I förra kapitlet:
Men jämfört med Denise som snabbt hade återgått till att kolla på menyn, fastnade min blick i en av personerna, liksom hans blick fastande i min. Jag skulle känna igen dem ögonen vart dem än befann sig. Zayn. 
Minnena från helgen för snart fem veckor sedan spelades upp i mitt inre desto längre jag kollade på honom, alla kramar, tårar, kyssar, skratten, missförstånden. Allt. Och för en sekund ville jag bara springa och slänga mig i hans armar. Men sedan kom minnena från de obesvarade smsen, telefonsamtalen som endast ledde till telefonsvararen, alla tankar, allt som han hade gjort för att inte höra av sig till mig. Och med ett snabbt ryck hade jag snurrat runt i stolen och dragit på mig min jacka som tidigare hängt på ryggstödet, innan jag hade flugit upp från stolen och var påväg bort mot toan. Jag gav Denise en snabb blick innan jag hade stegat förbi henne och in på damtoan, och det dröjde inte många sekunder innan hon hade kommit in genom dörren. ”What is it?” sa hon och genomforskade mig med en förvirrad min. Jag kollade snabbt bort från hennes intensiva ögon och riktade upp min blick i taket istället, i ett försök från att låta tårarna rinna nerför mina kinder. ”Talk to me, Olive” sa Denise och la en lätt hand på min arm, jag harklade mig tyst innan jag blinkade några gånger, innan jag slutligen mötte hennes ögon. ”It’s a long story”
”I have time” sa hon tyst och log smått. ”We can’t talk here” sa jag och gav den lilla toan en snabb blick, precis som restaurangen var den inredd med kinesiska tavlor och blommor och utstrålade värme, hemkänsla, och trygghet. Allt det som jag just nu inte kände. ”Why not?” sa hon och gav mig ännu en förvirrad min. ”Because the boy, is standing in the restaurant” sa jag och gav en snabb nick bort mot dörren.
”Oh my god. I didn’t thought it was about them!! That’s the reason you stared at that dude for like five minutes, and he stared at you!” jag nickade lätt mot henne och hon drog in mig I en snabb kram. “Don’t you worry, I’m a professional when it comes to boy trubble. The best thing you can do is to talk with him”
“No way Denise, I’m not gonna talk to him!” avbröt jag honom. Hon la snabbt upp händerna i luften och skrattade lätt “Okay, okay! I sneek into the kitchen and tell Mrs. Shu that we want take away, and then we leave throught the back-door, okay?” jag nickade stumt mot henne, innan hon öppnade dörren och smet in i köket. Det dröjde endast några minuter innan Denises huvud stacks in genom dörren och nickade lätt åt mig att det var dags att komma ut. Så fort jag kom ut genom dörren slår jag en snabb blick på den plats där Zayn tidigare stått, och där han fortfarande står, med en intensiv och en aningen förvånad blick fastseglad på mig. Innan han ens hinner ta ett steg framåt drar Denise ut mig i köket innan vi snabbt tackar Mrs. Shu för maten och betalar, innan hon med ett glatt leende visar oss bakvägen ut.

”Zayn are you going to stand there all day?” med ett ryck vaknar jag upp av Louis röst innan jag lyckas dra bort blicken från den dörr Olive precis klivit in genom. ”Aren’t you gonna follow her?” sa Harry och kollade med en rynka i pannan på mig. Snabbt, vid hans ord, började jag flytta mina fötter över golvet innan jag hade kommit fram till köksdörren och stack in huvudet. Men där inne fanns varken Olive eller hennes kompis. Den enda som fanns där var Mrs. Shu och kocken som vinkade glatt mot mig. ”Ohh Zayn! Are all of my boys here?” sa Mrs. Shu med en lätt kinesisk brytning och jag nickade snabbt mot henne, ”Excuse me, Mrs. Shu, where did those two girls go?” sa jag och flyttade blicken runt om i köket. ”Oh they went that way” sa hon och pekade bort mot en svart dörr. ”Where do you come if you get through it?” sa jag snabbt fortfarande med blicken riktad mot dörren. ”Out” sa Mrs. Shu glatt innan hon drog upp kniven och började hacka den råa fisken som hon hade placerat på bänken. Jag gav ifrån mig en lång suck innan jag tackade henne och gick bort mot vårt bord igen. ”So how did it go?” sa Niall och kollade undrandes på mig. ”They’ve already left, through the back-door” sa jag och satte mig ner bredvid Liam med en duns. Hon hade varit här inne, av alla platser, hade hon varit på vår kinarestaurang, dit vi alltid gick när vi ville äta ifred. Hon hade varit här. Och jag hade sumpat min chans.
 ”But there’s like only one school in this part of London, where the students need to wear uniforms” sa Niall och jag vaknade upp ur mitt tänkande och började lyssna på killarnas konversation. Olive och hennes kompis hade båda haft på sig blåa uniformer. ”What’s the schools name?!” sa jag snabbt och vände min blick så jag mötte Nialls blå ögon. ”I’m not sure, but it’s some kind of school for ’wonderkids’ that has a talent in sport or something” sa han och gjorde citattecken vid ordet ’wonderkids’.
”Do you mean London Dance And Sport Academy?” sa Liam medan han tog en tugga av nudlarna vi hade blivit serverade. Niall nickade intensivt på huvudet, då han hade stoppat in en stor dumpling i munnen som gjorde det omöjligt för honom att prata. Snabbt reste jag mig upp från stolen innan jag grabbade tag i jackan och med några få steg hade jag klivit ut genom dörren. Om jag såg hade behövt gå till Kina för att prata med henne just nu, så skulle jag gjort det.

Den bitande februarikylan låg som ett täcke i luften och omfamnade mig på alla möjliga sätt och vis. Med händerna långt nersjunkna i jackan och huvudets hakparti nerstoppat så mycket som det var möjligt i jackan gick jag längs med trottoarerna, hoppandes på att skolan snart skulle dyka upp i min åsyn. Efter en promenad på cirka tio minuter dök skolan upp framför mig och med en snabb blick på klockan, konstaterade jag att dem fortfarande borde gå i skolan. Med snabba steg sprang jag upp för trappan och in genom den stora ekdörren, innan jag möttes av total tystnad. Värmen kom krypande över mig och jag tillät mig själv att ta ännu ett kliv in genom dörren för att sedan låta den slå igen bakom mig. Min blick fästes direkt på de vitmålade väggarna med porträtt och tavlor på och för en sekund tvivlade jag på om killarna verkligen hade matchat uniformen och skolan rätt. Inte ens för en miljon kronor skulle jag kunna se Olive på en sådan här skola, inte efter allt det hon hade berättat för mig. Efter några minuter hördes ringklockorna eka genom skolbyggnaden och precis innan alla dörrar öppnades i korridorren smet jag ut igen.

”See you tonight?” sa Denise där hon stod fullt påklädd med väskan hängandes över högra axeln bredvid mig. Jag slog snabbt igen mitt skåp innan även jag drog på mig jackan samtidigt som jag försökte trycka ner böckerna i väskan. ”Yes, what time was it?”
”8 pm, don’t forget it! We’re going through the script today!” ropade hon samtidigt som hon backandes börja röra sig tillsammans med folkhavet ut genom dörren. Så snart böckerna var nerproppade och jackan pådragen, drog jag upp väskan över axeln innan Jones kom upp vid min sida. ”So how has your first day been?”
”Great” sa jag och log mot honom ”and yours?”
”Well, my mathteacher is crazy, but apart from that, totally okay” sa han och log lätt medan vi passerade skåpen på vår väg ut genom dörren. ”So when’s your first dance lesson?” fortsatte han medan han tryckte upp dörren, “Tomorrow, and yours?”
”Same” log han lätt. Vi fortsatte bort mot de svarta järngrindarna, och ut ur skolan. ”Well I see you tomorrow” sa han och reste handen i en lätt vinkning, innan han vände åt höger medan jag började gå åt vänster, jag log snabbt mot honom innan även jag vinkade mot honom.

I ett försök till att plocka fram mina minnen ifrån hur jag hade gått imorse för att kunna hitta hem igen, var jag helt inne i mina egna tankar, när en skugga la sig bredvid mig. Snabbt kollade jag upp innan jag tryckte mig själv mot muren som omringade skolan. ”Zayn?”
”Olive, we really need to talk” sa han och kollade sorgset på mig. För andra gången idag, fick jag hålla mig tillbaka från att kasta mig runt hans hals, och irriterat skakade jag på huvudet. ”No Zayn, we don’t. Leave me alone”
”Olive, come on, let me explain”
”There’s nothing to explain. You haven’t spoken to me in over four weeks, so why start now? Is it because you saw me at the restaurant?” sa jag argt innan jag med bestämda steg började gå bort ifrån honom. Men han följde efter mig och tog ett stadigt tag i min vänstra arm, vilket gjorde att jag snurrade runt så att jag stod precis framför honom, med endast några centimer som skilde våra kroppar åt. ”Please Olive, let me explain”, jag gav ifrån mig en lång suck innan jag mötte hans chokladbruna ögon, ”Okay, start talking”.