline att sticka.
-”Louis? Can you please drive me?” jag kollade inte ens på Harry utan efter en bekräftande blick från Louis stegade jag ut mot hallen för att ta på mig mina skor och min jacka.
-”Mads, wait, wait, wait! You can’t leave?!” sa Harry bedrövat. Jag flyttade min blick från mina skor till Harrys ögon.
-”Yes I can. You changed your mind about me after you let Louis tell you the truth. You didn’t come back to let me explain. No you went straight home to your ex girlfriend and then you brought her here. I’m not worth a boy who is not willing to fight for love.”
Louis stod redan klar med bilnycklarna i handen och jag baxade snabbt ut väskan och lämnade en förtvivlad Harry bakom mig.

-”Mads please I love you! Madison!!!!!!!!!” Jag stängde snabbt igen bildörren innan Harry började springa ut i regnet.
-”Louis, drive to the airport, now” Sa jag bestämt och precis innan Harry kom fram till bilen körde vi ut från gårdsplanen. Det Harry hade gjort var oförlåtligt. Trots att man trodde att jag skulle ha slut på tårar efter dagens händelser satt jag nu och stortjöt samtidigt som Louis försökte trösta mig och hålla koll på vägen. När mina tårar äntligen verkade ta slut fiskade jag upp mobiltelefonen som låg i jackfickan. 27 missade samtal, 18 missade sms. Allihop från Harry. Jag klickade snabbt in koden på telefonen innan jag ringde upp mina föräldrar.
-”Hej gumman! Hur är det? Är vädret fortfarande lika fint?” bara rösten av min mammas röst fick tårarna att börja rinna igen.
-”Men herregud Madison, vad har hänt?”
-”Harry och jag har bråkat, så jag ska ta första bästa plan tillbaka till USA”
-”Gumman, är det säkert att det inte går att lösa? Att fly löser ingenting”
-”Han stack hem till sitt ex mamma”
-”Oj, det var inte så bra, men ta inga förhastade beslut, åk tillbaka och lös det”
-”Nej, jag vill hem. Nu.”
-”Madison…”
-”Nej mamma, jag vill hem, vi ses om några timmar” jag klickade henne, innan hon skulle börja säga något annat som skulle få mig att tänka i andra banor. Men nej, det Harry hade gjort var idiotiskt och jag hade tagit helt rätt beslut. Jag var inte värd honom.
-”Madison, are you sure this is the right thing to do? You should talk to him” Jag kollade argt på Louis.
-”So if you and Eleanor had a fight and she brougth her ex boyfriend home to your place, you say you wouldn’t do the exactly same thing that I do?”
-“Flee the country? No. Flee home to mum? Yes.”
-”That’s exactly what I’m doing. Just that your home is within the UK, mine is in Tennessee, US.”

När Louis väl hade släppt av mig och hjälpt mig in med väskan, kramade jag om honom och tackade för dessa veckor. Som trots allt hade varit de bästa i hela mitt liv.
-”Take care Mads, and I hope this isn’t the last time I’ll see you. And please text me when your plane leaves”
-“I hope so too Louis, say goodbye to the others from me okay?” Han nickade som svar innan han vände om och gick ut. Jag var själv. Jag pustade ut, min hjärna gick fortfarande på högvarv sedan händelsen med Harry och trots att jag visste att det var rätt beslut jag hade tagit så kändes det fel. Jag älskade Harry, men tydligen älskade inte han mig lika mycket. Jag lyckades leta reda på en incheckningsdisk och berättade att jag ville ta första bästa plan till Tennessee. Det visade sig finnas plats på ett som gick om 20 min, jag tackade och tog mitt handbagage innan jag började leta mig fram till gaten medan jag smsade Louis tiden för när planet lyftes.
Vad hade jag gjort? Jag ville ju bara att Madison skulle bli avundsjuk, inte att hon skulle sticka, kanske för gott. Jag älskade henne. Helvete också. Så fort Louis kom innanför dörren flög jag upp ur soffan.
-”WHERE IS SHE?! PLEASE TELL ME SHE’S AT ELEANORS PLACE!”
-”I’m sorry Haz, she’s at the airport, she’s going back to the US”
-“GIVE ME THE CAR KEYS NOW!”
-“Her plane leaves in less than 20 minutes, you’ll never make it”
-“She’s wrong. I will fight for our love. So don’t say that it is too late, because I love her to the moon and back”
-“You should’ve said that to her instead of running to Caroline and then take her here” sa Louis och kastade nycklarna till mig, jag fångade nycklarna och sprang ut mot bilen. Jag visste redan att jag hade gjort fel beslut, Madison var allt och lite till och när Louis hade förklarat situationen för mig ångrade jag mig direkt, det var därför Caroline hade fått sticka. Caroline var inget jämfört med Madison. Ingenting.

Precis när jag hade parkerat bilen utanför flygplatsen får jag ett sms av Louis, jag läser det samtidigt som jag ökar mina steg så att jag tillslut springer.

From: Louis
Gate 12C, the plane leaves at 01.12 am. I know you love her buddy.

Jag kollade snabbt på mobilklockan, 01.03. Boardingen hade alltså redan börjat. Jag ökade mina steg ytterligare och lyckades på något sätt ta mig förbi säkerhetsvakter och allt möjligt på grund av att det antingen kände igen mig eller att dem förstod allvaret. Dem förstod hur mycket kärlek betydde, men jag hade inte gjort det förrän det var försent. När jag såg 12C skylten lysa ökade mina steg ytterligare, jag kollade snabbt in genom glasrutan och jag kunde se Madison med sitt ljusa hår lämna biljetten till flygpersonalen. Jag började frebrilt knacka på glasrutan, och jag kunde se hur Madison snurrade runt.
-”MADISON PLEASE, DON’T!” Hon skakade sakta på huvudet och jag kunde se att hon grät. Jag hade gjort så att mitt livs kärlek grät. Skuldkänslorna flög över mig och jag skrek och knackade allt mer. Men med en sista blick kollade hon på mig innan hon tog emot den lilla biten som fanns kvar av biljetten och klev på flygplanet. Jag sprang snabbt fram till gateingången.
-”Please I need to stop my girlfriend, I love her she needs to understand that” sa jag förtvivlat och drog handen genom håret.
-”I’m sorry, but the plane is about to leave and we can’t let you through if you don’t have a ticket” sa mannen som stod bakom disken.
-“Please” Men han skakade på huvudet och bara några sekunder senare hörde jag hur flygplanets motorer sattes igång och hur mitt hjärta sakta gick i tusen bitar.
-”What the hell have I’ve done” mumlade jag och gick bort mot glasrutan som jag tidigare stått vid och såg hur planet sakta rullade ut. Jag gick sakta bort till sofforna och slog mig ner, tårarna började rinna direkt. Det var försent, Madison var påväg tillbaka till USA.
_______________________________________________________________________
Hur ska detta sluta?! Kommentera! 
Vad tycker ni om att få läsa utifrån Harrys perspektiv, bra eller dåligt? :)
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

Tävlingens vinnare

1
Stort tack till er alla som var med i tävlingen! Betyder enormt mycket för mig att jag faktiskt har så otroligt underbara läsare! Trodde jag absolut inte att jag skulle få när jag startade bloggen!

Men vinnaren är Elin Johansson, som vann genom en rättvis lottning. Men bli inte besviken för att du inte vann, det kommer fler chanser kan jag lova er! 

Kan även säga som så att det har blivit lite ändrade planer i novellen, kom nämligen på en jättebra storyline som ni kommer få ta del av i nästa kapitel som kommer ut imorgon! Därför kommer Sverige planerna läggas lite på hyllan än sålänge och kommer inte komma förrän lite senare i novellen, men när det väl är dags så är det Elin som kommer få äran att vara sin egen karaktär!

Vill åter bara tacka för hur underbara ni läsare är. Ni gör verkligen ens dag med era kommentarer, ni är så snälla och ni uppmuntrar verkligen mig till att fortsätta skriva! Tack! 

Kapitel 24 ligger nedanför!
Kategorier: Tävlingar

They don't know about us - Chapter 24

9
Jag vände mig snabbt om och såg på Simon som vanligt var klädd i jeans och en vit t-shirt kliva in under taket.
-”Hi Uncle S” sa Harry med en ton av förödmjukelse, antagligen visste han att min syn på det hela var sanningen, men att han vägrade att inse det.
-”Ehm, Hi I’m Madison” sa jag och reste mig snabbt upp ur soffan för att sedan ta de få kliven som var fram till honom och skaka hans hand.
-”I know, your little loverboy over there has told me everything about you. And I’m Simon btw”
-”Haha I know” Jag kollade bak på Harry medan jag svarade Simon och såg hur rodnaden för en gångs skull inte fanns på mina kinder utan på Harrys. Vi gick in i Louis och Harrys lägenhet med Simon bakom oss och så fort vi hade kommit innanför dörren hoppade killarna, som hade samlats där inne, på Simon samtidigt som dem skrek glatt. Jag skrattade, det var en underlig syn, fyra nästintill fullvuxna killar som hoppade på en annan.

 När det lilla kramkalaset var över satte vi oss alla ner i soffan, vi visste ju alla att det var något som behövde klaras upp.
-Well as I said before Harry, Madison is right, if she gets a record deal your fans will think that she used you guys” – sa han och kollade på killarna –“and that is not fair to her”.
-“Yeah especially since I’m from a small town in Tennessee and that I’m your girlfriend Harry… they will know that I didn’t do it by myself”
-“But we two haven’t been in the media that much, maybe a lot of our fans don’t know who she is?” sa Harry i ett försök att få fram sin åsikt.
-“Babe, Lexie was one of your biggest fan and she knew exactly where you were in the world. I think there are a lot of directioners out there who know more about me than you do. To be honest, they’re better than the CSI to figure things out.”
-“Seriously?! They’re that good!?” sa Niall med förfäran i rösten, hur hade dem inte kunnat veta detta?
-”She’s right again boys, but I still wanna here you sing. If that’s okay with you Madison?” sa Simon och jag kollade stumt på honom. Jag trodde jag precis hade övertalat honom till att jag inte skulle behöva sjunga! Jag skakade envist på huvudet, jag ville, men jag hade inte modet till det, vi pratar ju om Simon Cowell här!
-”Come on babe” sa Harry och kollade med hundvalpsögon på mig, vilket ledde till att jag bara skakade på huvudet ännu mer. Jag reste mig snabbt upp ifrån soffan och gick ut i köket. Aldrig att jag skulle våga sjunga för Simon, okej att jag hade sjungt för killarna och Lexie men det hade varit en engångs händelse! Jag tog en kopp och fyllde den med mjölk för att sedan stoppa in den i microvågsugnen. Medan koppen stod inne lutade jag mig ut mot fönstret så att man kunde se gatan utanför. Eftersom det regnade fanns där endast några enstaka människor ute. Jag kände hur ett par starka armar la sig runt min midja och jag suckade högt.
-”Harry I’m sorry, but I’m not gonna sing for him”
-“Why?” Jag vände mig om i hans grepp och kollade han rakt in i ögonen.
-”Because we both know that if I get signed, I will get more hate than I already do, and I don’t wanna be in the music industry. I like my life on the ranch but…” Längre hann jag inte komma innan jag tystade ner mig själv och kollade på Harry som stod mer irriterade ögon och kollade på mig. Jag kom på mig själv med att det var första gången jag hade sagt det högt. Att jag trivdes på ranchen. Med hästarna. Jag var inte skapad för ett turnéliv.
-”So you’re gonna live the rest of your life at your parents ranch?! Is that what you have planned for the future? Why didn’t you say something? Is this between you and me just a romance that will last this summer? I thought we had something Madison?! I really did” Aldrig hade jag hört Harry så uppriven, så arg och ledsen på en och samma gång och innan jag hade hunnit yttra mig för att kunna säga den sista meningen hörde man ytterdörren slängas igen, precis innan microvågsugnen pep till.
-”But you’re worth so much more than that” mumlade jag tyst fram den sista meningen. Jag stod som förlamad. Vad hade hänt? Jag älskade Harry, men jag ville inte vara en artist. Sakta plockade jag ut koppen med den varma mjölken och la i O’boy. Jag tog koppen mot munnen och smuttade försiktigt på den varma chokladmjölken innan jag kollade ut genom köksfönstret. Jag kunde precis se hur Harry vände runt hörnet. Vad hade precis hänt? Vad hade jag gjort? Jag kände hur mina kinder blev fuktiga och inom bara några sekunder hade jag börjat gråta okontrollerat. Jag hörde hur rösterna ifrån vardagsrummet blev tysta och sedan hur ytterdörren öppnades och alla var borta. Här satt jag själv i London. Tusentals mil från USA. Och inte ens min bästavän var här och kunde hjälpa mig ur denna knipa jag på något sätt lyckats skapa.

Trots att det hade gått flera timmar sedan Harry lämnade mig i köket satt jag fortfarande kvar lutad mot köksön och kollade ut genom det panorama stora fönstret för att se när Harry kom tillbaka. Men ingen kom. Louis hade antagligen bestämt sig för att sova hos någon av dem andra ikväll och jag kunde tydligt se hur solen var påväg ner och hur sommarmörkret kom krypandes. Plötsligt hörde jag hur ytterdörren slängdes igen och jag for upp från golvet, som jag antagligen hade lyckats somna på. Precis när jag kom utanför dörren som ledde till vardagsrummet stötte jag ihop med Louis.
-”Oh, ehm hi…”
-”Hi Madison, what happend before?”
-”I don’t know Louis, seriously I don’t know. I, I…” längre hann jag inte innan tårarna började falla igen. Louis omfamnade mig snabbt och mumlade tyst att allt skulle ordna sig. När mina gråtattacker hade börjat avta hade Louis gjort en ny kopp choklad till mig och vi satt nu i soffan medan jag försökte förklara för Louis vad som hade hänt.
-”He didn’t let me finish my sentence until he run away” jag suckade uppgivet. Vart var Harry? Det hade varit 5 timmar sedan han stuckit och klockan var nu 23.43.
-”He really loves you, and I think he just got scared when you told him that you love the life on the ranch”
-“But what if he thinks that I actually wanna go back to Tennessee forever? I love him and okay it might sound crazy but to spend the rest of my life with him would be my absolutely goal in life”
-“Wow, you really love him, don’t you?”
-“He is my first real boyfriend, and I want him to be my last aswell” Plötsligt öppnades dörren och Harry kommer in. Men han var inte ensam.
-“Oh, Hi Madison” sa samma röst som tillhörde tjejen som dragit in Harry på toaletten på klubben häromdagen. Nämligen Caroline Flack. 
_______________________________________________________________________
Ojdåå! Kan lova er att ni vill ha nästa kapitel! Kommentera!
Vinnaren dras antagligen ikväll, om inte fler bidrag kommer in! :)
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 23

6
-”Nah, I don’t know, she’s a real beauty this one” sa killen, som fortfarande höll ett hårt tag runt min mun. Mina tårar rann allt mer okontrollerat och killen kysste mig fortfarande längs med halsen. Allt för att göra Harry ännu mer rasande. Jag kunde se hur alkoholen plus ilskan inom Harry ökade och inom tre sekunder hade killen fått ett hårt slag på käften. Han tappade snabbt fattningen om mig och stapplade fort baklänges innan han snubblade till och trillade ner på golvet. Jag sprang gråtandes in i Harrys famn och han la tryggt sina armar om mig medan han viskade tröstande ord samtidigt som han ledde mig ut från klubben in i en taxi, som tjejerna hade sprungit och hämtat medan killarna hjälpte mig och Harry. 
 När vi tillslut hade kommit hem, hade jag sprungit direkt in på toaletten och låst dörren om mig. I taxin hade jag fått mig en ordentlig tankeställare. Egentligen var det inte det att jag hade varit nära inpå att bli våldtagen inatt som hade gjort mig illa till mods, utan det faktum att Harry hade kommit ut från damtoaletten när han hade hittat mig. Vad hade Harry gjort inne på damtoaletten? Hade Caroline också varit där inne? Jag hann inte tänka mycket längre innan jag hörde knackningar på dörren.
-”Babe, are you okay? Please open the door” Jag torkade snabbt bort det sista av sminket innan jag öppnade dörren. Harry stod iförd endast kalsonger och kollade på mig med trötta ögon, han sträckte försiktigt fram en hand och jag tog tag i den. Han ledde mig in till vårt sovrum och jag bytte snabbt om till pyjamas innan jag kröp ner under täcket. Inte långt efteråt känder jag Harrys armar om mig.
-”Harry?”
-”Mmm, what is it?”
-”Why were you in the ladies bathroom, or should I say, who were you with in the ladies bathroom?” En suck flög hur hans mun innan han släppte taget om mig och rullade över på rygg så att han kollade rakt upp i taket. Jag följde hans exempel men kollade istället för på taket, på honom.
-”It was Caroline…” jag kollade stort på honom. Aldrig att han skulle göra något sådant mot mig, eller skulle han? Hon bodde ju trots allt i London, nära och bra. Distansförhållanden brukade ju aldrig fungera. Ännu en gång började mina tårar rinna och jag snörvlade lätt till innan jag vände mig om och stirrade rakt in i väggen.
-”Mads no! It was nothing like that! I promise you! She wanted too get me back, but I said no. That’s why I already were upset when I came out and found you. Madison you got to believe me!”
-“I don’t know what to believe, I know she is your ex, and she is beautiful so why not” snörvlade jag fram. Jag kände hur sängen rörde på sig och hur Harry satte sig gränsle över mig och tvingade mig att kolla in i hans ögon.
-”Don’t you trust me Madison? I love you, and I’ve done that since the first time I saw you. You are way more beautiful than Caroline will ever be. I promise you. I didn’t do anything with her” Jag mötte Harrys ögon. Under dessa veckor tillsammans hade jag kunnat börja läsa av om han talade sanning eller inte genom att kolla på hans ögon. Han talade sanning. Och han var nära på att börja gråta.
-”I’m sorry Harry. I believe you, I was just so scared that you actually loved someone else and I’m just so worried about our future, I mean will we be able to stay together when you go on tour or when I go home to the US? I love you so much that it hurts. And you don’t know how relived I was when I saw you tonight. I’m sorry” jag babblade så fort och mina tårar bara rann nerför mina kinder.
-”Hey Mads, don’t cry it’s okay. I thought for a second that you actually wanted to go in with that guy on the toilet. I’m sorry” Jag kollade in i hans ögon innan vi båda verkade tänka samma sak; gamla ex och idiotiska alkoholpåverkade killar skulle inte kunna komma imellan oss. Vår kärlek var för stark för det.

Följande morgon var allt annat än rolig. Alla var bakfulla och grät därför mer än nödvändigt när det var dags att skiljas åt. Mest grät troligtvis Lexie, och även Niall för den delen. Ingen av dem visste ju egentligen när dem faktiskt skulle få chansen att träffa varandra igen. Med tårar rinnandes ner för kinderna gav jag Lexie en stor hejdå kram, jag visste att vi skulle träffas om bara några veckor, men denna resa med Lexie hade varit underbar. När jag hade gått laget runt och sagt hejdå till resten av tjejerna som också skulle sticka nu på morgonen gick jag bort till Harry som sträckte ut armarna och log ett snett leende. Jag gick direkt in i hans famn och grät ut de sista tårarna innan jag vände mig om och vinkade hejdå till Lexie innan Niall startade bilen och körde iväg mot flygplatsen. När alla hade stuckit stod jag och killarna, förutom Niall, handfallna och tysta. Ingen visste riktigt vad vi skulle göra. Jag började sakta gå in mot huset igen eftersom det till vår förtvivlan hade börjat regna. Plötsligt hör jag hur Louis utbrister;
-”YOU HAVEN’T TOLD HER YET?” innan han snabbt blir nertystad av Harry, jag vänder mig frågandes mot dem och lägger armarna i kors.
-”What is it you haven’t told me yet?” sa jag tyst. Kunde det uppstå ännu mer drama sedan gårdagen?
-”Babe, it’s nothing bad, I promise you” sa Harry och kom fram till mig.
-”Maybe not for you, but for her it’s a pretty big thing” sa Louis när han gick förbi oss och in genom porten.
-”What is he talking about Harry?
-”Sit down okay…?” sa han och ledde mig bort till träbänken som fanns på ”verandan”. Jag kollade på honom medan han drog sig i håret och när han tillslut mötte min blick var den förtvivlad.
-”I’m really, really sorry I haven’t told you about this yet. But I wanted it to be a surprise.” Jag satt fortfarande tyst och nästintill stirrade ut honom. Vad var det han ville säga mig? Han gav ifrån sig en suck innan han fortsatte;
-”You know that night on the beach? The first time we kissed?” Jag nickade för att visa att jag hängde med –”Well do you remember that you sang to me and the boys?”
-”For god sake Harry, just tell me!” for det ur mig.
-”Well I told uncle S that you’re a great singer and he wanna hear you out” sa han snabbt innan han kollade ner mot marken. Jag stirrade på honom. Han visste att jag hatade att sjunga inför folk.
-”You have done what?! And who is uncle S?!”
-”Uncle S is Simon Cowell, our producer. I’m sorry Mads, I just want the world to know how damn good you are at singing!”
-“I think it’s really cute of you but the world will think that I use you to get into the music industry” sa jag med en underton på “you”. –“I just can’t do it”.
-“It’s a smart girl you have there Harry” sa en röst som jag mycket väl kände igen från tv. Rösten som tillhörde ingen mindre än Simon Cowell. 
_____________________________________________________________________
Förlåt för sent kapitel idag, men har varit fullt upptagen hela dagen då jag har hjälpt mina vänner med deras projektarbete! 
Tack till er som anmält er till tävlingen änsålänge! Glöm inte kommentera kapitlena för att öka era chanser att vinna! 
För er som vill delta kollar ni i inlägget nedanför! 
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

Tävling

8
Tävla om att få bli en alldeles egen karaktär i They don't know about us novellen! Det enda ni behöver göra är att kommentera detta inlägg med följande saker:

- Fullständigt namn (för-och efternamn)
- Hår och ögonfärg
- Din personlighet
- Intressen
- Ålder
- Övrigt

Lite längre fram i novellen har jag planerat in att Madison ska åka till Sverige, därför tänkte jag att när hon ändå befinner sig där kan hon träffa någon av er! Så om ni vill få chansen att bli en karaktär i novellen, kommenterar ni detta inlägget! Vinnaren dras någon gång nästa vecka, eller när jag känner att ni har slutat kommentera! Jag kommer dra vinnaren slumpmässigt. 

För att öka era chanser att vinna vore det bra om ni kommenterar kapitlena också, detta gör att ni får fler namn i skålen som jag kommer dra vinnaren ur!

Lycka till! 
______________________________________________________________________
Kapitel 22 ligger nedanför! :)
Kategorier: Tävlingar

They don't know about us - Chapter 22

6
Det var fredag kväll och vi hade bestämt oss för att sticka till en nattklubb och fira att det var sista kvällen då hela gänget var tillsammans, eftersom Lexie skulle flyga hem följande dag då hon hade lovat sin pappa att hjälpa till i fotoaffären, Danielle skulle ut på turné tillsammans med Olly Murs då hon var dansare, Eleanor skulle tillbaka till universitetet för att plugga och Perrie skulle ut på turné med sitt band. Därför skulle jag från och med imorgon vara enda tjejen tillsammans med killarna. Just nu satt jag och Lexie inne i Nialls lägenhet och gjorde oss iordning inför kvällen, Lexie hade i stort sätt gråtit hela dagen då hon och Niall, liksom jag och Harry, hade kommit varandra otroligt nära på dessa veckor. Jag kunde inte förstå hur stark Lexie var, trots att hon skulle skiljas från Niall följande morgon var hon stark nog att inte visa sig ”svag” inför honom, men jag visste att hon skulle gråta floder när hon väl skulle säga hejdå till honom. Hur mycket jag än försökte att inte tänka på det undrade jag hur allt skulle hålla mellan både mig och Harry men också mellan Lexie och Niall eftersom vi bodde i USA och dem i England. Ett stort hav imellan varandra. Flera tusen mil bort.
-”Mads, how do I look?” Jag vaknade upp ur mitt tänkande och kollade på Lexie, hon var lika vacker som alltid. Hon bar en sockersöt vit/rosa klänning och jag kunde inte låta bli att förundras över hur hon passade i allt hon tog på sig.
-”You look amazing Lex, Niall won’t be able to take his eyes off you!”
-“Haha I hope he won’t do that” skrattade hon och snurrade ett varv framför spegeln. Jag reste mig upp från sängen jag suttit på och rättade till min blåa klänning. Jag var egentligen långt ifrån en ”klänningstjej” men eftersom vi dateade världens populäraste pojkband hade deras stylister med handen på hjärtat sagt att vi borde välja ut våra kläder noggrant då vi numera var ”stilikoner” som dem kallade det. Så istället för slitna jeans och ett linne var det nu designkläder eller i alla fall allt annat förutom slitna jeans och linne. Vi hade precis hunnit leta fram våra skor och dragit ett sista drag med mascaraborsten innan vi hörde Niall i korridoren.
-”Girls?! Are you ready? The cab is here!”
-”Yeah we’re coming!” Snabbt packade vi ihop mobiltelefon och pengar innan vi sprang ut i hallen.
-”Lex you look amazing” sa Niall och kollade storögt på henne innan han lutade sig in för att kyssa henne. Jag kunde inte låta bli att le. Dem var så otroligt gulliga tillsammans.

Inne på nattklubben var det full fart. De flesta stod och dansade, medan resten antingen hängde vid baren och beställde drinkar stup i kvarten eller så satt dem som vi gjorde nu, vid ett bord, snackade, drack och hade det allmänt roligt. Niall och Lexie hade inte suttit mer än en minut vid bordet innan dem stuckit ut på dansgolvet, likaså var det med Louis, Eleanor, Danielle och Liam. Kvar var bara jag, Harry, Zayn och Perrie. Jag tog en sista klunk av min cider och Harry var inte sen med att resa sig för att springa till baren och köpa nya. Jag skrattade tyst. Jag som inte brukade dricka hade redan börjat känna av yrheten och tänkte därför inte dricka mer, men Harry hade insisterat och var därför nu påväg till baren. Plötsligt kommer det fram en äldre kvinna, kanske i 30 års åldern.
-”Hi Zayn, Perrie, how are you?”
-”I’m just good, how are you Caroline?”
-”I’m fine, isn’t Harry with you today? I’ve seen everyone else except him” Jag kollade frågandes på henne? Vem var hon? Och hur kände hon killarna?
-”Mads, here’s your cider! Oh eh hi Caroline…” Jag tog emot cidern Harry räckte över medan jag kollade på hans ansiktsuttryck, skämdes han?
-”Harry, hi! I was just looking for you!”
-”Ehm… okay, was it something special? Btw this is my girlfriend Madison” Jag sträckte fram min hand och log.
-”Hi, I’m Madison Sparks”
-”Oh, hi Madison, I’m Caroline Flack, Harry can I speak with you for a minute?” Jag släppte hennes hand och min blick for till Harry som stod med blicken i golvet och nickade. När dem hade gått vände jag mig snabbt om och kollade intensivt på Zayn. Om någon visste vem hon var så var det han.
-”Zayn who was she?”
-”Eh her name is Caroline”
-“I know what her name is but WHO is she?”
-“Ehm… it’s Harrys ex” sa han tyst och vände bort blicken mot dansgolvet. Okej att man har haft ex men dem brukar väl inte dyka upp på en nattklubb och vilja prata med en? Och varför bettede sig Zayn så skumt? Perrie log förlåtande mot mig innan hon blev utdragen av Zayn på dansgolvet. Kvar satt jag med min cider. Vart hade Harry tagit vägen? Jag visste ju att han var påverkad, han hade druckit mycket mer än mig. Men han skulle väl aldrig göra något dumt? Eller?

Efter att jag hade suttit själv vid vårt bord i över en kvart utan att ens ha fått en skymt av Harry, bestämde jag mig för att gå och leta reda på honom. Caroline skrämde mig. Hon hade något förflutet med Harry som jag inte visste om. Jag påbörjade min färd igenom alla människor, jag hann inte långt igenom dansgolvet innan en ljushårig kille tog tag i min arm och började dansa tätt inpå mig. Jag skakade envist på huvudet eftersom min röst aldrig skulle kunna överösta musiken, aldrig att jag skulle dansa med den killen, jag måste hitta Harry. Men han vägrade släppa taget och desto mer jag drog för att komma loss från honom desto hårdare blev hans grepp runt min handled.
-”STOP IT LET ME GO!” Skrek jag med full hals. Trots att alkoholen gjort mig snurrig kunde jag kontrollera min röst så att den lät någorlunda stadig. Jag ville ifrån denna kille så fort som möjligt. Men killen skakade på huvudet medan ett flin bildades på hans läppar. Jag började dra ännu hårdare för att komma ifrån honom men han var mycket starkare än mig och lyckades därför dra in mig mot honom så att jag stod tätt intill honom.
-”Aren’t you Harry Styles girlfriend huh? You’re a little fighter aren’t you? I like fighters”
-”STOP IT LET ME GO!!!! ANYBODY HELP ME” Men musiken var för hög och dem som stod närmast verkade tycka att detta var normalt. Jag tryckte bestämt mina händer mot hans bröstkorg i ett försökt att komma bort från honom. Men förgäves. Han puttade mig längre och längre bort ifrån dansgolvet och jag märkte hur han var påväg in till herrtoaletten med mig samtidigt som han kysste mig på halsen. Jag försökte förtvivlat lirka mig ur hans grepp.
-”PLEASE STOP IT, LET ME GO, HELP!” Jag kände hur tårarna började rinna, denna kille var stark, jag var svag. Folket runt om oss brydda sig inte. Jag hörde hur damtoaletten öppnades och jag skrek en gång till innan mannen satte sin hand för min mun. Mina tårar började rinna ännu mer, mitt liv skulle bli ett helvete om några minuter.
-”You heard what she said. Let her go” Jag kände igen den där hesa rösten och kände lättnaden forsa genom mig. Jag vände huvudet så mycket jag kunde och stirrade in i Harrys ögon.
-”I said; Let her go” jag kunde höra hur ilskan pulserade inom Harry och jag såg hur han höjde sina händer, precis som att han var redo för att slåss. Men Harry skulle aldrig lyckas slå ner killen själv, han var nästintill dubbelt så stor som honom.
-”You heard him, let her go” sa Zayn som kommit upp på Harrys högra sida med resten av gänget bakom sig.
-”Oh isn’t it One Direction. Five against one, that isn’t quite fair, is it?”
-”Okay you and me but let her go” sa Harry. 
_____________________________________________________________________
Uhhhhh cliffhanger! Hur kommer detta sluta?
Kommentera! 
Btw såg ni att det har kommit en ny header? Vad tycker ni? 
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 21

8
Vi hade nu varit i London tre veckor och jag hade, trots mitt otroligt dåliga lokalsinne, börjat hitta runder i London. Under bara en vecka hade jag fått uppleva otroligt mycket och jag tror aldrig i hela mitt liv att jag skrattat så mycket killarna kunde verkligen göra ens dag. Mina föräldrar hörde av sig var och varannan dag och jag uppdaterade dem med information om vad som hade hänt sedan vi sist talades vid. Även jag och Harry hade kommit varandra närmare och lärt känna varandra bättre, det kändes nästan som jag känt killen i hela mitt liv och jag njöt av varenda sekund som jag tillbringade med honom. 

Trots att jag hade hört att det till 80 % brukade regna i England, hade jag haft turen att komma under den första sommaren på länge då det faktiskt var varmt ute och solen sken. Idag hade vi planerat en tur till stranden, men eftersom det var riktigt varmt ute visste vi med all säkerhet att det skulle finnas en miljon människor där, och med risk för att killarna skulle bli upptäckta hade vi istället valt att åka till ett vatten land som låg i utkanten av London som det enligt killarna inte var många som besökte eftersom stranden var mer populär. Dem hade haft rätt och vi var nästintill ensamma på vattenlandet och alla hade sprungit som små barn till olika attraktioner.
-”Come on babe, let’s go for a ride in that water attraction!” sa Harry och pekade på en vattenrutchekana som sträckte sig flera tiotal meter upp i luften och jag skakade envist på huvudet. Aldrig att jag skulle åka den kanan.
-”Come on, it will be fun! Lexie did it!” Jag skrattade och skakade ännu mer envist på huvudet. Lexie var fearless hon vågade göra precis allt, till skillnad från mig som var en mes innerst inne och hellre stannade hemma en fredag än att vara ute och ränna hela natten på en klubb.
-”Sorry Mads, but you are going to ride that attraction, neither you want it or not” sa Harry bestämt och slängde upp mig över axeln och började gå mot åk attraktionen.
-”No Harry! Please stop, let me down now!!” skrattade jag fram samtidigt som jag slog han på ryggen. Men det enda Harry gjorde var att öka takten och skratta. Tillslut gav jag upp och lät mig hängas över ryggen, jag verkade ändå inte ha något val. När vi hade kommit fram ingången för vattenrutchkanan släppte Harry äntligen ner mig och kysste mig på munnen. Jag kysste inte tillbaka honom utan la armarna i kors och kollade så surt jag kunde på honom. Men min sura min fick bara Harry att skratta mer och han drog in mig i en kram innan han pussade mig ännu mer över hela huvudet innan han mötte mina läppar och kysste mig passionerat. Jag kunde inte annat än kyssa honom tillbaka.
-”Are you ready?” viskade Harry i mitt öra när det var våran tur att åka.
-”No, but I guess I have no choice, do I?”
-“No, not really” flinade han. Jag skrattade innan jag kände Harrys armar om min bara midja och hur han puttade bort mig till kanan. Försiktigt satte jag mig ner i ingången och tog stöd med händerna för att inte åka ner med strömmen. Inte långt senare kände jag hur Harry satte sig bakom mig och la armarna om mig, jag tog ett snabbt tag runt dem och Harry kysste lätt mitt huvud innan han började putta ut oss.

När vi efter mycket skrik, mestadels från mig, hade kommit ner i poolen hörde vi höga skrik och hur det bara några sekunder senare swischade förbi en Zayn och en Perrie. När dem kom upp ifrån vattenytan brast jag och Harry ut i skratt.
-”Zayn you scream like a girl!”
-”I didn’t scream, it was Perrie!”
-”I didn’t scream Zaynie, it was you all the time, I laughed!” sa Perrie bestämt vilket ledde till att jag och Harry brast ut i ett ännu högre skratt än innan. Jag hade verkligen skaffat mig fler goda vänner på bara några veckor än vad jag hade lyckats göra i hela mitt liv.

När vi efter en lång dag sedan kom hem damp jag direkt ner i soffan. Harry var inte sen och eftersom Louis hade följt med Eleanor hem till henne, hade vi lägenheten för oss själva. Så för ovanlighetens skull var det dödstyst.
-”Ehm… Mads, whatever you do. Don’t check your twitter, okay?” sa Harry efter en stunds tystnad och jag kollade förundrat på honom där han låg med sin iPhone och scrollade förtvivlat på skärmen.
-”Why not?” frågade jag, jag kunde själv känna osäkerheten i min röst. Jag hade inte använt twitter överhuvudtaget under dessa veckor. Jag visste knappt hur det fungerade. Men innan Harry han säga något sprang jag in på hans rum och letade upp min mobiltelefon som låg på laddning. Snabbt satte jag mig på sängkanten och loggade in på twitter, med en gång lös skärmen om ”nya” mentions upp och jag klickade snabbt in på den. När jag läste vad där stor kunde jag inte tro mina ögon. Hur kunde människor vara så elaka? Jag hade aldrig varit någon person med stark självkänsla och när jag läste allt detta hat mot mig, på grund av att jag var tillsammans med Harry, började tårarna rinna längs med mina kinder. Jag hade bara hunnit läsa de första tweeten, men jag grät redan. Inte långt efter det att tårarna börjat rinna kom Harry inspringandes på rummet.
-”I told you not to go on twitter…” sa han bekymrat och klättrade upp i sängen och satte sig bakom mig och kramade om mig. Försiktigt tog han tag i min telefon, stängde av den och la tillbaka den på nattduksbordet.
-”Why are they so mean to me?” lyckades jag snörvla fram.
-“They’re just jealous of you”
-“Why? What could I’ve possibly done to make so many people mad?”
-“You’re together with me… Don’t you remember what Paul told us that day on the hotel in NYC a few weeks ago? Sa Harry och la försiktigt sitt huvud på min axel och jag nickade sakta.
-”This is what he meant. There are fans, who can’t be happy for us, and those are the ones that write these things too you and to me.
-“Harry, how can you deal with these things every single day?”
-“I’ve learnt to se through it, and only find the nice tweets. Not every person is going to like you or what you’re doing.”
-“But they’re mad at me, because I’m in love. That’s just crazy!” jag fick till en liten skrattattack mitt i allt snörvlande och Harry skrattade tyst mot min hals.
-”Well, just promise me that those fans will never ever ever get between us two.”
-“I promise” sa jag och fann Harrys läppar.
_______________________________________________________________________
Kommentera mera! :)
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

They don't know about us - Chapter 20

5
Så fort vi hade tagit oss ut från flygplanet och fått tag på våra väskor samlade Paul ihop oss för ett litet ”möte” innan vi skulle gå ut för att sedan kunna åka hem till killarna.
-”Okay guys, it’s been some amazing weeks in the US. And  there is a small group of fans outside the airport, around 15 people I think. So if you want to, you can stay and take pictures and write some autographs” sa Paul och kollade på killarna som nickade ivrigt. Man märkte att dem var exalterade över att vara hemma, och så fort samtalet var avslutat sprang dem ut genom dörren. Jag och Lexie gick längst bak med Danielle och pratade.
-”So girls, welcome to London!”
-”Thank you Danielle, it’s really exciting, it’s actually the first time we’re out of the US!” sa Lexie samtidigt som hon kollade mot mig för att få bekräftelse så jag nickade lätt på huvudet och log. Jag var för nervös för att kunna prata. Killarnas fans var utanför dörren och jag hade ingen aning om hur dem skulle reagera när vi kom ut. Visste dem ens att vi hade följt med till England?
-”Well you’re gonna have a blast here I promise you!” sa Danielle innan vi gick ut genom dörrarna in i sommarvärmen för att kunna gå bort till bilarna som skulle köra oss ”hem”.
-”OMG LOOK IT’S LEXIE AND MADISON, HIIII CAN WE PLEASE HAVE YOUR AUTOGRAPH! OMG DANIELLE, ELEANOR AND PERRIE PLEASE TAKE A PHOTO WITH US!” Jag vände mig snabbt om, likaså Lexie, när våra namn hade uttalats. Trots att där bara fanns runt 25 fans var dem lika högljudda som 50. Danielle, Eleanor och Perrie försvann snabbt in i folkhavet och kvar stod jag och Lexie. Jag kollade tveksamt på Lexie och sakta höjde vi våra händer och vinkade mot dem. Ännu högre skrik hördes och jag kunde inte riktigt förstå varför dem skrek? Vi var ett par bonnatjejer från Tennessee? Jag såg hur Niall vinkade till sig Lexie där han stod med ett gäng fans och hur Lexie med försiktiga steg gick fram till Niall. Så fort hon hade nått fram började fansen skrika och jag såg hur hon blev tilldelad en penna som hon skulle skriva autografer med. Plötsligt kom det fram en tjej i 13 års åldern och jag kollade försiktigt ner på henne och log.
-”Ehm.. Hi” sa jag tyst och log mot henne.
-”Hi Madison. I think you’re so beautiful, can I please take a photo with you?”
-“Ehm.. thank you, I guess. I don’t know, ehm, oh god, ehm…” sa jag tyst men hann inte längre innan Harry kom upp vid min sida och kollade glatt först på mig och sedan på tjejen.
-”Hi Harry!!” sa tjejen glatt och hennes leende blev tio gånger större.
-”Hi! What’s your name?”
-”I’m Samantha, and I just asked your girlfriend if I could take a picture with her, but she really didn’t answer me, haha” tjejen log gulligt mot mig och jag log tillbaka innan jag skakade rätt på mitt sinne som fram tills nu hade varit förstenat.
-”Sorry Samantha, but I really don’t know why you wanna take a picture with me? Why not Harry?!” jag log och kollade på Harry som skrattade och skakade lätt på huvudet innan han la en hand runt min midja och viskade;
-”She wanna take a picture with you, because you’re my girlfriend”
-”Ohhh… that explains everything…” sa jag tyst tillbaka. Samantha kollade konstigt på oss båda men log snart glatt mot oss igen.
-”Yeah sure, I can take a picture with you, but Harry you must be in it too.” Han skrattade och Samantha pep till glatt innan hon räckte fram kameran till Preston, en av killarnas säkerhetsvakter. Tjejen ställde sig glatt mellan mig och Harry och log stort, jag kollade försiktigt mot Harry som log uppmuntrande mot mig innan jag gjorde detsamma och kollade in i kameran. Hur skulle jag kunna vänja mig vid detta?

När vi tillslut hade lyckats komma ifrån fansen hade vi hoppat in i bilarna och kört mot killarnas lägenheter. Under tiden hade jag ringt min mamma och sagt att allt var bra och att jag hade fått skriva min första autograf. Det tog inte lång tid innan vi hade kommit in i London och hade lyckats bana vår väg fram i trafiken innan bilarna stannade utanför ett vackert lägenhetshus av rött tegel. Vi hoppade snabbt ur bilen och fick tag på våra väskor innan killarnas crew, Eleanor, Danielle och Perrie sa hejdå till oss alla och körde iväg. Så fort vi hade kommit innanför dörren till lägenhetshuset satte både jag och Lexie ner våra väskor och tog ett djupt andetag. Jag tror båda fortfarande var lite chockade över det som hade inträffat på flygplatsen. Medan jag och Lexie satte oss ner i soffan som fanns vid entrén gick killarna fram till disken för att hämta sina nycklar.
-”Babe, we got our key!” ropade Harry och jag tog snabbt tag i min väska och gick fram till honom. Jag såg hur Louis tog tag i sin väska också började vi gå.
-”Since Hazza only was 16 when we bought these apartments I needed to be his guardian, that’s why we live together” sa Louis till mig medan Harry öppnade dörren. Jag skrattade till innan jag sa;
-“Oh I thought it was something about “Larry Stylinson”?”
-“Where did you hear about that?” utbrast Louis.
-“A fan of yours told me today”
-“Well they got some humour, don’t they?” Jag skrattade innan jag tystnade snabbt då jag inte förrän nu hade lagt märke till hur stor killarnas lägenhet var.
-”Wow, this apartment is huge!”
-”Not really, are you hungry?” sa Harry ironiskt och kollade på mig, med en gång kände jag hur det kurrade till i magen. Jag hade inte ätit annat än godis sedan vi lämnade USA, jag nickade ivrigt till svar.

Efter det att vi hade ätit hade vi gått in på Harrys rum, som förövrigt var otroligt stilrent, och sovit. Eftersom detta var min allra första jetlag hade jag somnat så fort jag lagt huvudet på kudden. Jag vaknade till av att jag hörde skrik utifrån killarnas vardagsrum så jag flög snabbt upp ur sängen och sprang ut ifrån rummet, och en irriterande suck flög ur min mun. För i soffan satt nämligen Harry, Louis och Zayn och kollade på någon skräckfilm.
-”Morning babe” sa Harry och klappade på platsen bredvid honom, jag gick snabbt fram och kurade ihop mig vid hans sida.
-”Jetlag isn’t funny” mumlade jag trött
-”I know, but you’ve slept for like 7 hours so you should’nt be tired anymore” han kysste min panna innan jag kollade stort på honom. Hade jag sovit i sju timmar?
-”Wait, did you say seven hours? What time is it?”
-”It’s 3 pm” sa Zayn där han halvlåg i fåtöljen och kollade på, vad jag nu hade räknat ut var en zombiefilm. Jag nickade trött innan jag lyckades slumra till igen, förhoppningsvis skulle första dagen i London endast gå åt till att få sova ut, mysa och äta.
___________________________________________________________________
Inte jätte stolt över detta kapitlet... Men nu är vi på kapitel 20, och bloggen är ca 2 veckor gammal! Vill tacka alla som kommenterar och stöttar mig i detta! Det är för er skull jag skriver! :') 

Btw ni får jättegärna komma med förslag på vad ni vill ska hända i novellen! :)
Kommentera!!!! :)
Kategorier: ★ They don't know about us - Avslutad

STARS ARE ALWAYS SHINING : Handlar om 17 åriga Olive Whitgeri, som bor i Bronx, i utkanten av New York City. Efter hennes mammas död lever hon tillsammans med sin pappa och två yngre tvillingsyskon på de få pengar hennes pappa får in som journalist. Dansa är hennes största passion men för att ha råd med danslektioner och mat till hushållet tvingas hon jobba extra på Bronx Zoo, där hon en dag av en slump träffar det världskända pojkbandet One Direction.

Tema gjort av Mimmi Thorneus