Jag hade låtit ilskan och avundsjukan ta över. Ännu en gång. När skulle jag lära mig? Precis innan jag smällt igen hotelldörren hade jag lyckats rycka åt mig nyckelkortet och när dörren väl var stängd hade jag bekymrat satt mig ner lutad mot väggen. Jag behövde tänka. Madison verkade på ett sätt inte veta vad jag menade angående henne och Avan, men om hon inte visste, varför lät hon då så aggressiv? Ville hon dölja det? Jag började få huvudvärk. Allt det som hade inträffat sedan tjejerna kom hit hade tagit kål på mig och det var endast under en dags tid som allt hade hänt. Hur skulle det bli när vi började köra våra repetitioner och shower? Skulle Madison finnas bakom kulisserna med mig eller skulle hon stå och grovhångla med Avan på en strand så långt borta ifrån mig som möjligt? Jag masserade mina tinningar genom att göra cirklar, jag kunde inte tänka att Madison skulle göra något sådant mot mig. Hon älskade mig. Det var i alla fall vad jag hade hoppats på. Men alla måste ha lagt märke till Avans beteende? Eller var det bara jag? Och varför hade dem suttit som ett kärlekspar på stranden? Snabbt reste jag mig upp och började stega iväg mot rum 709, Nialls rum. Om det var någon som kunde hjälpa mig få rätt på allt detta drama jag hade lyckats trassla in mig i så var det Lexie, hon hade trots allt känt både Avan och Madison i sju år, om inte längre, så hon borde ha svar på mina frågor.

När jag efter några hårda knackningar på dörren tillslut verkade ha fått upp dem, öppnades dörren sakta. Där stod Niall i bar bringa och blinkade trött mot det starka ljuset som fanns ute i korridoren. Jag log försiktigt mot honom. Niall hatade att bli väckt, speciellt eftersom det var mitt i natten och han antagligen precis hade somnat.
-”Harry? What the hell are…” längre hann han inte innan jag avbröt honom genom att trycka upp dörren. Han stapplade bakåt tillsammans med dörren och jag klev in i den mörka lägenheten.
-”I need to talk to Lexie, where is she?”
-”Harry, the clock is 11 pm and we been on the beach for the whole day. Where the hell do you think she is?” sa Niall och kollade lagom irriterat och trött på mig. Min blick for mot sängen, där konturen av en djupt sovandes Lexie syntes. Jag kollade menande på Niall och nickade bort mot Lexie. En djup suck kom ur honom innan han stegade bort mot sängen och satte sig försiktigt på sängkanten samtidigt som han la en arm över Lexie och skakade om henne lätt.
-”Sorry babe, but Harry has something really important to talk to you about” sa Niall tyst och med några trötta grymtande satte sig Lexie upp i sängen medan Niall tände lampan. Efter några kliande tag med händerna i dem nyväckta ögonen tittade hon förvirrat på mig. Jag slog mig snabbt ner i fåtöljen som fanns precis framför sängen och kollade länge på henne innan jag tillslut harklade mig.
-”I’m sorry to wake you up. But I really need your help” min röst lät desperat. Vilket passade utmärkt med hur jag kände. Jag kände mig desperat och behövde få en bekräftelse från en person som kände de båda inblandade. Hon kollade med ännu större förvåning på mig.
-”What is it? Have something happend? Is Madison okay?” hon var halvt på väg upp ur sängen under tiden som hon talade innan jag bestämt satte upp en hand i luften.
-”Madison is okay. She’s in our room. What or should I say who, I need help with is Avan. Who the hell is that guy?” sa jag och lät min blick genomborra Lexie. Hon slog en snabb blick på mig innan ett leende spred sig över hennes läppar.
-”Are you jealous of Avan?” sa hon. Jag skakade bestämt på huvudet.
-”No way. I need to know what Madison and Avan have done in the past” hennes leende försvann och utbyttes mot en förvirrad min.
-“What do you mean?”
-“Well, did they have a relationship? Were they a couple?” sa jag desperate och utbytte även en blick med Niall som hade lagt sig på den vänstra halvan av sängen. Han kollade medlidsamt på mig. Vi hade känt varandra i över tre års tid, vi kunde läsa varandra utan och innan och han förstod att det var något som gnagde inom mig.
-”Avan and Madison? Not what I know of, and me and Mads tell each other everything. Sure they kissed, once, in like eight grade during a truth or dare. But never again. They were just really close friends. And when he left, me and Mads became even closer each other. I don’t know they have always had a special bond, but never on the relationship level” sa Lexie och drog täcket tätare omkring sig. Jag placerade mitt huvud i mina händer. Lexie och Madison berättade allt för varandra. Till och med jag hade förstått det. Så hade Avan isåfall ljugit för mig, bara för att få se mig svartsjuk?
-”Are you 100 % sure, that they never had sex?” min röst lät utmattad, trött, och orden kom endast ut som en djup viskning. Hon nickade bestämt på huvudet.
-”Mads would have tell me if they had sex. I promise you” Hon kollade mig rätt in i ögonen samtidigt som hon sa det och jag nickade. Hon talade sanning.
-”But why did Avan say to me that they have had sex?” sa jag och kollade frågandes på henne. Hennes innan så sanningsenliga blick byttes ut mot en förvirrad innan den tillslut gick till att bli glad.
-”Well even though they haven’t met on four years. Avan have always been like a big brother for Mads, I guess he just tried to make you jealous. But I’m not gonna lie to you Harry, Avan have always had a crush on Mads, something she never had on him. So he could have done it out of jealously” sa hon. Hennes röst hade börjat som glad med gått över till hård och bestämd under de sista meningarna. Jag nickade innan jag började resa på mig. En sak var säker, Avan var någon att akta sig för.
-”Thanks for the help. I really appreciate it. Goodnight” sa jag innan jag började gå ut mot dörren. Jag fick en lätt nickning ifrån Lexie innan hon kröp ner helt under täcket igen. Niall däremot följde mig bort till dörren.
-”Honestly bro, I don’t have a good feeling about Avan either. Be careful. But I don’t think he and Mads have done anything. Trust Madison instead of that guy” sa han och klappade mig lätt på axeln innan han stängde dörren bakom mig.

Jag började sakta gå tillbaka mot dörr 713. Niall hade rätt, killen var bara avundsjuk för att Madison hade valt mig istället för honom. Jag öppnade dörren och satte i kortet i dess behållare igen, vilket ledde till att alla lamporna tändes.
-”Damn it” muttrade jag tyst, rädd för att ha väckt Madison. Men när min blick föll på sängen, låg där ingen hopkrupen kropp som jag först hade trott. Sängen var tom. Min blick gick automatiskt mot platsen bredvid mig där våra skor fanns. Madisons skor var fortfarande där. Mina fötter stegade snabbt igenom hela lägenheten i hopp om att få se en låst toa dörr eller att hon satt ute på terrassen.
-”Madison? Madison? MADISON?” Min röst skar tystnaden som fanns i lägenheten medan jag desperat stapplade runt och letade i alla vrår och kanter. Men där var tomt, överallt. Madison var inte i lägenheten. 
_____________________________________________________________________
Vart tror ni Madison har tagit vägen någonstans? Kommentera! :)