They don't know about us - Chapter 50
-”Kom nu ihåg att berätta för Travis att han ska ta hand om Delli!” ropade jag högt och mina föräldrar nickade tydligt från de tjugo meter långa avståndet vi hade emellan varandra. Två dagar efter det att mina föräldrar hade överraskat mig med en semester till den plats Harry befann sig på, hade försvunnit i ett rasande tempo. Än så länge var min plan vattentät och jag hoppades innerligt att det skulle förbli på det viset. Så fort jag hade pratat klart med Paul hade jag ringt till Lexie som direkt hade hakat på idén att så fort som möjligt ta första bästa plan till Nya Zeeland för att överraska killarna. Hon hade ju trots allt inte träffat Niall sedan hon lämnade London för drygt fyra månader sedan så hon var i extas. Därefter hade vi haft många och långa samtal med Perrie, Danielle och Eleanor där vi hade förklarat att vi ville överraska killarna genom att anlända till Nya Zeeland. Till vår stora glädje hade alla tjejerna på ett eller annat sätt blivit lediga från det dem höll på med just nu och var mer än villiga att följa med oss. Sagt och gjort bokade vi våra biljetter så att vi alla skulle hamna på Nya Zeelands flygplats mellan 22.00 – 23.00 så att vi därefter gemensamt kunde bli upphämtade av Paul som skulle föra oss till killarnas hotell.
-”Come on Mads, or we will miss our flight!” sa Lexie med en stressig röst samtidigt som hon snabbt vinkade hejdå till mina föräldrar som hade skjutsat oss till flygplatsen. Jag tog genast ett stadigare grepp om mina väskor medan jag försökte springa ikapp Lexie som på något oförutsägbart sätt hade lyckats hamna tre meter framför mig. När hon var stressad, då var hon stressad till max.
-”Lexie wait!” skrek jag efter henne och hon stannade omedelbart och medan tiden hon kollade på mig förändrades hennes ansiktsuttryck från stressigt till avslappnat innan hon tillslut brast ut i en skrattattack. Jag kollade runt omkring mig innan jag också började skratta, bara åsynen av oss två, speciellt mig, borde ha gett alla en skrattattack. Här stod jag nämligen med en stor rullväska, samt två stora idrottsbagar på axlarna plus handbagaget tillsammans med en kuddkrage runt halsen, jag måste ha sett ut som en levande packåsna. När vi väl hade lyckats samla oss kollade vi ännu en gång runt på folket som hade stannat och kollat på oss. Genast flög den tanke som jag innerligt hade hoppats aldrig skulle dyka upp. Twitter.
-”What if here is some fans and they see us and tweet about it?” sa jag till Lexie så fort vi hade krampat oss fast vid alla väskor och börjat ta oss fram längs terminalen mot incheckningsdisken.
-”Oh crap, I didn’t think about that. Let’s cross our fingers that it won’t come out! Or else our plan is ruined” sa hon och gav omgivningen en nervös blick.
Så fort incheckningen var avklarad var tyngden från handbagaget ingenting jämfört med mina tidigare väskor.
-”What do you say about something to eat before we hit our flight? It’s still 40 minutes till boarding” sa Lexie och kollade först på mig innan hon kollade ner på våra flygbiljetter. Jag hörde hur min mage gav ifrån sig ett tydligt kurrande och jag nickade intensivt som svar.
-”You heard my tummy, I’m starving!” sa jag och stegade snabbt bort till Subway med Lexie precis bakom mig. Två Chicken Teriyaki och två kaffe senare slog vi oss ner vid ett av borden som stod längs med fönstren. Precis när jag skulle ta min tredje tugga av mackan flyttades min blick mot två unga tjejer som satt tätt intill varandra på bänken mittemot och viskade samtidigt som telefonerna var riktade mot oss.
-”Crap” muttrade jag tyst innan jag la ner mackan och drog ut stolen för att komma ut från min plats.
-”Where are you going?” sa Lexie mellan tuggorna. Jag nickade ut mot tjejerna som svar och hennes innan tuggande mun for ner i en lätt öppning. Så fort som möjligt försökte jag ta mig igenom den igenfyllda restaurangen innan jag tillslut nådde tjejerna. När jag väl stod vid sidan om dem kollade dem storögt på mig samtidigt som dem snabbt stoppade undan telefonerna.
-”Hi” sa jag och satte mig ner bredvid dem. Två tysta ”Hi” kom ur munnen på dem och jag fortsatte att le mot dem.
-”Did you take pictures of us?” frågade jag och nickade lätt bort mot platsen där Lexie satt, vetandes om hur dumt det måste ha låtit. Det kändes helt fel att säga det, men just nu ville jag inte att min överraskningsplan skulle gå i stöpet. Tjejerna nickade skuldmedvetet mot mig innan dem letade reda på deras mobiltelefoner och visade bilderna. Jag kollade ner på deras telefoner och kunde se mig själv sitta och skratta och äta.
-”You know, it would be really nice if you took those pictures away, because we are going to give the boys a surprise” sa jag och log mot tjejerna. Dem kunde inte vara äldre än 13 år, men nuförtiden var det ju de unga som regerade på internet.
-”What kind of surprise?” sa den ena av tjejen som var blond och blåögd. Jag log mot henne och viskade sedan tyst till dem båda.
-”You can’t tell anyone about this, but we are going to fly to the boys on New Zeeland to surprise them during their tour. And you should know that you’re the only people besides the boys girlfriends and manager who knows about this” sa jag och kollade allvarligt med en glimt av glädje på tjejerna. Dem drog djupt efter andan, antagligen av ren och skär glädje innan dem drog upp mobilerna och deletade alla bilder dem tagit.
-”Thank you girls” sa jag och gav dem varsin kram innan jag reste mig upp.
-”Madison?” hörde jag en tyst röst säga bakom mig, jag vände mig om och möttes denna gången av den andra tjejen som var grönögd med lite mörkblont hår.
-”Yes?” svarade jag henne och hukade mig så att jag skulle komma i samma höjd som henne.
-”Could you please follow me and Lindsay on twitter? That would mean so much to us!” sa hon och kollade med förväntansfulla ögon från sin kompis till mig. Jag skrattade lätt och nickade mot henne.
-”Of course, and when I meet Harry and the boys I’m gonna tell them to follow you both!” sa jag och båda två gav ifrån sig ett glädjetjut innan dem räcket över vars en lapp med deras twitternamn på.
-”And remember, don’t tell anyone!” sa jag och kramade tjejerna hejdå.
-”We promise!” ropade dem i kör.
Jag sträckte obekvämt på mig, innan jag uppfattade vart jag befann mig. Bredvid mig på min högra sida satt en äldre herre och på min vänstra halvlåg Lexie upprullad mot väggen. Jag skrattade tyst för mig själv innan min blick föll på mannen bredvid mig igen.
-”Excuse me sir, what time is it?” sa jag och log trött mot honom.
-”It’s about ten minutes till we land so you better wake up your friend” sa han glatt tillbaka mot mig. Jag nickade snabbt som svar innan jag knuffade till Lexie i sidan vilket gjorde att hon med en smäll föll ner med benen på marken som tidigare hade legat ihop vikta på något konstigt sätt i sätet.
-”What? What is it?!” sa hon halvhögt mot mig och jag skrattade åt henne.
-”Take it easy, we’re about to land!”
-”You are kidding with me right? It can’t already have gone 12 hours?!” sa hon och satte sig klarvaken upp i sätet.
-”Yeah it can, we’ve slept during the whole flight!” sa jag glatt, precis innan pilotens röst började spraka i högtalaren om att det var dags för landning.
Så fort våra väskor hade kommit utrullande från bandet hade vi försökt hitta till platsen Paul hade beskrivit för oss alla där han skulle stå och hämta oss. Efter en mäng irrande runt hela flygplatsen fick jag syn på Danielles ljusbruna lockiga hår.
-”Danielle!” ropade jag glatt och genast vände hon sig om vilket fick håret att lätt guppa på hennes axlar. När jag och Lexie hade kommit närmare såg vi att även Eleanor och Perrie var där, och så fort vi hade släppt ner våra väskor på marken kom kramarna drösandes över en.
-”Omg girls, this was an awesome idea! I can’t wait to see my boo bear, I haven’t seen him since I don’ft know… August?” sa Eleanor med en förfärad min.
-”Come on Mads, or we will miss our flight!” sa Lexie med en stressig röst samtidigt som hon snabbt vinkade hejdå till mina föräldrar som hade skjutsat oss till flygplatsen. Jag tog genast ett stadigare grepp om mina väskor medan jag försökte springa ikapp Lexie som på något oförutsägbart sätt hade lyckats hamna tre meter framför mig. När hon var stressad, då var hon stressad till max.
-”Lexie wait!” skrek jag efter henne och hon stannade omedelbart och medan tiden hon kollade på mig förändrades hennes ansiktsuttryck från stressigt till avslappnat innan hon tillslut brast ut i en skrattattack. Jag kollade runt omkring mig innan jag också började skratta, bara åsynen av oss två, speciellt mig, borde ha gett alla en skrattattack. Här stod jag nämligen med en stor rullväska, samt två stora idrottsbagar på axlarna plus handbagaget tillsammans med en kuddkrage runt halsen, jag måste ha sett ut som en levande packåsna. När vi väl hade lyckats samla oss kollade vi ännu en gång runt på folket som hade stannat och kollat på oss. Genast flög den tanke som jag innerligt hade hoppats aldrig skulle dyka upp. Twitter.
-”What if here is some fans and they see us and tweet about it?” sa jag till Lexie så fort vi hade krampat oss fast vid alla väskor och börjat ta oss fram längs terminalen mot incheckningsdisken.
-”Oh crap, I didn’t think about that. Let’s cross our fingers that it won’t come out! Or else our plan is ruined” sa hon och gav omgivningen en nervös blick.
Så fort incheckningen var avklarad var tyngden från handbagaget ingenting jämfört med mina tidigare väskor.
-”What do you say about something to eat before we hit our flight? It’s still 40 minutes till boarding” sa Lexie och kollade först på mig innan hon kollade ner på våra flygbiljetter. Jag hörde hur min mage gav ifrån sig ett tydligt kurrande och jag nickade intensivt som svar.
-”You heard my tummy, I’m starving!” sa jag och stegade snabbt bort till Subway med Lexie precis bakom mig. Två Chicken Teriyaki och två kaffe senare slog vi oss ner vid ett av borden som stod längs med fönstren. Precis när jag skulle ta min tredje tugga av mackan flyttades min blick mot två unga tjejer som satt tätt intill varandra på bänken mittemot och viskade samtidigt som telefonerna var riktade mot oss.
-”Crap” muttrade jag tyst innan jag la ner mackan och drog ut stolen för att komma ut från min plats.
-”Where are you going?” sa Lexie mellan tuggorna. Jag nickade ut mot tjejerna som svar och hennes innan tuggande mun for ner i en lätt öppning. Så fort som möjligt försökte jag ta mig igenom den igenfyllda restaurangen innan jag tillslut nådde tjejerna. När jag väl stod vid sidan om dem kollade dem storögt på mig samtidigt som dem snabbt stoppade undan telefonerna.
-”Hi” sa jag och satte mig ner bredvid dem. Två tysta ”Hi” kom ur munnen på dem och jag fortsatte att le mot dem.
-”Did you take pictures of us?” frågade jag och nickade lätt bort mot platsen där Lexie satt, vetandes om hur dumt det måste ha låtit. Det kändes helt fel att säga det, men just nu ville jag inte att min överraskningsplan skulle gå i stöpet. Tjejerna nickade skuldmedvetet mot mig innan dem letade reda på deras mobiltelefoner och visade bilderna. Jag kollade ner på deras telefoner och kunde se mig själv sitta och skratta och äta.
-”You know, it would be really nice if you took those pictures away, because we are going to give the boys a surprise” sa jag och log mot tjejerna. Dem kunde inte vara äldre än 13 år, men nuförtiden var det ju de unga som regerade på internet.
-”What kind of surprise?” sa den ena av tjejen som var blond och blåögd. Jag log mot henne och viskade sedan tyst till dem båda.
-”You can’t tell anyone about this, but we are going to fly to the boys on New Zeeland to surprise them during their tour. And you should know that you’re the only people besides the boys girlfriends and manager who knows about this” sa jag och kollade allvarligt med en glimt av glädje på tjejerna. Dem drog djupt efter andan, antagligen av ren och skär glädje innan dem drog upp mobilerna och deletade alla bilder dem tagit.
-”Thank you girls” sa jag och gav dem varsin kram innan jag reste mig upp.
-”Madison?” hörde jag en tyst röst säga bakom mig, jag vände mig om och möttes denna gången av den andra tjejen som var grönögd med lite mörkblont hår.
-”Yes?” svarade jag henne och hukade mig så att jag skulle komma i samma höjd som henne.
-”Could you please follow me and Lindsay on twitter? That would mean so much to us!” sa hon och kollade med förväntansfulla ögon från sin kompis till mig. Jag skrattade lätt och nickade mot henne.
-”Of course, and when I meet Harry and the boys I’m gonna tell them to follow you both!” sa jag och båda två gav ifrån sig ett glädjetjut innan dem räcket över vars en lapp med deras twitternamn på.
-”And remember, don’t tell anyone!” sa jag och kramade tjejerna hejdå.
-”We promise!” ropade dem i kör.
Jag sträckte obekvämt på mig, innan jag uppfattade vart jag befann mig. Bredvid mig på min högra sida satt en äldre herre och på min vänstra halvlåg Lexie upprullad mot väggen. Jag skrattade tyst för mig själv innan min blick föll på mannen bredvid mig igen.
-”Excuse me sir, what time is it?” sa jag och log trött mot honom.
-”It’s about ten minutes till we land so you better wake up your friend” sa han glatt tillbaka mot mig. Jag nickade snabbt som svar innan jag knuffade till Lexie i sidan vilket gjorde att hon med en smäll föll ner med benen på marken som tidigare hade legat ihop vikta på något konstigt sätt i sätet.
-”What? What is it?!” sa hon halvhögt mot mig och jag skrattade åt henne.
-”Take it easy, we’re about to land!”
-”You are kidding with me right? It can’t already have gone 12 hours?!” sa hon och satte sig klarvaken upp i sätet.
-”Yeah it can, we’ve slept during the whole flight!” sa jag glatt, precis innan pilotens röst började spraka i högtalaren om att det var dags för landning.
Så fort våra väskor hade kommit utrullande från bandet hade vi försökt hitta till platsen Paul hade beskrivit för oss alla där han skulle stå och hämta oss. Efter en mäng irrande runt hela flygplatsen fick jag syn på Danielles ljusbruna lockiga hår.
-”Danielle!” ropade jag glatt och genast vände hon sig om vilket fick håret att lätt guppa på hennes axlar. När jag och Lexie hade kommit närmare såg vi att även Eleanor och Perrie var där, och så fort vi hade släppt ner våra väskor på marken kom kramarna drösandes över en.
-”Omg girls, this was an awesome idea! I can’t wait to see my boo bear, I haven’t seen him since I don’ft know… August?” sa Eleanor med en förfärad min.
-“Same with me!” utbrast resten av tjejerna inklusive Lexie innan deras blick föll på mig.
-”But we have heard a lot of drama around you and Harry” sa Perrie och log mot mig. Men innan jag hann säga något avbröt Paul mig.
-“Girls do you want to meet the boys today or should we wait till… I don’t know next year?” så fort han hade uttalat sig föll min blick på honom. Där stod han med en vagn fullastad med väskor plus mina två idrottsbagar på ryggen och ett litet skratt kom ur min mun.
-”Sorry Paul, let’s go to the car!” sa jag glatt och med ens började alla stega mot utgången.
När vi väl hade anlänt till hotellet hade Paul informerat oss om killarnas rum och vilken våning dem bodde på och att han skulle ta hand om väskorna så att dem kom tillsammans med killarnas bagage. Vi drog snabbt åt oss den mest nödvändigaste väskan innan vi stegade bort mot hissen. När den plingade till på våning sju, som var helt övertagen av killarnas crew, klev vi nervöst av, dragandes på våra väskor, innan vi tillslut ställde oss utanför varsin dörr. Med en snabb blick kollade jag upp på numsnummret, 713 och checkade av med lappen jag fått av Paul. När alla hade hittat rätt kollade vi med en blick på varnadra som antagligen lös om nervositet och glädje innan vi slog med hårda och bestämda slag på de olika dörrarna.
_____________________________________________________________________
Kommentera! :)
Glöm inte bort >>>>>> FRÅGESTUNDEN <<<<<<<
-”But we have heard a lot of drama around you and Harry” sa Perrie och log mot mig. Men innan jag hann säga något avbröt Paul mig.
-“Girls do you want to meet the boys today or should we wait till… I don’t know next year?” så fort han hade uttalat sig föll min blick på honom. Där stod han med en vagn fullastad med väskor plus mina två idrottsbagar på ryggen och ett litet skratt kom ur min mun.
-”Sorry Paul, let’s go to the car!” sa jag glatt och med ens började alla stega mot utgången.
När vi väl hade anlänt till hotellet hade Paul informerat oss om killarnas rum och vilken våning dem bodde på och att han skulle ta hand om väskorna så att dem kom tillsammans med killarnas bagage. Vi drog snabbt åt oss den mest nödvändigaste väskan innan vi stegade bort mot hissen. När den plingade till på våning sju, som var helt övertagen av killarnas crew, klev vi nervöst av, dragandes på våra väskor, innan vi tillslut ställde oss utanför varsin dörr. Med en snabb blick kollade jag upp på numsnummret, 713 och checkade av med lappen jag fått av Paul. När alla hade hittat rätt kollade vi med en blick på varnadra som antagligen lös om nervositet och glädje innan vi slog med hårda och bestämda slag på de olika dörrarna.
_____________________________________________________________________
Kommentera! :)
Glöm inte bort >>>>>> FRÅGESTUNDEN <<<<<<<