”Zayn no!” ropar jag mot honom, med en stark röst även om jag försöker hålla tillbaka den så att vi inte ska dra hit en massa människor som kommer skåda det som jag visste var på väg att inträffa. Men innan min röst hinner nå hans öron har han redan hunnit fram till Paul. Med ett starkt grepp tar Zayn tag kring Pauls skjortkrage och trycker upp honom längs med väggen. Oförmögen att ens göra något, står jag bara där handfallen, utan att veta vad som är rätt eller fel, eller vad det var som faktiskt hade hänt från den sekunden Zayn dykt upp i korridoren. Allt jag hade tänkt säga till Paul var att jag gillade honom och att det var allt. Jag gillade honom, men som vän, inget annat. På bara några sekunder hinner alla dessa tankar flyga runt i mitt huvud, samtidigt som blicken är fäst på Zayn som med knyten näver fortfarande håller Paul upptryckt mot väggen.
”Zayn don’t-” men precis när jag hinner återfå talförmågan har Zayns knytnäve redan lagt beslag på Pauls ansikte. Första slaget träffar honom rakt på kindbenet, och precis innan jag hinner trycka mig emellan dem lyckas Zayn få in ännu en högersmäll på Pauls käke. Paul ger mig en nervös blick men innan jag hinner mellan dem ryter Zayn ljudligt ”DON’T LOOK AT HER!”
”Zayn what the hell are you doing?!” skriker jag argt mot honom samtidigt som jag med all kraft försöker, med armarna tryckta mot hans bröstkorg, putta bort honom så långt ifrån Paul som det är möjligt, innan ännu ett slag håller på att träffa Paul. Så fort Zayns knytna näve har släppt taget kring Pauls krage åker han långsamt ner längs med väggen med händerna kring hans högra halva av ansiktet och en förvånad min på munnen, med blicken riktad rakt mot mig och Zayn.
”Zayn. Why the hell did you do that for?” upprepar jag mig och trycker till honom ännu en gång mot bröstet ”Look at me!” skriker jag och med ens släpper han blicken från Paul och kollar ner på mig med en blick som är blandad av förvåning och hämnd.
”What the hell I’m doing? What the hell are you doing Olive? Sneaking away with your co-worker and tell him you love him?” skriker han tillbaka och snurrar ur mitt grepp samtidigt som hans händer flyger upp på hans huvud med ett irriterat skrik.
”I never said I loved him Zayn. I said I liked him, and just when I was about to continue my sentence about that all I felt for him was friendship you came and hit him! So don’t blame this on me Zayn, you did something wrong, not me!” skriker jag och tar under tiden som jag talar med honom fem snabba steg mot honom så att jag står precis framför honom med ett höttande finger i vädret.
”You don’t love him?” orden kommer stammandes ur hans mun, samtidigt som hans blick flackar mellan Pauls numera svullna ansikte och mina ögon.
”Ofcourse I don’t love him! I love you Zayn. But you really screwed things up, when you hitted my friend.” Säger jag strängt mot honom och låter min vänstra hand gestikulera mot Paul.
”Olive I’m so-” börjar Zayn men jag lägger snabbt upp en hand i vädret ”Don’t talk to me Zayn. Not now, I’m not ready to apologize for what you did one minute ago. Just know that this was the worst date ever. And that I’m gonna call my dad as soon as I found some ice for Paul” sa jag och börjar med bestämda steg backa bakåt mot Paul, som med ett krampaktigt ansikte sitter och försöker ta bort det onda genom att ha båda händerna liggandes över ansiktet.
”Olive… please-”
”Just go, Zayn. I’ll call you when I’m ready to talk to you” muttrar jag tyst fram samtidigt som jag lägger en arm runt Paul, i ett försök till att få upp han från golvet. Med en irriterande blick mot Zayn lyckas jag sedan stappla förbi honom med Paul vid min sida, i riktning mot en av vakterna som står inne i allrummet.
 ”I didn’t mean to cause any problem between you and Zayn” säger Paul försiktigt samtidigt som han trycker en ispåse mot sin kind. Jag ger honom ett snabbt leende innan jag tar påsen från hans hand och hjälper honom trycka den mot rätt ställe. Så fort vi hade lyckats hitta en vakt, hade vi blivit visade till en liten loge där det inte fanns mer än en stor soffa och ett litet kök plus en toalett. Och det hade inte dröjt länge innan en av vakterna hade kommit med is till oss.
”You have nothing to apologize for Paul” sa jag tyst och tryckte ispåsen ytterligare någon centimeter upp längs med kinden, vilket gjorde att Paul gav ifrån sig en grimas.
”Well… I kind of do… I mean if I just wouldn’t have told you about the way I feel for you, nothing of this would’ve happen” sa han tyst innan han gav ifrån sig ett litet skrik. Genast ekade hans röst i huvudet på mig “I really like you, as more than a friend, I’m sorry” jag gav ifrån mig en lång suck, samtidigt som jag kände hur huvudvärken började komma krypandes inom mig. Det hade varit en lång dag, som hade innehållit allt för mycket drama, och det var endast fyra dagar tills Zayn gav sig iväg på en fyra månaders lång turné. Om vårt förhållande var så som det var nu… hur skulle det då bli när han gav sig av?
”Olive? Are you okay?” jag tittade med en förvånad blick på Paul, som nu hade tagit ispåsen i eget förvar. Jag nickade snabbt mot honom, samtidigt som jag kände tårarna börja tränga fram under ögonlocken på mig. Även om jag ville vara arg på Zayn för vad han gjort, visste jag att det skulle vara omöjligt. Jag älskade honom. Och allt jag egentligen ville var att vårt förhållande för en gångs skull, skulle bli publicerat. Så att vi skulle kunna gå och ta en fika på ett helt normalt café utan att behöva leta oss till Londons bakgator.
”You don’t seem okay?” sa Paul grubblandes med blicken riktad mot mig. Jag mötte hans blick snabbt, innan jag torkade bort tårarna som hade lyckats tränga sig ut. Jag hade verkligen blivit känslig sedan Zayn blev involverad i mitt liv, förr hade jag aldrig börjat gråta på grund av en kille, eller för att jag älskade någon.
”I’m okay…. Ehm… I really need to talk to Zayn… you’ll be alright?” sa jag och nickade menandes mot hans ansikte och ispåsen och den röda rodnaden som hade börjat dyka upp på hans kind. Han ger mig ett lätt flin innan han drar bort ispåsen från kinden och möter min blick.
”How bad is it?” säger han och pekar med pekfingret mot kinden.
”It’s not that bad” försöker jag och ger mig på ett leende ”but if I’m gonna be honest with you it’s quite red…” jag ger han en medlidsam blick men han viftar snabbt undan samtalet med en hand.
”Ah, I just tell the crowd that Ian hit me, they’ll probably buy it” säger han skrattandes innan han åter trycker ispåsen upp i ansiktet. Jag ger han ett snabbt leende ”Thank you” säger jag tyst innan jag springer ut mot dörren.

Så fort jag har kommit ut i korridoren, och lyckats lokalisera mig mot det rum som vi först anlände till, möts jag av… ingen. Hela lokalen är tom på folk och snabbt lirkar jag upp telefonen ur min handväska för att sedan slå en snabb blick på klockan, 21.00. Självklart, då har alla precis hunnit inta sina platser och showen är därmed på gång att börja. Hur underbart kan detta bli? Jag vet inte ens vart mina och killarnas platser är, plus att lokalen är dubbelt så stor och att jag aldrig en skulle hitta till själva dörren som ledde in till showen.
”Damn it!” muttrar jag tyst samtidigt som jag snurrar ett hastigt varv i rummet. Inga andra människor syns till. Inte ens vakterna som det innan hade kryllat av. Hur skulle jag nu ens ha en chans till att hitta ingången? Snart rasslade det till i högtalarna och en mörk röst fyllde rummet ”Welcome to The Teen Choice Award 2013!”, rösten ekade genom rummet och med ens förstod jag att showen hade satts igång. Skulle man få höra hela showen genom högtalarna? Men så snart som den första meningen var avslutad rispade det till i högtalarna och ljudet var åter borta. Jag började snabbt röra mina fötter bort mot alla dörrar som kom inom min åsyn, men alla var låsta. Tillslut kom jag in till en nersläckt korridor där endast ett litet ljus och en röst hördes och syntes i den bortersta änden, snabbt började mina fötter röra sig mot ljuset och snart stod jag inne i något som liknade ett omklädningsrum. Min blick for snabbt genom rummet och konstaterade att så var läget, överallt hängde det kläder, utklädnader och dräkter av alla dess olika slag på hundratals hängare och galgar. Försiktigt började jag röra mig genom rummet, fortfarande med en röst som ekade över huvudet på mig som lät lik den första rösten jag hade hört ute i den stora lokalen. Snart försvann omklädningsrummet och istället fanns det en stor svart dörr framför näsan på mig, med skylten EXIT stämplat på den, sakta öppnade jag dörren och möttes av lampor och en stor scen, vart var jag?
”AND THE FIRST AWARD FOR TONIGHT, GOES TO… ONE DIRECTION!” en kille trädde fram i min åsyn på den bortersta biten av scenen och ett högt ljud tillsammans med en mängd applåder bröt ut i den innan någorlunda tysta lokalen. Med min blick svepandes längs med publik havet såg jag hur fem killar ställde sig upp och började glatt röra sig bort mot scenen. Så fort dem hade fått tag på priset, en enorm surfinbräda, fick Zayn mikrofonen i handen.
”I really don’t know what to say, this award is amazing, and we have all our fans to thank for that. You guys are literally the best thing in this world! I just wished that… someone special would be here with me today to celebrate this award with me-“ så fort han hade uttalat sig hade tårarna börjat rinna längs med mina kinder och snabbt drog jag upp telefonen ur handväskan. Jag brydde mig inte om att han stod på en scen framför hela världens befolkning, jag behövde prata med honom, och det nu. Signalerna gick fram och snart hördes ljudet av ”Thriller - Michel Jackson” ifrån scenen. En tystnad uppstod bland killarna som innan hade stått och pratat om priset och allas blickar föll på Zayn som nu stod med telefonen mot örat.
”Olive?” hans röst lät orolig och han snurrade ett halvt varv så att han stod med ryggen mot publiken.
”I’m here, turn to your left”