Jag tog de få stegen in genom den enorma ekdörren på skakiga ben. Aldrig hade jag varit så nervös över något tidigare. Att byta miljö, tvärtemot ifrån vad det hade varit innan, var svårare än jag någonsin hade trott. Under de tre dagar som vi hade bott i London hade mitt liv varit som natt och dag jämfört med hur mitt liv hade varit i Bronx. Jag hade knappt fått en enda ledig stund för att kunna installera mig i vårt nya hem, utan jag hade varit fullt upptagen med att göra photoshoots och gå på ageringsskola tillsammans med Tom och de andra skådespelarna. Och trots att jag nu gick in genom skoldörren på nervösa ben, kände jag samtidigt en stor glädje inom mig, för det var detta jag var ämnad åt att göra. Att dansa. Att gå på denna skolan, och för göra det jag älskade. Precis innanför dörren stannade jag tvärt. Med blicken svepandes över den enorma korridoren som löpte framför mig flackade jag mellan den och min klädsel. Jag bar det jag alltid hade burit i Bronx, ett par jeans och en tröja, men när min blick for längs med korridoren var allt jag kunde se människor som var exakt likadant klädda. Grå tröja med skjorta under, tillsammans med antingen en blå kjol och höga blåa strumpor eller matchat med ett par blåa chinos. Vad var det här för ställe?
”There you are!” hördes en röst från min vänstra sida och jag vände sakta huvudet ditåt för att känna lättnaden skölja över mig som en kall dusch. Denise. ”Hi” sa jag och log mot henne när hon hade kommit inom räckhåll. ”Nice outfit” sa Denise och ögnade snabbt igenom min klädsel innan hon blinkade lätt, ”Don’t worry, you’ll get a uniform from the principal. Follow me” sa hon och tog ett snabbt tag kring min handled innan hon började dra mig igenom korridoren. Jag försökte, så mycket som jag kunde, memorera banan vi gick, så att jag lätt skulle kunna hitta utgången, men så fort vi hade stannat utanför en tyst korridor med en ensam ekdörr, där en skylt med orden ”Mr. Vernanse, Principal” stod faststämplat. Hade jag redan glömt vägen tillbaka. Skolan må ha sett stor ut från utsidan, men väl här inne var den tio gånger större. ”I need to go to class, but I’ll see you at lunch!” sa Denise och log glatt mot mig innan hon backade bakåt, fortfarande med ett leende på läpparna, innan hon tillslut försvann runt hörnet. Jag drog en djup suck innan jag knackade tre gånger på dörren, ett tyst ”come in” hördes från insidan. Jag tryckte ner det guldfärgade handtaget och klev in i ett ekbemästrat rum. Längs med ena sidan fanns där en stor bokhylla som täckte större delen av väggen, och som var totalt igenproppad med böcker, två mörkgröna fåtöljer stod placerade precis innan skrivbordet, där rektorn, en man med mörkt hår och mörka ögon satt placerad. Precis när jag klev in kollade han upp från en bunt med papper han hade liggandes framför sig och ett lätt leende for över hans läppar samtidigt som han puttade upp sina glasögon med hjälp av pekfingret.
”Please sit down, you must be Olive Whitgeri” sa han och pekade lätt mot de mörkgröna fåtöljerna. Jag nickade snabbt mot honom innan jag slog mig ner och mötte hans ögon. ”Yes, I’m Olive” sa jag och log lätt. ”It’s very nice to finally meet you, Kyle Justice have spoken so much good about you and Jones Harrison and how you won that contest!” jag ryckte lätt till av Mr. Vernanses röst, när han nämnde Jones. Jag hade nästintill glömt bort honom, och att han också skulle börja på skolan. ”Excuse, aren’t Jones also going to start here?” sa jag och log, men innan rektorn ens hann öppna munnen knackades det på dörren och Jones stack in huvudet. ”Sorry I’m late, I had some trubble to find your office sir” sa han och log snabbt vid åsynen av mig. Jag skulle inte vara helt ensam här trots allt.

”You don’t know how good it was to see you” sa jag och andades ut lätt samtidigt som vi gick längs med den folktomma korridoren med vars en bunt papper i ena handen och en påse med skoluniformen i den andra. ”And you don’t know how relived I was when I saw you sitting in that chair!” sa Jones och skrattade lätt ”I thought I was gonna be all alone at this huuuge school” fortsatte han och drog ut på ’huge’ så att det blev en lång vissling. ”Totally agree on that, this school is amazing” sa jag och gick från Jones ögon till korridorens väggar. Överallt hängde där inramade porträtt av världens bästa danser och sportmän, och skåpen, som hade varit totallt nerklottrade på min förra skola, hade här en gräddvit nyans, där inte ens ett sträck av en blyertspenna såg ut att ha gjort ett märke på dem. ”It’s really fancy here” sa Jones efter en stunds tystnad ”Yeah, it’s almost a bit creepy” sa jag och slog ännu en blick längs med en stor majestätisk trappa som hade uppenbarats framför oss och som ledde upp till andra våningen. ”Okay, eh, so where’s your locker?” sa jag och letade fram ett papper ur bunten vi precis fått. ”Second floor” sa Jones och jag kunde se i ögonvrån hur han himlade lätt med ögonen, ”Let’s just hope that here’s some good dance teachers” sa han innan han lämnade mig ståendes nedanför trappavsatsen. Jag följde han med blicken när han stegade upp för den enorma trappan innnan jag åter slog blicken ner på pappret, Locker: 347 | Code: 889 | Floor: 1. Med en suck slog jag upp blicken och lät den vandra från alla rummets hörn, tre korridorer, fanns det på var sida om mig, som alla var lika proppade med skåp. Hur skulle jag ens lyckas hitta skåpet?
 Så fort jag hade lyckats ta mig igenom engelska lektionen efter att ha hittat skåpet och bytt om till uniformen, hade det visat sig vara lunch och med en lättnad hade jag lyckats finna Denise så fort jag klivit ut från klassrummet. ”Finally, go to your locker and grab your jacket” sa hon medan hon följde mig genom korridoren, som till skillnad från innan nu var proppad med elever, som alla såg likadana ut, och som alla stirrade på mig som om jag var en utomjording. ”Why do I need my jacket?” sa jag samtidigt som jag lirkade upp skåpet och försökte ignorera deras blickar, innan jag puttade in böckerna. ”Because, we are not eating here, we both have two hours of lunch, so why spend it in here, when we can spend it out there?” sa hon och gav en lätt nickning bort mot ytterdörren. ”Are we allowed to go outside?” frågade jag undrandes, även om jag visste att det var en onödig fråga då jag såg hur flera personer ifrån min senaste lektion dragit på sig ytterkläderna ovanpå sina uniformer och var nu påväg ut. ”Duh, of course we are. This school may look like a proffesional one, but I promise you it isn’t. It’s just a ordinary school with a lot of money” sa hon och skrattade lätt innan hon drog ut min jacka och tryckte den i famnen på mig. ”Come on”.

Jag hade alltid förknippat London med uppsnoffsiga ungdomar och finklädda människor, och visst änsålänge hade det verkat stämma. Men så fort vi kom ut på Londons gator och utanför skolans murar, slog verkligheten emot mig och det kändes nästan som i Bronx. Gula taxi bilar som svepte längs med gatorna och uteliggare som låg i olika hörn längs med gatorna. Tråkigt men sant, så var världen sig lik vart man än åkte, förutom de dubbeldäckade röda Londonbussarna som körde förbi en om vartannat. Efter en stunds promenad i den bitande kylan, stannade Denise utanför en liten restaurang, vars utsida pryddes med mörkt tegel och gröna markiser där namnet Fung Shu Food, stod ingraverat längs med ytterkanten. ”This is Londons best china restaurant, I promise you. And there’s like never people here so we get the place to ourselves” sa hon och log mot mig innan hon tryckte upp handtaget. Väl inne, var det lika mysigt som det såg ut att ha varit på utsidan. Längs med väggarna var där fullt med foton, på ägarna och kändisar som hade ätit där, kombinerat med flera olika kinesiska prylar. Och längs med disken stod där katter med viftande tassar i alla dess olika färger och storlekar. ”Cute place huh?” sa hon och drog med mig bort till ett bord som stod längs med väggen. Snart hördes röster innifrån köket, och det dröjde inte länge innan en kort kinesisk kvinna kom utstapplandes ”Ohh Denise, long time no seen!” sa hon glatt och visade ett vitt leende innan hon bredde ut sina armar i en kram. ”Hi Mrs. Shu, this is my new friend Olive” sa hon och genast hade Mrs. Shu’s armar omfamnat mig också. ”It’s so lovely to meet new people, so what do you wanna eat today?” sa hon och slog ihop händerna. ”We’ll take the ordinary” sa Denise och genast flög Mrs. Shu in genom köksdörren. ”What’s the ordinary?” sa jag och mötte Denises bruna ögon ”You’ll see” sa hon och blinkade lätt med ögat, ”So what do you think so far of the LDASA?” fortsatte hon. Jag mötte förvånat hennes ögon ”LDASA?”.
”Lonodon Dance And Sport Academy? Duh?”
”Oh, haha. Well apart from everyone gazing and looking strange at me, I guess it’s great, a bit of a snobby school” sa jag och blinkade. “Well for answering the first thing; Everyone is looking at you because you are on posters all over the city, about your dads movie, remember?”
“Right” sa jag och kände mig innerligt dum, självklart var det därför alla hade stirrat på mig som små idioter. ”And the second is; Our school is awesome, even though it looks snobby”. Vi skrattade lätt innan plingandet från att ytterdörren öppnades fick oss båda att vända på huvudena och granska vem det var som kom in. Men jämfört med Denise som snabbt hade återgått till att kolla på menyn, fastnade min blick på en av personerna, liksom hans blick fastande på mig. Jag skulle känna igen dem ögonen vart dem än befann sig. Zayn.