I förra kapitlet:
Så fort dörren var stängd makade jag upp mig i en sittandes ställning innan jag sträckte mig efter papperslappen. Sakta vecklade jag ut den innan jag läste den tyst för mig själv;
“IF YOU CAN DANCE, AND YOU WANT THE WORLD TO KNOW IT, THEN THIS IS THE AUDITION FOR YOU! COME TO BRONX CITY HALL FOR AUDITION AND YOU MIGHT BE THE 1 WHO WILL COMPETE FOR THE SPOT IN THE LIGHT! ”
Jag går med tunga steg nedför trätrappan innan jag kliver in i köket på lördagsmorgonen. Jämfört med alla andra morgonar de senaste fyra åren, kom åsynen av allt det som stod framdukat på bordet som en chock för mig. På hela köksbordet står där mängder med skålar som innehåller allt ifrån ägg, paprika, gurka, tomat, skinka, korv och ost och på deras ordinare platser satt tvillingarna, och skrattade samtidigt som pappa höll på att bre dem varsin skink och gurk macka.
”What happend to the ceareals?” mumlade jag samtidigt som jag drog morgonrocken tätare kring min kropp och ögnade med blicken över matbordet. ”I thought we could have a proper breakfast and keep our hopes up that my book will be approved” svarade pappa glatt innan han lät den färdigbredda mackan glida över i James händer. Jag slog mig ner på stolen med en duns innan jag brer en äggmacka till mig själv. Sedan lossar jag försiktigt knutarna kring badrocken och drar fram pappersbunten som ska likna pappas debutbok, med ett leende på läpparna lägger jag den framför honom. ”Dad, I sat up all night just to finish your book. And it was amazing, so if the company doesn’t approve it. Please don’t give up, because that” sa jag och gav bunten en lätt nick “was the best book I’ve ever read” han gav mig ett stort leende innan han kramade om mig hårt. ”And dad, I want you to know that I’m on your side, I always has and always will, so if you think the right decision is to move, then I think so too” fortsatte jag innan jag tryckte in äggmackan i munnen. Min pappa gav mig ett brett leende tillbaka innan även han tryckte in sin macka i munnen. Kanske höll vår familj, för en gångs skull på att bli någorlunda normal, så som den en gång i tiden hade varit.

”Goodluck dad!” skrek jag genom dörröppningen samtidigt som han med det fina kuvertet i handen, som innehöll pappersbunten, klev in i vår risiga opel. Med ett gnisslande ljud körde han ut från gatan och försvann snart ur min åsyn.
”Damn, someone sounds happy today!” jag flyttade min blick från det bortersta hörnet av kvarteret och mötte Trevors glada ögon. Jag log glatt mot honom innan jag lät han kliva in genom dörren. ”Well, dad have written an awesome book during these past four years. It’s about love, relationship, fiction and so much more, I stayed up all night reading it and I couldn’t let go of it, it was perfect!” sa jag snabbt innan jag mötte Trevors ögon som strålade av förvirrning. “Sorry, I’m not keeping up” sa han medan ett flin spred sig över hans läppar, innan han drog av sig skorna och gick in i köket. ”Well, as I said, dad have been working on a book, so he was on his way to the publicity company now, to see if they will approve the book to be publiced!”
“Ahhh, so that’s why he used the old car of yours instead of his bike?” sa han med en lätt nick ut mot fönstret. Jag nickade febrilt tillbaka. “Yes. And the book was sooo good, almost better than the fantasy books mum used to maked! And if the book gets approved, I might just need to work two days a week as a normal teen! Can you understand that?!” sa jag med ett stort leende. “That’s awesome O!” sa Trevor och slängde upp sin hand i en high five, jag hann precis slå till den innan Amber kommer instapplandes med James i släptåg. ”Dad also say’s that we might be able to move! And then I finally will have my own space, so I don’t need to share with Jamie anymore!” sa hon och puttade till James så att han trillade ner på golvet. Med ens for jag upp från stolen och fick tag på James precis innan han slår i huvudet i golvet. ”AMBER JOSELYN WHITGERI! You know you’re not allowed to punsch your brother like that!” sa jag och kramade om den gråtandes James. Trevor var snabbt framme hos mig och lyfte över James i hans famn så att jag kunde tala mig tillrätta med Amber. Men jag hann inte långt i min utskällning förrän Trevor tog till orda ”And I who was willing to take you two to the Zoo today Amber, now I might just take James because you have behaved very bad” och med ens hade han fått Amber att börja storgråta, hon älskade att gå på Zoo över något annat ”But” avbröt Trevor henne och hon tystnade genast ”if you promise to never, never, ever, again to do something like that to James or to anyone, you can come with us. So what do you say Amber?” Hon kollade storögt först från Trevor sedan till mig och jag gav henne en menande blick som sa att hon skulle ta erbjudandet eller så skulle hon få stanna hemma resten av dagen. Med ett stort jakande huvud sa hon förlåt till James och gav han även en kram för att övertyga oss om att hon menade allvar, jag mumlade ett tyst ’thank you’ mot Trevor och han ryckte lätt på axlarna. Trevor hade alltid varit den som hade hjälpt mig med tvillingarna när jag var tvungen att jobba och jag insåg att jag var skyldig honom något enormt mycket.
”So… you’re moving?” sa Trevor när vi gick längs med den asfalterade vägen mellan lejon och struts inhägnaden. Jag ryckte lätt på axlarna som svar till honom samtidigt som min blick letade efter lejonen som antagligen, på grund av det duggande regnet, höll sig inomhus. ”Talk to me O” sa han efter en stund och jag suckade djupt. ”We are only moving, if dads book gets approved, so I don’t know Trev”
”That’s not the words I wanted to hear. I wanted to hear something like ’Trev, we’re only moving to another house, nothing else’” sa han med en falsettaktig ton “Now I know, that if your dads book gets publiced you will move away from Bronx. Did you agree on that Olive?” jag mötte skuldmedvetet hans ögon innan jag kollade på Amber och James som gick hand i hand några meter framför oss samtidigt som dem försökte härma lejonens rytande som man kunde höra, trots att dem befann sig långt under oss. ”You should’ve seen dads face this morning. I’ve never seen him that happy, since the day before mum got into that accident. And I am willing to do whatever it takes to make my family happy again. Even if that means moving to another city, it’s not like I’m going to move out of the country Trev, I will still be in America” han la en blöt arm runt mina axlar samtidigt som han iakttog mig. “I know, it’s just that I’m gonna miss you if you move, you know, all our dancenights at the club, all the times Sophia tries to make us study, and I’m gonna miss your siblings” sa han och flyttade blicken från mig till tvillingarna. “Well… we will not know until later if dad succeeded today…”

Så fort Trevor hade lämnat mig på zoo:et hade han tagit med tvillingarna hem eftersom jag skulle jobba. Och medan jag nu fem timmar senare, höll på att bana min väg hem igenom slasket som hade ersätt stadens innan så snöiga gator, gick mina tankar om vartannat runt och rutn i mitt huvud. Tänk så hade pappas bok inte fått tillåtelse att publiceras. Skulle allt pappas slit då vara förintet och han skulle gå tillbaka in i sitt skal och därmed stänga ute resten av världen och sin egen familj, igen? Eller skulle hans bok faktiskt bli publicerad och skulle vi därmed flytta ifrån Bronx på grund av pappas nya möjligheter och lön? Med ett nervöst grepp runt dörrhandtaget tryckte jag sakta ner den innan jag möttes av… ingenting. Allting var normalt. Inga skrikandes ungar, då dem förmodligen låg i sängen, inga ballonger, inga jubel, ingen kramandes pappa. Ingenting. Jag rynkade lätt ögonbrynen innan jag letade rätt på pappa som satt djupt nersjunken i fåtöljen med datorn i knäet inne i vardagsrummet.
”So eh… how did it go?” frågade jag tyst där jag stod i valvöppningen. Min pappas blick flyttades från datorskärmens skarpa ljus för att möta min blick och efter några enkla klick på datorn slog han igen skärmen. ”Please, sit down Olive” sa han och log tafatt mot mig. Jag slog mig snabbt ner i den utnötta soffan och drog upp benen under mig, innan pappa slog sig ner bredvid mig. Jag försökte avläsa hans ansikte om det var något som inte stod rätt till eller om han lurade mig, men jag kunde inte avläsa någonting, hans ansikte var rena rama pokerfacet. ”I have some good news, and some not so good” sa pappa efter några minuters tystnad. ”Okay?” sa jag tyst. ”Well, the good news is that the book got approved, and will be publiced next week!” sa pappa glatt och jag kunde inte hjälpa att flyga över honom i rena rama kramkalaset, hur gärna jag än inte ville lämna Bronx och mina vänner, betydde detta att min familj inte längre skulle behöva leva i ren fattigdom. ”But” fortsatte pappa efter han avslutat kramen ”They think the book was so good that it will make it to the cinema theaters…”
”OMG DAD, THAT’S INCREDIBLE!” utbrast jag glatt, men så fort jag såg min pappas ansiktsuttryck föll jag tyst ner i soffan igen. ”Isn’t it?” mumlade jag frågandes med blicken sökandes på pappa. Han gav ifrån sig ett nätt leende samtidigt som han nickade jakande på huvudet ”Yes it is… but that also means that we need to move…”
”Okay, where?” sa jag fortfarande undrandes var detta samtal skulle leda till. ”Well… they want us to move to… London”