Jag drog täcket tätare kring mig, lät mig själv sjunka djupare och djupare ner i sängen och med ögonlocken hårt sammanpressade i ett försök till att sova. Men det var saker som inte hjälpte och tillslut lät jag mig öppna dem så att jag stirrade upp i det vita taket och mörkret som omfamnade det. Jag hade ljugit för Zayn. Skuldkänslorna vällde fram som vågor på havet och jag kände mig som en hjälplös liten flotte som låg på havet och guppade i takt med att vågorna blev större. Hur hade jag ens kunnat låta mig själv öppna munnen så mycket så att en lögn hade hunnit flyga ur den? Han hade inte ens märkt något, utan bara kysst mig lätt på pannan, till pappas stora glädje, innan han tackat för teet och gått hem. Hur skulle jag någonsin kunna se honom i ögonen igen och veta att det var en lögn som låg som en dimma mellan oss? Förbannad satte jag mig upp i sängen och lät knytnävarna slå ett slag, två slag, tre slag i den tjocka madrassen innan jag lät mig själv falla hopplöst tillbaka. Just nu, behövde jag prata med någon som hade känt mig längre än längst, jag behövde Sophia. Snabbt letade jag fram mobilen som hade hamnat i virrvarret av täcken och kuddar innan jag vant klickade in hennes nummer.
”Hi it’s Sophia” sa den varma rösten, och jag tillät en lättande suck trilla ur mig. ”Hi Soph, it’s me”
”Olive? OMG I MISS YOU SOOO MUCH!” skrek hon i luren och ett lätt skratt for ur min mun, vi hade aldrig varit ifrån varandra längre än några dagar, nu hade det nästan gått en vecka utan varandra och jag kände mig mer och mer hjälplös utan henne vid min sida för var dag som gick. ”I’ve missed you too”
”Something wrong?” sa Sophia med en orolig röst, och ett leende bildades på mina läppar. Vi hade känt varandra så länge att inte ens Atlanten skulle kunna skilja våra känslor åt. Hur många mil vi än var ifrån varandra skulle vi alltid höra om något var fel med den andre. ”I’ve got a bit of an emergency” suckade jag. ”Tell me” sa Sophia och man hörde tydligt hennes nyfikenhet i rösten, trots oroligheten som fortfarande dominerade. ”Well, you know this whole movie thing, right?”
”Yeah, with Paul Wesley and Chace Crawford, yummmiiie” sa hon och drog ut på det sista ordet. ”Exactly. And you know about ehm… my boyfriend right?” Jag hade inte sagt att det var Zayn för då skulle hon freaka i sönder, plus att jag inte visste om vi verkligen skulle gå ut med det hela än. Ännu en sak jag skulle behöva ta itu med. ”Yeah, your seacret boyfriend, which you btw won’t tell me who it is! Wait a second… Is it that Z-guy from that weekend, like four weeks ago?!” hon skrek genom telefonen så högt att jag var tvungen att distansera den från mitt öra, innan jag skrattade högt.
”Yes Sophia, it’s that Z-guy. And I’m sorry I haven’t told you, it’s just that I don’t know if he wanna make it public yet”
“Is he famous?!” jag slog mig själv hårt i pannan. Självklart skulle hon fatta att han var känd så fort jag nämnt ’public’-ordet. ”His kind of famous, yes. But that’s not why I called you”
”No, no, sorry, please keep going” sa hon uppmuntrande och jag sjönk ner i sängen igen.
”Okay, today we rehearsed scene 33, which is a kissing scene between me and Paul”
“Uuuuuuuhhhhh, can’t see a problem with that?” sa hon med en ton av ironi och jag avbröt henne snabbt. ”I wouldn’t either if I wouldn’t have a boyfriend that I love, and that btw also was in the studio while we rehearsed!”
“Oboy”
“Yeah, oboy that. But that’s not everything. Paul texted me later tonight, with the words ‘thanks for the kiss today’, WHAT AM I SUPPOSED TO DO SOPH?!!” jag kände mig hjälplös och utmattad och otroligt naiv. Jag hade drömt hur länge som helst om att få kyssa Paul, och när jag väl fick göra det, då smsar han mig efteråt också? Hur perfekt kunde livet inte bli? Men, det var långt ifrån perfekt, för just nu, ville jag bara ha ett perfekt liv med Zayn. Ingen annan. ”You should talk to Paul” sa Sophia tillslut efter en lång tystnad.
”I was afraid you would say that”

När mobilens vanliga väckarklocka tjöt, kände jag mig som en levande zombie som inte fått sova på över tusen år. Hur länge hade jag egentligen fått sova i natt? Två timmar? Tre? Hur som helst var det för lite för att jag ens skulle orka leta rätt på telefonen och stänga av alarmet. ”IT’S BREAAAAKFAST!” jag öppnade mina ögonlock sakta till ljudet av pappas röst som ekade ifrån nedervåningen och uppåt. Lika sakta drog jag mig ur den varma omfamningen som täcket gav mig och kröp i skoluniformen innan jag drog bak mitt mörka hår i en hästsvans. Sminket fick vänta. Men precis när jag skulle kliva ur sovrummet för att sticka ner i köket och äta hördes det alltför välbekanta plinget från mobilen. Ett sms. Jag suckade irriterat och vände på klacken och grabbade tag i telefonen. Snälla låt det inte vara Paul. Snälla, snälla, snälla. Med en snabb blick på smset, flöt den irriterade känslan bort och ersattes av ett leende på läpparna. Jones.

Jones Harrison
Do u want lift to school?

Jag skrev in ett snabbt ”sure pick me up in ten!” innan jag motvilligt drog fram sminkväskan och kletade på lite mascara. ”OLIVE IT’S BREAKFAST!” ropade pappas röst ännu en gång från nedervåningen och snabbt grabbade jag tag i skolväskan innan jag sprang nerför trappan. ”Sorry dad” sa jag snabbt och kysste han lätt på kinden innan jag tog emot det rostade brödet som låg på en tallrik i hans händer. ”Do you want me to drive you to school?” sa han medan han bredde på ett lager smör på James macka. Jag skakade snabbt på huvudet, innan jag tuggade klart så att jag kunde svara honom ”No, Jones offered to drive me”
”Jones? Wasn’t his name Zayn?” sa pappa medan en rynka bildades i hans panna, jag skrattade lätt innan jag förde glaset med apelsinjuice mot munnen. ”No dad, Zayn is my boyfriend, and Jones is my friend. Remember the boy who also won the competition?” Pappa gav ifrån sig ett retfullt leende ”I know who he is, but…”, innan ljudet av en bil tuta hördes och avbröt honom.
”That must be him, see you later daddy! Bye James, Amber!”
Jag körde snabbt förbi vår gata och rundade hörnet så att jag kom in på Olives kvarter. Precis när jag kör in möter jag en röd mercedes som är på väg utåt. Jag ger bilen en snabb blick innan jag fastnar med blicken på passagerarsätet. Olive? Nej det kunde det omöjligt vara, vi hade ju kommit överens om igår att jag skulle köra och hämta henne för att sedan skjutsa henne till skolan? Så sen var jag väl inte? Nej det kunde inte vara Olive, det måste ha varit någon annan. Fundersamt kör jag den sista biten ner innan jag kör in på deras uppfart. Så fort jag kommer innanför grindarna och precis har hunnit parkera kommer Mr. Whitgeri, Amber och James ut genom ytterdörren. Snabbt hoppar jag ur bilen och går dem till mötes.
”Hi Zayn! Nice to meet you again!” ropade Mr. Whitgeri samtidigt som han låser dörren bakom sig. ”Hi Mr. Whitgeri, I mean Mark. Ehm… Where’s Olive? I was supposed to pick her up?” sa jag och skjuter ner händerna i fickorna. ”Yeah, you were, right? Well Olive just got picked up by Jones. A friend of hers. She must have forgotten, she seemed pretty tired and… confused, this morning? But you can always pick her up after school; I think she ends at 4 pm.!” Jag gav han ett snabbt leende innan jag hjälpte honom in med tvillingarna. Hade inte Olive verkat rätt förvirrad och borta redan igår kväll?

När klockan närmade sig fyra, hade jag redan parkerat utanför skolan och skickat ett sms om min ankomst till henne. Men när det hade gått en kvart utan varken svar på smset eller ens en skymt av henne började jag vandra inåt skolan. Danslektionen pågick kanske fortfarande? Eller så hade något hänt henne? Oroligt glider jag fram genom de perfekta korridorerna för att försöka hitta danslokalen, men när jag rundar hörnet möts jag av en syn jag absolut aldrig i hela mitt liv hade velat se. Olive. Jones. Kyssandes.