Hej alla kära bloggläsare som tittar in här varje dag.
Jag ber er så hemskt mycket om ursäkt angående novellen som jag pratade om att påbörja i mitten av sommaren. Så som det ser ut nu, kommer den inte att läggas ut här på bloggen, då min storyline blev helt knas och jag blev oerhört missnöjd med den. Men utöver det så har jag faktikst funderat länge och väl på att skriva en novell, men saken är den att jag inte har tid till att sitta och skriva och ägna tid till en novellblogg. Just nu försöker jag nämligen att göra ALLT för att i början av nästa år kunna åka iväg som Au Pair till USA. Det innebär att jag sitter och pluggar till mitt körkort i princip varje dag, jag har fått extra jobb på Graffiti Café där jag jobbar allt från 4-16 h per vecka. Plus att jag inom kort ska praktisera på ett dagis 40 timmar i veckan för att lyckas få ihop mina barntimmar.

Jag hoppas ni förstår att jag därmed inte har tid eller ork eller ens kraft till att lägga ner en enorm tankekraft på att sätta mig ner och lyckas kompa ihop en bra och läsvärd novell. Ni ska dock veta att jag tycker det är otroligt roligt att skriva och jag önskar verkligen att jag hade haft mer tid till att skriva och verkligen leva mig in i berättelsen då det är så himla roligt att få leva den genom er.

Ni är guld värda, och om jag någon gång får tid över och kraft till att sätta en novell till liv, så är det NI som kommer vara de första att få veta. Jag lovar er.

Tack för den tiden jag hade med er, och vem vet? En dag kanske uppdaterandet är tillbaka här, men för tillfället kommer ni enbart hitta mig på min vardagliga blogg: sandrapersson.blogg.se där ni kan följa min kamp mot min dröm.

Hoppas ni på något sätt stannar kvar i mitt liv, I love you guys.

Puss och kram
Sandra

Att kolla in min privata blogg? >>>>> SANDRAPERSSON.BLOGG.SE

Tänkte bara uppdatera er om lite fakta kring novellen + en teaser om vad novellen kommer handla om! Håller just nu på att skriva för fullt på novellen, men den kommer inte läggas ut förrän jag har hunnit några kapitel in i den så att ni kan få kapitel ofta!

Huvudrollen kommer spelas av: Ninda Dobrev
1D killen blir en överraskning ;)

Teaser på storyn; Summer Love:
Winnie Johnson som har bott i Sverige i hela sitt liv har kämpat med sina studier och simträning för att kunna nå ett mål som hon drömt om i större delen av sitt liv. Att få jobba på det världskända kryssningsfartyget Sea Princess. Efter studenten får hon det efterlängtade brevet från kryssningsfartyget ner i sin brevlåda och enbart 2 veckor senare sitter hon på planet mot London där skeppet har sin utgångspunkt. Under hela sommaren ska hon arbeta som badvakt vid de olika swimmingpoolerna som existerar på fartyget.

Hon finner snabbt tre vänner som hon kommer nära, och en tjej som hon verkligen inte vill prata med; Veronica Hamilton. En tjej vars pappa "köpt" in henne till fartyget. Endast så att hon ska kunna dregla över killarna i hennes favoritband, som råkar befinna sig just på detta kryssningsfartyg för att spendera sin semester där.

Vad Winnie inte hade räknat med var att hon skulle falla pladask för en av killarna. Den kille som Veronica har trånat efter allra mest. Hur ska Winnie överleva en sommar med en förälskelse som hotas av en avundsjuk diva?

______________________________________________________________________

Hoppas ni tycker den verkar någorlunda spännande iallafall! Själv är jag exalterad över den nya novellen så hoppas ni är det med!

Var beredda på att det kan dröja tills första kapitlet då jag vill ha fixat desigenen på bloggen plus införskaffat photoshop på min nya dator :)

Puss & kram // Sandra

Många av er som fortfarande tittar in på denna blogg kommer förhoppningsvis bli otroligt glada över detta besked: Min skrivarlust är tillbaka. Japp ni läste rätt, jag har återfått min fantasi och min skrivarlust! HELT UNDERBART! NI FATTAR VAD DETTA BETYDER VA? JAG SKA BÖRJA SKRIVA NOVELLER IGEN.

De frågor jag vill ställa till er nu är följande:
-  Vill ni att jag ska starta upp igen?
- Vem ifrån 1D ska den nya novellen handla om? Då jag inte kommer fortsätta skriva på SAAS novellen.
- Vilken kändis ska få äran att agera huvudroll?
- Ska novellen vara helt på svenska? Eller ska de vara som tidigare med svensk text, engelskt tal?
- Har ni några speciella idéer till den kommande novellen? Är öppen för alla förslag!

Så kommentera nu och visa att ni är lika exalterade som jag på att novellen ska starta upp igen!!!! :D

Att titta in på min privata blogg? Har ju faktiskt börjat uppdatera den, så checka in den om ni inte har något annat för er :) Ni hittar den här.

Mina kära läsare som återkommer i stort sett varje dag, jag vill tacka er något enormt för den tid ni engarerar er i att titta in på denna bloggen trots att det inte har varit någon uppdatering på flera månader. Men när jag väl kom hem från Thailand och lovade er att uppdateringen skulle finnas kvar, hade jag aldrig tänkt på att inspirationen skulle kunna ta slut. Jag trodde jag skulle ha ork, kraft, tid och framförallt fantasi till att sitta och skriva kapitel till er. Så fel man kan ha. Den sista tiden som jag har kvar i skolan har jag tillbringat med mina underbara vänner för att kunna skapa allt fler minnen än de vi redan har tillsammans. Skolarbetet har även tröttat ut mig något enormt och sen har såklart alla förberedelser inför bal och student varit mig hack i hälarna hela tiden. 

Men nu återstår endast två ynka veckor tills det är min tur att springa ut från min kära skola för att sedan komma ut i vuxenlivet. Jag fasar inför det, lika mycket som jag längtar tills studentdagen. Balen hade jag i fredags 31/5, och det är en dag/kväll/natt som jag sent kommer att glömma. Det var så roligt att se alla sina kära klasskamrater trippa runt i vackra klänningar och kostymer och jag kan inte tro att jag snart aldrig kommer se dem igen. Så vad jag vill säga är att just nu är det en väldigt känsloladdadperiod i mitt liv och jag vill njuta till fullo av de sista två veckorna som jag faktiskt har tillsammans med min klass. 

Jag kan inte garantera att denna bloggen någonsin kommer att startas upp igen och om den gör det kommer det tyvärr inte vara på SAAS novellen, eftersom jag helt har tappat intresset i den novellen och har nästan helt glömt vad som faktiskt har hänt i den. Tyvärr så är det sanningen och jag är otroligt ledsen för det. 

Till råga på allt så kommer jag lämna in min dator till skolan imorgon då den ska deployas om och jag har ingen annan dator att skriva på. Dessutom så finns det inget fast datum om när vi faktiskt får tillbaka datorn. Det kan vara om en vecka, eller i september. 

Tyvärr så har livet börjat gå förbi mitt novellskrivande, och jag vill tacka er läsare som fanns här under min början och "storhetstid" och enda fram tills idag. Ni har verkligen varit trogna läsare och jag är otroligt ledsen för att det blivit som det blivit. 

Tills vi ses nästa gång, en stor puss och en stor kram som tack för denna tid vi har haft tillsammans! ♥

P.S Kommer dock försöka blogga så ofta som jag har tid på min privata blogg: www.sandrapersson.blogg.se om ni vill följa min vardag och livet efter det att skolan tar slut! D.S

Jag & Walawi

Förlåt för den otroligt dåliga uppdatering, varken på novellen eller att ens höra av mig till er. Jag har läst era kommentarer och är så otroligt glad över att det faktiskt är ca 50 pers som kollar in här varje dag för att se om det kommit in något nytt kapitel. 

För er som vill veta, kan jag säga att min volontärresa har varit helt otrolig. Jag har fått uppleva och se så mycket som jag aldrig ens trodde jag skulle få vara med om. Jag har träffat otroligt härliga människor och barn och jag saknar Greenway och Singburi mer och mer för var dag som går. Om ni någon gång i era liv ska göra ett projektarbete eller är sugna på att göra någon sådan här resa, GÖR DET, det är så värt det! 

Men åter till varför bloggen har legat nere två veckor längre än vad den från början skulle. Det är för att så fort vi kom hem ifrån Thailand drabbade jetlagen mig och jag hade även  så otroligt mycket att berätta för mina nära och kära att bloggen kom i skymundan. Sen när skolan började igen så var det direkt arbete med att skriva klart vår rapport som ska vara inne denna veckan som kommer och jag har därför haft enormt mycket panik över den. Och utöver rapporten har vi haft en mängd andra inlämningar, uppsatser, rapporter och mög som ska vara inne. Plus att jag nu ska börja ta tag i körkortet på allvar. Sen ska vi inte prata om alla förberedelser inför studenten som nu har kommit som ett slag i pannan på en. Verkligheten har kommit ikapp en och jag har otroligt mycket att stå i just nu. Sen kan jag även erkänna att jag har fastnat i böckernas värld då jag har börjat läsa The Mortal Instruments. < så sjukt f*cking udnerbart bra böcker >

Men för att detta inlägg inte ska bli helt deprimerande för eran del, kan jag säga att jag ska försöka få ut ett kapitel till nästa helg! Jag lovar inget, men jag ska verkligen försöka! Jag ska bara få inspiration till nästa kapitel, måste säga att jag känner mig rätt avlägsen från SAAS novellen då det är så länge sedan jag skrev på den. Men jag ska försöka få in inspiration till novellen igen!

Som sagt, ett stort f*cking enormt TACK för att ni har stannat kvar på novellen trots den sämsta uppdateringen i världshistorien. Vi hörs när nästa kapitel kommer!

Hejsan allihopa! 

Tänkte bara skriva ett snabbt inlägg om att jag lever och har det bra! Denna vecka har det varit en introduktionsvecka av den thailändska kulturen, så änsålänge har det inte blivit något riktigt volontärjobb utan mer sightseeing, men jobbet börjar jag med på måndag! Här är riktigt varmt nere dessutom, ca 35 + om inte mer! 

Har hört att det är snö där hemma igen, så hoppas ni inte fryser bort! Vi hörs om ca, 2,5 veckor! 

Puss & kram - Sandra

Ber så hemskt mycket om ursäkt än en gång för att jag inte har levererat mer än två kapitel denna vecka. Men jag har haft mer att göra än vad jag till en början trodde, inför thailandsresan. Men imorgon beger jag mig iväg och därför kommer det inte komma fler kapitel förrän om tre veckor. 

Eftersom jag uppdaterade under hela min Thailands vistelse i vintras, kanske ni undrar varför jag inte kommer kunna uppdatera novellen under dessa tre veckorna, 
Som svar till er som undrar, så är det som så att alla som går sista året på gymnasiet ska utföra ett projektarbete som har med deras linje/inriktning att göra. För mig som då går samhälle med inriktning turism, har därför en mängd olika valmöjligheter att välja mellan. Men jag och min kompis, valde att ha volontär som vårt projektarbete, och därför ska vi nu, under tre veckors tid, arbeta på ett skolhem i norra Thailand som volontärer. Därför kommer jag inte ha möjlighet till att skriva på bloggen, eftersom jag kommer ha fullt upp med både jobb, projektarbete, filmning och rapportskrivning. 

Jag ser verkligen fram emot denna resa, och jag hoppas ni förstår när jag säger att det är svårt för mig att uppdatera bloggen på grund av den eftersom jag verkligen vill kunna njuta varenda sekund av det jag åker ner dit för att göra. 

Men så fort jag kommer hem igen, har jag förhoppningsvis, en mängd med olika idéer inför novellen, och då kommer det komma kapitel precis som innan! 

Hoppas ni stannar kvar hos mig efter dessa tre veckorna, om inte, så vill jag tacka för de fantastiska månaderna jag har haft med er under tiden som bloggen och novellerna har existerat! 

Har ni några frågor angående min resa så kommentera detta inlägget så svarar jag på dem så snart jag kan! :)

Puss & kram - Sandra, DOL-noveller.

I förra kapitlet:
En tystnad uppstod bland killarna som innan hade stått och pratat om priset och allas blickar föll på Zayn som nu stod med telefonen mot örat.
”Olive?” hans röst lät orolig och han snurrade ett halvt varv så att han stod med ryggen mot publiken.
”I’m here, turn to your left”
Så fort jag hade uttalat mig hade Zayn hunnit snurra ett halvt varv så snabbt som en tornado lyckas röja allt ur vägen. Våra blickar hinner inte mer än mötas förrän Zayn har ökat stegen och sprungit bort från resten av killarna, bort från sitt pris, bort från publiken som satt och iakttog varenda rörelse han hade tagit sedan han svarat i telefonen. Bort från allt, endast för att springa mig till mötes, där jag stod bakom den röda gardinen i den bortre änden på scenen. Är det så här det slutar i alla lyckliga filmer? Alla sanna kärlekspar? Att kärleken faktiskt överlever allt? Till och med ett slagsmål? Trots att hjärnan löper amok angående om det är rätt eller fel att jag förlåter Zayn, kan jag inte hjälpa att ett stort leende bildas på mina läppar desto närmare han kommer. Hans blick har inte släppt min under de få sekunderna han har sprungit och trots att Harry, Liam, Louis och Niall står som stora frågetecken bredvid mikrofonen kan jag inte bry mig om dem, all min fokus är riktad åt Zayn. Sakta tar jag ett steg bort från den trygga platsen bakom gardinerna och innan jag ens hinner hindra mig själv har jag börjat springa honom till mötes, med tårarna rinnande nerför mina kinder, jag skulle inte kunna bry mig mindre om det var rätt eller fel, jag älskade Zayn. Så fort vi kommer inom räckhåll sprider Zayn ut sina armar och jag tvekar inte en sekund innan jag kastar mig gråtandes kring hans hals. 
”I’m so, so, so sorry for what I did to Paul and to you” mumlar Zayn i mitt hår samtidigt som han håller mig i ett hjärngrepp i sin famn och jag känner hur flodstyrkan i mina ögon ökar. Vi två hade gått igenom en hel del helvetes saker, men vi hade klarat oss, tagit oss igenom det, löst det på vårt egna sätt, och det var precis det vi skulle även denna gång. Lösa det. Klara oss. Sakta släpper Zayn sitt tag kring mig och trycker bort mig så pass lite från sin omfamning så att jag nu står endast några millimeter ifrån hans ansikte. Så fort han märker tårarna som trillar nerför mina kinder dröjer det inte länge innan hans tummar är där för att torka bort dem. Jag ler smått mot honom innan jag låter min hjärna börja tänka klart. Här står vi, på The Teen Choice Awards scen, utan att någon vet om vårt förhållande. Jag känner hur hakan åker ner några centimeter när jag insett vad det faktiskt är vi håller på med och jag kollar ängsligt tillbaka på Zayn.
”I’m sorry I destroyed your price reception” mumlar jag tyst fram och ger den bit av scenen som resten av One Direction fortfarande står på en lätt nick. Ett skratt flyger över Zayns läppar innan han trycker dem mot mina. Hur mycket kunde man egentligen älska en person så att det flög runt elefanter i magen på en så fort som man kysste varandra? Med glädje besvarar jag kyssen och snart utbyts den innan så tysta publiken mot ett folkhav av kaos. Vem hade trott att folk skulle tycka det var så bra att man avbrutit en livesänd show? Okej antagligen hade detta blivit värsta ”hiten” hos människorna bakom tv folket, men ändå. Alla tankar flög runt i mitt huvud samtidigt som mina läppar vant masserade Zayns, efter en stund avslutas kyssen och Zayn lägger en lätt puss på min panna.
”Thanks” mumlar han tyst mot pannan och jag kollar undrandes på honom ”For what?”
”For beeing here” ett leende sprids på hans läppar samtidigt som hans blick kollar ut mot publiken. Med ett stadigt tag runt min midja börjar han sedan leda ut oss mot resten av killarna som nu står med ett flin på läpparna och kollar mot oss. Men innan dem hinner uttala sig har värden lyckats rycka tillbaka mikrofonen från Harrys hand och tvingat ut oss genom utgången från scenen med orden ”What a disaster”, tydligen var inte alla lika lyckliga som dem hade verkat.
 Så fort vi kommer ut ifrån den originella utgången från scenen, möts vi av ett blixthav. Överallt står det paparazzis, nyhetsankare, intervjuare osv. med kameror och filmkameror av alla dess slag. Det var nu det var dags. Att berätta om förhållandet. Zayn hade berättat för mig många gånger om hur det skulle vara att möta pressen för första gången och helt sanningsenligt var jag otroligt nervös för vad dem skulle kunna tänkas ställa till en. Zayn hade fortfarande inte släppt taget kring min midja, och det var heller inget jag ville att han skulle göra. För med hans hand på min midja, kändes stämningen som rådde ute i intervjukorridoren, inte lika illa som den verkade vara vid första anblick.
”It’s okay, just let me do the talking if you don’t want to answer or if there’s something you don’t want to talk about” viskade Zayn tyst i mitt öra efter det att jag hade kommit på mig själv med att ta ett krampaktigt tag i hans hand som låg på min höft. Jag nickade sakta på huvudet innan vi kom de sista metrarna fram till den första intervjuaren.
”Hi One Direction! How are you today?” började intervjuaren. Hon var inte lång, några centimeter kortare än mig och hon hade ljust blont hår matchandes med ett par klar blåa ögon. För att vara helt ärlig var hon riktigt söt, jag log ett svagt leende mot henne när hennes blick hade gått från Louis som stod längst åt vänster till mig som stod längst åt höger.
”Hi Kelly, it’s just lovely, I mean it’s an amazing surprise for us to win this award and everything!” sa Niall glatt och fick gillande nickningar tillbaka från de andra killarna. Hon log glatt som svar till honom innan hennes blick fastnade på mig.
”So… If I’m not totally wasted, you’re Olive Whitgeri, aren’t you?” sa hon och hennes perfekta vita tänder skymtas under hennes röda läppar. En våg av chock sköljde över mig när hon kände igen mig och allt jag kunde förmågas göra var att nicka lätt.
”Well, nice to meet you Olive! How’s your movie working out?”
”Ehm-” jag harklade mig snabbt innan jag fortsatte ”-we’re actually gonna start film next week, so I’m really excited” log jag mot henne innan Zayn fördelade en snabb puss på mitt huvud.
”Uhhh! So you two are together? Or am I wrong?” hennes ögonbryn höjdes snabbt innan jag fokuserade min blick på Zayn. Detta samtal var hans. Inte mitt. Zayn mötte mina ögon innan han gav ifrån sig ett leende och kysste mig mjukt, innan han åter vände sig mot Kelly.
”Is that answed enough for you question?” sa Zayn och blinkade lätt med ögat innan vi blev iväg skickade till nästa intervju.

”I can’t move…” suckade jag högt när jag med en stor utandning la mig ner i Zayns säng. Efter intervjuerna, som hade tagit runt två timmar att genomföra, hade killarna åter blivit ivägskickade till scenen då dem hade ännu ett pris att ta emot. Och när klockan tillslut slog 23.00 var showen slut och det var dags för efterfest, men medan Harry, Niall, Liam, Louis, Eleanor och Danielle hade stuckit på efterfesten, hade Zayn tagit mig till den där fina restaurangen han hade pratat om tidigare på kvällen. Och när klockan nu närmade sig halv ett på natten, hade vi precis hunnit innanför ytterdörren innan jag sprungit upp för trapporna för att kunna slänga mig på sängen. Aldrig förr hade jag varit så mätt.
”That’s a shame because…” han tystnade och jag slog sakta upp blicken för att kolla på honom eftersom jag innan hade hållit ögonlocken stängda. Men jag möttes inte av Zayn, utan överallt i rummet fanns det ljus i alla dess storlekar och Zayn, som gick iförd endast kalsongerna, gick runt och tände fyr på alla ljusen som stod placerade runt om i rummet.
”I was just kidding-” började jag och följde Zayn med blicken ”-I can still move”
”I really hope you can” sa han och la ner tändaren innan han la sig över mig och kysste mina läppar. ”I’m so sorry for what I did today, I need to stop daubting you” mumlade han tyst mot dem och jag mhm:ade instämmande.
”Yes you do” sa jag tyst innan jag kysste hans läppar ännu en gång. ”But you know what they say, right?” sa Zayn flörtigt samtidigt som han började dra av mig klänningsbanden som höll uppe min klänning.
”Make-up sex is the best sex?” flinade jag glatt mot honom och kom ihåg den där första helgen för vad som kändes som en evighet sedan, då vi hade sagt något i nästan samma stil.
”Absolutely” sa han och mötte mina läppar. Om jag hade tyckt, den gången för några veckor sedan att hans kyssar var som explosioner över mina läppar, var det inget gentemot vad jag kände nu. Så fort hans läppar nuddade mina, utbrast en bomb och jag kunde inte hålla mig emot honom längre. Just nu var allt jag ville, var att ha honom vid mig. Snabbt drogs klänningen av från min kropp samtidigt som våra kyssar lekte över varandras kroppar. Idag hade vår kärlek visat att den klarade av mer än vad en normal relation skulle klara av. Precis när Zayn är på väg att dra av mig min BH öppnas dörren med ett gäll bums, och i dörröppningen står… Niall, Harry, Louis och Liam. 

Besök denna novellblogg genom att klicka antingen HÄR eller på bilden! ^

”Zayn no!” ropar jag mot honom, med en stark röst även om jag försöker hålla tillbaka den så att vi inte ska dra hit en massa människor som kommer skåda det som jag visste var på väg att inträffa. Men innan min röst hinner nå hans öron har han redan hunnit fram till Paul. Med ett starkt grepp tar Zayn tag kring Pauls skjortkrage och trycker upp honom längs med väggen. Oförmögen att ens göra något, står jag bara där handfallen, utan att veta vad som är rätt eller fel, eller vad det var som faktiskt hade hänt från den sekunden Zayn dykt upp i korridoren. Allt jag hade tänkt säga till Paul var att jag gillade honom och att det var allt. Jag gillade honom, men som vän, inget annat. På bara några sekunder hinner alla dessa tankar flyga runt i mitt huvud, samtidigt som blicken är fäst på Zayn som med knyten näver fortfarande håller Paul upptryckt mot väggen.
”Zayn don’t-” men precis när jag hinner återfå talförmågan har Zayns knytnäve redan lagt beslag på Pauls ansikte. Första slaget träffar honom rakt på kindbenet, och precis innan jag hinner trycka mig emellan dem lyckas Zayn få in ännu en högersmäll på Pauls käke. Paul ger mig en nervös blick men innan jag hinner mellan dem ryter Zayn ljudligt ”DON’T LOOK AT HER!”
”Zayn what the hell are you doing?!” skriker jag argt mot honom samtidigt som jag med all kraft försöker, med armarna tryckta mot hans bröstkorg, putta bort honom så långt ifrån Paul som det är möjligt, innan ännu ett slag håller på att träffa Paul. Så fort Zayns knytna näve har släppt taget kring Pauls krage åker han långsamt ner längs med väggen med händerna kring hans högra halva av ansiktet och en förvånad min på munnen, med blicken riktad rakt mot mig och Zayn.
”Zayn. Why the hell did you do that for?” upprepar jag mig och trycker till honom ännu en gång mot bröstet ”Look at me!” skriker jag och med ens släpper han blicken från Paul och kollar ner på mig med en blick som är blandad av förvåning och hämnd.
”What the hell I’m doing? What the hell are you doing Olive? Sneaking away with your co-worker and tell him you love him?” skriker han tillbaka och snurrar ur mitt grepp samtidigt som hans händer flyger upp på hans huvud med ett irriterat skrik.
”I never said I loved him Zayn. I said I liked him, and just when I was about to continue my sentence about that all I felt for him was friendship you came and hit him! So don’t blame this on me Zayn, you did something wrong, not me!” skriker jag och tar under tiden som jag talar med honom fem snabba steg mot honom så att jag står precis framför honom med ett höttande finger i vädret.
”You don’t love him?” orden kommer stammandes ur hans mun, samtidigt som hans blick flackar mellan Pauls numera svullna ansikte och mina ögon.
”Ofcourse I don’t love him! I love you Zayn. But you really screwed things up, when you hitted my friend.” Säger jag strängt mot honom och låter min vänstra hand gestikulera mot Paul.
”Olive I’m so-” börjar Zayn men jag lägger snabbt upp en hand i vädret ”Don’t talk to me Zayn. Not now, I’m not ready to apologize for what you did one minute ago. Just know that this was the worst date ever. And that I’m gonna call my dad as soon as I found some ice for Paul” sa jag och börjar med bestämda steg backa bakåt mot Paul, som med ett krampaktigt ansikte sitter och försöker ta bort det onda genom att ha båda händerna liggandes över ansiktet.
”Olive… please-”
”Just go, Zayn. I’ll call you when I’m ready to talk to you” muttrar jag tyst fram samtidigt som jag lägger en arm runt Paul, i ett försök till att få upp han från golvet. Med en irriterande blick mot Zayn lyckas jag sedan stappla förbi honom med Paul vid min sida, i riktning mot en av vakterna som står inne i allrummet.
 ”I didn’t mean to cause any problem between you and Zayn” säger Paul försiktigt samtidigt som han trycker en ispåse mot sin kind. Jag ger honom ett snabbt leende innan jag tar påsen från hans hand och hjälper honom trycka den mot rätt ställe. Så fort vi hade lyckats hitta en vakt, hade vi blivit visade till en liten loge där det inte fanns mer än en stor soffa och ett litet kök plus en toalett. Och det hade inte dröjt länge innan en av vakterna hade kommit med is till oss.
”You have nothing to apologize for Paul” sa jag tyst och tryckte ispåsen ytterligare någon centimeter upp längs med kinden, vilket gjorde att Paul gav ifrån sig en grimas.
”Well… I kind of do… I mean if I just wouldn’t have told you about the way I feel for you, nothing of this would’ve happen” sa han tyst innan han gav ifrån sig ett litet skrik. Genast ekade hans röst i huvudet på mig “I really like you, as more than a friend, I’m sorry” jag gav ifrån mig en lång suck, samtidigt som jag kände hur huvudvärken började komma krypandes inom mig. Det hade varit en lång dag, som hade innehållit allt för mycket drama, och det var endast fyra dagar tills Zayn gav sig iväg på en fyra månaders lång turné. Om vårt förhållande var så som det var nu… hur skulle det då bli när han gav sig av?
”Olive? Are you okay?” jag tittade med en förvånad blick på Paul, som nu hade tagit ispåsen i eget förvar. Jag nickade snabbt mot honom, samtidigt som jag kände tårarna börja tränga fram under ögonlocken på mig. Även om jag ville vara arg på Zayn för vad han gjort, visste jag att det skulle vara omöjligt. Jag älskade honom. Och allt jag egentligen ville var att vårt förhållande för en gångs skull, skulle bli publicerat. Så att vi skulle kunna gå och ta en fika på ett helt normalt café utan att behöva leta oss till Londons bakgator.
”You don’t seem okay?” sa Paul grubblandes med blicken riktad mot mig. Jag mötte hans blick snabbt, innan jag torkade bort tårarna som hade lyckats tränga sig ut. Jag hade verkligen blivit känslig sedan Zayn blev involverad i mitt liv, förr hade jag aldrig börjat gråta på grund av en kille, eller för att jag älskade någon.
”I’m okay…. Ehm… I really need to talk to Zayn… you’ll be alright?” sa jag och nickade menandes mot hans ansikte och ispåsen och den röda rodnaden som hade börjat dyka upp på hans kind. Han ger mig ett lätt flin innan han drar bort ispåsen från kinden och möter min blick.
”How bad is it?” säger han och pekar med pekfingret mot kinden.
”It’s not that bad” försöker jag och ger mig på ett leende ”but if I’m gonna be honest with you it’s quite red…” jag ger han en medlidsam blick men han viftar snabbt undan samtalet med en hand.
”Ah, I just tell the crowd that Ian hit me, they’ll probably buy it” säger han skrattandes innan han åter trycker ispåsen upp i ansiktet. Jag ger han ett snabbt leende ”Thank you” säger jag tyst innan jag springer ut mot dörren.

Så fort jag har kommit ut i korridoren, och lyckats lokalisera mig mot det rum som vi först anlände till, möts jag av… ingen. Hela lokalen är tom på folk och snabbt lirkar jag upp telefonen ur min handväska för att sedan slå en snabb blick på klockan, 21.00. Självklart, då har alla precis hunnit inta sina platser och showen är därmed på gång att börja. Hur underbart kan detta bli? Jag vet inte ens vart mina och killarnas platser är, plus att lokalen är dubbelt så stor och att jag aldrig en skulle hitta till själva dörren som ledde in till showen.
”Damn it!” muttrar jag tyst samtidigt som jag snurrar ett hastigt varv i rummet. Inga andra människor syns till. Inte ens vakterna som det innan hade kryllat av. Hur skulle jag nu ens ha en chans till att hitta ingången? Snart rasslade det till i högtalarna och en mörk röst fyllde rummet ”Welcome to The Teen Choice Award 2013!”, rösten ekade genom rummet och med ens förstod jag att showen hade satts igång. Skulle man få höra hela showen genom högtalarna? Men så snart som den första meningen var avslutad rispade det till i högtalarna och ljudet var åter borta. Jag började snabbt röra mina fötter bort mot alla dörrar som kom inom min åsyn, men alla var låsta. Tillslut kom jag in till en nersläckt korridor där endast ett litet ljus och en röst hördes och syntes i den bortersta änden, snabbt började mina fötter röra sig mot ljuset och snart stod jag inne i något som liknade ett omklädningsrum. Min blick for snabbt genom rummet och konstaterade att så var läget, överallt hängde det kläder, utklädnader och dräkter av alla dess olika slag på hundratals hängare och galgar. Försiktigt började jag röra mig genom rummet, fortfarande med en röst som ekade över huvudet på mig som lät lik den första rösten jag hade hört ute i den stora lokalen. Snart försvann omklädningsrummet och istället fanns det en stor svart dörr framför näsan på mig, med skylten EXIT stämplat på den, sakta öppnade jag dörren och möttes av lampor och en stor scen, vart var jag?
”AND THE FIRST AWARD FOR TONIGHT, GOES TO… ONE DIRECTION!” en kille trädde fram i min åsyn på den bortersta biten av scenen och ett högt ljud tillsammans med en mängd applåder bröt ut i den innan någorlunda tysta lokalen. Med min blick svepandes längs med publik havet såg jag hur fem killar ställde sig upp och började glatt röra sig bort mot scenen. Så fort dem hade fått tag på priset, en enorm surfinbräda, fick Zayn mikrofonen i handen.
”I really don’t know what to say, this award is amazing, and we have all our fans to thank for that. You guys are literally the best thing in this world! I just wished that… someone special would be here with me today to celebrate this award with me-“ så fort han hade uttalat sig hade tårarna börjat rinna längs med mina kinder och snabbt drog jag upp telefonen ur handväskan. Jag brydde mig inte om att han stod på en scen framför hela världens befolkning, jag behövde prata med honom, och det nu. Signalerna gick fram och snart hördes ljudet av ”Thriller - Michel Jackson” ifrån scenen. En tystnad uppstod bland killarna som innan hade stått och pratat om priset och allas blickar föll på Zayn som nu stod med telefonen mot örat.
”Olive?” hans röst lät orolig och han snurrade ett halvt varv så att han stod med ryggen mot publiken.
”I’m here, turn to your left”

 

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, kan skriva hur många förlåt som helst men förlåååååt! 
Riktigt mycket förlåt för den otroligt sega uppdateringen som har funnits på bloggen den senaste veckan, helt sinnessjukt!. Men just nu är det riktigt mycket i skolan, plus att jag åker till Thailand om 6 dagar, och kommer vara borta i 3 veckor, vilket gör att jag har riktigt mycket att förbereda inför den också. 

Men till er glädje kan jag meddela att nästa kapitel kommer komma imorgon, ska skriva det ikväll så att det är färdigt att läggas ut imorgon. Denna söndag har jag även spenderat framför veckans kommande läxor och alla är nu klara! Så därför kan ni vänta er förhoppningsvis ett kapitel om dagen denna veckan! 

Men efter lördag (9/3) kommer det inte dyka upp ett endaste kapitel under tre veckors tid, eftersom jag inte kommer ha möklighet till att skriva på novellen under mina tre veckor i Thailand. Hoppas ni respekterar detta. 

All kärlek till er mina kära läsare, och för att ni besöker bloggen trots att uppdateringen suger! Under mina tre veckors "semester/paus" från bloggen, får ni nöja er med att läsa om antingen They don't know about us novellen eller börja om från början med Stars are always shining novellen! 

Jag hopppas innerligt att ni kommer vara kvar vid min sida efter att dem tre veckorna är slut, för då kommer det komma ut nya kapitel! 

Tack så mycket 
Puss & kram - Sandra

Så fort jag hade uttalat mig gentemot Paul vände jag blicken tillbaka till Zayn. Hans blick var riktad mot Paul och han hade ett ansträngt leende på läpparna. Framför alla andra såg det säkert vänligt ut, men jag som visste hur hans ansträngda miner såg ut, visste bättre. Zayn ogillade minst lika mycket som jag att Paul var här. Just nu.
”What, so I don’t get a hug?” sa Paul småskrattandes och ryckte på axlarna, jag flyttade tillbaka min blick på honom, precis som alla andra killar var även han iförd en snygg kostym med svart slips, hans frisyr var precis likadan som den brukade och ett leende lekte på hans läppar.
”Ehm, yeah, sorry” sa jag ursäktande och letade fram ett leende som skulle kunna pryda mina läppar samtidigt som jag gav Zayn en blick. Zayn hade åter vänt på huvudet och börjat ingå i konversationen som rådde mellan de andra i gänget och jag klev smidigt ur hans grepp om mig och in i Pauls famn. Några sekunder senare hade jag klivit ur hans omfamning och log lätt mot honom.
”So eh, who are you here with?” sa jag och gav hans bakgrund en omgivning, varken Denise eller Chace var inom mitt synhåll och jag flyttade åter blicken mot Paul.
”Oh, I’m here with Nina and Ian, you know ’Elena’ and ’Damon’” sa han skrattandes och gjorde citattecken i luften. Jag nickade snabbt som svar och skulle precis öppna munnen för att säga något om att jag var tvungen att återvända till mitt sällskap men precis när orden skulle komma ur min mun, hann Paul före.
”Do you wanna meet them? Denise told me you’re a fan of the TVD series? Am I right?” Jag kände hur en djup suck forsade genom mig vid hans uttal och trots att jag helst av allt ville krypa in i Zayns trygga famn och göra det vi kom hit för att göra, för att visa vår relation, nickade jag lätt på huvudet.
”Sure, why not?” sa jag lätt och ryckte på axlarna ”Ehm, I’m just gonna talk to Zayn for a minute or two, I’ll meet you over there?” sa jag och pekade bort mot en liten soffgrupp där flera kändisar satt samlade. Han gav mig en lätt nickning och började stega bort från mig. Hur gärna jag än inte ville följa med honom, var vi arbetskamrater, och jag kunde därför lika bra lära känna honom som vän och uppföra mig någorlunda moget. Jag stack snabbt in handen i Zayns utsträcka och kramade om den hårt ”Zayn can I talk to you?” viskade jag tyst i hans öra, innan han gav mig en lätt nickning som svar.
”I’m sorry, I didn’t thought he, of all people, would be here” sa jag och suckade och gav en gest ut mot folkhavet. Ett leende bildades på Zayns läppar samtidigt som båda hans händer omfamnade mitt huvud.
”It’s not your fault, I was the one who brought you here, remember? And he is your friend, and even though I don’t like you kissing him, it’s your job and nothing I can do about it” sa han och placerade en lätt kyss på mina läppar.
“Well, he wants me to meet his friends, Nina and Ian, you wanna come with me?” sa jag efter kyssen och mötte hans ögon. Hans skakade sakta på huvudet innan hans blick fastande på Paul som stod borta vid sofforna. ”It’s okay, I’ll stay here. And after you’ve talked to them, we show our relationship to the world, okay?” Jag nickade sakta på huvudet och hann placera ännu en kyss på hans läppar innan jag började stega bort mot Paul.

Sida vid sida börjar vi vandra genom salen som sedan vår ankomst, verkar ha blivit allt mer påfylld av kändisar som härstammar ifrån branschens alla hörn. Snart kommer vi fram till en liten tystare del av salen där några vita fåtöljer och soffor står placerade med ett svart bord i mitten.
”Hey guys!” ropar Paul och jag flyttar blicken från honom bort mot de två figurerna som sitter i soffan som jag känner igen som Ian och Nina. Så fort Pauls röst hade gjort sig hörd vänds båda deras ansikten mot mitt håll och jag kan inte hjälpa rodnaden stiga i mitt huvud. Hur många gånger hade inte jag drömt om att få träffa dem, precis som jag hade drömt om att få träffa Paul?
”Hi, you must be Olive, I’m Nina. We’ve heard sooo much about you!” säger Nina som har lyckats kliva upp från soffan och gått oss till mötes. Jag skakar hennes hand innan hennes ord verkligen sjunker in i mig ”You’ve heard what?” säger jag förvirrat och känner hur en rynka bildas i min panna innan min blick går från Nina till Paul, men Paul har redan lyckats gå förbi oss och stod nu och pratade med Ian.
”Oh, since that first day of the new movie you’re recording together, Paul haven’t been shutting up about you at our reahersals. Me and Ian are going nuts about him, because as far as we known, we haven’t seen him like this since he were together with his ex! And now when I saw you two together I understand why! You’re soo cute! No wonder his in love with you!” hon avslutade det hela med ett litet skratt, men allt jag kunde höra var hennes sista mening eka inom mig, om och om igen.
”He is what?” lyckas jag tillslut få ur mig, fortfarande med blicken riktad mot Paul och med munnen halvt öppen. Inom mig löper tankarna amok. Hur hade Paul ens kunnat få känslor för mig? Vi kände varandra knappt? Och de gånger vi faktiskt repeterade tillsammans var det jobb, när det var rast och så vidare var det jag och Denise som tramsade runder, Paul och Chace brukade bara sitta med telefonerna framför näsan dagarna i ända. Hur?
”What aren’t you together?” sa Nina och flackade med blicken mellan mig och Paul.
”Excuse me?!” utbrast jag och riktade min blick mot henne ”I have a boyfriend!” jag kände hur all min ilska flög ur mig vid dem orden, och istället för att göra det jag hade tänkt, vilket var att sticka fram till Paul och ge han ett knytnävsslag i ansiktet. Tänkte jag igenom riskerna som fanns innan jag faktiskt gjorde det, och istället vände jag på klacken och började med halvspringades steg rusa genom folkhavet för att åter försöka hitta fram till Zayn och försöka glömma det som precis hade hänt. Jag skulle aldrig ha lämnat honom från första början. Denna kväll var vår kväll, men just nu kändes allting som ett enda stort skämt.
 Huvudet värkte och mina fötter, som var allt annat än van vid att gå i högklackat, värkte dem också. Samtidigt som folket vimlade framför mina ögon. Hur skulle jag ens hitta Zayn när mitt urdåliga lokalsinne knappt kom ihåg hur platsen jag hade lämnat honom på såg ut?
”Hey Olive! Where are you going?!” jag vände mig snabbt om och mötte Pauls förvånade ansikte några meter bakom mig. För att inte skapa en scen lät jag mig själv motvilligt stå kvar mitt inne i folkmassan i väntan på att Paul skulle komma upp vid min sida. Det dröjde inte länge innan en varm hand la sig på min bara axel och Pauls ansikte kom upp framför mig. ”Hey, why did you leave?” sa han tyst och granskade mitt ansträngda ansikte.
”Leave me alone Paul”
”Why? What did I do?”
”Nina told me you are in love with me!” utbrast jag halvt muttrande och halvt viskandes för att det inte skulle dra till sig några stannande kändisar som ville lyssna på vår konversation.
”Oh god…”
”What so it’s true?!” väste jag tyst fram och tog ett steg bakåt så att hans hand trillade ner från min axel. Men Paul tog genast ett steg närmare mig och började fösa bort mig till en tom korridor där inget annat än tomma soffor fanns.
”I don’t know if you can call it love… but… Olive, I know you’re together with Zayn, but I really like you, as more than a friend, I’m sorry” jag gav han en förbluffande min. På mindre än två dagar hade jag fått bekännelser från två killar som jag inte hade annat än ”vän känslor” för, men som båda hade sagt att dem gillade mig mer än som en vän.  Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag försökte rensa bort alla de miljontals tankar som härjade inom mig, innan jag tillslut mötte Pauls blick.
”I like you too Paul and-”
”You do what?!” snabbt vände jag på huvudet för att möta det välbekanta skriket, som hade samma ton som jag hört alltför många gånger under dagen. Zayns arga röst, Zayns arga ansikte, Zayns arga kropp, som med pulserande steg kom närmare och närmare.