Jag stod som handfallen, oförmögen att varken prata eller stå upprätt. Jag vet inte vad det var som pågick inom mig, men vid uttalandet av hans ord, flög alla mina inre organ i bitar, precis som om ett krig hade uppkommit inom mig. Han fick inte åka. Inte nu. Inte sen. Aldrig. Jag behövde honom. Enda fram tills hans uttalande hade han varit den enda som lyckats hålla mig någorlunda i fokus, jag behövde honom, nu. Jag satte mig pladaskt ner i fåtöljen, fortfarande med ett uttryckslöst anisktsuttryck riktat åt Zayns håll. 
”Please say something” sa Zayn tyst efter en stunds tystnad, samtidigt som han drog på sig ett par kalsonger och sina joggingbyxor, innan han gick bort och satte sig i soffan som var ansluten till fåtöljen. Min blick hade fortfarande inte lämnat hallen där Zayn hade stått innan, men den var nu fokuserad på de tre stora resväskorna som stod upptryckta längs med väggen. Den vägg som Zayn så sent som igår, hade stått upptryckt mot för att demonstrera hur jag hade tryckt upp honom mot den i lördagsnatt. En stor hand formades under min käke och riktade mitt huvud så att jag kollade rakt på honom. Med en försiktig hand höll han kvar mitt huvud i den riktningen samtidigt som han med den andra fäste en hårslinga bakom örat på mig. ”Olive?...” vid uttalandet av mitt namn, verkade det som om hela jag kom igång och med ens kände jag ilskan bubbla upp inom mig. Jag drog automatiskt och irriterat bort huvudet från hans grepp innan jag reste mig och började gå bort till dörren.
”Olive! WAIT!” sa Zayn och med ens stannade jag i hallen och vände mig halvt om så jag stod med blicken riktad på Zayn som hade rest sig upp från soffan.
”How can you even do this to me?! Why didn’t you tell me this shit earlier?!” skrek jag argt mot honom. Med några få steg var han framme hos mig och kollade intensivt in i mina ögon.
”When was I supposed to tell you? During our sex last night?, because that would have been very appropiate, don’t you think? Like ‘Ah wait, I need to tell you that I fly off to Los Angeles tomorrow morning?’. Don’t you understand that I actually wanted to enjoy last night, because I like you, Olive? Is that so hard to understand?!” sa han med bestämd röst tillbaka mot mig. Jag skakade irriterat på huvudet innan jag smidigt hoppade i mina sneakers och öppnade dörren. ”Just forget that this ever happend” sa jag med en hand riktad mot sängen innan jag med en smäll slog igen dörren.

Jag hann inte ta mer än några steg genom den mattbelagda korridoren innan jag går förbi en dörr som öppnas med ett ryck och den blondhåriga killen, Niall, sticker ut sitt huvud. ”Ah, so you’re here again. That explains all the noises last night, and all the screaming a couples of seconds ago” sa han och ryckte på ögonbrynen. Jag suckade djupt innan jag började stega bort mot hissen men snart hade en varm hand omfamnat min arm och jag stannade abrupt för att möta Nialls blåa ögon. ”You know, he really do likes you” sa han med ett litet leende lekandes på läpparna. ”Well if he do, he should’ve told me he’ll leave today. Now I’m just another one night stand, or should I say, two night stand. Goodbye Niall, and have fun in LA” muttrade jag och drog mig loss från hans grepp.

Utan att ens bry mig om att dra hem om, var jag på skolan en och en halv timme innan vi började. Vilket aldrig i hela mitt liv hade hänt innan. Jag och tjejerna brukade vara dem som kom försent eller som inte ens brydde sig om att komma, eller alla förutom Sophia. Men eftersom min helg hade varit den värsta hitentills orkade jag inte ens bry mig om att jag skulle börja klassas som nörd på grund av min tidiga ankomst. Med biologiboken under armen började jag bana min väg fram till samlingsrummet för att för en gångs skull plugga, så att jag kanske hade en chans att klara biologiprovet.

Jag hade precis hunnit komma till stycket om hur celler delar sig när en hand la sig på min axel. Med ett ryck flög mitt huvud upp från boken och mötte personens ögon. Sophias bruna midjelånga hår låg i perfekta lockar och hennes blick var allt annat än vad den hade varit igår. Då hade den blixtrat av hat, nu var den försjunken i ett tillstånd som utstrålade sorgsenhet blandat med förlåtelse. ”Hi” mumlade hon tyst innan hon slog sig ner på stolen mitt emot mig. Jag slog sakta ihop biologiboken innan jag mötte hennes ögon, ”Hi”. Hon började försiktigt fingrade på det korsberydda halsbandet som hängde runt hennes hals. Hon gjorde alltid så när hon var orolig, nervös eller försjunken i tankar. Jag och Sophia hade varit dem som känt varandra längst och umgåtts mest under vår tid tillsammans, våra mammor hade varit med varandra nästintill varje dag, och kanske var det hennes svek igår som hade gjort att jag tillslut kolappsat av alla känslor inom mig. ”Ehm… I just want to say I’m sorry, for last night” sa hon tyst och mötte min blick ”I just got caugh up in the moment, I think. I don’t usually react that way. And Alli and Cam went to far” fortsatte hon.
“Alli and Cam, wasn’t the only one of you guys who ‘attacked’ me” sa jag med en kylig röst och gjorde citat tecken vid ordet ’attack’ i luften.
”I know, but that’s not what I was talking about” fortsatte hon. En rynkade bildades på min panna vid henens ord. “What do you mean?”
”After you’ve left, Alli and Cam started to talk about all the crap you’ve ever done, behind your back. And I couldn’t handle it; neither could Trever so we left. But I’m pretty sure that they kept talking about you.” Jag kollade förundrat på henne. Hade hon precis sagt att två av mina bästavänner hade snackat skit om mig? Sophia var aldrig den som ljög, och som var den ’duktigaste av oss’ och djupt inom mig hade jag vetat att hon skulle vara den första att förstå sitt misstag och bli min vän igen. Men Alli och Cameron? Att dem skulle ta tillbaka mig inom sinom tid hade jag väl alltid trott men inte att dem skulle börja snacka skit bakom min rygg?
”What exactly did they say?” min röst var tunn och bräcklig, men orden kom ut ändå.
”I don’t think you wanna hear it…” hon mötte min blick och med ens förstod hon att hon var tvungen att fortsätta ”They said a lot of crap about your family, and how you always work, and ’stink’ if I should quote them. After that I left. I couldn’t handle it. I understood that you were right about everything. Cameron and Alli have done way worse stuff than you did, and I’m so sorry that I didn’t listen to what you had to say” hon kollade ledset på mig och jag log försiktigt. Vi hade varit vänner så länge, och hon hade alltid förlåtit mig om jag hade gjort något dumt. Nu var det min tur att vara förståndig och förlåta henne.
“Best friends?” sa jag med leendet kvar på läpparna.
“Forever” sa Sophia.
Efter tio minuter hade vi kommit djupt in i biologi boken och med hjälp av Sophias kunnigheter kring ämnet och hennes eviga pluggande på det hela, hade jag faktiskt börjat förstå det mesta som stod och var ganska övertygad om att jag skulle åtminstone få ett C på provet. Plötsligt öppnas glasdörren på andra sidan och en välklädd man i sextio årsåldern iklädd kostym, slips och en svart hatt stod i dörröppningen.
”Excuse me, are one of you miss Olive Whitgeri?” sa han med skrovlig röst och blicken fäst på en papperslapp, innan han efter sitt uttalande flyttade upp blicken mot oss. Jag nickar förvånat och ger Sophia en snabb blick som kollar misstänktsamt på honom. ”Yes I’m Olive, who are you?” säger jag samtidigt som jag stänger igen biologiboken. Mannen tar några steg fram och ger mig en ihopvikt papperslapp. Jag kollar förundrandes först på mannen och sedan på lappen, innan jag sakta viker ut den.

Olive.
I need to talk to you. Follow Jack outside, and he’ll drive you.
Please.
- Z

“Who’s Z?” Sa Sophia som lutat huvudet mot axeln och läst lappen samtidigt som jag. Jag känner ännu en gång hur fjärilarna börjar ta fart i magen och hur gärna jag än har velat förskjuta bort tankarna på Zayn kunde det inte hjälpas. Jag gillade honom. Riktigt mycket. Och djupt inom mig sa en röst att jag var tvungen att se honom en sista gång. Sophia märkte min tystnad och viskade lätt i mitt öra så att Jack inte skulle höra. ”Is it the guy you slept with?” sa hon nyfiket. Jag nickar lätt innan jag reser mig snabbt och skyfflar in biologiboken i väskan innan jag börjar följa efter Jack ut genom rummet. ”If I run late, tell Mrs. Fouther that I’ll be there soon!”
”Just don’t miss the biology test later!!!” skrek hon till svar och jag kände hur ett leende bildades på mina läppar. Sophia var fortfarande min vän.

När jag kommer ut genom skoldörren var klockan endast halv åtta på morgonen, vilket innebar att jag hade drygt en timme innan skolan började. Jag följer efter Jack i hans fotsteg tills vi rundar skolbyggnaden där en stor svart limousin står parkerad. ”What the” mumlar jag tyst innan Jack öppnar passagerardörren. Jag kollar stort på honom innan han ler lätt mot mig och ber mig kliva in.

När bilen väl stannar öppnar Jack dörren åt mig och jag kliver av på vad som liknar New Yorks flygplats. Hade han kört mig till New York? Glöm att jag skulle hinna i tid till provet. Med en lätt hand på min ryggtavla leder han mig bort till flygplatsens ingång och vidare genom flygplatsen tills vi kommer till ett avskilt rum där en säkerhetsvakt väntar.
”Miss Whitgeri is here” säger Jack med sin skrovliga röst och vakten nickar lätt innan han öppnar dörren, Jack nickar uppmuntrandes mot mig och med försiktiga steg tar jag det få kliven in genom den. Väl där inne möts jag av kaos. Alla killarna i One Direction, plus deras stylister, säkerhetsvakter, designers och resväskor är i ett enda virrvarr runt mig. Jag drar ett djupt andetag och börjar leta med blicken efter Zayn. Men plötsligt kommer Paul upp framför mig och pekar på att jag ska ut samtidigt som han högt ropar att det är dags för resten att gå också, då flyget går om mindre än en halvtimme och det är dags att checka in. Jag trycker snabbt upp mig mot väggen då flödet av killarnas olika team börjar röra sig mot dörren. När dem flesta har gått ut möter jag Nialls glada ansikte. ”Thank you” mimar han tyst innan han blir uttryckt av Liam. Jag kollar konstigt efter honom, vad menar han med Thank you? Men snart avbryts mina tankar då en annan röst tränger sig in i mitt medvetande.
”Olive?” jag vänder mig snabbt om och möter Zayns mörkbruna ögon. ”What are you doing here?” fortsätter han innan han tar tag i sin väska med ena handen och min hand i den andra samtidigt som han drar ut oss genom utgången.
”What I am doing here? You were the one who wrote the note?” sa jag medan jag ökade stegen för att kunna hålla samma hastighet som honom.
”I haven’t wrote anything to you? But I’m so glad that you’re here, we really need to talk!” jag kollade förundrat på honom innan Niall kommer upp vid vår sida.”Actually I wrote the note” sa Niall med ett flin på läpparna innan han snabbt går förbi oss. Vi kollar förundrat på honom medan vi i snabb takt går genom flygplatsen tills vi tillslut når terminalen som killarna ska in genom.
”Ehm Paul?!” säger Zayn högt till Paul innan han nickar lätt mot mig. Han får en nickning till svar och Zayn kastar bort sin väska innan han drar bort mig en bit ifrån dem andra.
”I’m so glad you’re here” säger han med det sneda leendet på läpparna. Jag ler lätt mot honom innan jag möter hans ögon. ”Why are you happy to see me? You’re going away, and if I’m right, you guys are not even from America, you live in London, England. And you will probably forget me as soon as you go onto that plane?!” säger jag halvt irriterat och pekar bak mot gaten. I bakgrunden kunde jag höra hur Paul började ropa på Zayn att det var dags och sticka. Zayn flackar oroligt med blicken mellan gaten och mig inna han sakta börjar backa bakåt. ”I’m happy to see you because I like you!” säger han fortfarande med taget runt min arm. ”Why do you like me?” säger jag irriterat. Zayn ler glatt innan han böjer sig in och kysser mig på läpparna innan han tyst viskar med pannan mot min, ”Because I believe in love at first sight”. Han kysser mig snabbt innan han börjar springa bort till gaten och försvinner med en glad blick över axeln in genom den. 

Extra långt kapitel, förtjänar väl extra många kommentarer? Eller? :)
Kommentera mera!! Vad tror ni kommer hända nu när Zayn åkt till Los Angeles?