They don't know about us - Chapter 47

Jag vet inte hur länge vi stod där, tätt omslingrade med varandra, kyssandes, pratandes eller kramandes. Men när vi inte hade mer att säga till varandra upptäckte vi att det redan hade blivit mörkt. Vi började sakta gå tillbaka över ängen på väg till boningshuset. Jag kunde inte riktigt förstå att jag gick hand i hand med Madison, jag hade trott att det var slut mellan oss två på riktigt. Efter mitt utbrott under Today Show intervjun hade jag direkt tagit en taxi till hotellet för att snabbt plocka ihop några kläder och passet för att sedan bege mig till flygplatsen. Jag visste att jag hade förorsakat en mängd bekymmer, men i mina tankar hade endast Madison existerat. Jag hade varit tvungen att ställa allt till rätta. Och att då både killarna, teamet och hela turnén hade blivit drabbade av mitt plötsliga försvinnande, ägnade jag inte ens en liten tanke åt.

Så fort vi kom innanför dörren kom Madisons mamma Leona utspringandes ifrån köket.
-”Madison, var har du…” längre hann hon inte innan hon stannade upp och fäste sin blick i min. Hon kollade med en förvånad min på mig innan hennes blick flög ner på våra sammanlänkande händer.
-”Hi Mrs. Sparks” sa jag tyst och log. Jag visste att Madison hade berättat om hela tumultet för sina föräldrar och jag var därför orolig för att jag inte längre var välkommen in i huset. Hade det varit min dotter, hade killen aldrig mer fått prata med henne. Men istället flög hennes innan så förvånade min upp i ett hastigt leende.
-”Hi Harry, thank God you’re okay! We were really worried about you!” sa hon oroligt och stegade fram till mig och gav mig en stor kram. Jag släppte Madisons hand och besvarade förvånat kramen. Jag visste att jag hade kommit Madisons mamma nära men jag trodde inte att hon någonsin skulle förlåta mig för det här. När kramen var avklarad greppade jag snabbt tag i Madisons hand igen, rädd för att hon skulle försvinna om jag släppte henne. Plötsligt öppnades dörren bakom oss och Madisons pappa Ron kom instormande. Hans blick la inte märke till mig utan flög direkt till Madison som fortfarande var klädd i sin svarta klänning.
-”Madison, vart fa…” längre kom inte han heller förrän hans blick gick ifrån Madison till mig. Jag kollade skamset ner i golvet, jag hade redan lyckats bryta ner Rons förtroende för mig en gång, skulle han vara villig att förlåta mig igen, när jag denna gång hade gjort något ännu värre? Tillslut var jag tvungen att kolla upp på honom och jag möttes av en avspänd men irriterande blick.
-”Harry, can we please talk for a minute? Alone?” Hans röst lät inte arg, mer beskyddande och jag förstod honom. Här kom jag inklampande i deras hus efter allt jag hade gjort mot Madison. Jag nickade men Madison höll kvar min hand i ett järngrepp.
-”Pappa det där är inte nödvändigt” jag förstod inte ett ord av vad hon sa, trots att svenska fascinerade mig hade jag aldrig haft tid att lära mig det förutom några enstaka ord, men på grund av hennes järngrepp om min vänstra hand och hennes allvarsamma ton i rösten kopplade jag det som att hon inte var villig att släppa iväg mig ensam tillsammans med hennes pappa.
-”Mads it’s okay” sa jag och kollade ner på henne, hon gav mig ett sorgset leende tillbaka innan hon sakta släppte min hand. Hennes pappa grymtade något ohörbart innan han tog av sig sina skor och gick in mot vardagsrummet. Jag drog snabbt av mig mina skor och följde med långa steg efter honom.
-”Please sit down Harry” sa Ron och pekade på soffan innan han själv satte sig ner i fåtöljen som var mitt emot, jag gled sakta ner i den utan att släppa han med blicken.
-”I’m not happy about what you did to my daughter” fortsatte han strängt.
-“Me neither Mr. Sparks… What I did to Madison was awful and I have promised myself to never drink again, I can’t handle the alcohol” svarade jag honom med en allvarsam ton i rösten.
-“Alcohol is never something you can blame on” sa han med samma stränga röst.
-”I know… And I am so sorry for what I did to her!” Min röst hade svikit mig. Den lät långt ifrån allvarsam eller säker längre. Den lät sorgsen, precis som att min sorgsna själ hade lyckats tränga sig igenom hela mig för att visa hur ledsen jag var över det som hänt, även om jag hatade att visa mig svag för andra, tillät jag mig själv att visa mig svag. Mitt huvud flög ner i mina händer och jag kände hur tårarna var på väg att tränga fram. Plötsligt kände jag en hand på min rygg och hur det kom tyngd på platsen bredvid mig.
-“Harry, when I first met you, I knew you were a nice guy and that you would treat my daughter properly. But you’ve made a couple of mistakes along the road and that’s nothing I enjoy” Jag vände min blick uppåt och mötte hans ögon. Jag hade inte bara svikit honom. Jag hade svikit mig själv när det kom till Madison.
-“If I could turn back time and stop myself from doing those mistakes, I would. Without hesitation. I promise you” sa jag tyst, fortfarande med tårarna trängandes ifrån ögonlocken.
-”That’s the guy I’ve learnt to know, and that’s the guy I want you to be during your relationship with Madison. She has already forgiven you and she wouldn’t do that unless she trusted and loved you. I have taught her well you know” Sa Ron. Hans röst lät inte sträng längre, mer som om han pratade allvar i en kompis. Jag satte mig upp och drog en hand genom mitt hår innan jag ännu en gång mötte Rons ögon.
-”Harry I want you to promise me something” sa han och kollade mig strängt in i ögonen. Jag nickade innan jag tyst sa;
-”Sure anything”
-”I want you to look at Madison like she’s the only girl in the world for you from now on. Can you promise me that?”
-“I’ve looked at her that way since the first time I saw her, even if I have made some serious mistakes during the way” sa jag. Min allvarsamma röst hade kommit tillbaka och så fort jag hade uttalat mig gick Rons läppar som tidigare legat som ett stelt sträck upp i ett mjukt leende.
-”That’s just what I wanted to hear, and promise that you never ever, ever, hurt her again” sa han glatt men den allvarsamma tonen fanns kvar i rösten.
-”I promise”
-”Good” sa han och klappade mig lätt på ryggen. Så fort Ron och jag kom ut ifrån vardagsrummet sprang Madison snabbt in i min famn.
-”He didn’t do anything stupid against you, did he?” frågade hon oroligt samtidigt som hon gav sin pappa en irriterande blick.
-”No” viskade jag i hennes öra och kramade henne hårt. Jag gav hennes pappa ett glatt leende och han blinkade lätt mot mig som svar innan han åter igen gick ut genom ytterdörren.

Efter att ha ätit resterna som fanns kvar sedan Hayleys minnesstund hade jag och Harry smugit oss ut till höloftet. På något sätt hade det blivit vår tillflyktsplats när vi behövde vara ensamma. Vi låg inslingrade i varandra under en varm yllefilt och det enda skenet var den väl använda fotogenlampan. Jag log när jag hörde hur hästarna febrilt tuggade på sitt kvällshö och hur Harrys finger sakta gjorde olika mönster längs med mina bara armar.

Dagen hade varit lång och krafterna hade gått åt från alla möjliga håll; oron över Harry, Hayleys ettårs dag som död, och sedan glädjen som bubblat inom mig när Harry hade stått där med blombuketten. Jag kramade Harrys hand lite extra hårt vilket fick han att vända ner sin blick mot mig, jag mötte hans gröna ögon och båda fick ett leende på läpparna. Sakta lutade han sig närmare mig för att vi tillslut skulle mötas i den perfekta kyssen. När vi hade kysst varandra passionerat ett bra tag började han försiktigt att avsluta kyssen för att till slut lämna mina läppar. Han drog mig tätare mot sig och pussade mig lätt på huvudet. Plötsligt for tanken igenom mig, tanken som jag mycket väl visste att jag tillslut var tvungen att få fram och som jag hade haft i bakhuvudet hela dagen. Jag suckade högt, vilket ledde till att Harry kollade på mig med en oförstående och orolig blick.
-”Harry… You need to go back to Australia” viskade jag tyst, samtidigt som jag pillade på en av hans knappar som satt fast på hans kavaj. Han drog ett djupt andetag innan han andades ut långsamt.
-”I don’t want to. I don’t wanna lose you again” mumlade han tyst mot mitt hår. Jag vände bak huvudet så att jag kunde kolla honom i ögonen.
-”I don’t want you to leave either, but you can’t let your fans or the boys down. You have a tour to finish” sa jag allvarligt. Trots att det gjorde ont i mig när jag fick sanningen sagd sådär rakt ut visste jag att det var det enda rätta.
-”And you won’t lose me, if you promise to not do something stupid” fortsatte jag, men denna gången var min röst inte allvarlig utan den hade en klang av sorgsenhet i sig. Harry tog snabbt tag om mitt huvud som åter hade fallit ner på Harrys kavajknapp.
-”True love isn’t found. It’s built. And our relation is something to fight for. I love you Madison and I promise to never let you down again, ever” mitt förut så sorgsna leende drogs nu upp i ett glatt och sakta lutade sig Harry ner och kysste mig. Jag skulle aldrig tröttna på hans läppar mot mina, aldrig. Så fort kyssen var avklarad drog han sig sakta bakåt, men jag ville inte att hans läppar skulle lämna mig, jag tog ett snabbt tag runt hans nacke och tryckte han närmare mig vilket ledde till att jag trillade ner på halmgolvet med Harry över mig. Han fick ur sig ett lätt skratt innan han fortsatte att kyssa mig passionerat. Hans skratt fick mig att vilja ha honom ännu mer. Mina händer trevade ner mot hans vältränade mage och jag drog sakta upp hans tröja, mina fingertoppar nuddade hans varma bara hud och jag drog han ännu närmare mig, om det nu ens var möjligt. Vi båda visste var detta var på väg och Harry drog snabbt av mig min tröja innan han drog av sin lika snabbt. Mina händer gick från att ha legat runt hans nacke till att tillslut nå Harrys byxlinning, jag knäppte sakta upp hans knapp och han hjälper mig att dra av dem så att även dem hamnade i högen med kläder på golvet. När han låg där iförd endast kalsonger kom ett mjukt ”I love you too” ur min mun innan Harrys läppar snabbt kysste mig igen samtidigt som han knäpper upp mina byxor. Jag skjuter upp mina höfter så att jag kommer närmare han så att det ska bli enklare för han att dra av dem, vilket även gav han en chans till att lätt knäppa upp min bh. Alla bekymmer vi visste att vi förr eller senare skulle bli tvungna att ta tag i, lät vi vänta med tills morgondagen. I natt var det endast jag och Harry som gällde.
______________________________________________________________________
Hoppas ni hade en bra nyårsafton allihopa! Firar nya året med ett nytt kapitel!
Kommentera!

Kommentarer

Jessica

2013-01-01 - 11:23:43
det var jättebra! undrar hur det går sen? :)

Anonym

2013-01-01 - 12:50:56
Super bra! Jag beundrar verkligen hur du är så bra på att uppdatera ;) andra tar typ en vecka på sig men här känns det som att varje gång man tittar in så finns det något nytt och det år jätte kul :)

Wilma

2013-01-01 - 13:25:05
Tack tack tack tack tack för den grymma uppdateringen!! Så grymt bra! Älskar den här novellen, det är den bästa jag läst! Allt är perfekt! Både hur du slriver, handlingen på movellen, uppdateringen och tempot på novellen om du förstår hur jag menar. Hoppas du fortsätter skriva läänge och att det kommer upp flera noveller efter den här!:)xx

Sandra

2013-01-01 - 13:58:03
superbra!

Sandra

2013-01-01 - 13:58:17
superbra!

Sandra

2013-01-01 - 13:58:18
superbra!

Sandra

2013-01-01 - 13:58:18
superbra!

Elin

2013-01-01 - 14:25:16
Grymt kapitel!! :)

My

2013-01-01 - 15:24:37
ASDFGHJK *DEAD*

Fia

2013-01-01 - 17:19:42
Åh va kul att dom är tillsammans!!! Äntligen:) Superbra skrivet!!

Jojo ;**

2013-01-01 - 19:40:10
Asså gud villket bra kapitel. Och väldigt gulligt var det med. Udra vad som kommer hända sen.
Jag måste bara säga en sak...och det är att jag verkligen ÄLSKAR din novell!! :D

:D

2013-01-01 - 19:56:28
otroligt bra!!:D

Lovisa

2013-01-01 - 20:45:10
Jag beundrar verkligen vad du gör; hur du uppdaterar, skriver mm. Grymt, just sayin'. Vad hade Harry gjort för att "förstöra" Rons förtroende för honom? Kommer inte ihåg att jag har läst något om det, fast jag kanske bara är lite senil.
En sak till, dina bilder till varje kapitel är sjukt bra, tack vare dem är det enklare och "förstå" hur du tänker dig omgivningen, även om endel inte har sådana bilder för att de vill att alla ska tänka sig hur det ser ut i huvudet (om du förstår vad jag menar). Jag tycker iallafall att det blir roligare att läsa om man ser bilder innan, som en liten "sneak peak".
När kommer nästa kapitel, tid ungefär? (inte meningen att stressa dig, vill bara veta ungefär)

xoxo
- Lovisa

Nelly

2013-01-01 - 20:46:38
Hej, gillar din novell asmycket

.

2013-01-02 - 08:42:22
men snälla

Skriv en kommentar









STARS ARE ALWAYS SHINING : Handlar om 17 åriga Olive Whitgeri, som bor i Bronx, i utkanten av New York City. Efter hennes mammas död lever hon tillsammans med sin pappa och två yngre tvillingsyskon på de få pengar hennes pappa får in som journalist. Dansa är hennes största passion men för att ha råd med danslektioner och mat till hushållet tvingas hon jobba extra på Bronx Zoo, där hon en dag av en slump träffar det världskända pojkbandet One Direction.

Tema gjort av Mimmi Thorneus