Zayn stängde försiktigt dörren bakom oss för att inte lyckas göra några större ljud ifrån sig då klockan började närma sig tolv på natten. Min kropp var trött och utmattad efter dagens och helgens händelser, men trots det var mitt huvud klarvaket och det fanns inte en chans att jag skulle lyckas somna inom den närmsta timmen i vart fall. Jag slog mig sakta ner i sängen som var uppbäddad vilket fick mig åter att tycka synd om Zayn som var tvungen att hålla mig sällskap när han hade legat och sovit för bara en halvtimme sedan. ”I’m sorry” sa jag tyst och kröp upp i sängen, så jag satt lutad mot gaveln med benen uppvikta, jag iakttog Zayn medan han höll på och dra av sig sina skor innan han tillslut slog sig ner framför mig.
”You don’t need to be sorry Olive, you didn’t do anything wrong? Probably something happend, which I by the way can see on you, and I’m here for you.” Sa han och kröp upp så att han satt i skräddarställning med benen i kors. Jag försökte mig på ett leende, men det måste mer ha liknat en grimas. ”Do you want to talk about it?” sa han och försökte få kontakt med mina ögon. Jag mötte dem innan en djup suck kom ur mig och jag la bak huvudet så det låg lutat mot väggen. Jag kände hur mina ögon började tåras innan jag tog ett djupt andetag, ”You don’t know me. You don’t know how I live. You don’t know my rutins. You don’t know my family. You don’t know my friends” började jag tyst. Zayn sa ingenting utan iakttog mig bara, så jag fortsatte; “My family is different from other familys in Bronx. I am the mother in the family now a day. My mom died four years ago, so since then I have been the housekeeper and mom for my two five year old siblings and my dad. Most of the time, my dad don’t even leave his office, he just sits in there and write on some lame article he thinks will make more money. But they don’t. That’s why I work at the zoo, five times a week, to earn money so we will have food on the table. And then I save about 10 dollars every time I get my salary so I can afford dance lessons once in a week. But sometimes those moneys aren’t enough and that’s why me and my “so-called” friends found an abandon dance studio where we dance every day after work or school.” Jag pladdrade på med blicken upp i taket utan att egentligen bry mig om att jag berättade om hela mitt liv för en kille jag känt i två dygn. Zayn hade fortfarande inte sagt ett ljud under hela mitt pladder utan satt fortfarande tyst med sin blick vilandes på mig. Jag vände ner huvudet så att jag mötte hans bruna ögon innan jag tog till orda igen ”And now, my ’friends’ have abandon me aswell, because I left Cam all alone in the club and had sex with a stranger. And I don’t even know what the problem is, I didn’t even had time to explain what I really feel for you and it’s just that they don’t listen to me, and know they’ve kicked me out from the only place I felt I had a connection with and that actually felt like a home for me.” Jag pladdrade på och desto mer jag pladdrade desto mer började tårarna välla ner från mina kinder, rösten gick upp i flera oktaver i takt med att känslorna vällde ur munnen på mig. Jag kom på mig själv med att det var första gången, någonsin, som jag öppnade upp mig såhär mycket för en person.

Jag kände hur sängen guppade till innan ett par armar slöt sig om min kropp, Zayns kroppsvärme värmde min kalla och blöta hud och jag tillät mig själv att krypa allt längre in i hans famn. Tillslut satt jag med benen över hans lår och armarna tätt omsluten kring hans midja med huvudet vilat längs med hans bröstkorg. I takt med hans hjärtslag började min andning återgå till normal, och istället för att krama om honom för att känna stöd och omtanke blev jag förvånad över att jag tillät mig själv att njuta över att hans kropp var så nära min. Efter en stund drog han sig ur omfamningen och slöt sina händer kring mitt ansikte, innan han tittade mig intensivt i ögonen, ”Are you okay?”. Jag fick fram ett leende på mina läppar innan jag hastigt drog bort de envisaste tårarna som envisats med att ligga kvar på mina kinder. ”Yeah, thanks” sa jag och drog mig ur hans famn nästintill helt, men han tog ett stadigt tag runt min midja, så att det var nästintill omöjligt för mig att kunna dra mig undan. ”You have just told me almost your whole life, you don’t need to be cocky” sa han och drog in mig i hans famn igen. Fortfarande med några centimeter i mellan oss mötte han mina ögon innan ett snett leende uppenbarades ”And I still wanna know what you ’really’ feel about me” sa han och höjde lätt på ögonbrynen. Jag öppnade munnen rent demonstrativt innan jag kollade irriterat på honom. Vad kände jag egentligen för honom? Jag hade känt honom i två dygn, men var det inte ett tecken på något när ens hjärta sparkade bakut varje gång hans ögon mötte mina? Eller när hans läppar fångade upp det där sneda leendet? Eller hur han kunde se sådär sexig ut, trots att han precis vaknat? Eller det faktum att han faktiskt brydde sig om mig. På ett sätt som ingen hade gjort sedan mamma gick bort?
”I don’t feel anything for you” sa jag buttert och tryckte mig bort från honom. Men hans stadiga tag runt min midja höll mig kvar i precis samma position. ”I heard what you said, but if you’ve already forgotten, I will quote you” sa han och harklade sig lätt ”I didn’t even had time to explain what I really feel for you” sa han med en röst som hade gått upp i falsett, antagligen för att härma mig. ”I don’t talk like that” muttrade jag tyst och la armarna i kors. ”Maybe not, but you still said that, and I wanna know what you really feel for me”. Ännu en gång grävde sig hans mörkbruna choklad ögon in i mina och hjärtat började slå bakut samtidigt som fjärilarna gjorde uppror i magen på mig. Kärlek. Det var så det brukade kännas, eller åtminstone så folk förklarade hur det kändes när man var kär. Men hur kunde jag vara kär i en kille jag knappt kände? Eller åtminstone endast hade känt i två dygn? Medan min hjärna sa en sak och mitt hjärta en helt annan satt jag bara där som förlamad. Jag gillade honom. Och tanken på att han var en populär popsensation i ett pojkband som just nu turnerade världen över, föll inte mig ens i tanken, för, för en gångs skull, lät jag mitt hjärta tala istället för min hjärna. Sakta lät jag mig själv falla närmare honom tills det tillslut skjildes enbart någon centimeter mellan våra läppar. Med blicken flackandes mellan hans läppar och hans ögon, lät jag mig tillslut möta hans ögon innan jag knappt hörbart viskade ”This time, I wanna remember everything” och sakta lät jag mina läppar nudda hans.
Explotionen som inträffade när våra läppar möttes gjorde så att mina tidigare så små fjärilar i magen utbyttes mot elefanter. Zayns läppar trycktes allt närmare mina samtidigt som han lät båda sina händer falla runt min midja och dra mig närmare sig. När det inte gick att komma närmare varandra i sittandes ställning lät han sig själv falla bakåt och utan att släppa taget om mina läppar drog han sig med mig i fallet. Sakta tumlade vi runt så att han hamnade ovanpå mig och kyssarna utbyttes snart mot grovt hångel. Jag vet inte om det var för att jag just nu behövde komma iväg från alla bekymmer en stund eller om det faktiskt var på grund av känslor till Zayn som jag valde att göra det som var påväg att hända. Jag intalade mig till att det var på grund av mina bekymmer, men djupt inom mig sa det att det var på grund av den andra anledningen och jag kunde inte hjälpa att få ett leende över läpparna. 

Följande morgon vaknade jag av samma andledning som dagen innan, alltså av det ljus som sipprade in genom gardinerna. Långsamt rörde jag på mig innan jag vaknade upp med en smäll. Det var måndag. Vilket betydde skola. Vilket betydde att jag antagligen var sen som in i helvet. Men när min blick landade på den tomma platsen bredvid mig föll mina tankar åter på kvällen innan och ett leende föll på mina läppar. Jag gillade Zayn. Inga undantag. Men med ens startade paniken inom mig, om Zayn inte var i sängen, måste jag vara senare än jah trodde! Brukade killar inte annars sova till eftermiddag? Precis när jag hoppat i mina jeans och stod och försökte lirka på mig min tröja, öppnades badrumsdörren och Zayn kom ut med endast en handduk runt sina höfter. Generat mötte jag hans blick efter att ha studerat hans mage samtidigt som minnena från gårdagskvällen trängde sig in i min hjärna. ”Goodmorning” sa jag, han mötte mina ögon innan ett ledsamt uttryck for över hans ansikte. Jag kollade med rynkad panna på honom innan min blick for till klockan på väggen som visade halv sju på morgonen, vilket betydde att det var två timmar tills skolan började, innan min blick for till dem packade väskorna som stod vid dörren. Han höll kvar sin blick på mig medan jag kollade från väskorna till honom. ”Are you leaving?” sa jag och hörde själv hur nervös min röst lät. Han nickade nästintill omedvetet ”We’re going to Los Angeles in one hour”. 

I förra kapitlet:
Alli kollade bakåt och mötte de andras blickar innan hon vände sig mot mig igen. ”No, Olive. Either you’re apologizing for what you did, or you walk out of here and never come back again” Jag gav dem ett uppgivet leende och skakade på huvudet innan jag tryckte ner handtaget och gick bort från dem som jag trodde hade förstått mig bäst. 
Jag kan inte gå hem. Det är inte ens ett alternativ. Så fort jag hade slängt igen dörren till Zwing & Dance studion hade jag inte vänt åt höger som jag normalt brukade utan istället valde jag att fortsätta rakt fram, korsa vägen och leta mig fram genom de mörka gränderna fortfarande med ilskan gnagandes inom mig. Hur kunde alla mina så kallade vänner vända sig mot mig? Efter allt vi gått igenom? Alla danslektioner? Alla gånger vi skippat skolan för att dansa eller alla de gånger som vi faktiskt pluggat tillsammans? Hur kunde alla våra minnen bara försvinna för att jag hade gjort ett fel? Hade inte resten av gänget gjort fler fel än vad jag hade gjort? Frågorna flög genom mitt huvud och för vartenda steg jag tog desto argare blev jag. Tillslut nådde jag fram till den stora huvudvägen som låg genom hela Bronx där det som vilken vanlig söndag som helst fanns fullt med folk som antingen skulle på bio, ut och äta, eller något så enkelt som att hänga med sina kompisar. En normal söndag, hade det sett ut ungefär likadant för mig, men detta var ingen vanlig söndag och det hade absolut inte varit någon normal helg. Desto mer frågor som virvlar runt i mitt huvud desto mer huvudvärk fick jag och snart känner jag hur tårarna börja bränna bakom ögonlocken. Sakta glider jag ner längs med tegelväggen i den mörka gränden som ligger i anslutning till huvudgatan innan jag låter mig själv bryta ut. Med knäna uppdragna och med armarna omslutna kring dem och huvudet lutat neråt kände jag hur tårarna bröt ut i rinnande floder. Jag brukade aldrig gråta, jag hade knappt gråtit när mamma gick bort, eftersom jag då var tvungen att vara stark för både pappa och mina syskon. Men nu, när mina vänner som hade varit dem enda som hade lyckats hålla mina fötter på jorden hade svikit mig, klarade jag det inte längre. Jag hade så mycket tårar och känslor att få ut som jag under fyra års tid hade burit på.
 Jag vet inte hur länge jag satt där, nerhukad inne i gränden, men när jag tillslut kände att det inte fanns mer att gråta över, drog jag en djup suck innan jag sakta reste på mig. Snabbt torkade jag kinderna som var nerkletade med mascara innan jag började bana min väg ut genom folket med blicken ner i marken. Utan att ha en bestämd destination fortsatte jag längs med huvudgatan tills ljudet av min sms signal gjorde sig hörd. Tvekandes drog jag upp mobilen ur jackfickan, vetandes om att det mycket väl kunde vara tjejerna. Men när min blick hade konstaterat att det var ett sms från min pappa tryckte jag ner mobilen igen utan att ens öppna sms:et. Han kunde gått få oroa sig. Samtidigt som min hand tryckte ner mobilen kände jag med fingertopparna den hårda pappersbiten. Lappen med Zayns nummer. Jag behövde någon att prata med, och just nu, var han den enda i hela Bronx City som verkade vara min vän. Tveksamt vecklade jag ut den lilla papperslappen med dem nerklottrade siffrorna innan jag klickade in dem på telefonen. Jag hade känt killen i ett dygn. Var han ens min vän? Kunde jag förlita mig på honom när jag behövde någon att prata med? Desto mer jag började tänka på honom desto mer började mitt hjärta slå hårdare. Jag hade kanske bara känt honom en dag, men vi hade redan haft sex och vad det än vad som höll på inom mig, så gillade jag det. Jag klickade på den gröna knappen innan jag tog mobilen mot örat och gick in längs med väggen, för att inte stå i vägen för folk. Signalerna gick och gick och jag skulle precis ta och lägga på när en skrovlig röst hördes från andra sidan ”Ehm… hello?”, fan hade jag väckt honom? Jag harklade mig för att kunna återfå rösten, men trots det hörde till och med jag att klumpen av gråtande ännu inte hade lämnat halsen, ”Hi… it’s Olive”.
”Oh, hi Olive” sa Zayn och jag hörde tydligt hur han prasslade med täcket. ”I didn’t wake you up did I?” sa jag väl medvetande om att så var fallet.
”No, no of course not” svarade han.
”Yeah, I did. Ehm… I'm sorry… just go back to sleep. We can talk some other time”
“No Olive, seriously, you don’t call someone 11.30 p.m. if it isn’t something important”
“WHAT? Is the clock that much already?” svarade jag honom förvånat. Hur länge hade jag egentligen suttit och gråtit?
”Yeah… you sound different Olive, have something happend?” jag kände hur tyngden la sig över mig i takt med hans ord och genast for minnena tillbaka från bråket med gänget.
”Ehm… yeah… that’s actually why I called…”
”I know we haven’t known eachother for that long, but I want you to know that you can always talk to me, okay?” jag nickade men kom snabbt på att han inte kunde se mig och ett lätt “thank you” kom ur min mun.
”So, you wanna come over here and talk?” sa han tillslut.
“Yeah… I’ll be there in ten”
“Great”

När jag nådde fram till hotellet klev jag så smidigt jag kunde, förbi alla fansen som låg utanför. Jag förundrades fortfarande över hur folk kunde vara så ”besatta” av fem killar som endast gjorde det dem älskade. Och att folk stannade ute, mitt i smäll kalla vintern, bara för att kanske få en chans att se dem. Men jag hann inte mer än till entrén förrän en säkerhetspolis stannade mig.
”Excuse me lady, but unless you can show that you live here, you’re not allowed to go in” sa mannen. Jag kollade förvånat på honom innan jag kollade på dörren. Hur skulle jag nu kunna ta mig in utan att fansen skulle veta att Zayn faktiskt väntade på mig? Jag lutade mig närmre vakten innan jag tyst viskade i hans öra ”I’m sorry, but I’m a friend of Zayn, and I am supposed to meet him” jag lutade mig sakta bakåt för att få ett svar men det enda jag fick var ett stort hånleende.
”Did you really think you can say that you’re a friend of Zayn, and then I would let you in? What do you think all those girls are telling me?” sa han och nickade lätt bort mot fansen som satt och halvsov lutandes mot hotellväggen. ”But I’m telling you the truth, I promise!” jag kände sakta hur tårarna började rinna längs med mina kinder, jag var i behov av att prata med någon som sa sig vara min vän, vilket i detta fall var Zayn. Irriterat gick jag bort från vakten innan jag slog Zayns nummer.
”Hi, where are you? Thought you would be here by now?” sa han så fort första singnalen hade ljudit.
”Yeah, I am here, but they’re not letting me in”
“Oh crap. And I really can’t go out because of the fans…” en tystnad la sig mellan oss innan han tog till orda igen, “what are you wearing?”. Jag kollade snabbt ner på mina sneakers och trasiga jeans tillsammans med min svarta vinterjacka och tjocktröja.
”Ehm, sneakers, jeans and a black hoodie and a jacket. Why?”
”Wait a sec, and I’ll call you back” snart ljöd ljudet av ett avbrutet samtal och jag kollade förundrat ner på telefonen i tron om att den slutat fungera. Jag började sakta gå tillbaka mot säkerhetsvakten när en receptionist kom ut genom entrén och talade med honom. Med ens mötte han min blick och kollade från receptionisten till mig. Hon nickade ivrigt på huvudet och vakten vinkade mig till sig. Jag ökade snabbt på mina steg innan jag stod vid dem och lika snabbt mumlade vakten ett ”sorry” innan receptionisten la en hand på min rygg och förde mig in i värmen. Jag kollade undrandes på receptionisten och la märke till den lilla guldskylten där namnet Emily Wilkinson stod stämplat. ”Excuse me, Emily? Right? What are you doing?” hon log förmöget mot mig innan hon pekade bort i hörnet av receptionen. Iklädd gråa mjukisbyxor och en lössittandes vit t-shirt och med håret i ett buller stod Zayn och kollade på mig. När han mötte mina ögon formades ett leende på hans läppar innan han gick mot mig och kramade om mig. Det var inte ofta jag fick kramar, inte sådana hära kramar i vart fall, omtänksamma kramar, från någon som brydde sig om en. Och jag kunde inte hjälpa att andas in doften av hans parfym samtidigt som jag besvarade hans kram. Jag gillade den här killen, även om jag knappt kände honom. När kramen var avslutad tog han ett steg bakåt och verkade för första gången sedan jag klivit in genom dörren, verkligen titta på mig.
”What have happend to you?” sa han innan han antagligen började torka bort mascara och tårar från mina kinder. Bara med fem ord hade han lyckats rubba min balans och ännu en gång vattnades mina ögon innan tårarna började rinna ner längs med mina kinder ännu en gång. Med en stark arm runt min midja började han leda mig bort till hissen, och när vi väl kom in i väntan på att få åka upp till tionde våningen, stod vi bara där tätt omslingrandes med varandra utan att säga ett ord, samtidigt som mina tårar forsade ner längs med mina kinder och dränkte hans tröja. 

I förra kapitlet:
”Well, I think we all agreed on two thing when we saw you” sa Harry och gav killarna en menande blick innan han mötte mina ögon ”One, that you could dance incredibly good and second, that you are really hot!” Jag satte nästan popcornen i halsen vid hans uttalande innan jag hostade lätt för att få tillbaka rösten ”Excuse me?!!” 
”Please tell me Harry was just joking with me!” sa jag och pekade bak mot dörren innan Zayn hann slå igen den. Efter Harrys uttalande hade Zayn dragit mig upp på rummet för att slippa den oerhört pinsamma tystnaden som hade utbrutit mellan gänget och sakta slog han nu igen dörren till sitt hotellrum. Han skakade lätt på huvudet med blicken riktad neråt mot det mörka trägolvet. ”I’m afraid his not,” sa han och gick förbi mig innan han slog sig ner på sängen ”you see… when we first saw you I wasn’t the only one who thought you were good looking. Harry and Niall, who btw also are single, reacted the same way. And Harry is kind of a ‘ladyman’” sa han suckandes och la sig ner. Jag stod fortfarande som fastfrusen i den lilla hallen innan jag drog av mig mina sneakers och slog mig ner bredvid honom. Jag öppnade sakta munnen för att säga något sarkastiskt men snabbt stängde jag igen den och la mig ner bredvid honom. ”You guys are seriously, the weirdest but at the same time most honest persons I’ve ever met” sa jag tillslut och riktade min blick mot Zayn. Han vände på huvudet och kollade mig rakt in i ögonen ”I guess… I should say thank you for that?” ett leende bildades på hans läppar och jag ryckte lätt på axlarna ”Only if you want to” sa jag och blinkade mot honom. 
”So… I still think we have some… things… to talk about.” sa jag och riktade åter min blick åt Zayn. Han nickade så gott som det gick när man ligger ner ”Yeah… we do”
”First of all, I want to know, exactly what we did last night”
“Exactly?” sa Zayn och mötte min blick med ett höjt ögonbryn. Jag skakade glatt på huvudet ”You know what I mean”
”I know” sa han och flinade brett ”Okay… let me show you exactly what we did” fortsatte han innan han satte sig upp i sängen och gick över till min sida. Han sträckte ut sin hand och jag studerade den innan jag tog tag i den så att han drog upp mig från sängen. Med några få steg ledde han bort mig till dörren.
”Okay, so we walked in, you were totally wasted, and I actually thought you would die the second we entered the room. But you didn’t. Instead you pushed me up against the wall… like this” sa han och tog tag runt mina handleder samtigit som han tryckte sig upp mot väggen så att han var inramad mellan mina armar. ”And you started to kiss me”
”I don’t believe you, that sounds nothing like me” sa jag och tog ett steg bakåt. ”Well you did” sa Zayn med ett snett leende innan han började dra mig vidare genom rummet. ”And after some kissing, you started to take your clothes off, and then… you started to take my clothes off. And after that we ended up in that bed” sa han och pekade mot sängen. Jag suckade högt innan jag slog mig ner i fåtöljerna som jag tidigare i morse hade studerat. ”Okay, that might have happend… after all I was drunk…” sa jag och kollade upp mot honom ”Second thing I need to know is if tonight… ment something to you…” jag kollade mötte försiktigt hans ögon. Jag förstod ju att han gillade mig men han var en världskändis och visste knappt någonting om mig och det hela var mycket bättre om han hade sett på natten som ett engångsligg och ingenting annat och att han sedan hade bestämt sig för att bli min vän. ”Only if you want it to have ment something” sa han och kollade sorgset mot mig. Perfekt. Nu hade jag antagligen förstört den lilla vänskap jag lyckats få med Zayn. Jag bet mig hårt i underläppen, vilket jag alltid gjorde när jag tänkte på något eller när jag inte visste vad jag skulle säga. ”I don’t know Zayn. I wished it would, but… I don’t remember anything from last night…” sa jag tyst. Han trängde fram ett leende innan han nickade lätt på huvudet, “I understand Olive… but like I said before, I don’t want to forget about it because… it did mean something to me”

Med händerna djupt nersjunkna i jackan hårt klamrande om den lilla papperslappen med Zayns nummer på, höll jag på att gå mot Zwing & Dance studion längs med de snötäckta vägarna, för att möta tjejerna, som antagligen var vansinniga på mig. Hur mycket jag än ville glömma hela ’Zayn situationen’, kunde jag inte, han var troligen den snällaste killen jag träffat i hela mitt liv och det kunde jag säga trots att jag bara hade känt honom i mindre än ett dygn. Så fort jag hade rundat hörnet såg jag hur det lyste från studion och jag andades ut en lång suck så att det bildades ett rökmoln framför mig. Dags att ta itu med detta.

När jag öppnade dörren med hjälp av min hårklämma öppnade jag den till vad som liknade ett förhörsrum. Nåja nästan. På rad längs med den bortersta väggen satt tjejerna plus Trevor och iakttog varje steg jag tog. ”It’s not as bad as you think” suckade jag högt innan jag slog igen dörren och låste den från insidan.
Alli höjde på ögonbrynen innan hon öppnade munnen men snabbt tog jag upp en hand för att visa att hon skulle låta mig förklara. Med ett uns tvekande stängde hon tillslut munnen och la armarna i kors. ”We’ve been so worried about you Olive!” sa Trevor medan han reste sig innan han tillslut la armarna om mig. Jag besvarade kramen lätt innan jag drog mig bort ifrån honom, jag hade fortfarande inte förlåtit honom för att han dejtade Miranda. Han gav mig en förvånad blick innan han gick tillbaka till sin plats. Jag slog mig snabbt ner framför dem och kände hur deras intensiva blickar brände på mig. ”Okay, can you please explain why you left me all alone at the club yesterday?” sa Cam argt och kollade på mig. Jag kollade ledsamt på henne innan jag öppnade munnen ”I’m so sorry Cam, I didn’t mean to, I promise you. But I was really drunk; I don’t remember anything since we danced! But there was this guy, who helped me, and I kind of… followed him home…” jag tittade tveksamt upp från mina fötter och mötte deras blickar. “You followed a stranger home Olive. And you had sex with him, AND he followed you to the zoo!” sa Alli argt. “What? You had sex with him? How stupid are you?” Sa Sophia, men så snart hon hade avslutat meningen påbörjade Cam den ”Yeah Olive, you have a brain, use it!” och strax därefter tog Trevor till orda ”Having sex with a complete stranger, what have happend to you Olive? You can’t blame it on the alcohol, you usually can control yourself!” Jag visste att det jag hade gjort var oerhört dumt, men att få en sådan här reaktion från gänget var inget jag hade väntat mig. ”YEAH, SO WHAT? LIKE YOU, ALLI, DIDN’T DO THE SAME THING WITH CASPER LAST YEAR? OR WILSON? OR PATRICK?!” skrek jag och reste på mig. “DON’T YOU DARE WALK OUT OF HERE OLIVE!” jag vände mig abrupt om och mötte Allis kalla blick när hon stod en meter bakom mig med händerna på höfterna. ”Or what?” sa jag med handen på dörrhandtaget. ”Or, you’re not welcome here anymore” sa hon lätt och ryckte på axlarna. ”You know better than to leave one of us behind at the club. That we, by the way, NOT ARE ALLOWED TO GO TO!” sa Cam som hade kommit upp bakom henne tillsammans med Sophia och Trevor vid sin sida. ”Are you kidding with me?” sa jag och kollade storögt på dem. Här hade jag trott att 14 års vänskap skulle hålla tills vi dog. Tydligen inte. Alli kollade bakåt och mötte de andras blickar innan hon vände sig mot mig igen. ”No, Olive. Either you’re apologizing for what you did, or you walk out of here and never come back again” Jag gav dem ett uppgivet leende och skakade på huvudet innan jag tryckte ner handtaget och gick bort från dem som jag trodde hade förstått mig bäst.

Kommer tyvärr inget nytt kapitel idag. Har stått på loppis större delen av dagen och sedan pluggat engelska, så hoppas ni klarar er ♥ 

Har även fixat till min personliga blogg och har bestämt mig för att börja blogga där igen, så om ni vill följa mitt liv utanför novellbloggen klickar ni >>>HÄR<<<

I förra kapitlet:
”Like you said, I bearly know you” han blinkade lätt med ögat innan han försiktigt förde munnen mot sugröret. Jag studerade honom samtidigt som drickan kom upp genom sugröret och slutligen nådde hans mun. Efter en stund svalde han lätt och sken upp i ett glatt leende. ”This is, the best milkshake I’ve ever tasted” sa han och sörplade i sig ännu en klunk, glatt skakade jag på huvudet innan även jag började dricka min. Det var något med den här killen som gjorde att det var otroligt lätt att prata med honom, att ha roligt med honom, en kille, som trots att vi var nästintill totala främlingar för varandra, nästan gick att lita på. 

”Do you have somewhere to be?” sa Zayn och nickade mot klockan som jag fortfarande kollade på. Jag slog snabbt upp blicken och mötte hans ögon och skakade glatt på huvudet, ”Nope, I have three more hours left until I’m supposed to meet the girls”
”Oh, the one you danced with at the club?” jag nickade som svar på hans fråga “Yeah, we’re gonna go through some new choreography till next time we hit the stage”
“I’ve always wanted to dance, it’s so cool. And I mean the way you moved on that stage, that was incredible” sa Zayn och jag kände hur rodnaden steg. Det var sällan jag fick kommentarer, nästan aldrig, så när jag väl fick dem visste jag inte vad man skulle svara.
”Thank you” sa jag till slut och mötte hans ögon. Han log stort mot mig innan han försiktigt la en sin hand över min. Jag kollade undrandes ner på den. Jag hade börjat förstå på sättet som Zayn pratade om mig att han gillade mig, kanske mer än som en vän, men jag visste inte om jag var redo för det. Jag kände honom knappt. Försiktigt drog jag undan handen och kollade sorgset på honom.
”I’m sorry Zayn… but I…”
”No, no, I’m the one who should’ve said sorry, I know I can’t rush things it’s just that I really like you... You’re different in a way that I can’t even explain” han log försiktigt mot mig och jag besvarade det glatt.

”So… eh… Olive, do you wanna hang out some more today… or…?” sa Zayn försiktigt medan vi satt i taxin på väg tillbaka in mot Bronx. Jag nickade glatt på huvudet.
”Yeah, absolutely, I don’t wanna go home so… what should we do?” frågade jag honom. Han kollade på mig och ett snett litet leende kom över hans läppar och jag kunde inget annat än att älska det. Det var precis ett sådan där leende som alla drömprinsar har i disneyfilmer.
”…..so what do you say?” jag kollade förvirrat upp på Zayn och kollade frågandes på honom. ”Say what?” han skrattade lätt åt mitt svar så att hans bruna ögon lyste till med en gnutta glädje ”Do you wanna meet the rest of One Direction?” jag kollade på honom med lätt gapande mun, om Sophia hade varit i min sits just nu hade hon gjort Zayn döv, och trots att jag inte riktigt såg Zayn som ’kändis killen’ så kunde jag inte låta bli att skratta förvånat som svar ”Yeah, of course!” skrattade jag fram.

Så fort taxin började närma sig det största hotellet som fanns i Bronx, och som jag tidigare idag hade sprungit ut ifrån, såg vi klungan med människor som stod utanför entrén. ”Crap, is that what I think it is?” sa jag och flackade med blicken mellan Zayn och människorna. ”I’m afraid so…” svarade han samtidigt som han försökte registrera om där fanns några andra vägar som man kunde ta in till hotellet. ”Eh... excuse me… is there any other ways into that hotel?” sa Zayn till föraren. “Sorry, but I’m not allowed to drop you off in the back of the hotel, so you need to go from here” svarade han och körde in till kanten några meter ifrån klungan. Jag kände hur paniken växte inom mig, jag hatade att hamna i centrum förutom när det gällde dansen, och om jag gick ut ifrån taxin skulle jag förknippas med ’Zayns nya flickvän’ på mindre än tre sekunder.
”Zayn, I can’t go out there, they’ll think I’m your girlfriend as soon as I take a step outside this car” jag kollade förtvivlat på honom och kände nästan hur tårarna var på väg att trängas upp. Jag ville verkligen inte hamna i media tillsammans med en kändis, hade inte min familj fått tillräckligt med problem och publicitet efter min mammas död? Han tog försiktigt tag i min hand som vilade på knäet och utan att tänka lät jag han omfamna den samtidigt som han med andra handen torkade bort en tår som lyckats tränga ut. ”I’m so sorry Olive, I really didn’t think there would be fans here” jag försökte mig på ett leende men han genomsåg det hela och skakade på huvudet ”don’t try to be brave or cocky now… I can call Paul and he might help us, if you still wanna meet the boys?” jag tog ett djupt andetag och kramade om hans hand innan jag nickade på huvudet. ”I still want to meet them” han log mot mig innan han släppte taget och klickade in ett telefonnummer på telefonen.
”Hey Paul, me and my friend are outside the hotel in a cab. Can you please help us in, without the fans seeing us?” “Yeah great, thanks Paul” Han klickade på den röda knappen innan han vände sig mot taxichauffören, ”My friend are talking to the hotel so you can drive to the back of the hotel, without getting any problems” chauffören nickade innan han startade motorn och körde in längs med vägen som ledde till baksidan av hotellet.
 Så fort han stannat motorn öppnade jag dörren och klev ut i den kalla luften tätt följd av Zayn, och när taxin var betald öppnades en stor svart dörr som ledde in till hotellet av en man som var ungefär lika lång som Zayn men som var betydligt äldre. Zayn la en lätt hand på min rygg innan han började leda oss mot dörren.
”Hi Paul, thanks for the help, this is my new friend Olive” sa han och jag tog snabbt tag i den utsträckta handen ”Hi” sa jag och log. ”Hi Olive, I’m Paul, nice to meet you” jag log mot honom innan han lät oss gå in i den varma korridoren. ”The boys are in the meeting room, if you wanna go to them. They’ve been wondering where you have been all day” sa Paul innan han pekade på en stor trädörr med en skylt som det stod MEETING på. Zayn nickade glatt mot honom innan han tryckte ner handtaget och puttade lätt in mig genom den. Min blick for snabbt över rummet och jag kände själv hur jag fick svårt att andas. Visst hade jag blivit förvånad över hur fint det var inne i Allis hus, med det var trots allt ett hus, detta var ett mötesrum. Väggarna var kritvita medan golvet var mörkt brunt som snyggt matchades till de mörkbruna sofforna och fåtöljerna som fanns i hörnet av rummet vid en tv. En stor vit whiteboard tavla, som var betydligt renare än den på zoo, var uppspikad längs med den bortersta väggen och framför det var ett avlångt stort mörk brunt träbord placerat med en massa vita stolar vid. Hastigt drog jag efter andan. Så fort Zayn smällt igen dörren bakom oss vände sig fyra huvuden varav tre var mörkhåriga och ett blont, antagligen killen jag sett i morse, mot oss från soffan som dem satt i och spelade tv-spel. Zayn puttade lätt bort mig mot dem innan han slog sig ner i den mörka soffan som var ledig. Jag följde snabbt hans exempel och slog mig ner bredvid honom innan jag log mot resten av killarna ”Eh… Hi, I’m Olive” sa jag och räckte fram handen mot en mörkhårig kille med stora lockar, ”Yeah we know who you’re, I’m Harry” sa han och log ett stort vitt leende. Jag kunde inte hjälpa att mitt leende blev lite större när killen log, han hade någon slags positiv energi som han signalerade ut. ”And I’m Niall, and this is Louis and Liam” sa den blonda killen medan han pekade på de två killarna som var upptagna i tv-spelet. ”Hi”.

Efter två timmar hade jag kommit närmare killarna än vad jag hade gjort med någon människa på så pass kort tid, det var helt otroligt hur öppna och ärliga dem var mot en total främling. Alla killarna hade i princip, precis som Zayn, berättat sitt livs historia medan jag inte hade sagt ett ljud om min. Jämfört med deras fantastiska liv var mitt ingenting, en mammalös unge som jobbade på zoo och dansade i en övergiven dansstudio? Vad var det jämfört med killar med lyckliga familjer, som alla hade talang och fick uppträda på scen nästintill varje dag. Jag ville helt klart ha deras liv. Jag tog snabbt några popcorn som stod placerade på konferensbordet och proppade in dem i munnen innan jag slog tärningarna. Liam hade hittat ett gammalt Yatzy i hyllan under tv:n och hade därför fått för sig att vi lika gärna kunde spela en om gång eller två. Nu var vi inne på vår femte, men trots det var det lika roligt.
”So… if I get this right, you were all looking at me dancing at the zoo? How embarrasing!? ANF CREEPY!” sa jag medan tärningarna flög över bordet. ”Yeah, but you shouldn’t be ashamed, you were amazing!” sa Niall och sträckte sig över bordet för att kunna ta popcorn. ”Zayn said the exactly same thing” sa jag och log mot honom. ”Well, I think we all agreed on two thing when we saw you” sa Harry och gav killarna en menande blick innan han mötte mina ögon ”One, that you could dance incredibly good and second, that you are really hot!” Jag satte nästan popcornen i halsen vid hans uttalande innan jag hostade lätt för att få tillbaka rösten ”Excuse me?!!” 

”Okay… ehm… what exactly do you mean by ’start over’. I mean, we can’t just forget that we actually slept together, at least I can’t… and…” sa jag tyst och iakttog Zayn fortfarande som känslan om igenkännlighet hade börjat bli större och större i min mage. Det var något med killen som gjorde att jag inte nöjde mig med att bara veta hans namn, han säger inte hela sanningen för mig. Han mötte min blick och ryckte lätt på axlarna ”I don’t want to forget”. Jag kollade förundrandes på honom innan jag öppnade min mun ”We bearly know each other, and I don’t usually sleep around with strangers. You must have done something good to get me in bed?!” jag slår ut med armarna som om det hela var ett hopplöst fall. Precis så som jag kände mig för tillfället, på bara några timmar hade min redan katastrofala värld blivit ännu mer komplicerad på grund av att en kille börjat följa efter mig och verkade veta mer om mig än vad jag visste om honom.
”Well… I told you last night that I could call a cab for you so you would come home safely. But you said that you didn’t want to go home because then some ‘trubbel’ would appear. So you asked if we couldn’t go to my place” han kollade upp i taket samtidigt som han lätt fuktade sina läppar, innan han flyttade sin blick till mig igen “and I couldn’t say no. So… when we got to the room, you eh… you started to kiss me… and I can’t lie to you and said that I didn’t want you to kiss me”. Jag kollade på honom med lätt öppen mun innan jag kom på mig själv och stängde den hastigt. ”So you’re telling me that… what, I don’t get it? Isn’t one night stands supposed to be just ’one night stands’, why did you follow me? And how do you know where I work?” frågorna kom flygandes ur min mun samtidigt som jag reste på mig och började vandra fram och tillbaka framför bänken, jag tror inte ens att jag uppfattade vad det var killen hade sagt ifrån första början. Han kollade skuldmedvetet på mig innan hans blick flyttades till något på väggen bakom mig, snabbt stannade jag och snurrade runt innan jag möttes av den stora postern som Gregory antagligen glömt att plocka ner. Affischen angående One Directions ankomst. Med stirrande ögon kollade jag från Zayn och tillbaka till planschen innan jag stegade bort mot den för att ta mig en närmare titt. Min blick föll över de fem ansiktena och när jag kom till den sista, gick min igenkännliga oro över. Det var han, utan tvekan. Tveksamt snurrade jag runt i hopp om att det absolut inte skulle vara den Zayn Malik. Men hur många i världen fanns det egentligen som hette Zayn? När min blick föll på killen satt han med huvudet lutat i sina händer och kollade på mig med oroliga ögon. Jag öppnade lätt munnen för att säga något men lika snabbt stängde jag den innan jag tog ytterligare en titt på planschen. Det var han, helt klart. Samma mörka intensiva ögon, samma svarta hår, samma kindben och mun. Samma, samma, samma. Jag öppnade munnen igen och fuktade snabbt mina läppar innan jag harklade mig ”you are him”. Orden var långt ifrån en mening utan ett konstaterande, och sakta nickade killen på huvudet och skulle precis öppna munnen när jag avbröt honom ”YOU ARE HIM? YOU ARE ZAYN MALIK FROM ONE DIRECTION? OMG WHY DIDN’T YOU TELL ME? OH GOD OH GOD OH MY FUCKING GOD” jag slog mig förtvivlat ner på platsen bredvid honom innan jag slog händerna för ansiktet. ”What if someone saw us together at the club? Saw as leave together? Saw us having sex? Saw me leaving your hotel this morning? What if I’m already all over the internet? I CAN’T HANDLE THAT!” orden kom ur mig som en blandning mellan förtvivlat mumlande och skrikande i ett och samma. Snart kände jag en hand på min axel och jag lät trött mina händer falla ner i knäet innan jag mötte hans blick.
”If something like that happend, I’m so, so, so sorry” jag kollade in i hans ögon och kunde inte se något annat än sorgsenhet i dem. Jag försökte mig på ett leende innan min blick föll på planschen igen. ”I guess Gregory showed you this house” sa jag och lät armen flyga ut i en lätt rörelse ”while I was dancing… wasn’t he?” jag mötte Zayns ögon och han nickade lätt samtidigt som ett leende bildades på hans läppar. Jag kunde inte låta bli att le när han log, hans leende var som smaken av choklad, sådär sött och gulligt som man aldrig tror att en person ens ska klara av att göra. ”Yeah… he did. And I couldn’t stop think about you after we left. You were amazing Olive, and you were even more amazing on that dance floor last night. I guess that’s why I went up talking to you in the first place” jag höjde lätt på ögonbrynen “because of my dance?” sa jag sarkastiskt. Han skrattade och skakade lätt på huvudet “maybe because you’re hot too”. Han mötte mina ögon ännu en gång och jag log mot honom innan jag kollade ner på mina händer ”It’s sad that I don’t remember anything from last night. It would’ve been nice to actually remember our first talk”
“Well, then it’s good one of us remembers it, right?”
“Yeah, I guess” sa jag och log “So… we’re friends?”
“Only if you want to” sa han och skrattade lätt.

Gregory hade på något sätt fått reda på allting som hade hänt mellan mig och Zayn, antagligen för att Zayn hade berättat för honom varför han var så ihärdig av att få tag på mig, så han hade låtit mig sluta tidigt utan att min lön skulle bli indragen.
”So, ehm… do you want to grab something to eat? I mean only if you want to? It’s not every day you get new friends” sa Zayn under tiden som vi gick ut från zoo:et. Jag log mot honom “It would’ve be really awesome if we did, but only if I get to choose place. Because one of us is a celebrity and the other one, don’t want to get any photos of us together spreading all over the internet”
“Haha, sure, you choose”
 Efter en taxifärd som hade tagit drygt en halvtimme, befann vi oss nu utanför Brox City där det enligt mig och mina kompisar fanns den bästa milkshaken i hela världen.
“Are you kidnapping me?” frågade Zayn när vi tagit ett steg in i milkshakebaren och han studerade den lilla baren som var nästintill folktom och halvt nerlagd, jag skrattade och skakade på huvudet innan jag drog in han vid det bortersta bordet. ”No I’m not kidnapping you, I’m taking you as far away from media as possible” sa jag samtidigt som jag slog mig ner på den röda soffkanten, Zayn gjorde likadant fast på soffan mittemot och snart hade servitrisen kommit fram till oss.
”I got this” sa jag precis när Zayn skulle börja beställa ”Two apple-banana-kiwi-orange-cherryberry-strawberry-chocolate milkshakes with a bunch of raspberrys on the top” servitrisen skrev ner allt snabbt och enkelt innan jag möttes av en stirrandes Zayn. ”What the hell did you just order? That sounds so disgusting? Who have apple and chocolate and kiwi in the same milkshake? I’ll tell you; NO ONE” jag skrattade åt hans uppstirrade ansiktsuttryck innan jag lätt ryckte på axlarna “You’ll see, I promise you it will be the best milkshake you’ve ever tasted!”
”I don’t belive you” sa han innan servitrisen kom tillbaka med två milkshakes i en färg som var knall grön. ”You’re trying to poison me” sa han förfärat och stirrade ner på milkshaken som hade ett rött sugrör nertryckt i sig. ”I’m not trying to posion you?” skrattade jag fram innan jag tog en stor klunk av milkshaken ”try it, it’s delicious!”. Han kollade på mig med ögonen vilt öppna och med pannan upptryckt i några lätta rynkor. ”You’re kidding with me, this can’t possibly be good”
”But it is, you don’t trust me?”
”Like you said, I bearly know you” han blinkade lätt med ögat innan han försiktigt förde munnen mot sugröret. Jag studerade honom samtidigt som drickan kom upp genom sugröret och slutligen nådde hans mun. Efter en stund svalde han lätt och sken upp i ett glatt leende. ”This is, the best milkshake I’ve ever tasted” sa han och sörplade i sig ännu en klunk, glatt skakade jag på huvudet innan även jag började dricka min. Det var något med den här killen som gjorde att det var otroligt lätt att prata med honom, att ha roligt med honom, en kille, som trots att vi var nästintill totala främlingar för varandra, nästan gick att lita på. 
Gabriella önskade om att få 'previous' snuttar om vad som har hänt i förra kapitlet, så här har ni det! :)
Kommentera!

Jag öppnade sakta mina ögon och möttes av ett starkt skinande ljus. Jag gnuggade dem försiktigt innan jag långsamt satte mig upp i sängen. Min blick for runt över rummet. Vart var jag? Väggarna var målade i en vit färg som matchades tillsammans med de mörkbruna lädersofforna och de krämfärgade gardinerna. En ihärdig smärta spred sig i mitt huvud och jag förbannade tyst mig själv för att jag hade låtit mig dricka så mycket igår. Jag lät min blick flyttas från fönstret ner till täcket som var inlindat kring min kropp. Jag drog försiktigt en flämtning, jag kunde väl inte ha haft sex medan jag var full? Det hade aldrig hänt innan så varför skulle det ha hänt nu? Försiktigt lyfte jag på täcket så att det var en glipa mellan min bara kropp och täcket och hastigt hejdade jag ett skrik. Jag var naken. Helvete också, vad fan hade hänt igår? Genast började paniken växa inom mig och jag slog en snabb blick på klockan, 12.07. Jag började inte jobba förrän om två timmar, men trots det så borde pappa eller tvillingarna ha märkt att jag var borta. Plötsligt bröts tystnaden av en lätt snarkning och min blick for från klockan ner till personen som låg bredvid mig. Vem fan var han? Snabbt reste jag mig upp ifrån sängen och drog bort täcket från min kropp samtidigt som jag började leta reda på mina kläder som låg utslängda lite vart stans i rummet till sist grabbade jag tag i min mobil. Jag låste snabbt upp den och såg att där fanns tio meddelanden ifrån Cam, sju från pappa och tre ifrån Alli och ett ifrån något okänt nummer. ”Crap” vad hade hänt med Cameron igår kväll om jag hade befunnit mig med killen? Min blick föll på killen igen. Jag kände igen honom. Men ifrån vart? Jag kunde inte ens komma ihåg namnet och ännu en gång svor jag tyst för att jag aldrig mer borde dricka. Hastigt tog jag upp väskan där jag proppade ner min klänning ifrån gårdagen och fort tryckte jag ner mobilen i bakfickan på mina jeans innan jag försiktigt öppnade dörren som gav ifrån sig ett högt knarrande. ”Damn it” muttrade jag tyst och slog en snabb blick uppåt. Han sov fortfarande. En lättad suck for ur mig och jag backade långsamt ut genom dörren.
”Hey, what are you doing there?” jag vände mig snabbt om med smått uppstirrade ögon och möttes av en blond kille som var några centimeter längre än mig vars blåa ögon granskade mig intensivt. ”Eh, I was just, ehm… it was nothing, gotta go, bye!” jag vände mig snabbt om och började med halvt springande steg gå genom korridoren bort till vad jag trodde var hissen. Var jag på något hotell? Min blick for bakåt där den blonda killen stod och stirrade på mig och jag konstaterade snabbt att så var fallet, men ett hugg inom mig sa mig att jag kände igen även den killen. Vad fan hade hänt igår kväll?
Jag klättrade smidigt och vant upp genom metallstegen som fanns på baksidan av vår lägenhet och som ledde perfekt in till mitt rum. I nödsituationer, så som denna, hade jag använt denna stegen för att inte lyckas bli ertappad med sådant jag visste att jag absolut inte fick göra, som att t.ex. vara hemifrån hela natten och ha sex med en total främling. ”What the hell happend last night?” muttrade jag tyst samtidigt som jag lät fönstret glida upp och jag tassade snabbt bort till sängen innan jag drog på mig mjukisbyxor och rufsade till håret en aning innan jag stegade bort mot dörren. Så fort jag öppnade dörren kom pappa ut från sitt arbetsrum och jag kände direkt hur paniken växte inom mig. Han hade säkert märkt att jag var borta. Men precis som vanligt kom ett ”Goodmorning” ur hans mun innan han gick vidare bort mot toaletten, en lätt suck kom ur mig ”Goodmorning dad”. Jag hade klarat mig ännu en gång.

”So… I saw that you had some company tonight?” hans leende växte bredare desto mer han drog ut på meningen och min blick föll direkt på den tomma platsen på sängen bredvid honom. ”Crap! She’d left?” sa jag och och kollade med blicken runt om i rummet. Alla hennes saker var borta. ”Yeah, she kind off… runned away” han kollade förundrat på mig och jag slog mig ner i läderfåtöljen. ”So who was she? I think I recognized her…” jag hann bara öppna munnen innan Niall tog till orda igen ”Wait a sec, it was her, wasn’t it?! YOU HAD SEX WITH THAT HOT GIRL FROM THE ZOO DIDN’T YOU?” skrek han. Jag nickade lätt på huvudet “Yeah… I did, but I don’t even got her number…” min blick for ännu en gång över rummet i hopp om att få se en lapp med nerkletade siffror på. Men ingenting. ”Why?” sa Niall och jag kollade undrandes på honom ”What?”. Han satte sig tillrätta i sängen och kollade intensivt på mig ”Why did you have sex with her? You barely know her! And we are only staying here for today, tomorrow we leave for NYC” sa han. Jag ryckte lätt på axlarna. Vad skulle jag säga? Att jag hade fallit för henne första gången jag såg henne? Att jag höll på att dö varje gång hon dansade för att hon var så himla fantastisk? Att jag inte kunde motstå att kyssa henne trots att hon var stupfull? Och när hon bad att få följa med mig hem, skulle jag bara avvisa henne då? Det hade varit kärlek från första ögonkast. Åtminstone för mig. När jag fortfarande inte hade sagt något reste sig Niall och gick förbi mig tills han stannade i dörröppningen ”Harry’s gonna freak out, he was totally into that girl too” sa han precis innan han slängde igen dörren. Jag suckade djupt. Vi var i Bronx. Jag hade haft sex med den mest fantastiska tjejen på jorden. Hon kom antagligen knappt ihåg mig. Jag hade en dag på mig att hitta henne. Helvete.

När klockan började närma sig ett, klev jag ut från rummet och började bana min väg ner till restaurangen där jag förmodade att resten av killarna var. Jag höll tummarna om att Niall inte hade sagt ett ljud angående Olive och att vi kunde fortsätta precis som om ingenting hade hänt. Så fort hissen öppndes möter jag Paul. ”Goodmorning” säger jag trött. ”Morning Zayn, slept well?” jag nickar ”Yeah, ehm… what happens today?” frågar jag och möter hans ögon. ”Oh, you guys are free today, it’s Sunday so just go out and have fun!” jag höjer lätt på ögonen ”Really?”. Han nickar lätt på huvudet innan han kliver ut genom hissen på entré planet. ”Are you coming?” säger han när han vänt sig om. Jag skakar snabbt på huvudet, ”Sorry I have something to do” skriker jag innan dörrarna stängs igen.

Med snabba steg närmar jag mig entrén till Bronx Zoo och lika snabbt kliver jag in där. Min blick avläser snabbt området och jag inser att zoo:et i vanliga fall är så mycket vackrare än vad det var igår när här var proppat med människor. Snart finner jag vad jag söker och kliver bort mot en lång kille med ljust hår som är gömt under en mössa och som har en personaljacka på sig.
”Ehm, excuse me” säger jag och knackar lätt på killens arm. ”Yeah?” han ställer sig så att han lutar sig mot sopkvasten innan han möter mina ögon. ”Do you know if Olive is here today?” hans ögon spärras lätt upp vid Olives namn innan han stirrar intensivt på mig. ”Why?” säger han och ler sarkastiskt. ”I just need to talk to her” svarar jag och kollar på honom med samma intensiva ögon. Han tar ett lät steg bakåt innan han rycker lätt på axlarna ”Sorry she’s not here today” jag känner hur modet sjunker när han går tillbaka till att sopa innan en skrovlig röst hejdar mig från att ta de få stegen som leder ut ifrån parken. ”She’s not her… yet” jag vänder mig om och möter Gregorys leende ansikte ”So she’ll be here soon?” frågar jag med en ton av glädje i rösten, han nickar lätt åt min fråga ”She starts to work at 3 p.m so she’ll be here any minute” sa han innan hans blick flyttas till något bakom mig. Sakta följer jag hans blick innan jag står helt omvänt och kollar rakt mot utgången där hon med snabba steg går mot vår riktning, men så fort hon möter mina ögon, tvärstannar hon och vänder mot det helt motsatta hållet. Med halvt springandes steg börjar jag följa hennes riktning men när jag precis rundat hörnet kommer jag ut på ett stort torg, som är helt tomt. Inte en enda människa inom synhåll. Vart tog hon vägen?

Jag gick, halvt fumlade mig fram genom folket som befann sig inne på klubben. Klockan var närmare tidig morgon än vad den var sängdans, men jag orkade inte bry mig om att sticka hem. Hemma skulle ansvaret för tvillingarna komma som en tsunami svämmandes över mig, trots att jag inte ens hunnit sova och det orkade jag inte. Jag tog genast emot ännu en drink som erbjöds innan jag började leta mig fram med blicken för att se om jag kunde hitta Cameron någonstans. Både Alli, Sophia och Trevor hade stuckit hem bara några timmar efter vår dans, men varken jag eller Cam ville sluta kvällen så tidigt. Jag fann henne med armarna omslingrandes på en kille som såg ut att vara runt 25 årsåldern, och med en suck slank ännu en klunk av redbull-vodka ner i min hals. Cam hade alltid varit inne på äldre killar och hade strängt sagt till oss att aldrig avbryta henne om hon hade funnit någon hon tyckte om. Därför slog jag mig ner med en smäll på bartenderstolen och tog ännu en klunk. 
”Hey” sa en röst bakom mig och jag snurrade snabbt om i stolen för att möta ett par mörkbruna ögon som tittade intensivt på mig. Någonstans långt bak i mitt fulla medvetande kände jag igen dem ögonen men kunde inte ens för fem öre placera dem på någon medmänniska. ”Hi” svarade jag lätt innan jag hoppade ner ifrån stolen. Men på grund av de x antal drinkar jag druckit ikväll fick jag ta ett stadigt tag kring killens arm för att kunna hålla mig uppe. ”Wow, are you alright?” frågade killen och tog tag runt min midja för att lyckas stabilisera mig. Jag nickade men kände snart hur syran sträckte sig upp längs med min hals och snabbt lossade jag mig från killens grepp och började röra mig in mot toaletterna med handen tryckt mot min mun.
När jag kom ut från toan igen kändes alltihop mycket lättsammare och jag började med lätt fot gå mot baren igen. Ännu en dricka kunde omöjligt skada. 
”I don’t think you should drink anymore” jag tog tag runt drinken killen ifrån baren gett mig innan jag ännu en gång vände mig om och mötte de intensivt bruna ögonen.
”Really? Why not?” sa jag och tog en klunk. Han höjde på ögonbrynen innan han slog sig ner bredvid mig, och för första gången granskade jag honom. Någonstans inom mig sa att jag visste vem denna person var men jag kunde ändå inte sätta fingret på det. ”Because” sa han och tog drinken ur min hand ”you were or should I say are, really drunk”. Han sköt bort glaset ungefär en meter ifrån mig och jag kollade häpnat på honom. ”Hey I payed for that drink!” sa jag irriterat och började sträcka mig efter den. Han skakade lätt på huvudet innan han passade tillbaka drickan till mig. Jag tog ett starkt tag runt den innan jag bestämt gick därifrån. Men snart kände jag en varm hand på min bara axel och sedan hur han ställde sig framför mig.
”Sorry, I didn’t mean to make you upset” han kollade bekymrat på mig och jag log sarkastiskt mot honom. ”Sure, you didn’t. But let me make this clear to you. No one steals my drink without paying for it.” han kollade förvirrat på mig och jag drog bestämt ut honom på dansgolvet medan jag gav drinken till någon som stod längs med vägen. ”What are you doing?” sa han bestämt och tog tag runt min handled så hårt så att jag var tvungen att stanna. ”We” sa jag och pekade mellan oss ”are gonna have a dance battle. You can dance, can you? Because we are at a dance club, and everyone here knows how to dance” jag kände hur rummet började snurra och förbannade mig själv för att jag hade tagit den där sista slurken av drinken. Men killen skulle lära sig en läxa. Han mötte mina ögon och kollade med en blick som gav ifrån sig nervositet. ”You’re to drunk to do this” mumlade han tyst fram. Jag höjde mina ögonbryn och kollade på honom. ”I’m not drunk” sa jag bestämt ”but you can’t dance, can you?” ett leende bildades på mina läppar och en nervös skakning kom från hans huvud. ”No, but…” började han. ”But what? I’m gonna teach you a lesson…” längre hann jag inte innan jag ännu en gång fick trycka handen mot munnen och jag kollade desperat efter en väg mot toaletten. Han greppade ett fast tag i min hand innan han snabbt började manövrera oss ut ifrån dansgolvet och snabbt drog han ut mig genom dörren som fanns på baksidan. Lika snabbt som vi hade kommit ut böjde jag mig ner och kände hur syran flög ut genom munnen på mig. Snart kände jag de varma händerna omfamna mitt hår och hur han lätt höll uppe håret medan jag satt på huk och försökte få upp så mycket som möjligt.

Jag torkade mig snabbt om munnen innan jag försiktigt reste mig och stegade bort mot den motsatta väggen där jag försiktigt kasade ner så att jag tillslut satt ner. Killen hade följt mig och slog sig ner bredvid mig samtidigt som han blåste på sina händer, antagligen för att hålla värmen. Och då förstod jag hur full jag egentligen var då jag inte överhuvudtaget kunde känna den bitande kylan som antagligen borde finnas en januarimorgon.
”Why are you so nice to me?” sa jag och mötte hans ögon ”I mean, I almost forced you out on that dance floor” sa jag och gav en lätt nickning in mot klubben. Han ryckte lätt på axlarna. ”I just believe that you’re a nicer girl than you show” jag kollade förundrat på honom innan jag sträckte ut min hand ”Btw, I’m Olive”. Han tvekade en aning innan han tillslut fattade min hand ”And I’m Zayn”. Zayn? En klocka ringde inombords om att jag verkligen borde veta vem den här killen var. ”Have we ever met before?” sa jag och kollade granskandes på honom. Han skakade på huvudet ”No, not in person” jag skrattade lätt ”oh, okay, I just thougth I’ve seen you somewhere before”. Han ryckte lätt på axlarna innan han reste sig upp, och räckte ut en hand, jag tog ett fast tag i den innan vi började gå in mot klubben igen. Desto mer jag kollade på honom desto snyggare blev han, hans svarta hår, de bruna ögonen, den vältränade kroppen. Allt på killen var perfekt. Han vände sig om och kollade med oroliga ögon på mig. Han till och med brydde sig om en främling. Ju närmre dansgolvet vi kom desto mer kände jag rytmen komma i min kropp. Precis när han skulle gå förbi det stannade jag och började dra honom in mot det. Om killen inte kunde dansa, skulle han lära sig det.  
”I told you, I can’t dance” sa han uppgivet medan jag med dansande rörelser började röra mig runt honom. ”Maybe not, but I can” jag rörde mig långsamt och trots att rummet fortfarande snurrade för mig kände jag mig dragen till killen, det var något hos honom som jag gillade, och precis när jag la armarna runt hans hals för att dra honom närmare mig tog han ett tag runt min midja och började i rytm med musiken följa mina rörelser.

När musiken tystnade drog han mig bort från golvet och drog bort mig in i ett hörn. ”Haha what are you doing?” sa jag och jag kände tydligt av alkoholen som pulserade inuti min kropp, jag skulle ha en ordentlig baksmälla imorgon. Längre hann jag inte tänka innan hans läppar var tryckta mot mina. Han avslutade snabbt pussen och kollade oroligt på mig. ”Sorry, I just couldn’t…” men snart hade jag tryckt mina läppar mot hans och jag öppnade lätt min mun så att våra tungor kunde börja massera varandra i takt med den dunkande musiken. 

Kommentera mera!

 

Jag knackade på den stora tunga trädörren som var ingången till det palatsliknande hus Alli bodde i. Allis familj hade varit mina föräldrars närmsta vänner så länge jag kunde minnas och hade funnits för oss under alla år. Och trots att hennes föräldrar var rika som troll (näst rikast i Bronx, efter Hastings familjen) hade vi på något sätt klickat under vår första danslektion tillsammans. Samma sak gällde Cam och Sophia, vi hade alla blivit bästa vänner under vår första danslektion för nästan 14 år sedan och vi hade gått igenom allt tillsammans, pojkvänner, första festen, första kyssen, första bilen, helt enkelt allt och under åren hade vi utvecklat vårt vänskapsband till något mer, till en dansgrupp som stod upp för varandra i vått och torrt. Jag slog en blick ut mot trädgården som var gömd under ett lager snö, i hörnet stod det en snögubbe som jag gissade Allis lillebror Tom hade byggt. Dörren öppnades inåt och deras butler Gordon uppenbarade sig i dörröppningen.
”Hello Mrs. Whitgeri, welcome in, it’s such a terrible weather outside” han pladdrade på medan han drog av mig jackan och trädde på den på en klädhängare. Jag log mot honom ”Nice to meet you to Gordon” sa jag innan jag började springa upp för trappan med väskan slängd över axeln. Snabbt rörde sig mina fötter längs med korridorens mattbelagda golv innan jag tog av till vänster och knackade på den första dörren. Snart öppnades den och Cams uppiffade ansikte sticks ut.
”Finally you’re here!!!!!” skriker hon och öppnar dörren helt och drar in mig, jag skrattar lätt när hon kramar om mig innan jag låter min blick svepa över det ner stökade rummet. Överallt ligger där kläder, skor, smink och väskor i en enda röra. ”You guys must be really excited about to night” sa jag och gav tjejerna varsin blick innan jag kollade menande på röran.
”Of course we are, but seriously O, you stink like poop. Go and take a shower, now!” sa Alli och kollade med rynkad näsa på mig innan hon pekade in på toaletten. Jag skrattade och skakade på huvudet innan jag stegade snabbt in i det kaklade badrummet och hoppade in i duschen.

”Okay, time to make you look like a star” sa Sophia och drog upp locktången i högsta hugg innan hon vant började rulla mitt hår sa att det blev svarta långa lockar av det. ”So how was the concert?” sa jag och kollade genom spegelns reflektion på Sophia. ”Omg, it was awesome, Liam even touched my hand! Can you understand that, like omg, I’m gonna have SOOO much to tweet about tonight when we get home, like omg, he have freaking touched me!!!” jag kollade med uppspärrade ögon på henne medan hon stod med locktången i högsta hugg och storgrät samtidigt som hon studsade upp och ner av lycka. Jag vände sakta på huvudet för att möta Allis och Cams blickar och dem stod och skakade på huvudet. ”You shouldn’t have said something! She had just got back to normal again!” sa Alli och skakade på huvudet innan hon slog sig ner med en suck i fåtöljen. Jag skrattade innan jag åter vände tillbaka huvudet mot Sophia och började torka bort tårarna.
”S, you’re ruining your make up” genast stannade hennes studsande och blicken for till spegeln. ”Crap, it took me hours to look this beautiful!” hon suckade och la ner plattången innan hon började fixa sitt smink.
”You didn’t happen to see Trev by the concert, did you?” sa jag samtidigt som jag började locka mitt hår där Sophia hade slutat.
”No, why?” sa Alli och gav mig en undrande blick.
”Because, he is appereantly dating Miranda”
”NO WAY” sa Sophia och kollade storögt på mig.
”You’re kidding, he would never do that to you or to us” sa Cam förfärat mellan oss.
”Well he did. I just hope he is coming to the club tonight. Or, our dance is ruined”

Ljudet av hög musik fyllde våra öron och man kände direkt känna hur rytmen ville ta tag i en samtidigt som ljuset ifrån alla färger lyste upp lokalen. Klubben kryllade av människor i alla åldrar som alla älskade att dansa, festa och dricka och trots att vi egentligen inte fick lov att vara här av våra föräldrar, stack vi alltid hit för att visa vår dans. Min blick svepte över rummet innan den stannade borta vid DJ båset.
”Look, Trevor is here!” skrek jag för att lyckas göra mig hörd bland tjejerna. Dem följde min blick innan den stannade på en glad vinkandes Trevor som stod med spritglaset i högsta hugg.
”Well, that’s awesome, now I’m thirsty!” skrek Sophia och började dra bort oss till baren, som kryllade av människor. På något sätt lyckades vi tränga oss förbi alla och stod nu lutade över baren.
”Well hello beautifuls, would you like to have some Piña Coladas? My treat!” vi gav varandra några gemensamma blickar innan vi nickade till svar mot bartendern. Gratis dricka, tackade man inte nej till i första taget. När våra drickor var i vår hand började vi bana vår väg genom folket bort till Trevor som hade fått på sig sina DJ hörlurar och nu var fullt redo för att sätta igång.
”Hey, there you are! It’s soon your time, so get ready!” sa han och nickade bort mot dansgolvet där det igenkännda crewet Fight For It höll på att avsluta. Snabbt sörplade vi i oss våra drinkar innan ljudet ändrades och vi klev upp på scenen. Snart ljöd Trevors röst genom högtalarna.
”LISTEN UP, LISTEN UP, Y’ALL IT’S TIME FOR THE BEST DANCE CREW IN BRONX CITY, GIVE IT UP FOR CAOS!”

Rummet vi stod i var fullt med människor, och trots att vi hade blivit hänvisade till denna klubb av hotellet när vi sa att vi ville ut och festa, hade vi inte för något i världen trott att vi skulle hamna på den största dansklubben i Bronx.
”- GIVE IT UP FOR CAOS!” ljudet ekade i högtalarna och jag började leta reda på resten av killarna. Om det var det bästa danscrewet i Bronx borde dem vara duktiga.
”Hey, Harry, Niall! You wanna go over there and look at the dancecrew?” sa jag och nickade lätt bort i riktningen mot dansgolvet. ”Yeah sure” svarade Harry och började följa mig bort till massan av folk som hade samlats kring scenen. Försiktigt försökte vi tränga oss fram utan att skapa alltför stora rubriker och snart hade vi lyckats ta oss längst fram.
”They’re are girls” sa Niall förvånat och kollade på dem fyra tjejerna som med perfekta dansrörelser regerade på scenen. Min blick föll direkt på tjejen som stod på andra sidan dansgolvet längs fram och dansade precis som hon hade gjort tidigare idag, på andra sidan spegeln.
Jag slog armbågen i Harrys sida och pekade försiktigt mot henne utan att det skulle se konstigt ut. ”Aosch, why are you hitting me?” sa Harry och kollade med rynkad panna på mig, innan hans blick föll på mitt finger som pekade på tjejen. ”Oh my, that’s the girl at the zoo. The one who danced behind the mirror. Right?!” jag nickade lätt innan jag slog till Niall som dirket kollade på tjejen. ”It’s the girl at the zoo, what the hell did he say her name was?!” jag kollade på hennes svarta hår som låg längs med hennes bara axlar och som sedan föll ner längs med hennes rygg. 
”Olive. Olive Whitgeri” sa jag tyst samtidigt som min blick var som fastnaglad vid henne och följde varje rörelse hon gjorde. ”Yeah, that’s right!” sa Harry och kollade på henne med minst samma fascinerande blick som mig.
”What are you looking at guys?” Louis röst uppenbarades bakom mig och jag vände mig om så jag kunde möta hans blick. ”It’s the girl at the zoo, she’s dancing, here, tonight, what are the odds man?!” sa jag och såg hur Louis blick föll på henne. ”She’s even more amazing here than she was at the zoo”.
”Yeah, she sure is” andades jag ut innan jag åter lät min blick falla på henne. 

”So we see you after the concert?” frågade Cameron medan vi alla gick mot ingången till Bronx Zoo. “Yeah, but I don’t quit work until 8, so you will have to wait until then” jag log sorgset mot dem då jag visste hur gärna dem ville komma iväg till klubben. ”Nah it’s alright, the really good dancers don’t come until it’s about ten, so we have plenty of time” sa Trevor och la en varm arm runt mig. Jag log mot honom innan jag mötte de resterande tjejernas ansikten. ”You’re right Trev, and I wanna hang around at the Zoo after One Directions concert if there is any chances to actually meet them” sa Sophia och kollade så diskret som möjligt runt bland folkhavet. Jag tror aldrig jag hade sett så mycket människor på zoo:et tidigare, överallt kryllade det av folk och hela zoo:et var dekorerat med ballonger i alla dess olika färger. Men innerst inne fasade jag för att jag skulle få städtjänsten, och därmed vara tvungen att plocka upp allt skit som gästerna lämnade efter sig. Men att fem killar från andra sidan atlanten kunde skapa så mycket hysteri hade aldrig riktigt gått upp för mig. Däremot så var det en helt annan femma för Sophia som hade följt killarnas framgång sedan deras x-factor dagar, och därmed visste allt och lite till om dem och jag förstod på hennes kroppspråk att hon mer än gärna ville komma iväg så att hon kunde få en plats så nära scenen som möjligt.
”Go” sa jag till henne och nickade åt hållet som scenen låg åt. Hon log mot mig innan hon gav dem resterande en menande blick. ”See you later O” skrek Alli innan hon blev ivägdragen i ett släptåg som bestod av Cam och Sophia och snart försvann deras huvuden bland resten av folket. Jag la armarna i kors och vände mig så jag stod mitt emot Trevor.
”You’re not gonna follow them?” sa jag och gav folkhavet en snabb blick. Han skakade bestämt på huvudet ”And watch One Direction with a billion other screaming girls? Don’t think so, I actually have some of my manliness left”
“Some of your manliness? sa jag och kollade undrandes på honom.
“Yeah, since I spend most of my life with you four girls, I don’t think I have the same manliness as other guys” jag skakade skrattandes på huvudet.
“You’re an idiot Trev, but if you’re not gonna watch One Direction, what are you doing here?” han började skruva på sig och gav mig ett nervöst leende.
“Trev? What is it you’re not telling me? Now I’m all curious! Tell me!” han kollade snabbt runt omgivningen så som för att avläsa så att det inte var någon viss person där. Jag höjde på ögonbrynen innan han mötte mina ögon.
”Well it’s just that… ehm… I’m gonna meet a girl… and…” längre hann han inte innan en alltför igenkännlig person uppenbarades bakom honom.
”Hi Trevvi” sa Miranda samtidigt som hon gav Trevor en lätt kindpuss. Miranda Hastings. Så klart. Jag lät mina ögonbryn åter höjas innan min blick gick från Miranda tillbaka till Trevor. ”Trevvi?” sa jag och han gav mig en blick som lös om att hålla käft och jag gav han en minst likadan blick tillbaka. ”What is it Olive?” sa Miranda med sin överdrivina snälla röst ”Shouldn’t you be working?” sa hon och gav mig en slug blick. Jag himlade lätt med ögonen innan jag kollade på klockan. ”Shit” mummlade jag och sakta började jag backa bort mot personalrummet. ”Don’t think I’m done with you Trevvi” sa jag och la underton på hans nya ”smeknamn” innan jag kollade strängt på Trevor. Han gav mig en trött blick innan Miranda tog tag i hans hand och började dra in han i folkhavet.

Jag stampade irriterat in i personal och omklädningsrummet och gav ifrån mig ett irriterande skrik. Hur kunde Trevor vara så idiotisk att han faktiskt dejtade Miranda? Han visste hur mycket jag hatade den tjejen. Ända sedan dagis hade Miranda varit den som lekt prinsessa medan alla andra skulle vara hennes slavar och det hade fortsätt i samma visa under hela vår uppväxt.
”Why so mad?” jag kollade upp från golvet där min blick hade varit placerad och mötte istället Dylans ögon. Han stod placerad så att han stod och lutade mot dörröppningen intill personalrummet. Jag suckade högt ”Not now Dylan”. Jag vände honom direkt ryggen och drog istället på mig mina kängor. ”Aw babe, something bad happen to you today?” jag mötte hans blick ännu en gång och gav han en blick som hade kunnat döda. Han förde armarna upp i luften ”Okay, okay, I will go, and by the way Olive, you have the most boring job ever today”. Han gick snabbt ut genom dörren med ett flin på läpparna. ”Most boring job, awesome” muttrade jag innan min blick for över till whiteboardtavlan, ”Olive Whitgeri – Clean The World Of Reptile House”. '

”And here are the Lions” den gamle mannen som hade presenterat sig som Gregory Justice, var närmre åttio men var så snabb runt vår diskreta rundtur att vi nästintill fick springa för att hänga med. Gregory hade berättat att folk hade börjat komma till parken så fort han hade öppnat grindarna på morgonen och trots att han hade insisterat på att det antagligen inte var så bra med en rundtur med tanke på vem vi var och hur mycket folk här var, hade vi insisterat på att vi väldigt gärna ville se alla djuren. Så under omständigheterna som rådde hade vi fått en rundtur som befann sig under marken. Där alla ingångar till djurens burar befann sig, och där även de flesta djuren verkade hålla till på grund av alla människor som härjade ovanför mark.
”Cool, oh my, look at those cutie cubs” sa Louis och tryckte näsan tätt in till fönstret.
”They may be cute now, my son, but when they grow older they will not be so cute” sa Gregory och nickade lätt bort mot en stor lejonhanne som befann sig i bortre delen av inhägnaden och genast backade Louis tre steg bakåt.
”Haha are you afraid of that Lion Lou?” sa Liam och pekade på lejonhannen som gäspade stort och visade ett nästintill tandlöst gap. Louis gav han en blick innan deras små tjaffs avbröts av att Gregory slog ihop händerna. ”Okay, are you ready to visit the reptiles?” frågade han och började backa bakåt mot en låst dörr.
”I’ve been ready since we got here” sa Harry och började snabbt öka på stegen.

Så fort vi kom innanför dörren stannade Gregory och drog upp handen i en symbol som visade att vi skulle hålla tyst. Direkt la sig ett lugn bland alla samtidigt som vi började röra oss längre in i byggnaden och klättrade uppför trappan som skulle leda upp till själva reptilhuset. När trappan tillslut tog slut och vi nu stod i ett upptänt rum fullt med glasburar i alla dess storlekar, började rummet fyllas med musik och vi kollade frågandes på Gregory. Han hade precis bett oss att hålla tyst men nu var rummet fylld med hög musik, men det enda som fanns att avläsa i Gregorys ansikte var ett stort leende. Smygandes började den gamle mannen att leda oss längs med väggarna tills han ledde oss bort från burarna och bak bakom någon slags glas vägg. ”This is a mirror, where we can see everythings that goes on but the people on the other side can’t see anything besides their reflection” viskade han tyst. Vi kollade frågandes på varandra och sedan på Gregory, men han hade redan börjat gå längs med gången och befann sig nu på andra sidan korridoren. Vi började snabbt gå längs med ”fönsterspegeln” tills vi drastiskt stannade och tittade ut genom spegelväggen.
”Wow that girl can move” orden kom som en låg viskning ur min mun samtidigt som min blick följde tjejen som smidigt dansade i takt med musiken. Hennes långa svarta hår flög i takt med hennes kropp som med starka och smidiga rörelser flög över golvet. 

”Who is she?” frågade Harry samtidigt som hans blick följde tjejen. ”She’s amazing” sa Niall tyst. 
”That, dear One Direction, is Olive Whitgeri”

Väckarklockan gav ifrån sig den ekande signalen av morgonens alarm samtidigt som den burrade häftigt på nattduksbordet. Jag sträckte trött fram en arm och stängde av det innan jag drog det varma täcket över huvudet för att åter kunna falla in i sömn. Men precis när jag befann mig i dvalan mellan sömn och verklighet öppnades dörren med ett ryck.
”OLLI, OLLI, OLLI WE’RE GONNA BE LATE!” James lilla söta ansikte dök in under täcket och kollade på mig med stora blåa ögon och med det bruna håret i ett enda virrvarr. Jag gav ifrån mig en trött suck innan jag drog bort täcket över våra huvuden och lät James klättra upp i sängen. ”You know, it’s already 07.30 and we need to take the bus at 8 O ‘Clock sharp” han gav ifrån sig en sträng blick innan ett leende började leka på hans läppar. James var, jämfört med Amber, den lugna och duktiga och gjorde allt till punkt och pricka. Amber däremot var precis tvärtemot, hon sa precis vad hon tänkte och tyckte, men visste precis när hon skulle behärska sitt temperament. ”I know James. Go and wake up dad, and I’ll get ready” han log stort mot mig innan han klättrade nerför sängen och klev skuttandes ut genom dörren. Trött klev jag ur den varma och intalande sängen innan jag gick bort till fönstret som vette ut mot gatan. Sakta drog jag bort de slitna gardinerna och möttes av det starka ljuset, mina trötta ögon kisade förstrött ut mot den klarvita vägen och ännu en suck flög ur min mun. ”Great, more snow” muttrade jag tyst innan jag klev bort från fönstret och lät gardinerna åter stänga ute ljuset.

När jag väl kom ner i köket satt resten av familjen redan samlad och höll på att hugga in på frukosten som James hade dukat fram. ”Olli, it’s 07.53! We’re gonna be late!” han kollade argt på mig samtidigt som en slev med flingor trycktes in i hans mun. ”No we’re not gonna be late. Alli is driving us today” jag slog mig snabbt ner på den tomma platsen och hällde upp mjölk och flingor, innan jag tittade bort på Amber. ”Am, I talked to Mrs. Hasting yesterday and they promised to pick you up right before the show” ett högt glädjeskrik kom ur hennes mun så att mjölk och flingor sprutades ut och landade på större delen av köksbordet. Pappa tittade argt upp från artikeln som han antagligen hade hållit på med större delen av natten och som nu var täckt av mjölk och tuggade flingbitar. ”Amber Joselyn Whitgeri, you know how to behave. Go and clean up this mess now” jag kollade förvånat på vår pappa, det var antagligen den längsta meningen som hade kommit ur hans mun sedan mamma gick bort. Amber och James såg minst lika förvånade ut, och Amber lydde på momangen. Så fort hon hade börjat städa upp, reste sig pappa med sin artikel i handen och gick ut från köket utan att säga ett ord, jag följde honom med blicken tills dörren till hans arbetsrum stängdes igen med en smäll.
”I didn’t mean to make daddy mad” Amber tittade ledsamt upp från golvet där hon satt och torkade och jag kröp genast ner och drog in henne i min famn. ”I know you didn’t, but you know how much dad’s reports means to him. Just don’t do that again” jag log mot henne innan vi hörde ett högt tutande utifrån vägen.
”That must be Alli, quick go get your stuff and put on your jackets and I’ll take care of this” jag släppte Amber ur min famn och snabbt flög deras små ben ut från köket och upp för trappan medan min hand vant torkade upp den spillda mjölken från bordet i takt med tutningarna utanför dörren.
 ”I can’t believe we got detention because we were five minutes late! Mrs. Lawson is so freaking awful” jag skrattade lätt åt Allis uttalande medan vi gick i korridoren på väg mot våra skåp för att hämta böckerna inför nästa lektion. ”Well I’m just glad that I don’t start working until 5 O’Clock today or else, I would be screwed” mina fingrar låste snabbt och vant upp kodkombinationen på skåpet innan jag slängde in filosofiböckerna och plockade ut matteböckerna. ”True. Btw have you heard that One Direction is coming to town on Saturday?” Hon kollade nyfiket över axeln för att kunna möta min blick då vi hade våra skåp på motsatta sidor av korridoren. ”Yeah, I saw a poster at the zoo” sa jag medan jag slängde igen skåpsdörren och lutade mig mot skåpen. ”So… are we going? I mean they are awesome!” sa hon med ett dolt glädjetjut. Jag gav henne ett leende innan jag skakade på huvudet. ”You know I work on Saturdays, and I don’t think it will be any difference just because One Direction is coming? So yeah, I will be at the zoo but not there, there, you get it?” Hon kollade sorgset mot mig innan hon nickade som svar på. ”I understand. It’s just so pitty that you will miss One Direction”
“I know…” svarade jag henne medan vi började bana vår väg genom eleverna bort till mattesalen.
”But what if we meet up after the concert and we” sa hon och pekade på oss “and Cam and S, and Trevor if he want to, go out and party? It’s such a long time since we P A R T I E D” hon bokstaverade ordet tydligt och jag gav ifrån mig ett skratt. Att gå på fest var en sak men att verkligen FESTA var en helt annan. Speciellt om man var fyra dansgalna tjejer. Trots att Trevor var vår bästa killkompis hade han en helt annan passion än oss. Han älskade allt som hade med teknik och göra och var därför ofta den som var DJ till oss när vi behövde en.
”Sounds awesome, but only if we go to the DFL Club? And I promise we will need Trev as a DJ” jag blinkade med ögat mot henne och ett slugt leende kom på hennes läppar.
“The Dance For Life Club? Of course we’re going to that club, what the hell were you thinking we were going to party?” jag himlade lätt med ögonen åt henne innan vi skrattandes gick in genom dörren samtidigt som ringklockan började ringa.

Klockan 16.00 prick, hade jag och Alli anlänt till kvarsittningssalen och upptäckt att vi var långt ifrån dem enda som hade lyckats få kvarsittning första dagen på veckan. Vi slog oss snabbt ner på två av de lediga bänkarna längst bak innan Mrs. Lawson dök upp i dörröppningen med en bunt papper och en dator i famnen.
”Okay, I want you all to work with an assignment that I will hand out to you all now. It’s about justice and I hope you will learn something new and hopefully interesting today that might want you to think twice before you do something stupid” hon delade snabbt ut en bunt med papper och gav alla en menande blick. Så fort hon hade satt sig ner längst fram vid katedern rev jag av en bit papper ifrån mitt anteckningsblock och skrev snabbt ner; “I will never make it to my job in time, look at all this paper” jag skickade snabbt bort lappen till Allis bänk och hon skakade på huvudet under tiden som hon läste. Men precis innan hon skulle viska ett svar till mig dök Mrs. Lawson upp i gången mellan oss och ryckte undan lappen från Allis hand och granskade den noga.
”Well Miss Whitgeri, if you want to make it to your work on time, you better start working” hon gav mig en sträng blick innan en likadan föll på Alli och vi föll båda snabbt ner med huvudet i mängden av papper.

Vissa av er har inte riktigt koll på "vem som är vem" i novellen när ni ser bilderna i början på varje kapitel. Därför gjorde jag denna bilden ^ som visar exakt vem som är vem av de åtta största karaktärerna. Alltså Olives familj och vänner. Hoppas detta gjorde det hela enklare! 

Mörkret hade lagt sig som en djup dimma över gatan när jag började kliva upp för de få trappstegen som ledde upp till ytterdörren. Dagen hade till min besvikelse gått otroligt fort och jag hade jobbat i över tolv timmar, och trots att min kropp nu dunkade av värk hade jag hellre stannat kvar på zoo:et resten av kvällen än att möta det som skulle komma. Så fort jag öppnade ytterdörren hördes de alltför vanliga skriket som ekade genom huset.
”JAMES YOU TOOK MY DOLL, GIVE IT BACK TO ME!” jag gav ifrån mig en djup suck samtidigt som jag drog av mig mina sneakers och hängde jackan på klädhängaren. Som vanligt var det ett bråk som härjade mellan mina femåriga tvillingsyskon James och Amber och utan att ens orka bry mig om dem klev jag in i köket.
”Hi dad” min pappa vände sig om där han stod vid spisen, fullt upptagen med att läsa igenom sin senaste artikel med glasögonen hängandes halft ner på näsan, samtidigt som han snurrade med träskeden i kastrullen med kokande vatten och pasta i. ”Hi Olive, how are you today?” hans röst, som sedan min mammas död hade varit full med sorg hade nu även fyllts med trötthet. Trots att det var fyra år sedan min mamma dog hade ingen av oss riktigt släppt hennes död, allra minst min pappa. Tvillingarna som bara hade varit ett år, kom knappt ihåg henne och var därför dem som hade gått vidare fortast i familjen, trots att dem visste vad som hänt och det hade blivit jag som fick uppfostra dem.

”I’m just fine, tired though. But let me do the cooking dad” han gav mig ett trött leende innan han överlät träskeden i min hand och gick och satte sig med sin artikel vid köksbordet. Huset vi bodde i hade varit helt annorlunda under tiden min mamma levde, när vi hade haft två ordentliga inkomster att leva på. Huset hade då varit skinande rent, gardiner i alla fönster, blommor på fönsterbänkarna och mat på bordet så fort man kom innanför dörren. Men det var som sagt för fyra år sedan, nu var allt tvärtemot. Numera såg huset ut som om det skulle falla ihop vilken dag som helst, min pappas lön som journalist räckte långt ifrån att både betala hyran och göda tre ungar plus sig själv. Och den lilla inkomsten jag fick in genom att arbeta på zoo:et och i tobaksaffären räckte precis till mina danslektioner och till mat. Livet hade förändrats. 
”James, Amber, it’s dinner!” skrek jag genom huset och tvillingarna kom bråkandes in genom köksöppningen innan dem slog sig ner på sina stolar och jag hivade snabbt upp en lagom mängd pasta på deras tallrikar innan även jag slog mig ner. 
”Olli, do you know who’s coming to town?” frågade Amber och log stort mot mig med sitt perfekta leende. ”I guess you’re thinking about One Direction?” sa jag och stoppade in en slev i munnen. Hon nickade febrilt till svar ”Yes!!! They’re coming on the 15th! Please, please, please can we go and see them?”. Jag slog en snabb blick på pappa för att se om han hade någon åsikt kring detta. Men som vanligt var han försjunken i sina tankar och läste sin artikel utan att ens ägna en tanke åt konversationen som ägde rum, han hade försvunnit den dagen vår mamma dog och jag tror aldrig att han någonsin skulle riktigt komma tillbaka. 
”I’m working that day, Amber, so no. I’m sorry” sa jag och kollade menande på henne. Ett trumpet ansiktsuttryck flög över hennes ansikte och hon la armarna demonstrativt i kors. ”That’s not fear, Joanna AND Valencia are going with their parents. So why can’t we go?!” Hon kollade surt på mig och jag kände hur jag föll ihop inombords. Hon såg mig som sin förälder, inte som sin tolv år äldre syster, och genast växte paniken inom mig. ”What if I call Joanna and Valencias parents and ask if you can follow with them to the park?” Jag försökte mig på ett leende som även skulle räcka ögonen och med ens flög hon upp från sin plats med ett glädjetjut. ”YES I’M GONNA SEE ONE DIRECTION!” 

Så fort middagen var överstökad föll jag med en duns ner i sängen som nervöst skramlade till under mig. Jag lirkade upp telefonen och slog in Valencias mamma Catherines nummer, lika bra att få det överstökat.
”Hi Mrs. Hastings, it’s me Olive Whitgeri”
”Hi Olive, how are you?” hennes finförnämnda röst fyllde luren och jag drog en djup suck inombords. Familjen Hastings var den rikaste familjen i Bronx och trots att jag avskydde deras äldsta dotter Miranda, som hade varit min ärkefiende sedan första dagen på dagis, älskade jag Ambers kompis Valencia. Hon verkade vara den enda i den familjen som inte såg ner på människor som inte var lika rika som dem själva.
”I’m just fine. Amber told me that you were going to watch One Direction when they’re coming to town, is that correct?”
“Oh yes it is, our little Valencia is such a huge fan”
”Amber as well. Ehm… I was just wondering, since I’m working that day,would it be possible if Amber might be able to go with you?” jag var nervös. Trots att Amber brukade leka med Valencia flera gånger i veckan, visste jag inte om hon var omtyckt av familjen eller inte.
”Of course she can, she’s just such a nice kid. We’ll pick her up on the 15th right before the show” jag visste precis vad det var för röst hon använde. Rösten av medkänsla. Ända sedan min mamma dog, stadens mest kända författare, visste alla om familjen Whitgeris tragiska öde. Fattigdom.
”Thank you Mrs. Hasting. I really appreciate it”
”Oh it was nothing dear”
”Well, thank you again. Goodbye!”
“Goodbye Olive” och med ett klick var konversationen bruten. En suck for ur mig innan jag flyttade min blick från telefonen till fotot som stod placerat på nattduksbordet. Sakta lät jag min hand omfamna det innan jag tog en blick på det. Tre figurer; pappa, jag och mamma. Fotot var taget under vår första semester i Florida, när jag var sju år gammal. Sakta drog jag fingret över min mamma. ”I miss you” mumlade jag tyst innan jag trött lutade mig bakåt och somnade med fotot hårt tryckt mot bröstet. 

Jag klev ut genom ytterdörren och lämnar därmed allt elände bakom mig, fram tills ikväll. Med ett djupt andetag andades jag in den kalla januari luften och blickar ner längs med den ännu så ödsliga gatan. Husen på andra sidan är alla släckta och har sina persienner nedrullade och snön ligger som ett tunt lager längs med trottoarernas kanter. Inte en själ syns till, inte ens Mrs. Trueman med sin lilla pekineser till hund, vilket ger mig ännu en uppfattning om hur tidigt klockan är. Solen har precis börjat gå upp över taken och med en djup suck tar jag de få trappstegen ner till trottoaren, med ett snabbt ryck drar jag upp luvan på min munkjacka i skydd mot kylan och de små snöflingorna som sakta faller ner ifrån himlen. Jag börjar med snabba steg gå ner längs med vägen, bort från civilisationen tills jag kommer fram till den nedlagda dansstudion. Min blick avläser snabbt området och precis som innan finns där inte en levande själ inom synhåll. Vant lirkar jag upp låset med hjälp av en hårklämma och kliver in i den någorlunda varma byggnaden. Zwing & Dance studion hade varit nerlagd så länge jag kunde minnas och hade alltid varit min och mina vänners tillflyktsplats när vi behövde vara oss själva. Även om inbrott var olagligt, hade studion varit nerlagd så länge att ingen ens orkade bry sig om det var ungdomar som lyckades ta sig in. Jag låste snabbt dörren bakom mig och drar ner persiennerna innan jag tänder den lilla lampan som dinglar i taket. Med ens får de mörka väggarna lyster och speglarna som finns längs med tre av väggarna reflekterar de små ljusstrålarna. Ölflaskor och fimpade cigaretter täcker delar av golvet och jag börjar systematiskt sopa bort så mycket jag kan med hjälp av kvasten som jag asat in här. Så fort allting var någorlunda bortsopat lirkar jag upp telefonen ur min ficka och klickar vant in numret till Sophia.
”Olive, it’s 5.30 am. What the hell are you calling me for?” hennes alltför igenkännliga ton hörs ifrån andra luren och jag kan inte låta bli att skratta. ”Remember, we were gonna dance today?” svarar jag henne lätt.
”Oh crap, I’ve totally forgot! I’ll be there in five!” små skriker hon och jag hör direkt hur hon har flugit upp från sängen. ”Great, don’t forget to remember Cameron and Alli!” hinner jag skrika innan pipet från ett avstängt telefonsamtal ljuder genom telefonlinjen. Jag ger ifrån mig ett litet leende innan jag kliver bort mot radion som Tyler hjälpt till att installera. Utan att någon visste det hade vi lyckats göra den bortglömda och ej funktionella dansstudion till en fullt fungerande. Jag skulle precis till att snurra upp volymen när knackningskoden; bom, bom, bombombom, hördes på fönsterrutan. Jag snurrar lätt runt och springer bort mot dörren innan jag öppnar den och möts av tre trötta ansikten.
”Goodmorning!” utbrister jag glatt och omfamnar mina tre bästa tjejvänner. ”How can you even be this alert on a Saturday morning at 5.45 a.m?” muttrar Alli tyst fram samtidigt som hon drar bak sitt blonda hårsvall i en hög hästsvans. Jag rycker lätt på axlarna innan jag stegar tillbaka till radion. ”Same choreography?” frågar jag och låter frågan hänga i luften. Lätta nickningar kommer ifrån alla tre där dem nu sitter på marken och stretchar upp sig.
”Yeah, let’s do this!” skriker Cameron glatt när hon druckit upp sin dagliga dos av kaffe. Ett lätt skratt kommer flygandes över våra läppar innan ljudet av Taylor Swifts låt 'I knew you were trouble', ekar i den lilla danssalen.
Två timmar senare ligger vi alla andfådda på golvet med vattenflaskorna vilandes på magen.
”Cam, what time is it?” frågar jag andfått innan jag lirkar upp vattenflaskan med hjälp av tänderna och klunkar i mig det kalla vattnet. ”She’s eight o’clock, why?” Jag flyger snabbt upp från golvet och springer bort mot ytterdörren medan jag i farten lyckats få med mig min väska och jacka. ”I need to get ready for work! I start in less than 15 minutes!” skriker jag smått panikartat, ”Is it at the Zoo? I can drive you” ropar Alli och är lika snabbt hon uppe på fötter och springer ikapp mig. ”Don’t forget to lock the door” ropar jag snabbt bak mot Cam och Sophia som fortfarande låg på golvet och såg smått förvirrade ut. Med rasande fart flyger Allis röda mercedes ner längs med gatorna mot Bronx Zoo, trots att Alli och jag levde två helt olika liv, hon ett rikt, och jag ett icke så rikt, hade dansen gjort oss till bästa vänner.
”There you go, tell Dylan I said hi” ropar hon medan jag springer bort mot den svarta järngrinden. Jag himlar lätt med ögonen åt hennes kommentar. Under de fyra åren jag hade jobbat på zoo:et hade Alli alltid haft en crush på den nittonåriga lejonskötaren Dylan Coleman. Själv tyckte jag han var ett svin sänt från helvetet.

Vant klickade jag in knappkombinationen till portklockan, 0375.
”Hello, this is Gregory speaking, what can I help you with?” rösten av Gregorys röst fick mig alltid att le. Den snart åttio år gamla vaktmästaren hade ägnat hela sitt liv åt att jobba på Bronx Zoo och trots att han skulle ha gått i pension för många år sedan hade han vägrat att sluta och sa alltid bestämt att han skulle jobba där tills benen vek sig för honom.
”Hi Greg, it’s me Olive”
”Oh, hi miss Whitgeri, you’re right on time!” jag log och snart hördes klicket ifrån grinden och jag puttade lätt upp den innan jag smidigt klev in genom den och lät den falla tillbaka till sin plats. Mina steg gick vant bort till träporten där en skylt med ”ONLY AUTHORIZED” stod stämplat på den. Men innan jag ens han lägga min hand på handtaget öppnades den och Gregory stod i dörröppningen.
”Hi Miss Whitgeri, how are you today?” Jag log stort mot honom. Gregory hade alltid varit som en farfar för mig och efter min mammas död för snart fyra år sedan hade det varit han som hade hjälpt mig skaffa jobb på zoo:et när min familjs ekonomi börjat krisa.
”I’m just fine, what about you Greg?”
”Amazing, never felt better!” Han log glatt mot mig innan han grabbade tag i sopkvasten och stegade ut genom dörren, och jag log stort mot honom när han stegade bort mot samlingsplatsen. När han var utom synhåll klev jag in i det varma omklädningsrummet och drog snabbt av mig mina svettiga danskläder och drog på mig arbetskläderna. När jag var ombytt och klar föll min blick på den vita whiteboardtavlan för att leta upp dagens sysslor, med Gregorys spretiga handstil stod det; Olive Whitgeri – The Tigers”. Jag log stort, Greg visste precis vad som skulle göra min dag, tigrarna. Tigrar hade sedan min mamma första gången tog med mig till zoo varit mitt favorit djur, och eftersom min mamma jobbat halvtid på Bronx Zoo, och halvtid som författare, hade det varit en självklarhet för mig att ta över det min mamma hade älskat så mycket. Men när dagens sysslor var uppdaterade för min hjärna föll min blick på en plansch som var upptejpad längs med den gråa cementväggen. Smidigt reste jag på mig från den plats jag suttit på, för att kunna se vad det vad som stod på den.
”ONE DIRECTION IS COMING TO TOWN ON THE 15th OF JANUARY, BE AT THE BRONX ZOO TO WATCH THEM PERFORME LIVE”. 

Är ni redo inför nästa novell? För det är jag! Ni röstade fram att den som ska spela huvudrollen av killarna är..... Zayn Malik! Och efter en rättvis lottning blev det Selena Gomez som får äran att agera huvudroll!

Första kapitlet av Stars are always shining kommer imorgon! Under kvällen kommer design, header och info ändras inför första kapitlet, så länge får ni njuta av det absolut sista kapitlet av They don't know about us som finns nedanför! 
Är ni sugna att veta vad Stars are always shining handlar om? Läs då det här!

Livet är tufft. Men för vissa är det tuffare än andra. Olive Whitgeri som är 17 år, bor i Bronx, i utkanten av New York City. För många anses New York vara ett paradis, men för Olive är det nästintill ett helvete. Hennes mamma dog när hon var tretton år gammal, och trots att hennes pappa jobbar dag och natt som journalist på New York Times, har dem knappt råd till hyra och mat för Olive och hennes fem år gamla tvillingsyskon, Amber och James. Dansen är en av hennes största passioner i livet, men för att ha råd till danslektioner och mat till familjen tvingas Olive att jobba extra på många olika ställen runt om i New York och Bronx för att kunna hjälpa sin pappa, samtidigt som hon ska försöka hinna med skolan. Ett av hennes extra jobb är på Bronx Zoo där hon en dag träffar det världskända pojkbandet One Direction.

Det står mellan Zayn och Louis. En av dem kommer få "killhuvudrollen" i nästa novell, och det är upp till er att bestämma! Kommentera vem ni vill ska vara huvudroll, ni har fram tills imorgon kl. 15.00 på er! 
______________________________________________________________________
Kapitel 59 finns nedanför! 
Kapitel 60, som är slutet på TDKAU kommer imorgon klockan 11.00! 

Tystnaden var total, aldrig hade jag varit i ett rum som var fyllt med så många människor som inte sa ett enda litet ljud. Men jag varken fokuserade på den totalt tysta arenan eller resten av gänget som kom upp på scenen, allt jag fokuserade på var Harrys ögon och den silvriga ringen som glittrade på grund av strålkastaren som låg omsluten i Harrys hand. Allt som hade hänt mellan mig och Harry, alla ord vi hade sagt till varandra, alla minnen vi gått igenom, alla fighter vi haft. Allting gick som i revy för mina ögon och jag kunde inte låta bli att le. Allt vi hade gått igenom gjorde vår kärlek oslagbar. Harry reste långsamt på sig, fortfarande med den undrande blicken i ögonen och det sneda leendet som jag älskade så mycket på plats på hans läppar. Jag hörde tyst i bakgrunden hur Lexie viskade samma ord om och om igen ”Please say yes, please say yes” men till och med hennes ord var som om hon befann sig på andra sidan jorden, jag hörde dem knappt. Jag fokuserade min blick enbart i Harrys ögon och log stort.
-”Yes, Yes, Yes, Yes!, YES!” jag skrek för full hals samtidigt som jag kastade mig i famnen på honom som varmt tog emot mig i mitt hopp och skrattade högt. Jublet som utbröt i lokalen var öronbedövande men allt jag kunde tänka på var Harrys varma läppar som ömt masserade mina. Snart kände jag hur resten av gänget hade gått in för en stor gruppkram runt mig och Harry och Harry släppte försiktigt ner mig utan att sluta kyssa mig. När kyssen var avslutad öppnade jag långsamt mina ögon och det första jag såg var Harrys stora leende kolla tillbaka på mig. Från ingenstans började det virvla ner konfetti i alla dess färger och jag kollade storögt runt i arenan, överallt virvlade konfettin ner och fansen skrek för full hals. Tillslut ryckte Louis micken ur min och Harrys hand och Harry tog ytterligare ett steg närmare mig och placerade den silvriga ringen på mitt vänstra ringfinger, jag kollade ner på den. En vit diamant var placerad på dess mitt och längs med kanten ringlade två silvriga delar om vartannat och jag förstod direkt att det var mitt och Harrys märke. Infinity, evighet. Jag kollade upp på Harry ännu en gång och log stort. Han mötte mitt leende och drog in mig i ännu en kyss innan han tog tillbaka micken från Louis hand. Tystnaden ljöd ännu en gång och musik började spelas i högtalarna innan Liams röst tillslut ljöd ut över arenan.
-”People say, we shouldn’t be together. We’re to young to know about forever. But I say, they don’t know what they’re talk talk talking about” När Liam tystnade tog Harry upp micken mot sin mun och flätade in sin hand i min.
-“Cause this love is only getting stronger. So I don’t wanna wait any longer. I just wanna tell the world that you’re mine girl Ohh” Orden som kom ur hans mun samtidigt som hans blick var koncentrerad i min, gjorde det hela så verkligt. Harry hade friat. Till mig. Sången var dedikerad till mig.

Följande morgon vaknade jag med ett leende på läpparna. Så när telefonen ringde kunde jag inte hjälpa att det kom ur ett sångaktigt ”Hello” ur min mun.
-”What the hell Madison? You’re going to marry that dude too? You’re freaking 18!” Mitt leende sjönk direkt. Avan. Genast for tankarna på annat håll, Avan var bara min vän och om han tyckte så här om min och Harrys förlovning, vad skulle då mina föräldrar tycka?
-”Answer me Madison” Det var sällan Avan använde mitt fullständiga namn, jag var van vid att han endast tilltalade mig med ”Maddielou” mitt smeknamn sedan andre klass.
-”It’s my life Avan” sa jag trött. Gårdagen hade hållit på länge, först killarnas konsert, min och Harrys förlovning, efterfest och sedan i säng med Harry. Jag vet inte ens vad klockan hade varit när vi tillslut hade somnat, halv fyra på morgonen? Jag kollade snabbt mot klockan, den var två på eftermiddagen.
-”So what? I don’t care if it’s your life, you’re E.I.G.H.T.E.E.N and it’s a mistake to get engaged at that age!” sa han och bokstaverade tydligt min ålder. Först då insåg jag att Harry inte var vid min sida utan att där istället låg en ihop vikt lapp på hans huvud kudde, jag sträckte mig och fick tag på lappen samtidigt som jag svarade Avan.
-”It’s still my life, and I love Harry, and I know this is the right decision or else I wouldn’t have said yes” min röst var långt ifrån glad. Men ett leende spred sig på läpparna när jag läste Harrys lapp: Good morning my beautiful fiancé, I’m just down and having a quick meeting, I’ll be back at 2.15 pm. Love you feature Mrs. Styles. Utan att jag hade märkt det hade Avan sagt något i luren och satt nu och skrek ifrån andra sidan.
-”Avan I love you, as a friend, and I love Harry as my future husband. You should be happy for me instead of being mad” innan han ens hann svara klickade jag på den röda telefonen. Dags för nästa livshotande samtal. Mina föräldrar måste veta.

Jag klickade sakta in min mammas nummer, i detta ögonblick ringde jag mycket hellre till min mamma än till min pappa. Det var en förlovning vi skulle prata om. När jag hade slagit in numret dröjde det ytterligare någon minut innan jag verkligen vågade klicka på ”ring upp” knappen. Snart hördes ”bip:en” och dem pågick i säkert några minuter innan telefonsvararen sattes igång.
-”Hi you’ve come to Leona Sparks cellphone, I’m on Hawaii at the moment so please leave a message!” Jag suckade djupt. Om jag inte fick tag på dem skulle dem antagligen få veta om min och Harrys förlovning via pressen eller på annat håll, och det var det sista jag ville. Vant klickade jag in min pappas nummer och ännu en gång hördes de igenkännliga bip:en.
-”Hi it’s Ron”
-”Hej pappa!” jag lät nervös. Fan också.
-”Hej hjärat! Är något på tok? Hur är det med dig och Harry? Hur är det på Nya Zealand?” Jag blinkade snabbt till, jag hade inte pratat med mina föräldrar sedan jag lämnade USA.
-”Allting är på topp, jag har till och med träffat Avan här!”
-”Avan Heartland?” sa han frågandes.
-”Yes, men skulle jag kunna få prata med er båda? Sätt på högtalaren jag har något viktigt att berätta” Jag hörde min pappa säga något till mamma och snart hördes även min mammas röst i högtalaren.
-”Hej hjärtat! Vad är det du ville berätta?”
-”Hej mamma, jo det är såhär att… Igår, under killarnas konsert så ehh…” Längre hann jag inte innan Harry kom instormande genom hotelldörren med ett stort leende på läpparna.
-”Hi, future Mrs….” jag stoppade han precis i tid innan han hann säga ”Styles” och pekade menande på telefonen. Ett tveksamt ansiktsuttryck dök upp på hans ansikte och jag tryckte upp högtalare även här.
-”Hi Harry, what did you say about future?” ekade min pappas röst och jag kollade allvarsamt på Harry, stunden var kommen.
-”Hi Mr. and Mrs. Sparks, I don’t know if this is the right way to tell you…” han gav mig en menande blick som om han ville att jag skulle fortsätta men jag skakade envist på huvudet.
-“Tell us what darling?, and please call us Leona and Ron” sa min mamma.
-“Well… yesterday during our last concert here at New Zealand… I eh… I… I asked Madison to marry me… and she said yes…” om jag hade tyckt tystnaden varit total igår, var det inget jämfört med idag.
-”Mamma, pappa?” sa jag nervöst efter några minuters tystnad. Och jag kände hur Harry kröp runt mig så att jag nu satt in lirkad i hans famn med telefonen liggandes framför oss.
-”DU SKA GIFTA DIG? MADISON LEANNE SPARKS DU ÄR FÖR HELVETE ARTON ÅR!” min pappa skrek ljudligt i telefonen och jag kröp tätare ihop med Harry. Även om Harry antagligen inte fattade ett ord av vad min pappa hade sagt förstod han att det var illa. Riktigt illa.
-”Inte nu, inte förrän om några år… pappa vi älskar varandra” han grymtade till innan min mamma tog ton.
-”I want you to hear this too Harry. Sure, you’re young, but your dad shouldn’t been acting the way he is, Madison. Your asked to marry me when we were in your age and therefore we have nothing to say to you two. But I want you to know, Madison and Harry. I love you both and I’m so happy for you” Jag log stort upp mot Harry som besvarade mitt leende.
-“Tack mamma”
-“Thank you Leona”
-“But promise me one thing, don’t get married within the next couple of years, have fun and when you’re ready for a marriage, then you can do it”
-“We promise” sa vi samtidigt innan vi möttes i en kyss.
_____________________________________________________________________

Kapitel 59 kommer ut senast kl. 18.00 idag! Förlåt för förseningen, men jag har precis kommit hem från flygplatsen!
Men medan ni väntar efter nästa kapitel så kan ni hjälpa mig med några saker inför nästa novell! Jag behöver nämligen hjälp med 3 saker, och vem passar då inte bättre att bestämma det än ni som läser novellen?

1. Vem av killarna ska spela huvudrollen? 
Ska det vara; Niall, Louis, Zayn, Liam eller Harry igen?

2. Vad ska huvudpersonen heta?
Måste vara ett "engelskt/amerikanskt" namn! Behöver förslag på både för -och efternamn!
Kommentera gärna med många olika namnförslag! 

3. Vilken "tjejkändis" ska spela huvudrollen?
Skriv er favorit tjejkändis/tjejidol som ni vill novellen ska handla om!

Kan lika bra ta chansen och tacka för allt ert stöd, ni skriver så himla fina saker till en så man blir tårögd! TACK! ❤

Det var sista dagen som vi skulle spendera på Nya Zealand. Under gårdagen hade jag spenderat tid med Avan, Lexie och resten av tjejerna och Avans kompisar eftersom killarna hade haft fullt upp med genrep och repetitioner för dagens föreställning. Trots att jag visste att Harry inte gillade att jag umgicks med Avan, förstod han att detta kanske var sista gången jag såg honom, på länge. Men idag hade jag bestämt mig för att spendera all tid som det var möjligt tillsammans med Harry och till min förvåning hade Avan inte sagt emot. Antagligen förstod han att det han hade gjort mot Harry, och mig, var oacceptabelt.

Med två brickor fyllda med sammanlagt 10 kaffekoppar höll jag nu på att försöka finna min väg genom arenan. Trots att jag hade varit på några av killarnas konserter innan, okej en, så hade jag aldrig fått uppleva det på det här sättet. Överallt fanns där människor som sprang med mikrofoner, högtalare, stativ, scenställningar, precis allting forslades fram och tillbaka genom de miljontals gångarna som fanns backstage. Och jag kunde inte hjälpa att bli fascinerad. Även om mitt lokalsinne i normala fall brukade vara på topp, åtminstone när jag befann mig ute på vidderna i Tennessee, så var mitt lokalsinne uselt när det kom till att försöka hitta till killarnas loge och efter tio minuters virvlande fram och tillbaka genom antagligen samma gångar stötte jag tillslut ihop med Liam.
-”There you are! We were wondering if you got lost or something?” När han mötte min förvirrade blick kom ett lätt skratt ur hans mun –”I guess you were lost, right?” Jag nickade som svar och Liam tog snabbt brickan från min vänstra hand och la sedan sin arm om mig och började guida mig genom gångarna. Tillslut började mitt sinne känna igen sig och de vita väggarna med dörrar var nu utbytta mot de gråa väggarna jag tidigare befunnit mig vid.
-”Thanks Liam, I really thought I would find my way back by myself” sa jag.
-“Haha told you someone should have followed you to the cafeteria. It’s never easy to find the right way in such a huge arena” han for med blicken längs med gången som delades av om vartannat och jag fattade inte hur ens Liam kunde hitta här. Snart tryckte han upp dörren där det stod ”One Direction” på och det vita rummet med de svarta möblerna uppenbarades framför mig. Jag gick fram till bordet och ställde ner brickan med de fyra kaffekopparna och Liam gjorde likadant, jag hann med nöd och näppe rycka åt mig en innan brickorna var tomma. Jag skrattade lätt åt dem innan min blick for över rummet.
-”Where’s Harry and Zayn?” sa jag med blicken riktad mot Louis. Han ryckte lätt på axlarna innan han tog kaffekoppen mot läpparna.
-”They left about one and a half hour ago” svarade Niall istället. Jag älskade hans irländska accent och avundades nästintill Lexie som fick vakna upp till den varje morgon.
-”One and a half hour? How long have I’ve been gone then? They were still here when I left?!” sa jag och fokuserade blicken på Lexie istället eftersom både Louis och Niall var upptagna med att sörpla i sig sitt kaffe. Jag slog mig ner på armstödet på fåtöljen Liam satt i innan jag förde min kopp mot munnen och lät den halvljumna drycken trilla ner i min hals i väntan på svar.
-”You’ve been gone for like two hours. You’ve must been really lost out there, and the coffee is almost cold” sa Lexie och skakade lätt på drycken.
-“Sorry it’s not so easy you know… There’s like a thousand different directions to choose out there!” sa jag med en lätt nick mot dörren.

Plötsligt flyger dörren upp och in kommer Zayn och Harry med ett glatt leende på läpparna. Man märker direkt att det är något dem egentligen inte borde ha gjort eftersom dem har varit borta i över tre timmar och det snart är dags för föreställning.
-”Where have you guys been?” sa jag så fort dem kom innanför dörren. Dem utbyter en snabb blick mellan varandra innan Harry fäster sin blick i mig.
-”Nothing, really” sa han och ler ett så oskyldigt leende som han möjligtvis kan försöka få fram. Jag suckar samtidigt som jag skakar på huvudet och tar de få stegen fram till honom.
-”You and Zayn have been gone for like three hours, the other boys are already dressed and ready to go and Paul have searched everywhere for you. I know you’re lying when you say “nothing” Harry” jag gav han en menande blick innan jag placerade mina händer på hans överarmar för att sedan luta mig in för en kyss. Men precis när min vänsterarm nuddar hans högra reagerar han som om han trampat på ett spik och backar genast tre steg bakåt samtidigt som han lägger en nästintill beskyddande hand på sin överarm. Jag kollar undrandes på honom innan jag hör Zayns höga skratt i bakgrunden. Snabbt snurrar jag runt och ser hur Zayn står och gapflabbar med handen tryckt över munnen samtidigt som en av deras stylister står och fixar hans hår.
-”Harry, what’s going on?” sa jag och kollar menande på honom. Innan jag går fram till honom och drar av hans långärmade tröja. Runt hans högra arm sitter det något som liknar ett stort plåster eller bandage och jag förstår direkt vad det är han har gjort.
-”Don’t tell me you’ve got a new meaningless tattoo!” sa jag med ögonen fixerade på hans bandage. Han började genast skruva sig på sig, men tillslut mötte han min blick.
-”It’s not what it looks like Mads” sa han och drog tröjan ur mina händer och trädde på sig den igen och skylde därmed sina bara bringa som ännu en gång hade fått något inpräntat på sig. Jag visste inte om jag gillade det eller inte, visst det var hans kropp men jag hade inte varit beredd på att han skulle gå och skaffa sig fler tatueringar. Det hade räckt med dem 24 han redan hade. Jag skakade på huvudet åt hans kommentar.
-”Okay… what have you tattooed on your body now then?” Ännu en gång kom det oskyldiga leendet över hans läppar och jag visste att han inte skulle säga det till mig. Jag suckade och slog mig ner i soffan där resten av gänget satt och hade spänt följt vår konversation.
-”I will tell you Mads, but not right now” han log mot mig innan han blev iväg puttad av stylisterna.

Kvällen som kom var helt underbar, klockan hade precis slagit nio vilket innebar att konserten hade hållit på i en timme. Trots att jag redan hade sett en var det något helt annat att se den backstage, följa killarnas rörelser till det allra minsta och följa Pauls och resten av crewets hänvisande ord när det var något som skulle göras. Samtidigt som alla fansen skrek hysteriskt. Det var en känsla jag förmodligen aldrig skulle glömma. Precis när jag hade kommit tillbaka efter att ha letat upp en vattenflaska hörde jag hur tyst det lät från scenen och publiken. Jag satte mig tillrätta på platsen som hade blivit tilldelad till mig och koncentrerade mig på killarnas röster. Men snart märkte jag hur resten av killarna kom av scenen och att det endast var Harry som fanns kvar ute på den, min blick for med en frågande blick på de fyra killarna som alla stod och hånlog åt mig innan Harrys röst hördes i mikrofonen.
-”As you all now, my beautiful girlfriend Madison is with us backstage today” sa han och jag kände hur jag själv höll andan, vad höll killen på med? Min blick flackade ännu en gång mot killarna som hade slagit sig ner på ett par stolar och nu satt lika spänt som jag och lyssnade på Harrys ord. Ett jubel bröt ut bland publiken när Harry hade uttalat meningen, men lika snabbt föll dem i tystnad, precis som om dem visste att Harry hade något viktigt att berätta.
-”And I would love her to come up on stage with me, now” Jag såg hur Harry vände sig om och kollade rakt på mig samtidigt som ett stort leende lös på hans läppar. Jag kollade förvirrat på honom och skakade bestämt på huvudet och sjönk så långt ner i stolen som det var möjligt. Men snart kände jag hur Louis tog tag runt min midja och bar ut mig på scenen.
-”Louis, no, let me down now!” viskade jag envist men nervöst i hans öra.
-”Sorry but you will thank me later, I promsie you” viskade han glatt tillbaka och jag kände direkt hur nervositeten steg inom mig i samma takt som Louis stegade ut på scenen. Jag hade aldrig varit på en scen innan, ännu mindre stått inför en publik. Jag hatade för guds skull att läsa upp saker inför ens klass! Med en smäll satte Louis ner mig på mina fötter och jag kände publikens tysta och spända blickar riktas mot mig. Innan Louis gick av scenen räckte han mig en mikrofon och jag kollade frågandes på den innan han tryckte den i min famn. Vad skulle jag med en mick till?
-”Hi babe” sa Harry och log stort innan han fattade min hand. Jag försökte le tillbaka men jag hade scenskräck och Harry visste om det.
-”You’re so gonna get for this later” hyssjade jag mot honom. Publiken föll ut i en liten skratt attack och först då märkte jag att micken var på. Harry skrattade lätt mot mig innan han tystade ner publiken, tredje gången för ikväll.
-”You asked me a couple of hours ago, why I had tattooed me again. You remember?” Jag nickade som svar och kollade menandes på bandaget som nu var synligt då han bar en vit t-shirt.
-”Then you probably remember that I wasn’t willing to show you what I had tattooed?” Jag nickade ännu en gång som svar, oförmögen att säga ett ord. Han drog försiktigt av bandaget som var fastklistrat med hjälp av några tejpbitar och snart syntes tatueringen tydligt på hans högra arm.
-”You’ve tattooed todays date? WHY?!” Trots att jag hade scenskräck försvann den i samma stund Harry hade ryckt av sig bandaget och jag stirrade på den fortfarande lite röda tatueringen. Dagens datum, 12/12/12. –”Because it’s like the only time it will actually be 12/12/12? Why did you do that tattoo Harry? Is something special happen today?” Jag brydde mig inte längre om publiken, jag hörde klart och tydligt några bu:ande men även några lät som om dem höll med mig. Harry kollade glatt på mig innan han drog mig in i sin famn. Men lika snabbt som han hade dragit in mig backade han ett steg och föll ner på sitt ena knä. Jag kollade undrandes på honom.
-”I did that tattoo, because it will probably be the most meaningful tattoo of them all” Han stoppade ner handen i sin jeansficka och drog ut en liten ask. Jag höll andan, detta hände inte. Samtidigt som han öppnade den sammetsblå asken och en silvrig ring uppenbarades uttalade han orden långsamt, med en betydelse bakom varje ord.
-“I know we’ve had our rough times, some of them only a couple of days ago. And I know we’re young. But I know that you’re the one. You’re the melody to all of my songs, you’re the sugar in my tee, you’re the stars to my moon. You’re my everything. We don’t have to marry us today or tomorrow or within the next few years. But I want to know that you’re only mine and no one elses. So Madison Leanne Sparks, will you marry me… someday?”
______________________________________________________________________
Vad tror ni Madison kommer svara? Ja/Nej? Kommentera! 

Jag vaknade långt innan Harry, jag vet inte om det berodde på att jetlagen fortfarande satt i eller om det var för att jag i normala fall vaknade tidigt. Men med det lilla ljuset som hade lyckats tränga sig in genom de få centimetrarna som skildes åt mellan de vinröda gardinerna föll det nu en klar ljusstråle över Harry. Jag studerade hans ansiktsdrag, följde konturen av hans käkben ner till de fyllda läpparna som var glest öppna med min blick. Täcket låg precis vid byxlinningen på honom och visade hans bara bringa. Det var först då jag verkligen kollade på hans tatueringar, verkligen såg dem. De två svalorna som var på vars en sida om bröstkorgen, de många tatueringarna som föreställde allt ifrån fågelburar till stjärnor och meningar. Jag studerade dem noga, varje inpräntad linje som aldrig skulle försvinna från hans hud. Han hade många tatueringar, samanlagt 24, om jag hade räknat rätt. Och om sanningen skulle fram förstod jag inte meningen bakom någon av dem. Avan hade haft rätt att jag aldrig hade gillat killar, eller tjejer, med tatueringar. Men på Harry kunde jag inte se något fel med det., inte på Zayn eller resten av killarna heller. Jag fann direkt min favorit. Den lagom stora stjärnan som fanns på underdelen av hans vänstra arm. Snart gick hans innan så rytmiska andning in i ett djupt andetag och jag förstod att han hade vaknat. Jag flyttade mig genast någon decimeter bort så att det inte skulle se ut som at jag var värsta stalkern som iakttog honom medan han sov. Men när jag började flytta på mig öppnade hans ögon och ett glatt leende formades på hans läppar, jag kände hur även mitt sprack upp i ett leende och avbröt min flyttning ifrån honom och kröp in i hans öppna famn.
-”Goodmorning” mumlade han tyst fram samtidigt som hans läppar sökte sig mot mina. Jag lutade huvudet uppåt och vi möttes i en lätt kyss.
-”Morning” svarade jag honom när kyssen var avklarad.
-”You sound alert, been up for a long time?” sa Harry och smekte lätt min arm med sina fingertoppar. Jag rös av välbehag. Jag nickade lätt mot honom som svar.
-”So you’ve been stalking me?” ett brett flin spred sig över hans läppar innan han kysste mig på kinden. Jag kände direkt hur rodnaden steg på mina kinder.
-”You did, didn’t you?! So what did you check out while I was asleep?” han skrattade lätt innan han blinkade mot mig. Jag suckade och skakade på huvudet innan jag pekade på svalorna på hans bröst.
-”I checked out you tattoos”
-”Really?” sa Harry. Jag nickade innan jag svarade honom och drog mitt pekfinger längs med kanterna på den svart vita svalan.
-”I’ve been trying to figure out what all your 24 tattoos mean” ett lätt skratt kom ur hans mun innan han placerade sina läppar på min panna och drog mig närmare sig.
-”Then let me explain” sa han och hasade sig upp i sittandes ställning med kudden som ryggstöd. Jag följde honom och satte mig likadant. Han kollade ner på sitt bara bröst innan han pekade på dem två svalorna som jag tidigare studerat.
-”These two I tattooed because they... eh... symbolize flying for me, and we fly a lot” ett skratt kom ur min mun. Var han seriös? Han kollade misstroget på mig innan han sprack upp i ett leende.
-”What?” sa han.
-”If that is your ”meaning” behind those two I’m not sure I wanna hear the rest” sa jag och pekade på fåglarna. –“But I really like the star, so that one I wanna hear about” fortsatte jag. Han kollade ner på sin underarm innan han mötte min nyfikna blick.
-”Glad you like it. That one was actually the first tattoo I ever got. And it symbolize One Direction, five corners for five boys” han log medan han berättade och jag kunde inte låta bli att även jag få fram ett leende på läpparna.
-”That was actually really cute. And it was a true meaning about it” han drog in mig i sin famn igen.
-“But I seriously don’t think you should get any more tattoos” fortsatte jag och kollade ner på armen jag låg lutad mot. Han skrattade lätt innan han åter la en kyss på min panna.

Eftersom vi hade vaknat tidigt även idag, var vi först ner till frukosten ännu en gång, nästan i alla fall. När vi precis kom in genom restaurangdörren såg vi Paul sitta med pannkakor, rostat bröd och juice framför sig samtidigt som han läste tidningen. Vi gick direkt bort och plockade på oss mat innan vi slog oss ner på varsin sida om honom. Han tittade genast upp från tidningen.
-”Goodmorning, Harry, Madison” sa han samtidigt som han vek ihop tidningen och tog en klunk av sin apelsinjuice.
-”Goodmorning” sa jag och Harry i kör.
-”You two seems to be happy today?” han kollade förrvirrat på oss innan den igen kännande ringsignalen kom från min telefon. Jag plockade snabbt upp den ur fickan och mitt innan så glada leende sjönk ner till något som måste liknat en grimas mellan glädje och besvikelse.
-”Who is it?” sa Harry. Han visste mycket väl vem det var, Avan Heartland. Jag kollade upp från telefonen innan jag vände skärmen mot honom. En grimas kom över hans ansikte innan han tryckte in en bit av sitt rostade bröd i munnen. Jag ville svara Avan, men samtidigt visste jag att han hade ljugit för Harry, och det var inget jag tolererade från någon av mina vänner.
-”Are you going to answer that?” sa Paul och kollade mellan mig och Harry. Jag nickade nästintill obemärkt innan jag reste på mig och gick bort mot toaletterna. Jag skulle inte klara av att sitta med Harrys blick riktad mot mig under samtalet.
-”Hi, how are you?” sa en glad röst ifrån andra sidan så fort jag hade tryckt telefonen mot örat. Jag kunde tydligt höra fåglar, människor som skrek och vattnet som kom inrullande över strandkanten.
-”Hi” svarade jag honom, kort och enkelt. Jag var besviken på honom och han förtjänade mitt korta svar.
-”Something wrong Maddielou?” hans röst hade förvandlats från glad till orolig och jag suckade tungt.
-”Why were you lying to Harry?”
-”I just had some fun with him Mads, nothing to be mad about” skrattade han lågmält fram.
-“I’m not mad, I’m disappointed on you. A best friend would never do that. I guessed you’ve changed, because the old Avan would just wanted me to be happy” sa jag med bestämd röst. Han var tyst en lång stund innan han harklade sig.
-“I have changed? What about you? Boybands and tattoos? You’re not the Madison I got to know eleven years ago” hans röst var även den bestämd men det fanns en ton av sorgsenhet i den.
-”Avan… people change. I’m still the same Madison, I just like other things now. But I haven’t change when it comes to how best friends act and treats each other. And that’s where you have changed”
-“I’m sorry Mads. You know I’ve always had feelings for you…” jag svarade honom inte utan en lätt tystnad la sig åter mellan oss, innan han tillslut tog ton igen.
-”I’m sorry. Can we just start over? I miss my best friend” jag var tveksam till det, skulle han få för sig att såra Harry igen? Men innerst inne visste jag att jag saknade honom. Han hade trots allt varit min första riktiga vän.

-”Yes we can…” sa jag och innan jag ens hade hunnit avsluta meningen kom ett glädje tjut från hans mun –”But, promise me you’ll never hurt Harry again” sa jag med bestämd röst.
-”I promise”
-”Good”
____________________________________________________________________
OBS! LÄS DETTA!
Vet att detta kapitlet var otroligt händelselöst osv. och det beror på att jag har börjat få slut på idéer som kan inträffa mellan Madison och Harry, känns som det mesta har hänt. Och jag har istället börjat fundera på en mängd olika saker inför NÄSTA novell. 
Så min fråga till er är; Är ni redo för att "They don't know about us" novellen är på väg mot ett slut? Eller vill ni ha mer? Vet att jag har sagt att det skulle komma runt 80 kapitel, men tror inte det kommer bli det pga av min idébrist. Har dock några saker jag vill ska hända innan TDKAU tar slut så några kapitel till kommer det allt! Men räkna mellan 60-70 kapitel åtminstone!

Jag stod som förlamad, jag kunde inte för fem öre förstå vad Harry menade. ”I thought I was your first boyfriend. Turns out Avan was”, de sista orden Harry hade uttalat flög runt som i ett förvirrat virrvarr runt, runt och runt i mitt huvud. Avan hade aldrig varit min pojkvän, var hade han fått det ifrån?
-”Hey Mads, what are you doing?” sa Louis och klappade lätt till mig på axeln. Utan att jag hade märkt det hade hela gänget inklusive Avan och hans tre kompisar kommit upp bakom mig.
-”Ehm… I was just watching the beautiful view” sa jag förvirrat. Louis märkte att något inte stämde och kollade med en orolig blick på mig. Snabbt skakade jag på huvudet och log mot honom. Louis skulle inte behöva bli inblandad i detta. Vad nu ”detta” var för något. Han släppte mig med blicken och vände sig om mot Liam som hade sagt något till honom. Jag släppte ut en lättnad suck. Vi började bege oss mot bilen, min blick sökte runt hela parkeringen i hopp om att få se Harry stå någonstans så att jag skulle kunna tala med honom. Men efter en ordentlig genomsökning fastnade min blick på den svarta bilens framsäte. Paul som satt bakom ratten log och vinkade glatt mot oss vilket gjorde att hela gruppen vinkade tillbaka innan dem glatt började gå, småskrattandes, mot bilen. Jag själv hade knappt lagt märke till Paul, min blick hade fastnat på personen i passagerarsätet, som med sänkt huvud kollade ner i telefonen. ”Great” muttrade jag, nu skulle jag inte ens ha chansen att prata lågmält med honom i bilen eftersom han hade intagit passagerarsätet. Allt skulle få vänta tills vi kom till hotellet. Jag följde sakta efter gruppen som höll på att hoppa in i bilen en efter en, fortfarande med min blick riktad åt Harrys håll. Men innan jag skulle ta det avslutande steget som skulle leda till att jag satte mig ner i sätet bakom Harry, tog någon tag runt min handled och mitt förvirrade tillstånd bröts upp. Avan mötte min blick och jag hoppade med ett lätt steg ner från bilen igen.
-”You thought you could leave without saying goodbye?” sa han och halvlog mot mig.
-“Sorry, I was thinking about something else” sa jag och log oskyldigt mot honom innan jag klev in i hans öppna famn och kramade om honom.
-”What did you say to Harry?” viskade jag tyst i hans öra, i hopp om att endast han skulle vara den som hörde.Men han stelnade varken till i kroppen av min fråga, eller svarade på den istället avsluade han kramen och kollade förvirrat på mig. Under alla år jag känt honom gav han mig endast den blicken när han inte förstod något. Jag suckade och ryckte på axlarna som för att skaka bort det jag precis sagt.
-”So how long do you stay here?” sa Avan och log ännu en gång mot mig. Jag märkte att dem andra i bilen satt och lyssnade på vad vi sa och jag gav Harry en snabb blick. Han hade suttit och iakttagit oss hela tiden men så fort våra blickar möttes flög hans blick ner i mobilen igen. Jag suckade djupt.
-”Only till Wednesday” svarade jag honom och kände en djup sorg inom mig, jag hade precis träffat min bästavän för första gången på fyra år och så skulle vi bara stanna här i tre dagar till.  
-”Wow. That was a quick visit” sa Avan bekymrat. Snart plockade han upp sin telefon och verkade leta efter något i den. Snart verkade han ha hittat det han letade efter och visade mig skärmen. Klart och tydligt stod där ”Maddielou Sparkssssii” och undertill mitt telefonnummer. Jag skrattade tyst vid synen av mitt gamla smeknamn. Att han hade kvar det, efter alla dessa år.
-”Is this still you number?” sa han och skrattade tyst, antagligen av samma anledning som jag precis hade skrattat. Jag nickade innan jag ännu en gång klev in i hans famn, och kramade honom hejdå. Innan jag tog ett steg bakåt la en snabb kyss på min panna och log mot mig. 
-”I’ll call you!” sa Avan medan jag hoppade in i bilen. Jag nickade som svar innan Liam stängde dörren och Paul satte igång motorn. Återfunnen bästis, check. Nu var det endast det oförstående problemet med Harry som återstod.

Under hela bilfärden hade Harry suttit med huvudet ner i telefonen, och inte sagt ett ljud. Jag hade endast suttit och iakttagit honom i väntan på att han skulle säga något. Men inget. Lika tyst hade det varit under hissturen upp till sjunde våningen och ända in på mitt och Harrys rum. Dem andra i gänget hade pratat på precis som innan. Precis som det inte var något fel mellan mig och Harry. Men precis när vi kommit innanför dörren hade jag inte mer än öppnat munnen innan han hade låst in sig på toaletten. Jag stod nu och kollade förvånat på den stängda dörren, som nästintill hade slagits igen rakt framför ansiktet på mig. Jag klädde av mig mina converse, shorts och linne så att jag stod i bikinin, innan jag svepte en handduk om mig. Var det någonstans man kunde fundera så var det i duschen och eftersom Harry verkade oförmögen att prata, passade det utmärkt. Även om det inte var en "svit" vi bodde i hade rummet ändå två toaletter så medan Harry hade ockuperat den ena toaletten tog jag den andra.

Jag vet inte hur länge jag stod i duschen och tänkte igenom dagen som gått. Jag raddade upp en kort lista mellan vad som hade gått bra jämtemot dåligt under dagens lopp, i ett tappert försök att lista ut vad som hade gjort Harry förbannad. Först och främst var det dem goda nyheterna:
- Dagen hade börjat perfekt, med pannkakor till frukost och kyss på en vykortsplats.
- Jag hade hittat min bästis.
- Jag hade lärt mig surfa.
Sen var det dem dåliga och oförståeliga sakerna som hade hänt:
- Harry hade blivit sur/arg under tiden som vi surfade.
Det var den enda saken som faktiskt hade gått dåligt under dagen när jag nu tänkte efter. Medan det varma vattnet rann längs med min bara kropp tänkte hjärnan så att det knakade. Den enda som hade varit med Harry under tiden vi andra surfade var Avan. Och han hade inte förstått ett ord av vad jag menade när jag frågade honom. Jag hade känt han i sju år, jag kände honom utan och innan. Det kvittade om vi hade varit ifrån varandra i fyra år, jag kände honom fortfarande. Jag klev ur duschen och drog på mig min pyjamas som bestod av en av Harrys tröjor, innan jag öppnade dörren ut mot sovrummet. Det var mörkt. Mörkt som in i graven. Inte en enda lampa var tänd och jag kunde tydligt se Harrys kontur ligga insvept i täcket så nära den vänstra sängkanten som möjligt på grund av det starka ljuset från toaletten. En suck for ur mig medan jag stängde lampan och försökte treva mig fram till sängen. Med en försiktig duns satte jag mig ner på den ännu obäddade sänghalvan och tände lampan som stod placerad på nattduksbordet.
-”Harry we need to talk” sa jag bestämt och vände mig om så att jag satt med benen hopvikta under mig och med blicken fäst på hans ryggtavla. Sakta snurrade han runt så att han låg på rygg. Jag kunde tydligt se, trots mörkret, att han hade gråtit. Genast sjönk mitt förvirrade temperament till orolighet och jag la mig snabbt ner bredvid honom.
-”Harry, what’s happend” sa jag, min röst lät orolig och nästintill gråtfärdig och med ens flyttades Harrys blick från taket mot mig. Han stödde sig mot händerna så att han satt upp, lutad mot sänggaveln. Jag följde hans placering och satte mig likadant. Jag skulle precis fläta in min hand i hans när han uttalade sig, för första gången sedan stranden.
-”Is it true?” sa han och kollade intensivt på mig. Min orolighet utbyttes ännu en gång mot förvirring.
-”What do you mean?”
-”Is it true… that you and Avan had sex?” sa han utan att släppa mig med blicken. Jag kollade med gapande mun mot honom.
-”What the hell are you saying?” sa jag som svar. Det hela kom antagligen ut en aning mer aggressivt än vad jag hade tänkt mig, men bara tanken på det hela var absurd. Var hade han fått det ifrån?
-”So it is true? You and Avan were more than just friends. And maybe you still are? I saw you with him on the beach Mads. Don’t lie to me” hans ord var snabba och aggressica samtidigt som det fanns en ton av sorgsenhet och med ett ryck for han upp från sängen och stegade bort mot dörren.
-”Harry! What? Where are you going? Wait!” men efter en ljudlig smäll med dörren, var det endast jag kvar i det mörka hotellrummet.
_____________________________________________________________________
Uh oh, trouble in paradise...
Kommentera mera! :)

 

Vet att dem flesta av er antagligen redan sett den, men eftersom vi ska försöka klå 24h rekordet så är det bara att kolla om och om och om och om igen! 
______________________________________________________________________
Kapitel 54 kommer ut kl. 11.00! Kan lova att det blir ännu mer drama! :)
För er som inte har läst kap. 53 så ligger det nedanför! 

-”Who’s Avan?” sa jag och kollade runt på killarna och Danielle, Perrie och Eleanor. Men allt jag fick tillbaka var ryckningar på axlarna. Jag iakttog trion som låg i sanden och pratade och skrattade glatt. Jag hade absolut inte gillat åsynen av Madison med handen invävd i någon annan killes. Jag visste att min svartsjuka hade ställt till det många gånger så jag försökte hålla mig lugn, men även om utsidan strålade av lugnhet, kokade jag av frustration på insidan. Jag hatade att vara ovetandes om saker. Speciellt saker som inkluderar att ens tjej håller handen med någon lång mörkhårig barbröstad kille. Jag hann inte tänka mycket längre innan jag märkte att tystnaden hade lagt sig bland den nyförenade trion och att dem nu stod och kollade mot vårt håll. Fortfarande en aningen irriterad försökte jag behärska det och låta lugnet svepa över mig medan jag reste mig upp tätt följd av resten av gänget för att gå dem till mötes.
-”Avan this is my friends Danielle, Liam, Louis, Eleanor, Niall, Perrie and my boyfriend Harry” sa Madison när vi hade kommit fram och medan hon uttalade orden tog var och en och hälsade på Avan. När hon hade uttalat ordet ”pojkvän” och sedan nickat mot mitt håll kom ett leende över mig och samtidigt som jag greppade tag runt Madisons midja och drog henne därmed ifrån killen som tydligen hette Avan, innan jag skakade hans hand.
-”Your boyfriend?” sa han och kollade först på Madison innan hans blick åter vändes mot mig. Tonen i hans röst hade varit allt annat än glad, mer förbluffad och en aningen förolämpande.
-”Yes, her boyfriend” sa jag med den lugnaste rösten jag kunde framkalla, trots att min insida blixtrade av hat. Jag gillade inte den här killen.
-”Since when did you start to like guys with tattoos Madison? You’ve always hated tattoos!” sa Avan och kollade på min bara bringa och armar. Jag kände mig direkt obekväm och oförstående. Madison hade aldrig sagt ett ljud om mina tatueringar. Men innan någon av oss han säga något hade han tagit till ton igen.
-”And if I’m right, you guys are One Direction?” sa han frågandes och fick bekräftande nickar från oss alla innan han fortsatte –”Since when did you start to like boybands? You can’t possible have changed that much in just four years” Det verkade som om det bara var jag som hade märkt tonen i rösten för alla började skratta efter hans sista uttalande, alla förutom jag.
-”Well she wasn’t very fond of us in the beginning” sa Louis och rufsade till Madisons redan bångstyriga hår som var fyllt av sand och saltvatten. Hon skrattade tyst innan hon mötte min blick och log. Jag log försiktigt tillbaka till henne.
-”Avan, I still hate Backstreet Boys, and as Louis said; I didn’t like these boys in the beginning. But now they are my life, especially one of them” jag kollade ner på henne och mötte hennes blåa ögon som log med både kropp och själ. Jag böjde mig ner mot henne och mötte henne i en lätt kyss innan ett harklande avbröt oss.
-”Haha okay, but what about the tattoos? You strictly told me to not do one when I wanted to?” sa Avan och jag la direkt märke till den djupa avundsjukan i hans röst. Jag började le innan jag vände mig mot Madison, även jag var nyfiken på det svaret.
-”Well… I don’t know, Harry already had these tattoos when I met him and you didn’t?” Hon log försiktigt innan hon kollade upp och mötte Avans blick. En skymt av irritation syntes i hans ögon innan den övergick på enbart några sekunder till glädje.
-”Well I’m just so glad that you guys are here!” sa han och kollade menande mellan Lexie och Madison. Så fort han hade uttalat sig klev Madison bort från mig och kramade om honom hårt. Ännu en gång fylldes min kropp av avundsjuka, och när Avans blick mötte min lös den av stolthet. Det gjorde ont i hjärtat på mig, jag gillade inte synen av min flickvän iförd endast bikini stå tryckt mot den där Avans bara bringa. Jag hatade det.

Efter en halvtimme av snack trion emellan hade Madison och resten av gänget velat prova på att surfa. Avan hade varit mer än hjälpsam och kallat dit sina kompisar som hade instruerat och visat dem allt dem behövde innan dem hade följt med dem bort till kiosken där man tydligen kunde hyra surfingbrädor. Snart var hela gänget ute och flöt på havet medan jag och Avan satt själva kvar bland våra saker. Med blicken ut mot havet följde jag Madisons kämpande försök när hon om och om igen trillade av surfingbrädan innan hon lika snabbt var uppe på den igen. Hon var en kämpe den tjejen. Trots att vi hade suttit och pratat med Avan hade vi inte fått reda på någonting om honom, och det störde mig enda in i själen. Hur mycket jag än ville tro på att han var en bra kille ville inte mitt hjärta eller hjärna hålla med om det.
-”So you’re Madisons boyfriend?” sa Avan med en bossig röst, och bröt därmed tystnaden som hade härjat kring oss. Han vände sin blick mot mig innan jag mötte hans blick och nickade.
-”Yes I am” svarade jag honom. Tystnaden tog över nästintill direkt efter hans fråga och mitt svar och snart hördes åter igen gruppens skrik ute på havet och vågornas ljud när dem träffade strandkanten.
-”And who are you?” kom det ur min mun. Frågan måste ha låtit dum i hans öron för ett brett flin la sig på hans läppar.
-”I was Madisons first friend… and her first boyfriend” min frågande blick utbyttes mot en irriterad innan jag med så stadig röst som möjligt sa;
-”She told me I was her first boyfriend”
-”Well we were never ”official” but she was the first girl I kissed and I was her first so yeah you know” sa han och vickade lätt på ögonbrynen. Han kunde omöjligt mena att dem hade haft sex? Jag kunde tydligt komma ihåg Madisons ord första gången vi skulle ha det ”Harry this is my first time” hade hon sagt. Men visst hade hon varit bra för att det skulle vara första gången? Eller inbillade jag mig bara? Utan ett ord reste jag på mig och började packa ihop mina saker innan jag började stega bort mot grusgången som ledde upp mot bilen och Paul.
-”What is it loverboy? You didn’t think we had done it?” ett ljudligt skratt for över hans läppar och jag stegade irriterat iväg.

-”Where is Harry going?” sa jag flämtande när jag kommit upp med den tunga surfingbrädan i mina händer till Avan och sakerna, med blicken riktad mot Harrys ryggtavla som precis hann försvinna när jag nådde fram till Avan. Jag log glatt mot honom medan jag tryckte ner surfingbrädan i sanden så långt ner som jag kunde och drog bort mitt blöta hår från ögonen.
-”He was following some girls up to the parking lot” sa Avan och log glatt tillbaka mot mig.
-”I just think he went up to talk to Paul” sa jag fundersamt innan jag med en smäll satte mig ner bredvid honom och lät den varma sanden omfamna mina fötter medan jag tryckte ner dem i sanden. Himlen hade börjat skymta i den rosa/orangea färgen och man kunde se i horisonten att solen var på väg ner och att månen höll på att gå upp. Vi hade säkert surfat i över fyra timmar och resten av gänget höll fortfarande på.
-”Maybe, but there were definitely some girls he talked to on his way up” han log mot mig och jag besvarade det. Bara för att Harry pratade med några tjejer betydde det inte att han tänkte hooka dem.
-”I didn’t mean to make you upset Maddielou. I’m just telling you the truth, like I always do” han la en arm om mig och jag lutade mig vant in i hans famn. Jag hade saknat min bästis. Även om jag hade svårt att tro på det han just berättat för mig. Efter en kvart hördes ett harklande bakom oss och jag vände på huvudet för att se vem det var. Harry stod och kollade på oss med huvudet ner i marken så att lockarna stod åt alla håll och händerna ner i fickorna.
-”We’re about to go home, tell the others” mumlade han fram. Och innan jag ens hade hunnit resa mig upp, försvann han uppför grusstigen igen.
-”What’s his problem?” sa Avan och kollade frågandes på mig. Jag skakade på huvudet och reste mig upp.
-”Tell the others that we’re heading home” skrek jag mot Avan samtidigt som jag började springa upp längs gången för att försöka hinna ikapp Harry.

-”Harry stop!!” skrek jag andfått när han var en meter ifrån mig. Han stannade och vände sig sakta om mot mig, fortfarande med huvudet riktat neråt och med händerna i sina fickor.
-”What’s wrong?” sa jag samtidigt som jag saktade in och la mina armar runt honom. Sakta vände han upp huvudet och kollade rakt in i mina ögon. Hans gröna ögon var tårfyllda.
-”You tell me what’s wrong. I thought I was your first boyfriend. Turns out Avan was” sa han innan han vände på klacken och började demonstrativt gå mot bilen och Paul. Kvar stod jag, häpnad och förvirrad. 
_____________________________________________________________________
Kommentera mera! 
Vad tycker ni om Avan egentligen? 

Från Anonym:
Hur gammal är du?
Jag är född 1994 så jag är 18 år och blir alltså 19 i augusti.

Hur fick du idén till novellen?
Jag har läst en mängd One Direction relaterade noveller och jag har alltid varit lika sugen på att skriva en egen. Så en dag satte jag mig ner och började skriva vilket resulterade till att bli början på ”They don’t know about us”.

Kommer du att fortsätta skriva efter denna? (Du måste för du är så himla bra på det)
Först och främst tack :’) Faktiskt så har jag gillat att skriva mycket mer än jag till en början trodde att jag skulle göra, så ja jag kommer fortsätta skriva. Men mellan perioden 9 mars – 31 mars kommer det vara uppehåll då jag ska till Thailand för att jobba som volontär på ett skolhem. Så vet inte riktigt hur jag ska göra för tillfället, vi får se :) Men självklart vill jag fortsätta skriva!

Om man vill bli bättre på att skriva, på både engelska och svenska, vad ska man tänka på?
Oj svår fråga. Först och främst bör du tänka på att stava så korrekt som möjligt, själv tycker jag novellen blir tusen gånger bättre om man faktiskt kan läsa vad som står där! Sen är det bara att öva upp sin engelska för att kunna klara av att använda sig av det i sin novell.

Gillar du hästar? Är det därför du skrev om det? Fast jag gillar det i alla fall ;)
Jag älskar hästar, red i sammanlagt tio år innan jag slutade när jag började nian. Sen om det var därför jag skrev om det vet jag inte riktigt, antar att det var det första som kom upp i min hjärna ;)
Från Linda:
Hur lång kommer novellen att bli?
Med tanke på att det kommer ut ett kapitel nästan varje dag kommer den nog bli rätt lång, kanske runt 80 kapitel? Beror helt och hållet på hur många idéer och hur mycket inspiration jag får under tiden!

Hur länge har du varit ett fan av killarna?
Jag har varit ett fan sedan våren 2011, då jag ”hittade” killarna på YouTube och sedan dess har jag varit fast!

Läser du några noveller om killarna? Vilka i så fall?
Som sagt så har jag läst en mängd noveller, men när jag började skriva en egen hade jag inte ”tid” till att läsa andras, utan blev besatt av min egen, hehe. Men dem jag läste innan var: hazzay.blogg.se, stolemyhearttonight.blogg.se och smilemeaway.blogg.se.

Favorit klädmärke?
Har typ inget ”favoritmärke” handlar kläder som jag tycker är fina helt enkelt.

Var i Sverige bor du?
Jag bor i lilla Skåne, nära Malmö.

Rider du? (Det låter som det när du skriver novellen för att du kan så mycket om hästar och sånt. Fast det kan ju bero på att jag typ inte vet något om hästar…)
Som sagt så rider jag inte längre, men jag red i tio år så jag kan en hel del om hästar :)

Har du träffat killarna någon gång?
Nope, sadface på det :'(

Ska du på konserten den 8:e maj? Om du ska det vilka platser har du?
Nej jag ska inte på Stockholmskonserten, även om jag och min kompis fick biljetter dit först. Men eftersom vi har så nära till Köpenhamn köpte vi biljetter till den konserten som är den 10 maj istället :) Och då sitter vi i mitten av terrassen tror jag.

Vill också säga att du skriver sjukt bra och att det är väldigt kul att du håller uppdateringen uppe hela tiden! :)
Åhh tack så jättemycket :’) Blir så himla glad av era fina ord!
Från Signeli:
Har du någon favorit av killarna? Vem isåfall?
Som den trofasta directionern jag är så säger jag alltid nej på denna fråga. ALWAYS. Älskar dem exakt lika mycket!

Sjunger du?
Du anar inte hur mycket jag önskar att jag kunde det…

Spelar du något instrument?
När man började fyran var den tiden då ”alla skulle” spela ett instrument, så jag spelade blockflöjt en termin. Pinsamhetsskalan stiger drastiskt. Har dock inte spelat sedan dess, tur är väl det!

Ungefär hur lång kommer novellen bli?
Som jag skrev innan så vet jag inte, men jag tror den kommer ligga på runt 80 kapitel, kanske fler! :)

Går du i någon sport?
Nej, red innan men slutade och nu tar skolan för mycket tid, ska dock försöka ta och skaffa gymkort när jag kommer hem från Thailand!

Hur får du alla nya idéer som du skriver om?
Det är en fråga jag ställer mig själv varje gång ett kapitel är klart. Har ingen aning om hur det går till det bara ploppar upp i skallen på en.

Favorit tv-program?
Om du menar serier så är det utan tvekan Pretty Little Liars!

Favorit film?
Åh gud, svåraste frågan hitintills. Älskar så många filmer! Men är totalt förälskad i LOL, The Last Song, Dear John, The Vow, Hangover filmerna och många många fler!

Favorit låt?
Finns så många här också! Men favoriterna just nu är såklart TMH albumet men även; One Step Closer – Shane Harper och Beneath Your Beautiful – Labrinth feat. Emeli Sandé, dem låtarna som spelas typ om och om igen för tillfället ;)
Från Laila:
När började du gilla One Direction?
Våren 2011 :)

Har du någon favorit i bandet? Isåfall vem?
Nej, älskar alla lika mycket!

Hur kom du på denna idé till novellen? Fick du hjälp? Isåfall av vem?
Vet inte, den dök bara upp i huvudet en vacker dag och då skrev jag ner den. Nej jag fick ingen hjälp över huvudtaget skriver novellen helt på egen hand! :)

Gillar du Justin Bieber?
Älskar Justin Bieber.

Vilken är din favorit sorts musik? (tex. Rn’B, Pop, Regge)
Har ingen som helst ”favorit” smak på musik. Lyssnar på det jag tycker om helt enkelt. Vilket inkluderar är alltifrån; Demi, Miley, Selena, Justin, 1D, Ariana Grande, Rihanna, Eminem, Katy Perry, Bruno Mars, jag lyssnar på allt.

Vad är din hobby?
Ja skolan tar upp den mesta av tiden annars är det väl att skriva, twitter, festa, familj och vänner :) 

Från Sara G:
Hur lång har du tänkt att den här novellen ska bli?
Vet inte riktigt, men kommer ta slut när jag har slut på idéer helt enkelt ;)

Hur gammal är du?
18 år och fem månader!

Hur lång tid tar det för dig att skriva ett kapitel, ungefär?
Inte lång tid alls egentligen, runt 40-60 min. Och då skriver jag konstant utan att sysselsätta mig med något annat.

Läser du någonsin någon annans noveller?
Gjorde tills jag skaffade min egen :)

Hur klarar du av att lägga upp ett kapitel varje dag, hur hinner du?
Skriver på kvällarna innan jag går och lägger mig, har då haft hela dagen att tänka ut vad jag vill ska hända i novellen och har jag riktigt mycket idéer skriver jag två eller tre kapitel samma dag och lägger då upp dem så att det finns ett kapitel att läsa varje dag.

Läser du alla kommentarerna du får?
Läser ALLA och jag blir så himla glad av alla era fina ord! Hade aldrig orkat skriva om era uppmuntrande ord inte fanns där efter varje kapitel! Love u guys!

Har du twitter?
Jajamensan, @ohsnapitzsandra heter jag! Glöm inte följa novellens twitter, @DOL_noveller också! :)

Jag älskar din novell (det är en fråga) ;)<3
Och jag älskar dig för att du läser den och tar dig tid att kommentera! <3

Från Alexandra:
Varifrån får du din inspiration?
Hjärnan. Nä asså jag vet inte. Tänker under dagarna vad jag vill ska hända och sedan bara skriver jag ner det som ploppar upp. Antar att jag får inspiration från platser jag vill besöka och sitter sedan och letar fakta kring det och försöker bygga upp ett scenario kring det jag tagit reda på.

Har du någon särskild plats där du tänker extra mycket?
På stranden, under tiden som man solar. <<PERFECT PLACE FOR THINKING

Hur hinner du skriva ett kapitel varje dag?
Skriver på kvällarna, så att jag kan lägga ut det kapitlet följande dag :)

När började du gilla One Direction?
Våren 2011.

Har du någon favorit?
Nope, älskar alla lika mycket :)

Varför gillar du just One Direction? Vad gjorde att du fastnade för de killarna?
Jag hittade dem på YouTube våren 2011 och kollade igenom hela alla deras låtar dem sjöng under Xfactor, och då fastnade jag för deras sång och utstrålning. Men när jag i samma veva hittade deras video diaries så smälte jag för deras personligheter. Finns inga underbarare killar.

Vad gör du annars på din fritid, förutom att hålla denna novellblogg uppe?
Pluggar, pluggar och pluggar. Skolan tar all ens fritid sista året då hela projektarbetet ligger på ens axlar.

När denna novell är slut, kommer du påbörja en ny? Vem av killarna kommer då vara ”huvudpersonen”?
Ja det kommer påbörjas en ny, har smitt planer på den enda sedan TDKAU startades, hehe. Tänkte faktiskt att NI läsare skulle få bestämma vem av killarna som ska spela huvudroll!

Har du twitter, instagram eller något?
Har både och!
Twitter: @ohsnapitzsandra
Instagram: @sandrajpersson

Och vill bara säga att jag verkligen är kär i din novell, och går in dagligen för att se om det kommit nytt kapitel eller bara läsa om allting. Med andra ord; Du skriver jätte bra, och man får sin egen bild i sitt huvud. Och… Usch, den är jättebra din novell!
Tårögd tjej på andra sidan datorskärmen här. Blir så fruktansvärt glad av era ord! Betyder så sjukt mycket. Love you. Trodde aldrig min novell skulle bli så omtyckt! AHHH TACK SÅ JÄTTEMYCKET!

Från Issa:
Gillar du PLL, Pretty Little Liars? :)
Älskar PLL, kan inte vänta tills säsong fyra kommer ut!

Har du någon favorit sång av alla låtar killarna gjort?
Torn, även om killarna inte har ”gjort” den så är det deras första låt dem sjöng tillsammans. Men om jag ska välja en bland deras album så är det Over Again, Summer Love och Little Things, älskar dem. Eller så säger jag alla eftersom alla deras låtar är så sjukt grymma.

Har du någon favorit vers/solo av killarna?
Älskar Louis solo i Over Again när han tar över efter det att Harry har sjungit som Ed Sheeran (den biten när han typ rappsjunger) och han kommer upp i den där hesa stämmen LOVE IT.

Kan du lägga upp din favoritbild på killarna och en favoritbild på Niall, Louis, Zayn, Liam och Harry var för sig också?
Självklart kan jag det även om det är typ det svåraste som finns! Men här kommer dem:
Up All Night albumet / Take Me Home albumet?
Take Me Home, känns som dem lagt ner mer tid på det och låtarna är sjukt mycket bättre!

LWWY/WMYB?
What Makes You Beautiful

Hur många posters har du av killarna? (Om du har några)
Har några stycken men det är endast två stycken som sitter uppe, och dem sitter på baksidan av dörren. Hade velat ha hela rummet tapetserat med bilder på killarna men kan ju inte verka som ett freak, hehe.

Ögon färg?
Blåa, typical svensk tjej over here.

Hur blev du så sjukt bra på att skriva? Xx
Asså när jag var mindre, typ när man gick i tvåan/trean så ÄLSKADE jag att skriva påhittade berättelser typ om bävrar och allt sådant. Men sen har man ju typ inte fått skriva noveller eller liknande under hela min skolgång sedan dess så jag vet inte om det är en dold talang jag först nu har lyckats få fram eller vad det är. Vet faktiskt inte varför jag är bra på att skriva, men stort tack för att du tycker det! :’)
Från Anonym:
- Vet du någon som gör bra bloggdesigner? 
Nope tyvärr inte :(

- Ska du på One Direction konserten den 8 maj?
Nej ska på konserten i Köpenhamn den 10 maj!

Från Vanessa:
Har du skaffat 1D konsert biljetter? (Inte jag iaf.)
Ja det har jag! Jag och min kompis fick till både spelningen i Stockholm och spelningen i Köpenhamn, men eftersom vi bor i Skåne så är det enklare för oss att ta oss till Köpenhamn. Tråkigt att höra! Alla förtjänar att få se dem!

Kan du lägga upp en bild på dig? :)
Ahhhh, helst inte men okej då bara för att du frågar så snällt :)

Sagt och gjort, efter frukosten stack var och en upp till sig och packade ner badkläder och handdukar innan vi några minuter i elva möttes nere i lobbyn. Helt färdiga och precis på väg att gå ut genom entrén stoppade en röst oss.
-”Excuse me, where are you going, without any security?” vi vände oss om nästintill samtidigt och möttes av Paul som kollade på oss med en intensiv och frågande blick.
-”Eh… we were just about to hit the beach” sa Niall med en tvekande ton samtidigt som han tog ett nervöst grepp kring Lexies hand. Dem visste mycket väl att dem inte fick lämna hotellet på grund av säkerhets skäl, i alla fall inte utan en vakt med sig som skulle kunna hålla kommande fans i styr.
-”The beach, you say? On a sunny Sunday? Do you think that is so smart?” sa Paul och lät sin blick svepa över gruppen med ungdomar. Jag flyttade mig närmare Harry, och kände hur hans grepp hårdnade kring min hand. Paul kunde väl inte hindra oss från att gå ut och ha kul tillsammans på killarnas lediga dag och på vår första dag på Nya Zealand? Men Pauls innan så allvarliga min lös upp i ett leende.
-”I’m not gonna stop you from having a lovely day together on the beach. But I seriously don’t think you should go to the first beach you can think of. Let me drive you to a little surfer beach I got informed by from the hotel.” Min innan stigande puls, som hade varit riktigt rädd för att vi skulle bli tvungna att sitta inomhus och spela kort, lugnade ner sig i takt med att han uttalade sig. Jämna nickande och lättande suckar kom från gruppens munnar innan Paul la en arm och Liam och började leda oss iväg mot baksidan av hotellet.

Efter en halvtimmes körande tycktes Paul efter många om och men anse sig att ha hittat den perfekta stranden. Samtidigt som jag hoppade ur bilen kollade jag mig runt och möttes av en perfekt syn. Nästintill en sådan syn som man endast ser på vykort. Överallt fanns det stora vackra träd som sedan mynnade ut och blev mindre tätbevuxet ju närmare stranden dem kom. En klarblå himmel spred sig längs med himlavalvet och inte ett enda moln syntes till, det var endast solens strålar som lyste varmt mot mina bara axlar. Havet låg blixtstilla men trots det så existerade det stora vågor som surfarna tog nytta av och surfade på. Om jag hade kunnat ta foton med endast blicken hade jag vunnit alla fototävlingar som fanns med bara ett enda blink. Så fort alla hade kommit ut ur bilen stod dem ungefär som mig och bara beskådade den vackra naturen. Till och med Paul var som besatt av den. Stigen som ledde ner från parkeringen ner till den nästintill folktomma stranden lutade lätt neråt och efter bara några minuter var nästintill hela gänget på väg neråt. Det var endast jag, Paul och Harry som stod kvar.
-”Paul?” sa Harry och kollade åt sidan så att han skulle kunna möta hans ögon.
-”Yeah Harry?” sa han.
-”Can you please take a photo of me and Mads, standing over there?” sa han och tog fram mobilen samtidigt som han pekade mot slutet av parkeringen, så att man stod med ryggen mot den vackra bukten. Han nickade lätt och tog emot Harrys utsträckta telefon. Snabbt tog han min hand och drog bort mig till platsen han tidigare pekat på. Jag som hade tänkt mig ett foto där vi stod och kollade rakt in i kameran hade tydligen haft helt fel, för plötsligt var Harrys läppar tryckta mot mina och utan att ens fundera en liten tanke på att Paul stod och iakttog oss for mina händer upp och la sig runt hans nacke. Detta var antagligen den mest perfekta platsen jag någonsin skulle kyssa någon på. Snart hördes några lätta harklingar bakom oss och vi avslutade snabbt vår kyss. Paul räckte fram mobilen till Harry och muttrade något i stil med att det hade blivit några stycken bilder, innan han med ett litet flin gick tillbaka till bilen och drog ut en solstol och satte sig i den så att han hade fri sikt ut mot stranden.
-”I’m so gonna tweet this pic” sa Harry och min blick som innan roat hade iakttagit Paul flyttades nu mot Harry som var inne på twitter och skrev något. Min hjärna började fungera på mindre än en sekund och snart hade jag lyckats få tag på hans mobil. Jag kollade snabbt på vad han hade skrivit och på bilden han hade lagt till och jag kunde inte låta bli att le.

@Harry_Styles
My love <3

Snabbt gav jag tillbaka Harrys telefon innan mina läppar omslöt hans och vi passionerat kysste varandra. Men snart avslutade han kyssen och stoppade ner telefonen i fickan innan han med ett flin bar upp mig och började springa ner längs med grusgången för att tillslut nå stranden. Men jag som trodde att han skulle sluta springa när han hade nått stranden, hade helt fel. Istället sprang han fram till gänget som hade slagit sig ner på sina handdukar och kastade mobilen till Louis som snabbt tog emot den innan han fortsatte springa ner mot vattnet med mig i famnen.
-”OMG HARRY NOOOO!” skrek jag i ett desperat försök men tillslut hade vattnet omslutit mig från topp till tå. När jag hade lyckats komma upp till ytan igen hann jag inte mer än att ta ett djupt andetag innan Harrys läppar var tryckta mot mina. Jag hade precis tänkt trycka bort honom och skälla på honom när han tyst mumlade mot mina läppar;
-”This reminds me of the night on the beach in Tennessee” mitt hjärta smälte som smör i solsken. Och istället för att trycka bort honom drog jag honom så nära mig som det var möjligt och lät den lätta kyssen övergå i hångel. Under tiden som vi kysstes drog Harry av mig min tröja så att stod i min bikini och så att jag nu även kunde känna de varma strålarna från solen nudda min ryggtavla, och likadant gjorde jag på Harry.

-”You guys, can’t just stand in the middle of the ocean and take your clothes of like you’re gonna have sex, that’s rude dude!” sa Louis med ett flin på läpparna när vi hade kommit upp från stranden och lagt oss ner på våra handdukar. Jag räckte ut tungan åt honom vilket blev besvarat på samma sätt. Det var längesedan man hade fått känna solens varma strålar mot en och jag njöt i fulla drag av att bara ligga och lapa i mig sol. Men efter en stund började jag känna hur strupen blev torr och jag satte mig drastiskt upp och började förtvivlat leta efter en vattenflaska. Till min besvikelse fanns där ingen. Danielle som hade märkt att jag letade efter något kollade frågandes på mig, hon var den enda som var vaken då resten av gänget hade lyckats somna.
-”What are you looking for?” viskade hon tyst från andra sidan Liam.
-”Water” sa jag, trots att min torra hals helst hade velat att jag höll tyst.
-”There’s a kiosk over there” sa hon och pekade på något bakom mig. Min blick föll genast på en liten vit byggnad där det stod några personer i kö. Jag mimade ett lätt ”thank you” innan jag letade reda på plånboken och begav mig iväg för att köpa vatten.

Under tiden som jag stod i kön kunde jag inte låta bli att beundra personerna, framförallt killarna, som var ute och surfade på de jättelika vågorna. Jag hade alltid varit fascinerad av surfing, men i Tennessee var det lika med noll att ens lära sig det. Och att bara se hur dem graciöst med hjälp av brädan lyckades förflytta sig under vågornas kraft var magiskt. Men plötsligt skymdes min sikt av en lång kille med axellångt blött mörkt hår som bar en surfingbräda under armen. Min blick fördes direkt upp mot ansiktet vars blick var riktad framåt, men när han kände min blick på sig kollade han ner. De där ögonen. Aldrig att jag skulle kunna glömma dem om jag så hade levt hundra år i öknen. Aldrig. Ett tyst flämtande kom ur min mun.
-”Maddielou?” sa killen frågandes och kollade förvånat på mig. Det var endast en person i hela världen som hade kallat mig vid det namnet.
-”Avan?!” sa jag och kollade storögt på honom. Självklart att det var Avan Heartland.
-”OMG MADISON IS IT REALLY YOU?!” Jag nickade glatt och mitt innan så förvånade ansikte spred sig till ett enda stort leende innan jag hoppade rakt upp i hans famn, vars armar snart höll om mig. Efter en stunds glädjetårar, skratt och kramandes gick vi ur kön och satte oss på bänken som stod precis intill den lilla vita kioskbyggnaden. Vattnet kunde vänta.
-”I haven’t seen you in ages! What the hell are you doing on New Zeeland?!” sa han och kollade glatt på mig.
-“What I am doing here? What the hell are you doing here?!” Och kollade ännu gladare på honom. Jag hade inte sett Avan sedan jag gick i nionde klass. Han hade varit min första riktiga vän efter det att vi flyttade till ranchen från Sverige och när jag började som en blond utböling i andra klass på Tennessee’s Young School hade han varit den första som hade hjälpt mig att känna mig någorlunda hemmastadd. Han hade även sett till så att jag inte endast skulle ha en killkompis utan hade fixat så att Lexie och jag blev dem nära kompisar vi idag var. Vi var de tre musketörerna som gjorde allt tillsammans under sju års tid. Men när Avans mamma dog bestämde sig hans pappa för att flytta bort från Tennessee och alla minnena och jag hade därför inte sett Avan på över fyra år.
-”My dad moved here after we had lived a couple of years in NYC” sa han, fortfarande med ett glatt och någorlunda överraskat ansiktsuttryck. Jag skakade glatt på huvudet.
-”I can’t believe it. I haven’t seen you on, what, four years?!” sa jag och log mot honom. Han nickade på huvudet innan han fick ett litet bekymrat ansiktsuttryck.
-”That’s a long time” sa han tyst. Jag svarade inte honom utan nickade bara. Han hade trots allt varit min första riktiga vän och att bara bryta kontakten med någon som stod en så nära var nästan som om personen hade dött. Men snart försvann hans min och hans gråa ögon med en liten gnutta blått i sig mötte mina och han log.
-”Okay, now I’ve told you why I am here, but why are you here?!” sa han och flyttade bort en hårslinga som trillat ner i ansiktet på mig. Vi hade alltid varit mer än vänner under tiden som vi båda bott i Tennessee, utan att vi egentligen hade haft något officiellt eller gjort ”det”. Men han hade varit den första killen som jag kysste och en sådan kille sitter inpräntad i huvudet hos en för alltid.
-”Actually I’m here with some friends! Lexie is here too!” sa jag och log stort.
-”She is?! Omg, I need to meet her, now! Guys I’ll be back!” sa han mot killarna som hade stått bakom honom i kön och dem nickade till svar innan han grabbade tag i min hand. Jag började leda honom mot gänget som nu hade börjat vakna och som nu satt och pratade med varandra. När jag väl hade fixerat min blick i Lexies började jag småspringa med Avan bakom mig samtidigt som jag skrek till henne;
-”LEX IT’S FREAKING AVAN!!!!!” Genast flög hon upp på fötter och sprang och mötte oss innan hon flög rakt på oss så att vi alla trillade skrattandes ner i den varma sanden. De tre musketörerna var förenade. 
_____________________________________________________________________
Kommentera!
Sista chansen att ställa frågot till mig i >>>>>>FRÅGESTUNDEN<<<<<<<<, svaren kommer upp senare idag! 

Sakta öppnades dörren framför mig och ett trött huvud stack ut genom dörrspringan. Jag log stort mot Harry som stod med en förvirrad min och kollade på mig. Tillslut verkade han vakna till och med ett ryck drog han upp dörren innan han ställde sig framför mig fortfarande lite smått förvirrad. Men snart fälldes hans armar ut och han drog in mig i en varm kram samtidigt som han lyfte upp mig och kysste mig lätt på munnen om och om igen. Han stapplade ut i korridoren med mig i famnen, fortfarande bärandes på mig, vilket nästintill gjorde så att vi hamnade på golvet då vi höll på att trilla över min resväska. Så fort vi hade kommit ut i mitten av gången stannade han och släppte sakta ner mig på marken medan hans blick som tidigare legat och kollat intensivt på mig nu flög ner längs med resten av korridoren. Vid olika dörrar stod resten av tjejerna och killarna och utförde ungefär samma ritual som jag och Harry precis gjort. Harrys ögon fixerades åter igen i mina och han log stort innan han drog mig ännu tätare omkring sig och kysste mig passionerat. Fortfarande utan att ha uttalat ett enda ord till varandra. Sann kärlek behövdes det inga ord till att förklara över hur glada vi var av att återse varandra. Tillslut verkade det som att även resten av killarna la märke till att alla stod ute i korridoren och hade vars en tjej vid min sida.
-”Omg what is all this?” sa Louis glatt och bröt den kärleksfulla tystnaden som tidigare hade härjat i korridoren samtidigt som hans arm låg tätt kring Eleanors midja.
-”It was all Mads idea, so thanks to her we are here!” sa Danielle innan hon åter mötte Liams läppar. Jag log stort mot dem båda innan mitt leende fördubblades ytterligare då min blick fann Niall och Lexie fortfarande stå tätt omslingrade med varandra samtidigt som dem kysste varandra passionerat. Antagligen märkte dem tystnaden som åter lagt sig då alla stod och log stort mot dem. Sakta vände sig Lexie om i Nialls famn och båda mötte deras lilla publik, fortfarande med armarna om varandra. Det verkade som om ingen ville släppa taget om sin älskade.
-”What?! I haven’t seen her for like four months! I’m in desperate need to kiss her!” sa Niall förfärat men trots det så skymtade man ett stort leende på hans läppar som snart var tryckta mot Lexies ännu en gång. När kyssen var avklarad harklade sig Lexie lätt innan hon med bestämd röst sa;
-”If you excuse us, I’m gonna go and have some sex with my boyfriend, goodnight!” sa hon och drog snabbt in Niall genom dörren som hade stått med ett stort flin på läpparna under hela hennes uttalande. Snart ljöd ett kärleksfullt skratt genom korridoren innan jag kände en varm kind möta min.
-”You’re amazing you know that, right?” viskade Harry tyst i mitt öra och jag vände mig sakta om i hans famn så att jag åter skulle kunna se in i hans ögon. Hans innan så trötta ansikte sken nu av ren och skär lycka och jag kollade snabbt ner på hans klädsel. Han var endast iförd mjukisbyxor och en vit t-shirt och genast for min blick till Harrys klocka. 00.08. Inte konstigt att han var trött. Jag kysste han på munnen innan jag kände en hand på min axel. Jag vände snabbt på huvudet och vände därefter hela kroppen som var fast i ett järngrepp i Harrys varma famn. Jag möttes av Zayn och Louis ansikten.
-”We just wanna thank you Madison. Thanks to Harry” – sa Zayn och nickade lätt mot Harry –“Our tour got delayed so we wouldn’t be back in the UK before Christmas as planned. So we just wanna thank you for giving us the best Christmas present ever” sa han och log innan han började backa bak mot Perrie igen, jag log stort tillbaka till honom innan min blick vändes till Louis som fortfarande hade en arm runt Eleanors midja.
-”Well I was gonna say the exactly same thing as Zayn… But I just wanna thank you, I thought I would start the new year without Eleanor by my side” sa han och drog henne ytterligare närmare sig innan han la en nätt kyss på hennes kind.
-“It’s okay Lou, thank you for helping me out. And btw I need to get to know the girls more than I already do so this is a perfect trip for all of us!” svarade jag honom och Harrys armar drog mig snart ännu närmare honom.
-“Haha true, and I think Niall will say thank you tomorrow, his quite busy now” sa han med ett skratt och nickade bort mot den stängda dörren. Och ännu en gång fylldes korridoren med ett ljuvt skratt. När skratten väl hade klingat ur kom även Liam fram och sa tack innan alla började gå in till sitt. Tillslut var det endast jag, Harry och min resväska kvar i korridoren.
-”I still can’t believe that you’re actually here. I’m so freaking happy right now” sa Harry och kysste mig lätt på pannan innan han grabbade tag i min hand i sin vänstra och min väska i den högra. Så fort vi kom in genom dörren ställde Harry ner väskan och lät sina händer ta tag runt min midja istället. Snart lyfte han upp mig och jag tog ett fast tag runt hans midja med mina ben samtidigt som våra läppar mötte varandra i långa och passionerade kyssar. Sakta började han stappla bort till sängen innan vi tillslut föll ner i den bland dem mjuka duntäckena.

Följande morgon hade både jag och Harry vaknat tidigt. Eftersom det hade varit bäckmörkt när jag anlände och att vi sedan direkt hade hamnat i sängen hade resulterat i att jag inte hade haft en chans att ta en titt på rummet. Även om rummet inte var en lyxsvit som inkluderade tre rum och kök, var det ett lyxrum för mig. Rummet hade stora panoramafönster som vette ut mot hamnen, där man kunde se byborna hålla på med sina fiskebåtar för att kunna ge sig ut på dagens fisketur. Rummet var förövrigt dekorerat i stilrent vitt med svarta möbler. För att vara kortfattad så älskade jag det. Efter en lång dusch tillsammans hade vi begett oss ner till frukosten som serverade på alltifrån pannkakor till frukt eller något så enkelt som flingor och mjölk. Knaprandes på mina pannkakor satt jag med mobilen i högsta hugg, då jag under de senaste veckorna blivit allt mer beroende av twitter, till Harrys stora glädje. Plötsligt kom jag på de två små tjejerna som hade befunnit sig på flygplatsen och snabbt letade jag rätt på de två papperslapparna dem hade gett mig. @LinseyLoves1D och @Fiona_1D stod det med snirkliga bokstäver. Jag letade snabbt reda på de två accounten och följde dem snabbare än kvickt. Kort därefter klickade jag upp tweet rutan och skrev;

@Harry_Styles @LouisTomlinson @ZaynMalik @NiallOfficial @Real_Liam_Payne You guys should follow @LindseyLoves1D and @Fiona_1D without these 2 girls our surprise would be fiasco. Thanks girls for the help!

Snart kände jag hur Harrys kollade på mig och jag slet blicken ifrån mobilen och mötte hans ögon. Hans leende spred sig på hans läppar innan han vände mobilen mot mig och jag kunde klart och tydligt läsa hans senaste tweet.

@Harry_Styles
Sure babe @Madison__Sparks, anything for you. Thanks @LindseyLoves1D and @Fiona_1D for the help with the amazing surprise, it was the best surprise of my life, so far!

Jag log stort mot honom innan jag lutade mig in för en kyss. Men snart spred sig Louis röst genom matsalen.
-”Come on guys, not by the breakfast table, didn’t you two get enough tonight?” sa han och höjde lätt på ögonbrynen. Eleanor slog lätt till honom på armen.
-“Louis, be nice to them!” sa hon glatt innan hon kysste han lätt på munnen.

När alla hade samlats och mer eller mindre ätit upp började vi smida planer inför dagen, eftersom det var söndag morgon var killarna helt lediga då dem inte skulle ha nästa konsert förrän imorgon kväll.
-”So what do you guys wanna do today?” sa Liam innan han klämde i sig den sista pannkakan.
-”I wanna go to the beach!” sa Danielle och Eleanor samtidigt. Dem skrattade lätt innan Niall tog till orda samtidigt som han satt med gaffeln rakt upp i vädret som hade genomträngt en pannkaka.
-”Well the beach it is!” sa han och tryckte in pannkakan i munnen. 
______________________________________________________________________
Kommentera! 
Glöm inte bort >>>>>>>>>FRÅGESTUNDEN<<<<<<<<<<

-”Kom nu ihåg att berätta för Travis att han ska ta hand om Delli!” ropade jag högt och mina föräldrar nickade tydligt från de tjugo meter långa avståndet vi hade emellan varandra. Två dagar efter det att mina föräldrar hade överraskat mig med en semester till den plats Harry befann sig på, hade försvunnit i ett rasande tempo. Än så länge var min plan vattentät och jag hoppades innerligt att det skulle förbli på det viset. Så fort jag hade pratat klart med Paul hade jag ringt till Lexie som direkt hade hakat på idén att så fort som möjligt ta första bästa plan till Nya Zeeland för att överraska killarna. Hon hade ju trots allt inte träffat Niall sedan hon lämnade London för drygt fyra månader sedan så hon var i extas. Därefter hade vi haft många och långa samtal med Perrie, Danielle och Eleanor där vi hade förklarat att vi ville överraska killarna genom att anlända till Nya Zeeland. Till vår stora glädje hade alla tjejerna på ett eller annat sätt blivit lediga från det dem höll på med just nu och var mer än villiga att följa med oss. Sagt och gjort bokade vi våra biljetter så att vi alla skulle hamna på Nya Zeelands flygplats mellan 22.00 – 23.00 så att vi därefter gemensamt kunde bli upphämtade av Paul som skulle föra oss till killarnas hotell.
-”Come on Mads, or we will miss our flight!” sa Lexie med en stressig röst samtidigt som hon snabbt vinkade hejdå till mina föräldrar som hade skjutsat oss till flygplatsen. Jag tog genast ett stadigare grepp om mina väskor medan jag försökte springa ikapp Lexie som på något oförutsägbart sätt hade lyckats hamna tre meter framför mig. När hon var stressad, då var hon stressad till max. 
-”Lexie wait!” skrek jag efter henne och hon stannade omedelbart och medan tiden hon kollade på mig förändrades hennes ansiktsuttryck från stressigt till avslappnat innan hon tillslut brast ut i en skrattattack. Jag kollade runt omkring mig innan jag också började skratta, bara åsynen av oss två, speciellt mig, borde ha gett alla en skrattattack. Här stod jag nämligen med en stor rullväska, samt två stora idrottsbagar på axlarna plus handbagaget tillsammans med en kuddkrage runt halsen, jag måste ha sett ut som en levande packåsna. När vi väl hade lyckats samla oss kollade vi ännu en gång runt på folket som hade stannat och kollat på oss. Genast flög den tanke som jag innerligt hade hoppats aldrig skulle dyka upp. Twitter.
-”What if here is some fans and they see us and tweet about it?” sa jag till Lexie så fort vi hade krampat oss fast vid alla väskor och börjat ta oss fram längs terminalen mot incheckningsdisken.
-”Oh crap, I didn’t think about that. Let’s cross our fingers that it won’t come out! Or else our plan is ruined” sa hon och gav omgivningen en nervös blick.

Så fort incheckningen var avklarad var tyngden från handbagaget ingenting jämfört med mina tidigare väskor.
-”What do you say about something to eat before we hit our flight? It’s still 40 minutes till boarding” sa Lexie och kollade först på mig innan hon kollade ner på våra flygbiljetter. Jag hörde hur min mage gav ifrån sig ett tydligt kurrande och jag nickade intensivt som svar.
-”You heard my tummy, I’m starving!” sa jag och stegade snabbt bort till Subway med Lexie precis bakom mig. Två Chicken Teriyaki och två kaffe senare slog vi oss ner vid ett av borden som stod längs med fönstren. Precis när jag skulle ta min tredje tugga av mackan flyttades min blick mot två unga tjejer som satt tätt intill varandra på bänken mittemot och viskade samtidigt som telefonerna var riktade mot oss.
-”Crap” muttrade jag tyst innan jag la ner mackan och drog ut stolen för att komma ut från min plats.
-”Where are you going?” sa Lexie mellan tuggorna. Jag nickade ut mot tjejerna som svar och hennes innan tuggande mun for ner i en lätt öppning. Så fort som möjligt försökte jag ta mig igenom den igenfyllda restaurangen innan jag tillslut nådde tjejerna. När jag väl stod vid sidan om dem kollade dem storögt på mig samtidigt som dem snabbt stoppade undan telefonerna.
-”Hi” sa jag och satte mig ner bredvid dem. Två tysta ”Hi” kom ur munnen på dem och jag fortsatte att le mot dem.
-”Did you take pictures of us?” frågade jag och nickade lätt bort mot platsen där Lexie satt, vetandes om hur dumt det måste ha låtit. Det kändes helt fel att säga det, men just nu ville jag inte att min överraskningsplan skulle gå i stöpet. Tjejerna nickade skuldmedvetet mot mig innan dem letade reda på deras mobiltelefoner och visade bilderna. Jag kollade ner på deras telefoner och kunde se mig själv sitta och skratta och äta.
-”You know, it would be really nice if you took those pictures away, because we are going to give the boys a surprise” sa jag och log mot tjejerna. Dem kunde inte vara äldre än 13 år, men nuförtiden var det ju de unga som regerade på internet.
-”What kind of surprise?” sa den ena av tjejen som var blond och blåögd. Jag log mot henne och viskade sedan tyst till dem båda.
-”You can’t tell anyone about this, but we are going to fly to the boys on New Zeeland to surprise them during their tour. And you should know that you’re the only people besides the boys girlfriends and manager who knows about this” sa jag och kollade allvarligt med en glimt av glädje på tjejerna. Dem drog djupt efter andan, antagligen av ren och skär glädje innan dem drog upp mobilerna och deletade alla bilder dem tagit.
-”Thank you girls” sa jag och gav dem varsin kram innan jag reste mig upp.
-”Madison?” hörde jag en tyst röst säga bakom mig, jag vände mig om och möttes denna gången av den andra tjejen som var grönögd med lite mörkblont hår.
-”Yes?” svarade jag henne och hukade mig så att jag skulle komma i samma höjd som henne.
-”Could you please follow me and Lindsay on twitter? That would mean so much to us!” sa hon och kollade med förväntansfulla ögon från sin kompis till mig. Jag skrattade lätt och nickade mot henne.
-”Of course, and when I meet Harry and the boys I’m gonna tell them to follow you both!” sa jag och båda två gav ifrån sig ett glädjetjut innan dem räcket över vars en lapp med deras twitternamn på.
-”And remember, don’t tell anyone!” sa jag och kramade tjejerna hejdå.
-”We promise!” ropade dem i kör.

Jag sträckte obekvämt på mig, innan jag uppfattade vart jag befann mig. Bredvid mig på min högra sida satt en äldre herre och på min vänstra halvlåg Lexie upprullad mot väggen. Jag skrattade tyst för mig själv innan min blick föll på mannen bredvid mig igen.
-”Excuse me sir, what time is it?” sa jag och log trött mot honom.
-”It’s about ten minutes till we land so you better wake up your friend” sa han glatt tillbaka mot mig. Jag nickade snabbt som svar innan jag knuffade till Lexie i sidan vilket gjorde att hon med en smäll föll ner med benen på marken som tidigare hade legat ihop vikta på något konstigt sätt i sätet.
-”What? What is it?!” sa hon halvhögt mot mig och jag skrattade åt henne.
-”Take it easy, we’re about to land!”
-”You are kidding with me right? It can’t already have gone 12 hours?!” sa hon och satte sig klarvaken upp i sätet.
-”Yeah it can, we’ve slept during the whole flight!” sa jag glatt, precis innan pilotens röst började spraka i högtalaren om att det var dags för landning.

Så fort våra väskor hade kommit utrullande från bandet hade vi försökt hitta till platsen Paul hade beskrivit för oss alla där han skulle stå och hämta oss. Efter en mäng irrande runt hela flygplatsen fick jag syn på Danielles ljusbruna lockiga hår.
-”Danielle!” ropade jag glatt och genast vände hon sig om vilket fick håret att lätt guppa på hennes axlar. När jag och Lexie hade kommit närmare såg vi att även Eleanor och Perrie var där, och så fort vi hade släppt ner våra väskor på marken kom kramarna drösandes över en.
-”Omg girls, this was an awesome idea! I can’t wait to see my boo bear, I haven’t seen him since I don’ft know… August?” sa Eleanor med en förfärad min. 

-“Same with me!” utbrast resten av tjejerna inklusive Lexie innan deras blick föll på mig.
-”But we have heard a lot of drama around you and Harry” sa Perrie och log mot mig. Men innan jag hann säga något avbröt Paul mig.
-“Girls do you want to meet the boys today or should we wait till… I don’t know next year?” så fort han hade uttalat sig föll min blick på honom. Där stod han med en vagn fullastad med väskor plus mina två idrottsbagar på ryggen och ett litet skratt kom ur min mun.
-”Sorry Paul, let’s go to the car!” sa jag glatt och med ens började alla stega mot utgången.

När vi väl hade anlänt till hotellet hade Paul informerat oss om killarnas rum och vilken våning dem bodde på och att han skulle ta hand om väskorna så att dem kom tillsammans med killarnas bagage. Vi drog snabbt åt oss den mest nödvändigaste väskan innan vi stegade bort mot hissen. När den plingade till på våning sju, som var helt övertagen av killarnas crew, klev vi nervöst av, dragandes på våra väskor, innan vi tillslut ställde oss utanför varsin dörr. Med en snabb blick kollade jag upp på numsnummret, 713 och checkade av med lappen jag fått av Paul. När alla hade hittat rätt kollade vi med en blick på varnadra som antagligen lös om nervositet och glädje innan vi slog med hårda och bestämda slag på de olika dörrarna. 
_____________________________________________________________________
Kommentera! :)
Glöm inte bort >>>>>> FRÅGESTUNDEN <<<<<<<

Sakta lät jag longeringslinan förlängas medan ett ”ptroo” kom ur min mun. Delightful lydde på momangen och gick från trav till skritt. Tillslut rullade jag ut ännu mer lina och ett belåtet gnäggande kom från henne samtidigt som hon sträckte på huvudet och halsen. Det hade gått två veckor sedan jag och Harry hade skilts åt på flygplatsen, vilket innebar att killarnas Australien turné nu var över och dem hade precis flugit över till Nya Zeeland.  Harry hörde av sig minst tre gånger varje dag via telefonsamtal plus en mängd sms, men jag var likadan och trots att jag hade mycket stallarbete under dagarna försökte jag hinna med att svara på så många av hans sms och telefonsamtal som möjligt.
-”I think you can try to put some weight on her back tomorrow” hördes en röst bakom mig. Jag vände snabbt på huvudet och möttes av Travis klarblåa ögon. Trots incidenten på höloftet för några veckor sedan hade vi fortsatt att prata med varandra som om det ögonblicket aldrig hade inträffat. Jag besvarade hans uttalande genom att le stort. Delightfult hade gått från ett bångstyrigt och lyhört sto till att ha blivit perfekt. Nu lyssnade hon på vartenda kommando man gav henne och tack vare Travis hjälp hade allting gått otroligt fort. Plötsligt tornade min pappa upp sig bredvid Travis högra sida och la en lätt arm runt hans axlar.
-”I think his right Madison. Both of you have worked really hard with her” sa han och log först åt Travis håll och sedan åt mig.
-“Yeah she have developed something incredible during these past weeks” svarade jag honom samtidigt som jag började hala in linan igen för att få Delightful att börja gå mot mig. Hon lydde genast och snart kom hon stegandes mot mig med långa kliv.
-”Yeah and since she’s almost three years old it’s about time she gets used to the saddle” sa min pappa. Så fort Delightful hade kommit fram till mig började jag leda henne bort mot min pappa med en aningen förvirrad min.
-”She’s already three? Why haven’t I seen her before?! I thought she only was like one year old?!” sa jag och kollade storögt på först min pappa sedan på Delightful. Ett lätt skratt kom över hans läppar.
-”Well I don’t know, you were probably too busy with school, your sister’s death and Luke, to notice her” sa han och kramade lätt om mig.
-”Yeah probably, but that’s just good, I thought I was going to wait for almost two and a half year before I could start riding her! ” sa jag glatt innan jag började leda ut stoet ur paddocken. Min pappa skrattade glatt och skakade lätt på huvudet innan han började gå mot det motsatta hållet. Snart hörde jag hur Travis hade sprungit fram till mig och hur han nu gick på andra sidan av Delightful samtidigt som hans hand vilade längs med Delightful’s hals.
-”So… how’s it going between you and Harry?” frågade han tyst och log. Jag kollade på honom lite smått förvånad. Det var första gången han hade dragit upp Harry sedan han lämnade gården.
-”It’s going just fine, we talk to each other like one million times a day” besvarade jag han samtidigt som ett leende bildades på mina läppar. Han nickade glatt samtidigt som han tog longeringslinan från min hand.
-”Your dad told me that he wanted to talk to you so I can take care of her” sa han och log mot mig. Jag nickande jakande och släppte linan i Travis händer innan jag vände på klacken och började småjogga upp mot boningshuset.

Så fort jag hade kommit in genom dörren såg jag hur båda mina föräldrar satt vid köksbordet och jag slog mig snabbt ner vid dem samtidigt som min mamma hällde kaffe i koppen som stod placerad framför mig. När kaffet var upphällt kollade jag frågandes på dem medan jag förde koppen mot munnen. När dem fortfarande inte hade sagt ett ljud till varandra utan bara suttit och lett som små idioter ställde jag ner koppen och kollade först på min mamma och sedan på min pappa innan jag mötte min mammas blick igen.
-”Så vad var det ni ville prata med mig om?” frågade jag.
-“Jo… vi har en liten överraskning åt dig” sa min pappa och jag flyttade snabbt blicken från min mamma till han istället och kollade ännu mer frågandes på honom. Ett stort leende syntes nu på hans läppar och han förde sakta sin kopp med kaffe som var ordentligt utblandat med mjölk och socker mot munnen.
-”Vad väntar ni på? Berätta!” sa jag nyfiket. Båda mina föräldrar gav ifrån sig ett litet skratt innan min mamma tog till orda.
-”Det har ju hänt en hel del under detta året för oss allihop. Hayley’s död, din student, dina sex månader i London, också nu Lucky Lukes död och Delightful’s ankomst. Det har alltså hänt både dåliga och bra saker detta året” Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte –“Och du skaffade dig din första officiella pojkvän, det är väldigt stort” sa hon och blinkade mot mig. Jag gav ifrån mig ett tyst skratt vilket resulterade i att kaffet som jag precis tagit en klunk av nu rann ner längs med hakan. Snabbt tog jag tag i en servett och torkade mig.
-”Vad är det ni försöker berätta för mig?” frågade jag dem båda. Ännu ett leende spred sig på deras läppar.
-“Vi vet att du älskar Harry väldigt, väldigt, väldigt mycket och att du saknar honom. Så vi tänkte som så att vi alla skulle ta några veckors semester. Du åker och besöker Harry, var han nu än är i världen, medan jag och din mamma tar fyra veckors semester på Hawaii!” sa pappa glatt och kollade älskvärt på min mamma som log stort tillbaka mot honom. Mina ögon vidgades ytterligare och jag kollade från den ena till den andra.
-”Är ni seriösa?” skrek jag med en ton som antagligen lät som hundra småungar som precis fått en stor godispåse av sina föräldrar. Som svar på mitt glada utskrik fick jag glada nickningar tillbaka.
-”Du har jobbat så hårt under hela året och speciellt dessa veckorna som du har varit hemma så vi tyckte det var dags för lite semester. Och det var ett tag sen det var bara jag och din mamma som var ute och reste och vi vet att du hellre spenderar tid med Harry än med oss” sa pappa och gav mig en lätt blinkning. Ett ännu gladare utrop kom från min mun och jag kramade snabbt om mina båda föräldrar.
-”AHHH Tack så jättemycket! Jag ska ta och ringa Paul med en gång! Säg ingenting till Harry!” skrek jag samtidigt som mina fötter vant sprang upp för trappan medan en plan smiddes i mitt huvud.

-”But you have to keep it as a seacret!” sa jag strängt i luren. Jag hade säkert legat och pratat med Paul i över en timme för att lyckas planera allt till punkt och pricka. Fyra veckor. Fyra veckor skulle jag få spendera tillsammans med Harry, vilket innebar att både julafton och nyår skulle firas med honom.
-”Yeah, yeah, I promise! Haven’t I told you that like seven times now?! I keep my promises Madison!” sa Paul minst lika strängt tillbaka.
-“I know! Btw where will the boys and you be next week?!”
-“During Monday, Tuesday and Wednesday we are still on New Zealand so that’s up to you when you decide to come. On Thursday we leave for South Africa” svarade Paul.
-“Ah, okay! Awesome, I’ll check with my parents when I should book my tickets!”
-“Sounds great, call me when you know, so I can pick you up at the airport!”
-“I will! And Paul?”
-“Yeah?”
-“Don’t tell anyone what I just told you!”
-“How many times do I need to tell you that I promise?!” muttrade han irriterat tillbaka.
-“Thanks Paul! Bye!” han muttrade fram ett tyst “Bye” tillbaka precis innan jag hann slänga på luren. Nu var det dags för fas två i min plan, ringa tjejerna. 
_______________________________________________________________________
Kommentera mera! :)
Glöm inte följa bloggen på twitter: DOL_Noveller 

Jag vaknade av ljudet av hästarnas gnäggande, försiktigt gnuggade jag mina trötta ögon innan det gick upp för mig vart jag befann mig. Ett leende spred sig på mina läppar när jag rullade runt och såg Harry ligga och sova djupt med halm i håret och hans bara bringa fullt synlig. Försiktigt lyfte jag på huvudet för att se om jag kunde hitta min mobil, efter lite trevande hittade jag den under en mängd med halm och jag kollade snabbt på den, 06.02. Hästarna var hungriga, där av deras gnäggande. Men snart upphörde gnäggandet och Travis igenkännande visslingar fyllde stallet. Snabbt la jag mig tillrätta på Harrys arm, glad över att någon annan än jag själv hade hand om morgonfodringen, och kollade på honom. Han låg så avslappnat medan bröstkorgen höjdes och sänktes i takt med Travis visslande. Jag drog filten tätare omkring mig för att värma min bara kropp innan jag försiktigt gjorde små cirklar längs med Harrys bröstkorg.
-”Oh my… sorry, I’m gonna go right away!” mitt huvud flög direkt bakåt så fort Travis röst hade uppenbarats bakom mig. Utan att jag hade hört det hade Travis kommit upp för trappan för att hämta hö, mina kinder gick från neutrala till knallröda på två sekunder. Han mötte min blick innan han snabbt trevade i hö i de utnötta kassarna och försvann nerför trappan igen. Jag slog mig själv hårt i huvudet.
-”Oh my god. Now I have embarrased myself in front of Travis, how great” muttrade jag fram. Snart kände jag en kall arm komma smygandes längs med min mage innan den tog ett fast tag runt min midja och drog mig närmare.
-”Goodmorning beautiful” viskade Harrys hesa men trötta röst till mig samtidigt som han kysste min hals.
-”Goodmorning” log jag tillbaka och kysste han lätt på läpparna. Försiktigt drog han handen längs med min bara kropp, upp över bröstkorgen och sedan upp mot mitt huvud där han sakta fäste en hårslinga bakom mitt öra.
-”What happend before, I thought I heard a voice?” jag kollade generat på Harry och sedan över våra bara kroppar som låg väl insvepta under den tunna filten.
-”Travis found us” sa jag tyst och kände hur brännheta mina kinder var. Att ens barndomsvän hittar en halvt naken tillsammans med en kille som man nyligen stod och grät över måste ha varit en chockande syn i sig.
-”Who’s Travis?” sa han med en frågande blick med en gnutta avundsjuka i sig. Ett lätt skratt kom ur mig innan jag kysste han lätt på munnen. Det hade aldrig kommit för mig att Harry inte hade träffat Travis, och om jag nu låg och var generad måste han ha trott det var någon som gillade mig.
-”You don’t have to be jealous Harry. He are my childhood friend and he works here” Harrys innan så bekymrande min övergick till ett leende. Men precis innan hans läppar han nudda mina ännu en gång gav min telefon ifrån sig ljudet av Coldplays ”Every raindrop is a waterfall” och jag greppade snabbt tag i den och svarade.
-”Hi Mads it’s Louis, can I speak with Harry for a moment, he still don’t answer his phone” utan att svara gav jag telefonen till Harry som tveksamt tog emot den.
-”Hi it’s Harry” sa han tillslut. Jag kunde tydligt höra Louis frustrerade röst på andra sidan och eftersom klockan var tidig morgon här borde det vara eftermiddag i Australien.
-”Yeah I know, but it’s complicated Lou” sa Harry efter att Louis hade snackat på ett bra tag. Tillslut for en suck ur honom och han räckte tillbaka telefonen till mig och nickade lätt mot den.
-”Hi Lou” sa jag när jag hade tryckt den mot mitt öra.
-”Hi I know that you lovebirds are okay again, so can you please tell Harry that he must come back to Australia? We can’t finish the tour without him”
-“I’ve already said that to him, but he won’t listen to me either” suckade jag fram och tänkte tillbaka på gårdagens konversation som hade slutat med sex istället för ett ordentligt snack.
-“You’re the only one who can make him come back, and he must be on the plane that leaves tonight at 6 pm or our tour is ruined” sa Louis, med en halvt orolig och halvt irriterad röst. Jag visste att han hade rätt och menade väl därför sa jag tillslut;
-”I’ll do my best, call you later, bye”
-”Thanks Mads, bye”

Efter det att vi under tystnad hade klätt på oss och lika tyst klivit över den ödelagda gårdsplanen och tillslut kommit in i huset och satt oss vid köksbordet bröts tystnaden. Jag var tvungen att hjälpa Louis och killarna, just nu var det mitt fel att turnén låg i krisfall.
-”Harry you must go back to Australia, today. Your plane leaves at 6 pm” sa jag med den allvarligaste rösten jag hade lyckats få fram innan jag avslutade med en klunk kaffe. Harry kollade på mig innan han tog en klunk av sitt te. Engelsmän och deras te, tack vare att pappa inte var så jätteförtjust i kaffe hade jag lyckats skrapa fram några påsar te till honom.
-”I don’t want to leave” sa han med samma allvarliga röst.
-”Harry! You have to! You can’t stay here you must go back and finish the tour!” min röst lät inte längre allvarlig, långt ifrån, den var så uppriven och förtvivlad som det gick och bli. Han tog ännu en klunk av sitt te och det såg ut som han satt och tänkte medan han svalde.
-”Come with me. Come with me to Australia”
-”I would love that, but I can’t. I just got a new horse and I must train her and help my family with the ranch. I’ve already been away from my family for almost six months!” sa jag desperat. Harry kollade sorgset tillbaka på mig.
-“But…” började han men innan han hann säga något mer stoppade jag honom genom att sätta upp en hand i tomrummet mellan oss.
-”No ”buts” Harry. I’m serious. Right now it’s my fault that you aren’t in Australia and I want you to be there for you fans and especially for the boys, they need you”
-“But I need you” sa han med eftertryck på “need”. Denna gång var det min tur att kolla sorgset på honom.
-”I need you too, but they need you more right now. And I’ll be here when you come back, I promise you” sa jag lugnt och smekte han lätt på kinden.

När klockan slog 17.00 hade min pappa skjutsat mig och Harry till Tennessees flygplats. Jag kunde inte förstå att jag ännu en gång skulle bli tvungen att säga hejdå till honom. Det hade varit tillräckligt jobbigt första gången. Eftersom Harry knappt hade haft något bagage med sig när han hade kommit hit gick incheckningen snabbt och medan min pappa stannade kvar i bilen utanför följde jag Harry så långt det gick, det vill säga till säkerhetskontrollen.
-”I can’t believe that I’m about to leave you again” mumlade Harry tyst. Jag drog mig in mot hans kropp och han omfamnade mig snabbt genom att lägga armarna runt mig.
-”You know deep down that this is the right thing to do” sa jag och andades sakta in hans One Million parfym. Försiktigt lossade han greppet om mig och tog ett steg bakåt. Jag kollade förvirrat på honom innan han började rota i sin ryggsäck och plockade fram de två silvriga kedjorna med infinity märket på. Jag log mot honom och han log glatt tillbaka.
-”Turn around” sa han och jag gjorde som han sa. Snart kände jag den kalla silvertråden landa på min hud och sedan knäppas fast med ett litet klick. När jag visste att det var säkrat runt min hals vände jag om och skulle precis kyssa han när han tog tag i min handled och knäppte fast armbandet. När båda smyckena var på plats mötte jag hans ögon och han mötte mina innan vi lutade oss framåt för att mötas i en kyss.
-”This time, I won’t make anything wrong, I will stand by your side through everything and I will look down at these jewelries and know that you belong to me and I belong to you. No matter what, I promise you” sa han mot mina läppar. Jag log och kysste han igen.
-”And I promise you that I’ll be here and wait for you when you have finished the tour”
-“Sounds good to me” sa han och kysste mig länge innan han baklänges började gå mot säkerhetskontrollen med ett stort leende på läpparna. Han mumlade ett ”I love you” innan han försvann från min åsyn.
______________________________________________________________________
Förlåt för ett ganska så kort kapitel, men är riktigt förkyld! 
25 kommentera för nästa kapitel!! :)

Jag vet inte hur länge vi stod där, tätt omslingrade med varandra, kyssandes, pratandes eller kramandes. Men när vi inte hade mer att säga till varandra upptäckte vi att det redan hade blivit mörkt. Vi började sakta gå tillbaka över ängen på väg till boningshuset. Jag kunde inte riktigt förstå att jag gick hand i hand med Madison, jag hade trott att det var slut mellan oss två på riktigt. Efter mitt utbrott under Today Show intervjun hade jag direkt tagit en taxi till hotellet för att snabbt plocka ihop några kläder och passet för att sedan bege mig till flygplatsen. Jag visste att jag hade förorsakat en mängd bekymmer, men i mina tankar hade endast Madison existerat. Jag hade varit tvungen att ställa allt till rätta. Och att då både killarna, teamet och hela turnén hade blivit drabbade av mitt plötsliga försvinnande, ägnade jag inte ens en liten tanke åt.

Så fort vi kom innanför dörren kom Madisons mamma Leona utspringandes ifrån köket.
-”Madison, var har du…” längre hann hon inte innan hon stannade upp och fäste sin blick i min. Hon kollade med en förvånad min på mig innan hennes blick flög ner på våra sammanlänkande händer.
-”Hi Mrs. Sparks” sa jag tyst och log. Jag visste att Madison hade berättat om hela tumultet för sina föräldrar och jag var därför orolig för att jag inte längre var välkommen in i huset. Hade det varit min dotter, hade killen aldrig mer fått prata med henne. Men istället flög hennes innan så förvånade min upp i ett hastigt leende.
-”Hi Harry, thank God you’re okay! We were really worried about you!” sa hon oroligt och stegade fram till mig och gav mig en stor kram. Jag släppte Madisons hand och besvarade förvånat kramen. Jag visste att jag hade kommit Madisons mamma nära men jag trodde inte att hon någonsin skulle förlåta mig för det här. När kramen var avklarad greppade jag snabbt tag i Madisons hand igen, rädd för att hon skulle försvinna om jag släppte henne. Plötsligt öppnades dörren bakom oss och Madisons pappa Ron kom instormande. Hans blick la inte märke till mig utan flög direkt till Madison som fortfarande var klädd i sin svarta klänning.
-”Madison, vart fa…” längre kom inte han heller förrän hans blick gick ifrån Madison till mig. Jag kollade skamset ner i golvet, jag hade redan lyckats bryta ner Rons förtroende för mig en gång, skulle han vara villig att förlåta mig igen, när jag denna gång hade gjort något ännu värre? Tillslut var jag tvungen att kolla upp på honom och jag möttes av en avspänd men irriterande blick.
-”Harry, can we please talk for a minute? Alone?” Hans röst lät inte arg, mer beskyddande och jag förstod honom. Här kom jag inklampande i deras hus efter allt jag hade gjort mot Madison. Jag nickade men Madison höll kvar min hand i ett järngrepp.
-”Pappa det där är inte nödvändigt” jag förstod inte ett ord av vad hon sa, trots att svenska fascinerade mig hade jag aldrig haft tid att lära mig det förutom några enstaka ord, men på grund av hennes järngrepp om min vänstra hand och hennes allvarsamma ton i rösten kopplade jag det som att hon inte var villig att släppa iväg mig ensam tillsammans med hennes pappa.
-”Mads it’s okay” sa jag och kollade ner på henne, hon gav mig ett sorgset leende tillbaka innan hon sakta släppte min hand. Hennes pappa grymtade något ohörbart innan han tog av sig sina skor och gick in mot vardagsrummet. Jag drog snabbt av mig mina skor och följde med långa steg efter honom.
-”Please sit down Harry” sa Ron och pekade på soffan innan han själv satte sig ner i fåtöljen som var mitt emot, jag gled sakta ner i den utan att släppa han med blicken.
-”I’m not happy about what you did to my daughter” fortsatte han strängt.
-“Me neither Mr. Sparks… What I did to Madison was awful and I have promised myself to never drink again, I can’t handle the alcohol” svarade jag honom med en allvarsam ton i rösten.
-“Alcohol is never something you can blame on” sa han med samma stränga röst.
-”I know… And I am so sorry for what I did to her!” Min röst hade svikit mig. Den lät långt ifrån allvarsam eller säker längre. Den lät sorgsen, precis som att min sorgsna själ hade lyckats tränga sig igenom hela mig för att visa hur ledsen jag var över det som hänt, även om jag hatade att visa mig svag för andra, tillät jag mig själv att visa mig svag. Mitt huvud flög ner i mina händer och jag kände hur tårarna var på väg att tränga fram. Plötsligt kände jag en hand på min rygg och hur det kom tyngd på platsen bredvid mig.
-“Harry, when I first met you, I knew you were a nice guy and that you would treat my daughter properly. But you’ve made a couple of mistakes along the road and that’s nothing I enjoy” Jag vände min blick uppåt och mötte hans ögon. Jag hade inte bara svikit honom. Jag hade svikit mig själv när det kom till Madison.
-“If I could turn back time and stop myself from doing those mistakes, I would. Without hesitation. I promise you” sa jag tyst, fortfarande med tårarna trängandes ifrån ögonlocken.
-”That’s the guy I’ve learnt to know, and that’s the guy I want you to be during your relationship with Madison. She has already forgiven you and she wouldn’t do that unless she trusted and loved you. I have taught her well you know” Sa Ron. Hans röst lät inte sträng längre, mer som om han pratade allvar i en kompis. Jag satte mig upp och drog en hand genom mitt hår innan jag ännu en gång mötte Rons ögon.
-”Harry I want you to promise me something” sa han och kollade mig strängt in i ögonen. Jag nickade innan jag tyst sa;
-”Sure anything”
-”I want you to look at Madison like she’s the only girl in the world for you from now on. Can you promise me that?”
-“I’ve looked at her that way since the first time I saw her, even if I have made some serious mistakes during the way” sa jag. Min allvarsamma röst hade kommit tillbaka och så fort jag hade uttalat mig gick Rons läppar som tidigare legat som ett stelt sträck upp i ett mjukt leende.
-”That’s just what I wanted to hear, and promise that you never ever, ever, hurt her again” sa han glatt men den allvarsamma tonen fanns kvar i rösten.
-”I promise”
-”Good” sa han och klappade mig lätt på ryggen. Så fort Ron och jag kom ut ifrån vardagsrummet sprang Madison snabbt in i min famn.
-”He didn’t do anything stupid against you, did he?” frågade hon oroligt samtidigt som hon gav sin pappa en irriterande blick.
-”No” viskade jag i hennes öra och kramade henne hårt. Jag gav hennes pappa ett glatt leende och han blinkade lätt mot mig som svar innan han åter igen gick ut genom ytterdörren.

Efter att ha ätit resterna som fanns kvar sedan Hayleys minnesstund hade jag och Harry smugit oss ut till höloftet. På något sätt hade det blivit vår tillflyktsplats när vi behövde vara ensamma. Vi låg inslingrade i varandra under en varm yllefilt och det enda skenet var den väl använda fotogenlampan. Jag log när jag hörde hur hästarna febrilt tuggade på sitt kvällshö och hur Harrys finger sakta gjorde olika mönster längs med mina bara armar.

Dagen hade varit lång och krafterna hade gått åt från alla möjliga håll; oron över Harry, Hayleys ettårs dag som död, och sedan glädjen som bubblat inom mig när Harry hade stått där med blombuketten. Jag kramade Harrys hand lite extra hårt vilket fick han att vända ner sin blick mot mig, jag mötte hans gröna ögon och båda fick ett leende på läpparna. Sakta lutade han sig närmare mig för att vi tillslut skulle mötas i den perfekta kyssen. När vi hade kysst varandra passionerat ett bra tag började han försiktigt att avsluta kyssen för att till slut lämna mina läppar. Han drog mig tätare mot sig och pussade mig lätt på huvudet. Plötsligt for tanken igenom mig, tanken som jag mycket väl visste att jag tillslut var tvungen att få fram och som jag hade haft i bakhuvudet hela dagen. Jag suckade högt, vilket ledde till att Harry kollade på mig med en oförstående och orolig blick.
-”Harry… You need to go back to Australia” viskade jag tyst, samtidigt som jag pillade på en av hans knappar som satt fast på hans kavaj. Han drog ett djupt andetag innan han andades ut långsamt.
-”I don’t want to. I don’t wanna lose you again” mumlade han tyst mot mitt hår. Jag vände bak huvudet så att jag kunde kolla honom i ögonen.
-”I don’t want you to leave either, but you can’t let your fans or the boys down. You have a tour to finish” sa jag allvarligt. Trots att det gjorde ont i mig när jag fick sanningen sagd sådär rakt ut visste jag att det var det enda rätta.
-”And you won’t lose me, if you promise to not do something stupid” fortsatte jag, men denna gången var min röst inte allvarlig utan den hade en klang av sorgsenhet i sig. Harry tog snabbt tag om mitt huvud som åter hade fallit ner på Harrys kavajknapp.
-”True love isn’t found. It’s built. And our relation is something to fight for. I love you Madison and I promise to never let you down again, ever” mitt förut så sorgsna leende drogs nu upp i ett glatt och sakta lutade sig Harry ner och kysste mig. Jag skulle aldrig tröttna på hans läppar mot mina, aldrig. Så fort kyssen var avklarad drog han sig sakta bakåt, men jag ville inte att hans läppar skulle lämna mig, jag tog ett snabbt tag runt hans nacke och tryckte han närmare mig vilket ledde till att jag trillade ner på halmgolvet med Harry över mig. Han fick ur sig ett lätt skratt innan han fortsatte att kyssa mig passionerat. Hans skratt fick mig att vilja ha honom ännu mer. Mina händer trevade ner mot hans vältränade mage och jag drog sakta upp hans tröja, mina fingertoppar nuddade hans varma bara hud och jag drog han ännu närmare mig, om det nu ens var möjligt. Vi båda visste var detta var på väg och Harry drog snabbt av mig min tröja innan han drog av sin lika snabbt. Mina händer gick från att ha legat runt hans nacke till att tillslut nå Harrys byxlinning, jag knäppte sakta upp hans knapp och han hjälper mig att dra av dem så att även dem hamnade i högen med kläder på golvet. När han låg där iförd endast kalsonger kom ett mjukt ”I love you too” ur min mun innan Harrys läppar snabbt kysste mig igen samtidigt som han knäpper upp mina byxor. Jag skjuter upp mina höfter så att jag kommer närmare han så att det ska bli enklare för han att dra av dem, vilket även gav han en chans till att lätt knäppa upp min bh. Alla bekymmer vi visste att vi förr eller senare skulle bli tvungna att ta tag i, lät vi vänta med tills morgondagen. I natt var det endast jag och Harry som gällde.
______________________________________________________________________
Hoppas ni hade en bra nyårsafton allihopa! Firar nya året med ett nytt kapitel!
Kommentera!