They don't know about us - Chapter 45
Under större delen av förmiddagen hade jag pratat med Louis och killarna samtidigt som jag försökt att inte dränka mig i sorg över Hayleys död och därmed försökt hålla mig sysselsatt genom att mocka, rykta, smörja och fodra, men trots det så hade varken sorgen över Hayley eller oron över Harry försvunnit. Ingen av killarna hade hört eller sett något, Harry var spårlöst försvunnen. Under tiden som jag stod och mockade i Amadeus box loggade jag snabbt in på twitter i hopp om att se om Harry hade tweetat något, men nej, min blick for istället till trenderna och där fastnade den. ”RIP Harry Styles” trendade som #1, det hela hade gått för långt, dem kunde inte mena allvar med att Harry var död, eller kunde dem? Jag hade ju själv sagt att dem var bättre än CSI på att lista ut saker. Snabbt klickade jag tillbaka till telefonen och ringde upp killarna.
-”Hi Mads! You’re on the speaker again!” sa Louis.
-”Guys” sa jag i telefonen samtidigt som jag lastade på en hög med hästskit på grepen och langade över den till skottskärran –”Have you seen the trend on twitter? They can’t mean that Harry is dead, right?”
-”No it’s just some stupid rumour, don’t care about that” svarade Niall. Jag visste att dem alla satt samlade i konferens rummet på hotellet medan Paul och resten av säkerhetsgänget febrilt försökte få upp fakta angående Harry.
-”So what are you gonna name your new horse?” sa Zayn i ett försök till att byta samtalsämne. Vi var alla otroligt trötta på den ständiga oron som gnagde inom oss och jag visste att dem hade sovit minst lika lite som mig i natt. Jag skrattade lätt och öste upp ännu en full grep i skottskärran.
-”I have no ideas, maybe you guys have some?” sa jag. Genast utbröt kalabalik på andra sidan luren och det slungades namnförslag än hit och än dit. Tillslut kunde jag inte hålla mig för skratt och jag lutade grepen mot boxen medan jag tog ett stadigare tag om telefonen.
-”Guys calm down! I can’t hear a word what you’re saying!” fick jag ur mig och genast bröts skrikandets från andra sidan.
-”Okay I start!” sa Louis. –”What do you think about; Yorkshire, Carrot or Jimmy?” sa Louis glatt.
-”I’m not gonna name my horse after your favorite tea, a vegetable or a boy name?” skrattade jag fram.
-”Okay my turn! I just know that you wanna name you horse Nandos, am I right?” sa Niall och jag kunde tydligt höra hur han fick några skakande huvud och några slag på armen.
-”Sorry Niall, but no” sa jag glatt.
-”What do you think about Delightful?” sa Zayn. Att det alltid var han som skulle komma med de mest oväntade orden hade slutat förvåna mig. Jag smakade på ordet, Delightful, Härlig, jag gick ut från boxen och kollade längs med stallgången så jag hade fri utsikt ut mot paddocken där hon stod med huvudet uppåt och gnäggade med sina kompisar. Delightful.
-”I think Zayn won this time, it’s definitely a delightful horse so yes, her name is from now on Windy Oaks Delightful. I like it” sa jag glatt, glad över att äntligen ha hittat det passande namnet till mitt sto.
Runt ett tiden på eftermiddagen hade vi samlat släkt, vänner och personal för att hålla en minnesstund för Hayley. Vi stod nu alla iklädda smokingar och klänningar vid Hayleys grav. När Hayley hade dött hade det inte känts rätt för någon av oss att begrava henne på en kyrkogård, hon var uppvuxen på gården och hade älskat den av hela sitt hjärta. Därför hade mamma och pappa valt att begrava henne vid bäcken som rann längs med en av hagarna och som utgjorde en liten självständig ö. Där hade Hayleys kropp begravts och en ek hade planterats. Under året som gått hade eken vuxit sig riktigt stor och trädets grenar med dess orange/röda löv hängde nu som ett duntäcke över hennes grav precis som att den skyddade henne mot allt det onda. Jag gillade det, att det fanns något naturligt som vakade över henne.
Det hela var en väldigt fin tillställning, där min mamma och pappa stod på var sin sida om graven och höll ett minnestal, medan resten av oss sörjande stod på andra sidan bäcken och lyssnade på vad dem sa medan tårarna rann längs med våra kinder. Lexie höll ett stadigt tag om min hand och jag höll krampaktigt i hennes, samtidigt som Travis hade en tröstande arm längs med mina axlar. Jag hade underbara vänner, som alltid fanns där för mig och jag hoppades att dem kände detsamma när det gällde mig. Plötsligt kände jag att någon iakttog oss. Försiktigt vände jag på huvudet för att se om det var någon där, jag tyckte jag skymtade en svartklädd person längs med stallbyggnaden, men lika snabbt som jag sett den försvann den och jag återgick till att lyssna på mina föräldrars tal. Min pappa som så sent som igår hade varit sprudlande glad, kunde knappt läsa sitt tal på grund av de tårar som rann och likaså var det med min mamma. När minnesstunden var över, var det dags för fika inne i ladan där vi hade dukat upp långbord med en mängd olika kakor, mackor, kaffe, te och tårta. Trots att det var en sorglig dag, visste vi alla att Hayley hade velat att även solsken skulle sprudla bland oss efter det att vi gått igenom den regniga stormen.
När alla hade varit framme och lagt sin vita ros på Hayleys grav började dem gå till ladan. Jag släppte Lexies hand och stannade kvar med den vita ros jag höll i.
-”Madison, are you coming?” frågade Lexie och försökte le, trots att hennes kinder var genomblöta.
-”Yeah I just want to be alone for a minute, if that’s okay?” Hon nickade lätt som svar och började gå mot ladan. Jag klev över den lilla bron pappa hade byggt över bäcken för att det skulle vara lättare att ta sig till Hayleys grav. Försiktigt satte jag mig ner vid stenen och läste på den. HAYLEY DIANA SPARKS :: 1996/05/03 – 2011/11/30 :: ”A daughter, sister and a friend who left this world to early, we miss your laughter and happiness. We will never forget you. We love you.” Jag hade säkert läst den texten en miljon gånger, men jag tröttnade aldrig på den. Jag la ner min vita ros tillsammans med dem andra, det fanns säkert över 100 vita rosor där och jag kunde inte låta bli att le. Hayley hade älskat att få se detta.
-”Jag hoppas du ser detta från himlen Hayley, och att du just nu rider runt på Lukes bland alla de vita rosor och moln som finns där uppe” sa jag medan jag tittade upp längs med ekens stora lövverk tills jag hittade en springa som jag kunde se himlen igenom. Sakta letade sig en ljusstråle in längs med löven och lös rakt på rosorna. Jag drog snabbt efter andan. Hayley hade sett. Jag log och tittade ännu en gång upp mot himlen och viskade tyst ”Jag älskar dig, och det vet du” och sakta kom en frisk vind fläktandes som gjorde att mitt hår flög lätt bakåt och jag skrattade, Hayley fanns fortfarande bland oss. Men hon existerade inte som människa, utan hon fanns för oss genom jordens element; luft, vind, jord och vatten. Jag kanske bara inbillade mig, men en del av mig ville tro på det, ville att Hayley alltid skulle finnas bland oss.
Snart hörde jag ett tyst harklande bakom mig och jag vände snabbt på huvudet. Min haka föll till marken och jag reste mig sakta upp utan att släppa blicken. Där stod han i svart smoking, ett sorgset ansiktsuttryck tillsammans med ett snett leende, hans bruna lockar virvlande i den tysta vinden och med en stor bukett vita rosor i famnen. Jag kunde inte röra mig, jag var som paralyserad, jag kunde inte styra mina fötter. Jag blinkade några gånger för att verkligen inse att det var han som stod där. Lika tyst som om jag hade mimat hans namn kom det ur mig.
-”Harry?”
______________________________________________________________________
Kommentera!
Ni som ställde frågor i förra kapitlet har fått dem besvarade! Klicka in på kommentarerna för Kap. 44 för att se dem!
Jag vet att många av er vill att det ska komma fler kapitel på samma dag, men jag gör verkligen mitt bästa genom att försöka ge er ett kapitel om dagen! Hoppas ni förstår det! :)
-”Hi Mads! You’re on the speaker again!” sa Louis.
-”Guys” sa jag i telefonen samtidigt som jag lastade på en hög med hästskit på grepen och langade över den till skottskärran –”Have you seen the trend on twitter? They can’t mean that Harry is dead, right?”
-”No it’s just some stupid rumour, don’t care about that” svarade Niall. Jag visste att dem alla satt samlade i konferens rummet på hotellet medan Paul och resten av säkerhetsgänget febrilt försökte få upp fakta angående Harry.
-”So what are you gonna name your new horse?” sa Zayn i ett försök till att byta samtalsämne. Vi var alla otroligt trötta på den ständiga oron som gnagde inom oss och jag visste att dem hade sovit minst lika lite som mig i natt. Jag skrattade lätt och öste upp ännu en full grep i skottskärran.
-”I have no ideas, maybe you guys have some?” sa jag. Genast utbröt kalabalik på andra sidan luren och det slungades namnförslag än hit och än dit. Tillslut kunde jag inte hålla mig för skratt och jag lutade grepen mot boxen medan jag tog ett stadigare tag om telefonen.
-”Guys calm down! I can’t hear a word what you’re saying!” fick jag ur mig och genast bröts skrikandets från andra sidan.
-”Okay I start!” sa Louis. –”What do you think about; Yorkshire, Carrot or Jimmy?” sa Louis glatt.
-”I’m not gonna name my horse after your favorite tea, a vegetable or a boy name?” skrattade jag fram.
-”Okay my turn! I just know that you wanna name you horse Nandos, am I right?” sa Niall och jag kunde tydligt höra hur han fick några skakande huvud och några slag på armen.
-”Sorry Niall, but no” sa jag glatt.
-”What do you think about Delightful?” sa Zayn. Att det alltid var han som skulle komma med de mest oväntade orden hade slutat förvåna mig. Jag smakade på ordet, Delightful, Härlig, jag gick ut från boxen och kollade längs med stallgången så jag hade fri utsikt ut mot paddocken där hon stod med huvudet uppåt och gnäggade med sina kompisar. Delightful.
-”I think Zayn won this time, it’s definitely a delightful horse so yes, her name is from now on Windy Oaks Delightful. I like it” sa jag glatt, glad över att äntligen ha hittat det passande namnet till mitt sto.
Runt ett tiden på eftermiddagen hade vi samlat släkt, vänner och personal för att hålla en minnesstund för Hayley. Vi stod nu alla iklädda smokingar och klänningar vid Hayleys grav. När Hayley hade dött hade det inte känts rätt för någon av oss att begrava henne på en kyrkogård, hon var uppvuxen på gården och hade älskat den av hela sitt hjärta. Därför hade mamma och pappa valt att begrava henne vid bäcken som rann längs med en av hagarna och som utgjorde en liten självständig ö. Där hade Hayleys kropp begravts och en ek hade planterats. Under året som gått hade eken vuxit sig riktigt stor och trädets grenar med dess orange/röda löv hängde nu som ett duntäcke över hennes grav precis som att den skyddade henne mot allt det onda. Jag gillade det, att det fanns något naturligt som vakade över henne.
Det hela var en väldigt fin tillställning, där min mamma och pappa stod på var sin sida om graven och höll ett minnestal, medan resten av oss sörjande stod på andra sidan bäcken och lyssnade på vad dem sa medan tårarna rann längs med våra kinder. Lexie höll ett stadigt tag om min hand och jag höll krampaktigt i hennes, samtidigt som Travis hade en tröstande arm längs med mina axlar. Jag hade underbara vänner, som alltid fanns där för mig och jag hoppades att dem kände detsamma när det gällde mig. Plötsligt kände jag att någon iakttog oss. Försiktigt vände jag på huvudet för att se om det var någon där, jag tyckte jag skymtade en svartklädd person längs med stallbyggnaden, men lika snabbt som jag sett den försvann den och jag återgick till att lyssna på mina föräldrars tal. Min pappa som så sent som igår hade varit sprudlande glad, kunde knappt läsa sitt tal på grund av de tårar som rann och likaså var det med min mamma. När minnesstunden var över, var det dags för fika inne i ladan där vi hade dukat upp långbord med en mängd olika kakor, mackor, kaffe, te och tårta. Trots att det var en sorglig dag, visste vi alla att Hayley hade velat att även solsken skulle sprudla bland oss efter det att vi gått igenom den regniga stormen.
När alla hade varit framme och lagt sin vita ros på Hayleys grav började dem gå till ladan. Jag släppte Lexies hand och stannade kvar med den vita ros jag höll i.
-”Madison, are you coming?” frågade Lexie och försökte le, trots att hennes kinder var genomblöta.
-”Yeah I just want to be alone for a minute, if that’s okay?” Hon nickade lätt som svar och började gå mot ladan. Jag klev över den lilla bron pappa hade byggt över bäcken för att det skulle vara lättare att ta sig till Hayleys grav. Försiktigt satte jag mig ner vid stenen och läste på den. HAYLEY DIANA SPARKS :: 1996/05/03 – 2011/11/30 :: ”A daughter, sister and a friend who left this world to early, we miss your laughter and happiness. We will never forget you. We love you.” Jag hade säkert läst den texten en miljon gånger, men jag tröttnade aldrig på den. Jag la ner min vita ros tillsammans med dem andra, det fanns säkert över 100 vita rosor där och jag kunde inte låta bli att le. Hayley hade älskat att få se detta.
-”Jag hoppas du ser detta från himlen Hayley, och att du just nu rider runt på Lukes bland alla de vita rosor och moln som finns där uppe” sa jag medan jag tittade upp längs med ekens stora lövverk tills jag hittade en springa som jag kunde se himlen igenom. Sakta letade sig en ljusstråle in längs med löven och lös rakt på rosorna. Jag drog snabbt efter andan. Hayley hade sett. Jag log och tittade ännu en gång upp mot himlen och viskade tyst ”Jag älskar dig, och det vet du” och sakta kom en frisk vind fläktandes som gjorde att mitt hår flög lätt bakåt och jag skrattade, Hayley fanns fortfarande bland oss. Men hon existerade inte som människa, utan hon fanns för oss genom jordens element; luft, vind, jord och vatten. Jag kanske bara inbillade mig, men en del av mig ville tro på det, ville att Hayley alltid skulle finnas bland oss.
Snart hörde jag ett tyst harklande bakom mig och jag vände snabbt på huvudet. Min haka föll till marken och jag reste mig sakta upp utan att släppa blicken. Där stod han i svart smoking, ett sorgset ansiktsuttryck tillsammans med ett snett leende, hans bruna lockar virvlande i den tysta vinden och med en stor bukett vita rosor i famnen. Jag kunde inte röra mig, jag var som paralyserad, jag kunde inte styra mina fötter. Jag blinkade några gånger för att verkligen inse att det var han som stod där. Lika tyst som om jag hade mimat hans namn kom det ur mig.
-”Harry?”
______________________________________________________________________
Kommentera!
Ni som ställde frågor i förra kapitlet har fått dem besvarade! Klicka in på kommentarerna för Kap. 44 för att se dem!
Jag vet att många av er vill att det ska komma fler kapitel på samma dag, men jag gör verkligen mitt bästa genom att försöka ge er ett kapitel om dagen! Hoppas ni förstår det! :)
Sandra Eriksson