I förra kapitlet:
“Oh my, thank you!” sa pappa glatt och lutade sig belåtet tillbaka i stolen. ”And I have also thought about the characters in your book, and which acters who would be perfect for the movie” fortsatte Tim, och efter en kort paus tog han tillorda igen “But I couldn’t find a perfect match to the main role, as Roletta Dronx… until I saw your daughter”.
“Why won’t she answer me?” röt jag hysteriskt samtidigt som jag viftade med telefonen framför näsan på Niall. I över tre dagar hade jag desperat försökt få Olive att svara i telefonen, men utan reslutat. Därför hade min överarbetade och trötta kropp nu tagit första bästa plan till USA för att kunna prata med henne, och till min glädje hade Niall följt med mig. Under tre veckors tid hade jag försökt leta reda på hennes telefonnummer efter det att jag tappat bort min telefon någonstans i Mexico. Och när jag väl hade hittat numret, efter det att jag införskaffat mig en ny mobil, och med hjälp av Paul, Niall och telefonbolag över hela världen, hade hon klickat mig så fort jag hade uttalat hennes namn. Varför skulle kärlek vara så svårt att bygga fram, men så lätt att krossa?
”Take it easy Zayn, you know where she lives, so it will be really easy to find her, and then you can explain e v e r y t h i n g for her” sa han glatt och la en tröstande arm kring mina axlar. Jag reste försiktigt huvudet som tidigare vilat i mina handflator och kollade förvirrat på honom. ”I don’t know where she lives” sa jag tyst, och kände ännu en gång hur hoppet om att få prata med henne krossades i småbitar. Jag mötte Nialls innan så glada ögon, men som ny lyste om precis det som jag kände mig, hopplöshet. Det skulle bli nästintill omöjligt att hitta Olive, i en stad vi båda knappt kände till.
”Well… at least you know where she works. And maybe that old man, what was his namne? George?”
”Gregory” avbröt jag honom med och han gav mig ett snett innan han fortsatte ”Okay, Gregory, probably he knows where she lives, I mean they seemed quite close” sa Niall i ett försök till att muntra upp mig. ”Yeah you’re probably right about that” sa jag tyst, mest för att jag själv inte skulle tappa hoppet riktigt än.

Med väskorna inslängda på rummet sprang vi ner till receptionen, det fanns inte en minut att slösa, då jag först och främst ville prata med Olive så fort som möjligt, men även eftersom jag och Niall skulle bli tvungna att ta flyget hem redan inatt, då vi hade gjort detta avbrott mitt under vår turné. Därför var jag skyldig Paul något enormt som hade låtit oss sticka. Med tankarna virvlandes i huvudet ökade jag mina steg mot utgången innan Niall stoppade mig genom att ta tag i min arm.
”What?” muttrade jag och försökte dra tillbaka min arm.
”Maybe someone in the reception knows about the Whitgeri family, I mean it’s quite an unusual name” sa Niall med en nickning bort mot receptionen. ”Guess you’re right, let’s talk to her” sa jag och pekade mot en brunett som stod bakom disken, iklädd hotellets röda uniform. ”Excuse me madame” sa Niall så artigt han kunde samtidigt som vi halvsprang bort till receptionsdisken. ”Yes sir? What can I help you with?” sa hon och log ett perfekt leende. ”We were just wondering if you know where Olive Whitgeri lives?” sa Niall och gav mig en snabb blick innan han riktade den mot tjejen ännu en gång. ”Whitgeri you say? Yes, of course I know where they live, my mother is neighbor with them!” sa hon glatt innan hon åter fokuserade blicken på Niall “She lives on the outskirt of town, on “Happystreet downtown”, and if I’m not wrong, I’m pretty sure the Wihtgeri’s lives in house 46”
“Thank you” mumlade jag snabbt innan jag drog ut Niall genom entrén. “Well that was easy, don’t you think?” sa Niall och gav mig ett förläget leende. ”Yeah, that was a smart move of you mate” sa jag samtidigt som jag vinkade in den gula taxin till vägkanten ”Happystreet downtown, house 46” sa jag till chauffören så fort vi hade hoppat in, och med en lätt växling styrde han ut från gatan.

”Well here it is” sa chauffören och stannade motorn utanför ett tegelhus, där persiennerna var nerdragna för alla fönstrena. ”Well this don’t look as a ’happy’ street” sa Niall med underton på ’happy’ samtidigt som han svepte med blicken längs med gatan som innehöll precis samma tegelliknande hus som stod framför oss. ”Thank you” sa jag och klev ut genom dörren, innan jag riktade huvudet mot Niall ”Stay here, and I’ll see if they’re home” sa jag mot honom och han gav mig en lätt nickning tillbaka samtidigt som jag började kliva upp för stentrappan upp mot huset som såg allt annat än bebott ut. Med snabba kliv, två steg i taget, hade jag tagit mig upp mot trädörren, och med frenetiska slag mot dörren kunde jag höra hur ljudet av mina knackningar ekade genom huset. ”Olive?!” skrek jag samtidigt som jag slog till dörren ännu en gång. Och ännu en gång. Och en gång till. Men ingen öppnade. Jag vet inte hur länge jag stod där förrän Niall kom upp och la sina händer på mina axlar så att jag skulle bli tvungen att titta på honom. ”Zayn… she’s not here” sa han och pekade bort mot en skylt som stod nerspikad i den lilla rabbatten med de halvt torkade blommorna som tillhörde huset. Jag lät min blick följa hans utsträckta arm innan jag läste vad som stod på skylten, två gånger, för att verkligen försäkra mig om vad där stod. ”FOR SALE”. ”We must be at the wrong house” sa jag och började stappla mig ner för trappan och bort till nästa hus, som såg minst lika obebott ut. Jag hörde hur Niall ropade något till taxin, som fortfarande stod placerad längs med trottoaren innan han sprang efter mig. ”Zayn, she’s not there. She lives in house 46, I checked on the internet. I’m sorry Zayn she doesn’t live in that house anymore” han kollade på mig med en bekymrad min och jag kände direkt hur ännu ett hugg mot mitt hjärta slog till. Ännu ett hugg om hur hopplöst detta var just nu. Utan att ha sagt ett ljud började Niall leda tillbaka mig till taxin innan han med en lätt putt knuffade in mig i baksätet och stängde dörren innan han själv hoppade in i framsätet. ”Please, drive us to the zoo” sa han och utväxlade en blick mot chauffören, och ännu en gång startades motorerna.
 Så fort motorerna stannat utanför entrén till zoo:et började jag springa, just nu kändes det att som om varje minut som gick, desto längre bort kom Olive ifrån mig. Precis när jag rundade hörnet på krokodilburen sprang jag rakt in i någon, vilket ledde till att vi båda trillade baklänges ner på asfalten. ”Hey watch yourself!” muttrade personen jag sprungit in i, och med ens reste jag på mig så pass mycket så att jag kollade in i ett par mörkbruna ögon, som matchades till hennes lika mörka hår. ”I know you?” sa jag tyst och inspekterade tjejen från topp till tå, ”Yeah so what?! That’s not a reason to push me down on the ground?!” sa tjejen och reste på sig samtidigt som hon borstade av sig grusen ifrån sina kläder. ”No seriously, you are the girl who danced with Olive on the club a few weeks ago, aren’t you?” sa jag och sökte mig efter hennes ögon samtidigt som jag ställde mig upp.
”Oh my god, you’re Zayn Malik” sa tjejen med halvt öppen mun. ”Yes I am, but I seriously need to talk to Olive, do you know where she is?” sa jag desperat. Med ett ryck vaknade tjejen från sin lilla trans och höjde lätt på ögonen samtidigt som hon granskade mig uppifrån och ner “I’m not a friend of Olive anymore. And I haven’t talked to her since that night. So I’m sorry, but no, I don’t know where that bitch is” sa hon arrogant och med ens reagerade min hjärna ”You’re Alli or Cameron… aren’t you?”
“Yes I’m Cameron, and btw why do you wanna speak to loser Olive anyway?”
“Sorry, I don’t have time to speak with idiots” sa jag barskt och började med snabba steg springa bort från henne och mot huvudkontoret, samtidigt som ilskan bubblade inom mig.

Med hårda knackningar på dörren, öppnades den tillslut av samma gamla ansikte som för några veckor sedan hade gjort att jag sett Olive för första gången.
”Zayn, my son! What a surprise, welcome in!” sa han glatt och visade ett tandlöst leende innan han öppnade dörren ytterligare. Jag log snett mot honom innan Nialls röst fick mig att vända på mig. Springandes, även han nära på att krocka med Cameron, kom Niall springandes längs med den trottoarlagda gatan innan han andfått klev in genom dörren. ”God, you run fast Zayn!” sa han andfått och slog sig ner på en av bänkarna, i vad som liknade omklädningsrummet. ”Sorry Gregory, this is my best mate Niall” sa jag och nickade lätt mot Niall som räckte upp en hand och vinkade tafatt. ”Well don’t just sit there sons, you must have something very important to tell me if you’ve run all this way. Come to the kitchen and I’ll make some tea for us” sa han och började traska in genom valvöppningen som saknade dörr. Jag skrattade lätt till åt Nialls andfådda ansiktsuttryck innan jag slog till honom på armen ”Come on” sa jag och drog in honom genom dörröppningen.

”I’m sorry boys, but Olive doesn’t live in that house anymore” sa Gregory och tog en klunk av sitt te. ”Told you” muttrade Niall tyst innan även han tog en klunk. Jag själv hade knappt lyckats få i mig en enda liten slurk av det skållhetta teet. ”Okay?... where is she now then? Sa jag och koncentrerade mig på Gregory istället för på Niall. ”Well her dad got an amazing contract on his book so they moved” sa han och log snett ”I’m so happy for her to get a new chance in life, now after her mothers death and her dads comeback” fortsatte han.
“Her dad wrote a book?” sa jag smått förvirrad.
“Oh yes, it’s coming out in the stores tomorrow, and they’ve told me it’s an amazing book which will probably sell a lot through the younger generations” sa han stolt.
“Okay, but what has that to do with the fact that Olive don’t live in her house anymore?” sa jag, nu lite smått irriterad på att den äldre mannen inte gick direkt till det jag ville höra. ”Oh, I thought you’d understood, my son. Olive and her family have moved”
”Yeah, I understood that part, but where have she moved? I need to talk to her!”
“Oh god, you won’t be able to talk to her here”
“Okay?... Then… where?”
“Not in this country and not in this town” fortsatte han medan han gång på gång klunkade i sig en smutt te. ”Not in this country?” ekade Niall honom, och jag mötte honom med en minst lika fövånad min. Vad menade Gregory?
”No, you’ll see, she… and her family… moved to London”
Kan ni fatta att det redan kommit 20 kapitel av SAAS novellen? Inzayn! < haha see what I did there ;)