Det var sista dagen som vi skulle spendera på Nya Zealand. Under gårdagen hade jag spenderat tid med Avan, Lexie och resten av tjejerna och Avans kompisar eftersom killarna hade haft fullt upp med genrep och repetitioner för dagens föreställning. Trots att jag visste att Harry inte gillade att jag umgicks med Avan, förstod han att detta kanske var sista gången jag såg honom, på länge. Men idag hade jag bestämt mig för att spendera all tid som det var möjligt tillsammans med Harry och till min förvåning hade Avan inte sagt emot. Antagligen förstod han att det han hade gjort mot Harry, och mig, var oacceptabelt.

Med två brickor fyllda med sammanlagt 10 kaffekoppar höll jag nu på att försöka finna min väg genom arenan. Trots att jag hade varit på några av killarnas konserter innan, okej en, så hade jag aldrig fått uppleva det på det här sättet. Överallt fanns där människor som sprang med mikrofoner, högtalare, stativ, scenställningar, precis allting forslades fram och tillbaka genom de miljontals gångarna som fanns backstage. Och jag kunde inte hjälpa att bli fascinerad. Även om mitt lokalsinne i normala fall brukade vara på topp, åtminstone när jag befann mig ute på vidderna i Tennessee, så var mitt lokalsinne uselt när det kom till att försöka hitta till killarnas loge och efter tio minuters virvlande fram och tillbaka genom antagligen samma gångar stötte jag tillslut ihop med Liam.
-”There you are! We were wondering if you got lost or something?” När han mötte min förvirrade blick kom ett lätt skratt ur hans mun –”I guess you were lost, right?” Jag nickade som svar och Liam tog snabbt brickan från min vänstra hand och la sedan sin arm om mig och började guida mig genom gångarna. Tillslut började mitt sinne känna igen sig och de vita väggarna med dörrar var nu utbytta mot de gråa väggarna jag tidigare befunnit mig vid.
-”Thanks Liam, I really thought I would find my way back by myself” sa jag.
-“Haha told you someone should have followed you to the cafeteria. It’s never easy to find the right way in such a huge arena” han for med blicken längs med gången som delades av om vartannat och jag fattade inte hur ens Liam kunde hitta här. Snart tryckte han upp dörren där det stod ”One Direction” på och det vita rummet med de svarta möblerna uppenbarades framför mig. Jag gick fram till bordet och ställde ner brickan med de fyra kaffekopparna och Liam gjorde likadant, jag hann med nöd och näppe rycka åt mig en innan brickorna var tomma. Jag skrattade lätt åt dem innan min blick for över rummet.
-”Where’s Harry and Zayn?” sa jag med blicken riktad mot Louis. Han ryckte lätt på axlarna innan han tog kaffekoppen mot läpparna.
-”They left about one and a half hour ago” svarade Niall istället. Jag älskade hans irländska accent och avundades nästintill Lexie som fick vakna upp till den varje morgon.
-”One and a half hour? How long have I’ve been gone then? They were still here when I left?!” sa jag och fokuserade blicken på Lexie istället eftersom både Louis och Niall var upptagna med att sörpla i sig sitt kaffe. Jag slog mig ner på armstödet på fåtöljen Liam satt i innan jag förde min kopp mot munnen och lät den halvljumna drycken trilla ner i min hals i väntan på svar.
-”You’ve been gone for like two hours. You’ve must been really lost out there, and the coffee is almost cold” sa Lexie och skakade lätt på drycken.
-“Sorry it’s not so easy you know… There’s like a thousand different directions to choose out there!” sa jag med en lätt nick mot dörren.

Plötsligt flyger dörren upp och in kommer Zayn och Harry med ett glatt leende på läpparna. Man märker direkt att det är något dem egentligen inte borde ha gjort eftersom dem har varit borta i över tre timmar och det snart är dags för föreställning.
-”Where have you guys been?” sa jag så fort dem kom innanför dörren. Dem utbyter en snabb blick mellan varandra innan Harry fäster sin blick i mig.
-”Nothing, really” sa han och ler ett så oskyldigt leende som han möjligtvis kan försöka få fram. Jag suckar samtidigt som jag skakar på huvudet och tar de få stegen fram till honom.
-”You and Zayn have been gone for like three hours, the other boys are already dressed and ready to go and Paul have searched everywhere for you. I know you’re lying when you say “nothing” Harry” jag gav han en menande blick innan jag placerade mina händer på hans överarmar för att sedan luta mig in för en kyss. Men precis när min vänsterarm nuddar hans högra reagerar han som om han trampat på ett spik och backar genast tre steg bakåt samtidigt som han lägger en nästintill beskyddande hand på sin överarm. Jag kollar undrandes på honom innan jag hör Zayns höga skratt i bakgrunden. Snabbt snurrar jag runt och ser hur Zayn står och gapflabbar med handen tryckt över munnen samtidigt som en av deras stylister står och fixar hans hår.
-”Harry, what’s going on?” sa jag och kollar menande på honom. Innan jag går fram till honom och drar av hans långärmade tröja. Runt hans högra arm sitter det något som liknar ett stort plåster eller bandage och jag förstår direkt vad det är han har gjort.
-”Don’t tell me you’ve got a new meaningless tattoo!” sa jag med ögonen fixerade på hans bandage. Han började genast skruva sig på sig, men tillslut mötte han min blick.
-”It’s not what it looks like Mads” sa han och drog tröjan ur mina händer och trädde på sig den igen och skylde därmed sina bara bringa som ännu en gång hade fått något inpräntat på sig. Jag visste inte om jag gillade det eller inte, visst det var hans kropp men jag hade inte varit beredd på att han skulle gå och skaffa sig fler tatueringar. Det hade räckt med dem 24 han redan hade. Jag skakade på huvudet åt hans kommentar.
-”Okay… what have you tattooed on your body now then?” Ännu en gång kom det oskyldiga leendet över hans läppar och jag visste att han inte skulle säga det till mig. Jag suckade och slog mig ner i soffan där resten av gänget satt och hade spänt följt vår konversation.
-”I will tell you Mads, but not right now” han log mot mig innan han blev iväg puttad av stylisterna.

Kvällen som kom var helt underbar, klockan hade precis slagit nio vilket innebar att konserten hade hållit på i en timme. Trots att jag redan hade sett en var det något helt annat att se den backstage, följa killarnas rörelser till det allra minsta och följa Pauls och resten av crewets hänvisande ord när det var något som skulle göras. Samtidigt som alla fansen skrek hysteriskt. Det var en känsla jag förmodligen aldrig skulle glömma. Precis när jag hade kommit tillbaka efter att ha letat upp en vattenflaska hörde jag hur tyst det lät från scenen och publiken. Jag satte mig tillrätta på platsen som hade blivit tilldelad till mig och koncentrerade mig på killarnas röster. Men snart märkte jag hur resten av killarna kom av scenen och att det endast var Harry som fanns kvar ute på den, min blick for med en frågande blick på de fyra killarna som alla stod och hånlog åt mig innan Harrys röst hördes i mikrofonen.
-”As you all now, my beautiful girlfriend Madison is with us backstage today” sa han och jag kände hur jag själv höll andan, vad höll killen på med? Min blick flackade ännu en gång mot killarna som hade slagit sig ner på ett par stolar och nu satt lika spänt som jag och lyssnade på Harrys ord. Ett jubel bröt ut bland publiken när Harry hade uttalat meningen, men lika snabbt föll dem i tystnad, precis som om dem visste att Harry hade något viktigt att berätta.
-”And I would love her to come up on stage with me, now” Jag såg hur Harry vände sig om och kollade rakt på mig samtidigt som ett stort leende lös på hans läppar. Jag kollade förvirrat på honom och skakade bestämt på huvudet och sjönk så långt ner i stolen som det var möjligt. Men snart kände jag hur Louis tog tag runt min midja och bar ut mig på scenen.
-”Louis, no, let me down now!” viskade jag envist men nervöst i hans öra.
-”Sorry but you will thank me later, I promsie you” viskade han glatt tillbaka och jag kände direkt hur nervositeten steg inom mig i samma takt som Louis stegade ut på scenen. Jag hade aldrig varit på en scen innan, ännu mindre stått inför en publik. Jag hatade för guds skull att läsa upp saker inför ens klass! Med en smäll satte Louis ner mig på mina fötter och jag kände publikens tysta och spända blickar riktas mot mig. Innan Louis gick av scenen räckte han mig en mikrofon och jag kollade frågandes på den innan han tryckte den i min famn. Vad skulle jag med en mick till?
-”Hi babe” sa Harry och log stort innan han fattade min hand. Jag försökte le tillbaka men jag hade scenskräck och Harry visste om det.
-”You’re so gonna get for this later” hyssjade jag mot honom. Publiken föll ut i en liten skratt attack och först då märkte jag att micken var på. Harry skrattade lätt mot mig innan han tystade ner publiken, tredje gången för ikväll.
-”You asked me a couple of hours ago, why I had tattooed me again. You remember?” Jag nickade som svar och kollade menandes på bandaget som nu var synligt då han bar en vit t-shirt.
-”Then you probably remember that I wasn’t willing to show you what I had tattooed?” Jag nickade ännu en gång som svar, oförmögen att säga ett ord. Han drog försiktigt av bandaget som var fastklistrat med hjälp av några tejpbitar och snart syntes tatueringen tydligt på hans högra arm.
-”You’ve tattooed todays date? WHY?!” Trots att jag hade scenskräck försvann den i samma stund Harry hade ryckt av sig bandaget och jag stirrade på den fortfarande lite röda tatueringen. Dagens datum, 12/12/12. –”Because it’s like the only time it will actually be 12/12/12? Why did you do that tattoo Harry? Is something special happen today?” Jag brydde mig inte längre om publiken, jag hörde klart och tydligt några bu:ande men även några lät som om dem höll med mig. Harry kollade glatt på mig innan han drog mig in i sin famn. Men lika snabbt som han hade dragit in mig backade han ett steg och föll ner på sitt ena knä. Jag kollade undrandes på honom.
-”I did that tattoo, because it will probably be the most meaningful tattoo of them all” Han stoppade ner handen i sin jeansficka och drog ut en liten ask. Jag höll andan, detta hände inte. Samtidigt som han öppnade den sammetsblå asken och en silvrig ring uppenbarades uttalade han orden långsamt, med en betydelse bakom varje ord.
-“I know we’ve had our rough times, some of them only a couple of days ago. And I know we’re young. But I know that you’re the one. You’re the melody to all of my songs, you’re the sugar in my tee, you’re the stars to my moon. You’re my everything. We don’t have to marry us today or tomorrow or within the next few years. But I want to know that you’re only mine and no one elses. So Madison Leanne Sparks, will you marry me… someday?”
______________________________________________________________________
Vad tror ni Madison kommer svara? Ja/Nej? Kommentera!