”WHAT?” skrek jag högt, innan jag slog händerna för munnen i hopp om att kunna dra tillbaka mitt skrik så att tvillingarna inte skulle bli väckta. Pappa sneglade försiktigt ut i hallen, precis som jag, för att se om deras tassande små fötter skulle komma gåendes över trägolvet. Men inget ljud hördes, och inga dörrar öppnades, vilket ledde till att vi båda pustade ut av lättnad.
”Why do we need to move away from Amercia, just because of your book or film?” viskade jag fräsandes till pappa. För bara några timmar sedan hade jag precis sagt till Trevor att vi inte skulle lämna landet, vilket skulle betyda att vi skulle kunna se varandra på helgerna, skulle jag nu behöva ta tillbaka det jag tidigare lovat? ”Because, the book is set in London. And since the book is so detailed, they want to have as much of the book as possible in the movie, and therefore, they think it will take up to one year to shoot the film!” sa pappa bedjandes och jag suckade djupt. “Why do we need to move because of that?” muttrade jag. ”Either way we move or I’ll need to travel at least three times a week over the atlantic, because they want me to help them direct the movie! Do you understand what an opportunity this is for us?” jag mötte sakta pappas ögon som lös av stolthet, förhoppningar och framtid. Jag hade inte sett den blicken sedan mamma hade berättat för oss att hon var gravid och som hade funnits där ända tills den hade slocknat efter mammas olycka. ”Okay… I guess we move then” sa jag tyst innan jag reste mig från soffan, fortfarande med tankarna virvlandes i hjärnan. Skulle jag behöva ta farväl av mina vänner på riktigt nu?
”Olive, wait” sa pappa och jag vände mig långsamt om, med en lätt nick mot soffan visade han att jag skulle sätta mig ner igen och lika sakta som jag hade rest mig ur den slog jag mig ner i den igen. ”I’m sorry for this, but I had a feeling that they might would have done just what they did, before they even had told us” Han mötte mina ögon innan han drog ett djupt andetag som hade en smutta glädje i sig ”That’s why I told you about the dance audition. It’s Gregory’s son Kyle who is one of the judges, and he told me that the winner will get an oppertunity to go to a danceschool in London. And after they’ve finished school, they will have a contract at loads of companies who will make their dance famous on tv” jag kollade storögt på honom. “Are you serious?” sa jag häpet. Han nickade lätt som svar medan ett glatt leende spred sig över hans läppar. Kyle Justice, var New Yorks kändaste koreograf under detta årtionde och hade producerat en mängd olika nummer till bakgrundsdansare och kändisar på tv. Han hade varit min och Sophias idol sedan vi precis börjat med dansen, och vi hade alltid drömt om att få träffa honom. Kanske var det min tur att stå i rampljuset för en gångsskull? Men så snart jag hade börjat fantisera ihop hur bra allt skulle gå, knep magen ihop sig och det kändes nästan som om någon stack in tusen knivar i magen på mig. Jag hade inget att visa honom imorgon. Jag hade knappt dansat på tre veckor och jag hade ingen färdig koreografi att imponera med. ”Crap” muttrade jag och slog i handen hårt i soffkanten. Pappa kollade förvånat på mig ”What is it?”
”I don’t have a dance for tomorrow, which means, that my possibilites to win is equal zero” sa jag samtidigt som jag började massera mina tinningar på grund av huvudvärken som började sätta fart inne i mig. Dagen hade varit lång och jag hade antagligen tagit emot fler överraskningar än vad jag klarade av. ”Well, that’s just good. Because when I talked to Kyle, he told me that the auditions won’t require any preperations, besides having a good smile and the rythm in you body when you appear!” sa pappa glatt och drog in mig i hans famn.
“Are you sure?” viskade jag tyst, njutandes av att min pappa hade kommit tillbaka, och inte längre var instängd i sitt egna lilla skal. ”110%” svarade han glatt innan han kysste mig på pannan.

När väckaren ringde på morgonen hann jag inte mer än öppna ögonen innan dörren slogs upp med en hejdundrandes fart.
”Goodmorning sweetie, are you ready for your audition?” sa pappa med ett glatt humör och trots alla tankarna kring gårdagskvällen kunde jag inte hjälpa att själv få ett stort leende på huvudet. Att se ens pappa så här glad för första gången på fyra år, gjorde att jag nickade glatt på huvudet trots att jag egentligen hade velat dra mig ner under täcket och sova bort resten av dagen. Jag hade varken glädjen spirandes ur mig eller rytmen i kroppen, allt jag kände var hur mörbultad jag var både psykiskt och fysiskt efter gårdagen. ”Great, because the breakfast is on the table, and I’ve just refilled the car with gasoline, so I am ready to drive you, when you are!” sa han glatt innan han stängde dörren och jag kunde tydligt höra, trots den stängda dörren, pappas glada visslingar eka genom huset. Så fort jag fick höra den nästintill bortglömda melodin på hans visslande spred sig ett leende även över mina läppar och med ens hade jag dragit på mig mina vanliga danskläder vilket inte var mycket till världen. Ett par joggingbyxor, linne och en munkjacka över det. Perfekt.

Tystnaden var spänd, fylld med glädje under tiden som pappa körde mig till Bronx City Hall, ljudet av den skrovliga opeln överöstade musiken som ljöd från bilradion och så fort jag fick se den välkända City Hall skylten torna upp framför oss drog jag ett djupt andetag. Jag skulle aldrig klara detta. ”You’re gonna do just fine” sa pappa uppmuntrandes och klappade mig lätt på axeln innan han la i växeln för att kunna parkera. När bilen stannat mötte jag pappas ögon ”What happens if I don’t win? What kind of school will I go to?” frågade jag tyst, allt jag ville just nu, var att vinna den här tävlingen så att jag kunde få syssla med det jag älskad även under skoltid. Han log ett sorgset leende mot mig ”Well, if it turns out that way, you will probably start in a normal school, where dance isn’t aloud during schooltime” sa pappa och klappade mig ännu en gång uppmuntrande på axeln. ”But don’t have that attitude Olive, you will do this, okay?” sa pappa viljestarkt och räcket upp handen i en highfive rörelse, jag slog till den lätt innan jag öppnade bildörren. Jag andades in den halvkalla februari luften innan jag med beslutsamma steg började röra mig mot City Hall dörren. Fullt med tjejer och killar i alla åldrar välde in samtidigt som mig och när jag väl hade lyckats regristrera mig hade jag fått numret 1008, vilket betydde att detta skulle bli en lång dag.

”OKAY LISTEN UP” tjöt uppkallningstjejen som stod uppflugen på en pall och var iklädd svarta byxor och en svart fleecetröja där orden CREW var insydda på ryggen med vit text. Under de senaste tre timmarna hade samma mörkhåriga tjej, om och om igen, ropat upp olika nummer som skulle in till öppningshallen, där några andra ifrån personalen höll på att lära ut koreografin. Men eftersom jag hade lyckats få ett så pass högt nummer, hade jag inte rört mig ifrån stolen jag först flugit ner på. Med blicken svepandes längs med rummet kunde jag se hur alla stannade upp i sina stretchingövningar för att lyckas höra vad tjejen hade att säga. ”OKAY FROM 980-1010, WELCOME IN” ekade hennes röst genom salen och med ens flög jag upp på fötter, nu var det dags. Med snabba steg bildade jag kö tillsammans med de övriga som skulle in och efter en lätt nickning och en avbockning på deras lista, tilläts jag kliva in i salen. På rad längs med de placerade glasväggarna, stod tre dansare uppställda, alla bärandes samma svarta crewtröja, och väntade. När vi hade placerat oss i tre led, med tio personer i varje rad, drogs deras innan så stelna ansikten upp i ett lätt leende.
”Okay, this is how things will work out from now on. We” sa den mörkhyade killen och pekade på de övriga två dansarna ”are gonna teach you the coreography, and after fifteen minutes, you all go out through that door, and perform in front of the judges”. Han tystnade och den rödhåriga dansläraren tog till orda “And when you have performed, the judges will call out your name, if you’re through to the next fase. If your name is called, you stay on the stage, and if not you walk out from their directly, understood?”. Lätta, snabba nickningar kom från allas huvuden och med ett glatt leende på läpparna började den tredje dansaren gå bort mot sterion “Okay, let’s do this people!” sa han i takt med att musiken började ljuda genom högtalarna.
Andfått andades jag ut den varma luften som fanns inom mig samtidigt som jag lutade mig med händer på knäna. Koreografin var tuff, och med blicken ut mot domarna, kunde jag inget annat än hoppas på att det hade gått bra. Det hade känts bra, men folket i min grupp hade varit minst, om inte mer, ännu bättre. Vilket skrämde mig till tusen. Efter en tystnad på fem minuter rispade det till i högtalarna och mannen som jag kände igen som Gregory’s son men även som den världsberömde koreografen Kyle Justice, harklade sig lätt. Namn efter namn, ropade han upp varannan tjej, varannan kille och i varje vrå hördes glädjetjut när någon gått vidare. Jag fokuserade åter min hörsel på Kyle’s röst istället för att kolla bort mot en ljushårig tjej som lyckats ta sig vidare och nu grät av lycka.
”Joanne Lefont, John Carfield, Cleo Skylar, Robert Fernandes and the last one to make it to the next fase is” han kollade ner i sina papper innan han lyfte blicken ut över den nervösa gruppen ” is… Olive Whitgeri”.