Tystnaden var total, aldrig hade jag varit i ett rum som var fyllt med så många människor som inte sa ett enda litet ljud. Men jag varken fokuserade på den totalt tysta arenan eller resten av gänget som kom upp på scenen, allt jag fokuserade på var Harrys ögon och den silvriga ringen som glittrade på grund av strålkastaren som låg omsluten i Harrys hand. Allt som hade hänt mellan mig och Harry, alla ord vi hade sagt till varandra, alla minnen vi gått igenom, alla fighter vi haft. Allting gick som i revy för mina ögon och jag kunde inte låta bli att le. Allt vi hade gått igenom gjorde vår kärlek oslagbar. Harry reste långsamt på sig, fortfarande med den undrande blicken i ögonen och det sneda leendet som jag älskade så mycket på plats på hans läppar. Jag hörde tyst i bakgrunden hur Lexie viskade samma ord om och om igen ”Please say yes, please say yes” men till och med hennes ord var som om hon befann sig på andra sidan jorden, jag hörde dem knappt. Jag fokuserade min blick enbart i Harrys ögon och log stort.
-”Yes, Yes, Yes, Yes!, YES!” jag skrek för full hals samtidigt som jag kastade mig i famnen på honom som varmt tog emot mig i mitt hopp och skrattade högt. Jublet som utbröt i lokalen var öronbedövande men allt jag kunde tänka på var Harrys varma läppar som ömt masserade mina. Snart kände jag hur resten av gänget hade gått in för en stor gruppkram runt mig och Harry och Harry släppte försiktigt ner mig utan att sluta kyssa mig. När kyssen var avslutad öppnade jag långsamt mina ögon och det första jag såg var Harrys stora leende kolla tillbaka på mig. Från ingenstans började det virvla ner konfetti i alla dess färger och jag kollade storögt runt i arenan, överallt virvlade konfettin ner och fansen skrek för full hals. Tillslut ryckte Louis micken ur min och Harrys hand och Harry tog ytterligare ett steg närmare mig och placerade den silvriga ringen på mitt vänstra ringfinger, jag kollade ner på den. En vit diamant var placerad på dess mitt och längs med kanten ringlade två silvriga delar om vartannat och jag förstod direkt att det var mitt och Harrys märke. Infinity, evighet. Jag kollade upp på Harry ännu en gång och log stort. Han mötte mitt leende och drog in mig i ännu en kyss innan han tog tillbaka micken från Louis hand. Tystnaden ljöd ännu en gång och musik började spelas i högtalarna innan Liams röst tillslut ljöd ut över arenan.
-”People say, we shouldn’t be together. We’re to young to know about forever. But I say, they don’t know what they’re talk talk talking about” När Liam tystnade tog Harry upp micken mot sin mun och flätade in sin hand i min.
-“Cause this love is only getting stronger. So I don’t wanna wait any longer. I just wanna tell the world that you’re mine girl Ohh” Orden som kom ur hans mun samtidigt som hans blick var koncentrerad i min, gjorde det hela så verkligt. Harry hade friat. Till mig. Sången var dedikerad till mig.

Följande morgon vaknade jag med ett leende på läpparna. Så när telefonen ringde kunde jag inte hjälpa att det kom ur ett sångaktigt ”Hello” ur min mun.
-”What the hell Madison? You’re going to marry that dude too? You’re freaking 18!” Mitt leende sjönk direkt. Avan. Genast for tankarna på annat håll, Avan var bara min vän och om han tyckte så här om min och Harrys förlovning, vad skulle då mina föräldrar tycka?
-”Answer me Madison” Det var sällan Avan använde mitt fullständiga namn, jag var van vid att han endast tilltalade mig med ”Maddielou” mitt smeknamn sedan andre klass.
-”It’s my life Avan” sa jag trött. Gårdagen hade hållit på länge, först killarnas konsert, min och Harrys förlovning, efterfest och sedan i säng med Harry. Jag vet inte ens vad klockan hade varit när vi tillslut hade somnat, halv fyra på morgonen? Jag kollade snabbt mot klockan, den var två på eftermiddagen.
-”So what? I don’t care if it’s your life, you’re E.I.G.H.T.E.E.N and it’s a mistake to get engaged at that age!” sa han och bokstaverade tydligt min ålder. Först då insåg jag att Harry inte var vid min sida utan att där istället låg en ihop vikt lapp på hans huvud kudde, jag sträckte mig och fick tag på lappen samtidigt som jag svarade Avan.
-”It’s still my life, and I love Harry, and I know this is the right decision or else I wouldn’t have said yes” min röst var långt ifrån glad. Men ett leende spred sig på läpparna när jag läste Harrys lapp: Good morning my beautiful fiancé, I’m just down and having a quick meeting, I’ll be back at 2.15 pm. Love you feature Mrs. Styles. Utan att jag hade märkt det hade Avan sagt något i luren och satt nu och skrek ifrån andra sidan.
-”Avan I love you, as a friend, and I love Harry as my future husband. You should be happy for me instead of being mad” innan han ens hann svara klickade jag på den röda telefonen. Dags för nästa livshotande samtal. Mina föräldrar måste veta.

Jag klickade sakta in min mammas nummer, i detta ögonblick ringde jag mycket hellre till min mamma än till min pappa. Det var en förlovning vi skulle prata om. När jag hade slagit in numret dröjde det ytterligare någon minut innan jag verkligen vågade klicka på ”ring upp” knappen. Snart hördes ”bip:en” och dem pågick i säkert några minuter innan telefonsvararen sattes igång.
-”Hi you’ve come to Leona Sparks cellphone, I’m on Hawaii at the moment so please leave a message!” Jag suckade djupt. Om jag inte fick tag på dem skulle dem antagligen få veta om min och Harrys förlovning via pressen eller på annat håll, och det var det sista jag ville. Vant klickade jag in min pappas nummer och ännu en gång hördes de igenkännliga bip:en.
-”Hi it’s Ron”
-”Hej pappa!” jag lät nervös. Fan också.
-”Hej hjärat! Är något på tok? Hur är det med dig och Harry? Hur är det på Nya Zealand?” Jag blinkade snabbt till, jag hade inte pratat med mina föräldrar sedan jag lämnade USA.
-”Allting är på topp, jag har till och med träffat Avan här!”
-”Avan Heartland?” sa han frågandes.
-”Yes, men skulle jag kunna få prata med er båda? Sätt på högtalaren jag har något viktigt att berätta” Jag hörde min pappa säga något till mamma och snart hördes även min mammas röst i högtalaren.
-”Hej hjärtat! Vad är det du ville berätta?”
-”Hej mamma, jo det är såhär att… Igår, under killarnas konsert så ehh…” Längre hann jag inte innan Harry kom instormande genom hotelldörren med ett stort leende på läpparna.
-”Hi, future Mrs….” jag stoppade han precis i tid innan han hann säga ”Styles” och pekade menande på telefonen. Ett tveksamt ansiktsuttryck dök upp på hans ansikte och jag tryckte upp högtalare även här.
-”Hi Harry, what did you say about future?” ekade min pappas röst och jag kollade allvarsamt på Harry, stunden var kommen.
-”Hi Mr. and Mrs. Sparks, I don’t know if this is the right way to tell you…” han gav mig en menande blick som om han ville att jag skulle fortsätta men jag skakade envist på huvudet.
-“Tell us what darling?, and please call us Leona and Ron” sa min mamma.
-“Well… yesterday during our last concert here at New Zealand… I eh… I… I asked Madison to marry me… and she said yes…” om jag hade tyckt tystnaden varit total igår, var det inget jämfört med idag.
-”Mamma, pappa?” sa jag nervöst efter några minuters tystnad. Och jag kände hur Harry kröp runt mig så att jag nu satt in lirkad i hans famn med telefonen liggandes framför oss.
-”DU SKA GIFTA DIG? MADISON LEANNE SPARKS DU ÄR FÖR HELVETE ARTON ÅR!” min pappa skrek ljudligt i telefonen och jag kröp tätare ihop med Harry. Även om Harry antagligen inte fattade ett ord av vad min pappa hade sagt förstod han att det var illa. Riktigt illa.
-”Inte nu, inte förrän om några år… pappa vi älskar varandra” han grymtade till innan min mamma tog ton.
-”I want you to hear this too Harry. Sure, you’re young, but your dad shouldn’t been acting the way he is, Madison. Your asked to marry me when we were in your age and therefore we have nothing to say to you two. But I want you to know, Madison and Harry. I love you both and I’m so happy for you” Jag log stort upp mot Harry som besvarade mitt leende.
-“Tack mamma”
-“Thank you Leona”
-“But promise me one thing, don’t get married within the next couple of years, have fun and when you’re ready for a marriage, then you can do it”
-“We promise” sa vi samtidigt innan vi möttes i en kyss.
_____________________________________________________________________

Det var sista dagen som vi skulle spendera på Nya Zealand. Under gårdagen hade jag spenderat tid med Avan, Lexie och resten av tjejerna och Avans kompisar eftersom killarna hade haft fullt upp med genrep och repetitioner för dagens föreställning. Trots att jag visste att Harry inte gillade att jag umgicks med Avan, förstod han att detta kanske var sista gången jag såg honom, på länge. Men idag hade jag bestämt mig för att spendera all tid som det var möjligt tillsammans med Harry och till min förvåning hade Avan inte sagt emot. Antagligen förstod han att det han hade gjort mot Harry, och mig, var oacceptabelt.

Med två brickor fyllda med sammanlagt 10 kaffekoppar höll jag nu på att försöka finna min väg genom arenan. Trots att jag hade varit på några av killarnas konserter innan, okej en, så hade jag aldrig fått uppleva det på det här sättet. Överallt fanns där människor som sprang med mikrofoner, högtalare, stativ, scenställningar, precis allting forslades fram och tillbaka genom de miljontals gångarna som fanns backstage. Och jag kunde inte hjälpa att bli fascinerad. Även om mitt lokalsinne i normala fall brukade vara på topp, åtminstone när jag befann mig ute på vidderna i Tennessee, så var mitt lokalsinne uselt när det kom till att försöka hitta till killarnas loge och efter tio minuters virvlande fram och tillbaka genom antagligen samma gångar stötte jag tillslut ihop med Liam.
-”There you are! We were wondering if you got lost or something?” När han mötte min förvirrade blick kom ett lätt skratt ur hans mun –”I guess you were lost, right?” Jag nickade som svar och Liam tog snabbt brickan från min vänstra hand och la sedan sin arm om mig och började guida mig genom gångarna. Tillslut började mitt sinne känna igen sig och de vita väggarna med dörrar var nu utbytta mot de gråa väggarna jag tidigare befunnit mig vid.
-”Thanks Liam, I really thought I would find my way back by myself” sa jag.
-“Haha told you someone should have followed you to the cafeteria. It’s never easy to find the right way in such a huge arena” han for med blicken längs med gången som delades av om vartannat och jag fattade inte hur ens Liam kunde hitta här. Snart tryckte han upp dörren där det stod ”One Direction” på och det vita rummet med de svarta möblerna uppenbarades framför mig. Jag gick fram till bordet och ställde ner brickan med de fyra kaffekopparna och Liam gjorde likadant, jag hann med nöd och näppe rycka åt mig en innan brickorna var tomma. Jag skrattade lätt åt dem innan min blick for över rummet.
-”Where’s Harry and Zayn?” sa jag med blicken riktad mot Louis. Han ryckte lätt på axlarna innan han tog kaffekoppen mot läpparna.
-”They left about one and a half hour ago” svarade Niall istället. Jag älskade hans irländska accent och avundades nästintill Lexie som fick vakna upp till den varje morgon.
-”One and a half hour? How long have I’ve been gone then? They were still here when I left?!” sa jag och fokuserade blicken på Lexie istället eftersom både Louis och Niall var upptagna med att sörpla i sig sitt kaffe. Jag slog mig ner på armstödet på fåtöljen Liam satt i innan jag förde min kopp mot munnen och lät den halvljumna drycken trilla ner i min hals i väntan på svar.
-”You’ve been gone for like two hours. You’ve must been really lost out there, and the coffee is almost cold” sa Lexie och skakade lätt på drycken.
-“Sorry it’s not so easy you know… There’s like a thousand different directions to choose out there!” sa jag med en lätt nick mot dörren.

Plötsligt flyger dörren upp och in kommer Zayn och Harry med ett glatt leende på läpparna. Man märker direkt att det är något dem egentligen inte borde ha gjort eftersom dem har varit borta i över tre timmar och det snart är dags för föreställning.
-”Where have you guys been?” sa jag så fort dem kom innanför dörren. Dem utbyter en snabb blick mellan varandra innan Harry fäster sin blick i mig.
-”Nothing, really” sa han och ler ett så oskyldigt leende som han möjligtvis kan försöka få fram. Jag suckar samtidigt som jag skakar på huvudet och tar de få stegen fram till honom.
-”You and Zayn have been gone for like three hours, the other boys are already dressed and ready to go and Paul have searched everywhere for you. I know you’re lying when you say “nothing” Harry” jag gav han en menande blick innan jag placerade mina händer på hans överarmar för att sedan luta mig in för en kyss. Men precis när min vänsterarm nuddar hans högra reagerar han som om han trampat på ett spik och backar genast tre steg bakåt samtidigt som han lägger en nästintill beskyddande hand på sin överarm. Jag kollar undrandes på honom innan jag hör Zayns höga skratt i bakgrunden. Snabbt snurrar jag runt och ser hur Zayn står och gapflabbar med handen tryckt över munnen samtidigt som en av deras stylister står och fixar hans hår.
-”Harry, what’s going on?” sa jag och kollar menande på honom. Innan jag går fram till honom och drar av hans långärmade tröja. Runt hans högra arm sitter det något som liknar ett stort plåster eller bandage och jag förstår direkt vad det är han har gjort.
-”Don’t tell me you’ve got a new meaningless tattoo!” sa jag med ögonen fixerade på hans bandage. Han började genast skruva sig på sig, men tillslut mötte han min blick.
-”It’s not what it looks like Mads” sa han och drog tröjan ur mina händer och trädde på sig den igen och skylde därmed sina bara bringa som ännu en gång hade fått något inpräntat på sig. Jag visste inte om jag gillade det eller inte, visst det var hans kropp men jag hade inte varit beredd på att han skulle gå och skaffa sig fler tatueringar. Det hade räckt med dem 24 han redan hade. Jag skakade på huvudet åt hans kommentar.
-”Okay… what have you tattooed on your body now then?” Ännu en gång kom det oskyldiga leendet över hans läppar och jag visste att han inte skulle säga det till mig. Jag suckade och slog mig ner i soffan där resten av gänget satt och hade spänt följt vår konversation.
-”I will tell you Mads, but not right now” han log mot mig innan han blev iväg puttad av stylisterna.

Kvällen som kom var helt underbar, klockan hade precis slagit nio vilket innebar att konserten hade hållit på i en timme. Trots att jag redan hade sett en var det något helt annat att se den backstage, följa killarnas rörelser till det allra minsta och följa Pauls och resten av crewets hänvisande ord när det var något som skulle göras. Samtidigt som alla fansen skrek hysteriskt. Det var en känsla jag förmodligen aldrig skulle glömma. Precis när jag hade kommit tillbaka efter att ha letat upp en vattenflaska hörde jag hur tyst det lät från scenen och publiken. Jag satte mig tillrätta på platsen som hade blivit tilldelad till mig och koncentrerade mig på killarnas röster. Men snart märkte jag hur resten av killarna kom av scenen och att det endast var Harry som fanns kvar ute på den, min blick for med en frågande blick på de fyra killarna som alla stod och hånlog åt mig innan Harrys röst hördes i mikrofonen.
-”As you all now, my beautiful girlfriend Madison is with us backstage today” sa han och jag kände hur jag själv höll andan, vad höll killen på med? Min blick flackade ännu en gång mot killarna som hade slagit sig ner på ett par stolar och nu satt lika spänt som jag och lyssnade på Harrys ord. Ett jubel bröt ut bland publiken när Harry hade uttalat meningen, men lika snabbt föll dem i tystnad, precis som om dem visste att Harry hade något viktigt att berätta.
-”And I would love her to come up on stage with me, now” Jag såg hur Harry vände sig om och kollade rakt på mig samtidigt som ett stort leende lös på hans läppar. Jag kollade förvirrat på honom och skakade bestämt på huvudet och sjönk så långt ner i stolen som det var möjligt. Men snart kände jag hur Louis tog tag runt min midja och bar ut mig på scenen.
-”Louis, no, let me down now!” viskade jag envist men nervöst i hans öra.
-”Sorry but you will thank me later, I promsie you” viskade han glatt tillbaka och jag kände direkt hur nervositeten steg inom mig i samma takt som Louis stegade ut på scenen. Jag hade aldrig varit på en scen innan, ännu mindre stått inför en publik. Jag hatade för guds skull att läsa upp saker inför ens klass! Med en smäll satte Louis ner mig på mina fötter och jag kände publikens tysta och spända blickar riktas mot mig. Innan Louis gick av scenen räckte han mig en mikrofon och jag kollade frågandes på den innan han tryckte den i min famn. Vad skulle jag med en mick till?
-”Hi babe” sa Harry och log stort innan han fattade min hand. Jag försökte le tillbaka men jag hade scenskräck och Harry visste om det.
-”You’re so gonna get for this later” hyssjade jag mot honom. Publiken föll ut i en liten skratt attack och först då märkte jag att micken var på. Harry skrattade lätt mot mig innan han tystade ner publiken, tredje gången för ikväll.
-”You asked me a couple of hours ago, why I had tattooed me again. You remember?” Jag nickade som svar och kollade menandes på bandaget som nu var synligt då han bar en vit t-shirt.
-”Then you probably remember that I wasn’t willing to show you what I had tattooed?” Jag nickade ännu en gång som svar, oförmögen att säga ett ord. Han drog försiktigt av bandaget som var fastklistrat med hjälp av några tejpbitar och snart syntes tatueringen tydligt på hans högra arm.
-”You’ve tattooed todays date? WHY?!” Trots att jag hade scenskräck försvann den i samma stund Harry hade ryckt av sig bandaget och jag stirrade på den fortfarande lite röda tatueringen. Dagens datum, 12/12/12. –”Because it’s like the only time it will actually be 12/12/12? Why did you do that tattoo Harry? Is something special happen today?” Jag brydde mig inte längre om publiken, jag hörde klart och tydligt några bu:ande men även några lät som om dem höll med mig. Harry kollade glatt på mig innan han drog mig in i sin famn. Men lika snabbt som han hade dragit in mig backade han ett steg och föll ner på sitt ena knä. Jag kollade undrandes på honom.
-”I did that tattoo, because it will probably be the most meaningful tattoo of them all” Han stoppade ner handen i sin jeansficka och drog ut en liten ask. Jag höll andan, detta hände inte. Samtidigt som han öppnade den sammetsblå asken och en silvrig ring uppenbarades uttalade han orden långsamt, med en betydelse bakom varje ord.
-“I know we’ve had our rough times, some of them only a couple of days ago. And I know we’re young. But I know that you’re the one. You’re the melody to all of my songs, you’re the sugar in my tee, you’re the stars to my moon. You’re my everything. We don’t have to marry us today or tomorrow or within the next few years. But I want to know that you’re only mine and no one elses. So Madison Leanne Sparks, will you marry me… someday?”
______________________________________________________________________
Vad tror ni Madison kommer svara? Ja/Nej? Kommentera! 

Jag vaknade långt innan Harry, jag vet inte om det berodde på att jetlagen fortfarande satt i eller om det var för att jag i normala fall vaknade tidigt. Men med det lilla ljuset som hade lyckats tränga sig in genom de få centimetrarna som skildes åt mellan de vinröda gardinerna föll det nu en klar ljusstråle över Harry. Jag studerade hans ansiktsdrag, följde konturen av hans käkben ner till de fyllda läpparna som var glest öppna med min blick. Täcket låg precis vid byxlinningen på honom och visade hans bara bringa. Det var först då jag verkligen kollade på hans tatueringar, verkligen såg dem. De två svalorna som var på vars en sida om bröstkorgen, de många tatueringarna som föreställde allt ifrån fågelburar till stjärnor och meningar. Jag studerade dem noga, varje inpräntad linje som aldrig skulle försvinna från hans hud. Han hade många tatueringar, samanlagt 24, om jag hade räknat rätt. Och om sanningen skulle fram förstod jag inte meningen bakom någon av dem. Avan hade haft rätt att jag aldrig hade gillat killar, eller tjejer, med tatueringar. Men på Harry kunde jag inte se något fel med det., inte på Zayn eller resten av killarna heller. Jag fann direkt min favorit. Den lagom stora stjärnan som fanns på underdelen av hans vänstra arm. Snart gick hans innan så rytmiska andning in i ett djupt andetag och jag förstod att han hade vaknat. Jag flyttade mig genast någon decimeter bort så att det inte skulle se ut som at jag var värsta stalkern som iakttog honom medan han sov. Men när jag började flytta på mig öppnade hans ögon och ett glatt leende formades på hans läppar, jag kände hur även mitt sprack upp i ett leende och avbröt min flyttning ifrån honom och kröp in i hans öppna famn.
-”Goodmorning” mumlade han tyst fram samtidigt som hans läppar sökte sig mot mina. Jag lutade huvudet uppåt och vi möttes i en lätt kyss.
-”Morning” svarade jag honom när kyssen var avklarad.
-”You sound alert, been up for a long time?” sa Harry och smekte lätt min arm med sina fingertoppar. Jag rös av välbehag. Jag nickade lätt mot honom som svar.
-”So you’ve been stalking me?” ett brett flin spred sig över hans läppar innan han kysste mig på kinden. Jag kände direkt hur rodnaden steg på mina kinder.
-”You did, didn’t you?! So what did you check out while I was asleep?” han skrattade lätt innan han blinkade mot mig. Jag suckade och skakade på huvudet innan jag pekade på svalorna på hans bröst.
-”I checked out you tattoos”
-”Really?” sa Harry. Jag nickade innan jag svarade honom och drog mitt pekfinger längs med kanterna på den svart vita svalan.
-”I’ve been trying to figure out what all your 24 tattoos mean” ett lätt skratt kom ur hans mun innan han placerade sina läppar på min panna och drog mig närmare sig.
-”Then let me explain” sa han och hasade sig upp i sittandes ställning med kudden som ryggstöd. Jag följde honom och satte mig likadant. Han kollade ner på sitt bara bröst innan han pekade på dem två svalorna som jag tidigare studerat.
-”These two I tattooed because they... eh... symbolize flying for me, and we fly a lot” ett skratt kom ur min mun. Var han seriös? Han kollade misstroget på mig innan han sprack upp i ett leende.
-”What?” sa han.
-”If that is your ”meaning” behind those two I’m not sure I wanna hear the rest” sa jag och pekade på fåglarna. –“But I really like the star, so that one I wanna hear about” fortsatte jag. Han kollade ner på sin underarm innan han mötte min nyfikna blick.
-”Glad you like it. That one was actually the first tattoo I ever got. And it symbolize One Direction, five corners for five boys” han log medan han berättade och jag kunde inte låta bli att även jag få fram ett leende på läpparna.
-”That was actually really cute. And it was a true meaning about it” han drog in mig i sin famn igen.
-“But I seriously don’t think you should get any more tattoos” fortsatte jag och kollade ner på armen jag låg lutad mot. Han skrattade lätt innan han åter la en kyss på min panna.

Eftersom vi hade vaknat tidigt även idag, var vi först ner till frukosten ännu en gång, nästan i alla fall. När vi precis kom in genom restaurangdörren såg vi Paul sitta med pannkakor, rostat bröd och juice framför sig samtidigt som han läste tidningen. Vi gick direkt bort och plockade på oss mat innan vi slog oss ner på varsin sida om honom. Han tittade genast upp från tidningen.
-”Goodmorning, Harry, Madison” sa han samtidigt som han vek ihop tidningen och tog en klunk av sin apelsinjuice.
-”Goodmorning” sa jag och Harry i kör.
-”You two seems to be happy today?” han kollade förrvirrat på oss innan den igen kännande ringsignalen kom från min telefon. Jag plockade snabbt upp den ur fickan och mitt innan så glada leende sjönk ner till något som måste liknat en grimas mellan glädje och besvikelse.
-”Who is it?” sa Harry. Han visste mycket väl vem det var, Avan Heartland. Jag kollade upp från telefonen innan jag vände skärmen mot honom. En grimas kom över hans ansikte innan han tryckte in en bit av sitt rostade bröd i munnen. Jag ville svara Avan, men samtidigt visste jag att han hade ljugit för Harry, och det var inget jag tolererade från någon av mina vänner.
-”Are you going to answer that?” sa Paul och kollade mellan mig och Harry. Jag nickade nästintill obemärkt innan jag reste på mig och gick bort mot toaletterna. Jag skulle inte klara av att sitta med Harrys blick riktad mot mig under samtalet.
-”Hi, how are you?” sa en glad röst ifrån andra sidan så fort jag hade tryckt telefonen mot örat. Jag kunde tydligt höra fåglar, människor som skrek och vattnet som kom inrullande över strandkanten.
-”Hi” svarade jag honom, kort och enkelt. Jag var besviken på honom och han förtjänade mitt korta svar.
-”Something wrong Maddielou?” hans röst hade förvandlats från glad till orolig och jag suckade tungt.
-”Why were you lying to Harry?”
-”I just had some fun with him Mads, nothing to be mad about” skrattade han lågmält fram.
-“I’m not mad, I’m disappointed on you. A best friend would never do that. I guessed you’ve changed, because the old Avan would just wanted me to be happy” sa jag med bestämd röst. Han var tyst en lång stund innan han harklade sig.
-“I have changed? What about you? Boybands and tattoos? You’re not the Madison I got to know eleven years ago” hans röst var även den bestämd men det fanns en ton av sorgsenhet i den.
-”Avan… people change. I’m still the same Madison, I just like other things now. But I haven’t change when it comes to how best friends act and treats each other. And that’s where you have changed”
-“I’m sorry Mads. You know I’ve always had feelings for you…” jag svarade honom inte utan en lätt tystnad la sig åter mellan oss, innan han tillslut tog ton igen.
-”I’m sorry. Can we just start over? I miss my best friend” jag var tveksam till det, skulle han få för sig att såra Harry igen? Men innerst inne visste jag att jag saknade honom. Han hade trots allt varit min första riktiga vän.

-”Yes we can…” sa jag och innan jag ens hade hunnit avsluta meningen kom ett glädje tjut från hans mun –”But, promise me you’ll never hurt Harry again” sa jag med bestämd röst.
-”I promise”
-”Good”
____________________________________________________________________
OBS! LÄS DETTA!
Vet att detta kapitlet var otroligt händelselöst osv. och det beror på att jag har börjat få slut på idéer som kan inträffa mellan Madison och Harry, känns som det mesta har hänt. Och jag har istället börjat fundera på en mängd olika saker inför NÄSTA novell. 
Så min fråga till er är; Är ni redo för att "They don't know about us" novellen är på väg mot ett slut? Eller vill ni ha mer? Vet att jag har sagt att det skulle komma runt 80 kapitel, men tror inte det kommer bli det pga av min idébrist. Har dock några saker jag vill ska hända innan TDKAU tar slut så några kapitel till kommer det allt! Men räkna mellan 60-70 kapitel åtminstone!

Jag stod som förlamad, jag kunde inte för fem öre förstå vad Harry menade. ”I thought I was your first boyfriend. Turns out Avan was”, de sista orden Harry hade uttalat flög runt som i ett förvirrat virrvarr runt, runt och runt i mitt huvud. Avan hade aldrig varit min pojkvän, var hade han fått det ifrån?
-”Hey Mads, what are you doing?” sa Louis och klappade lätt till mig på axeln. Utan att jag hade märkt det hade hela gänget inklusive Avan och hans tre kompisar kommit upp bakom mig.
-”Ehm… I was just watching the beautiful view” sa jag förvirrat. Louis märkte att något inte stämde och kollade med en orolig blick på mig. Snabbt skakade jag på huvudet och log mot honom. Louis skulle inte behöva bli inblandad i detta. Vad nu ”detta” var för något. Han släppte mig med blicken och vände sig om mot Liam som hade sagt något till honom. Jag släppte ut en lättnad suck. Vi började bege oss mot bilen, min blick sökte runt hela parkeringen i hopp om att få se Harry stå någonstans så att jag skulle kunna tala med honom. Men efter en ordentlig genomsökning fastnade min blick på den svarta bilens framsäte. Paul som satt bakom ratten log och vinkade glatt mot oss vilket gjorde att hela gruppen vinkade tillbaka innan dem glatt började gå, småskrattandes, mot bilen. Jag själv hade knappt lagt märke till Paul, min blick hade fastnat på personen i passagerarsätet, som med sänkt huvud kollade ner i telefonen. ”Great” muttrade jag, nu skulle jag inte ens ha chansen att prata lågmält med honom i bilen eftersom han hade intagit passagerarsätet. Allt skulle få vänta tills vi kom till hotellet. Jag följde sakta efter gruppen som höll på att hoppa in i bilen en efter en, fortfarande med min blick riktad åt Harrys håll. Men innan jag skulle ta det avslutande steget som skulle leda till att jag satte mig ner i sätet bakom Harry, tog någon tag runt min handled och mitt förvirrade tillstånd bröts upp. Avan mötte min blick och jag hoppade med ett lätt steg ner från bilen igen.
-”You thought you could leave without saying goodbye?” sa han och halvlog mot mig.
-“Sorry, I was thinking about something else” sa jag och log oskyldigt mot honom innan jag klev in i hans öppna famn och kramade om honom.
-”What did you say to Harry?” viskade jag tyst i hans öra, i hopp om att endast han skulle vara den som hörde.Men han stelnade varken till i kroppen av min fråga, eller svarade på den istället avsluade han kramen och kollade förvirrat på mig. Under alla år jag känt honom gav han mig endast den blicken när han inte förstod något. Jag suckade och ryckte på axlarna som för att skaka bort det jag precis sagt.
-”So how long do you stay here?” sa Avan och log ännu en gång mot mig. Jag märkte att dem andra i bilen satt och lyssnade på vad vi sa och jag gav Harry en snabb blick. Han hade suttit och iakttagit oss hela tiden men så fort våra blickar möttes flög hans blick ner i mobilen igen. Jag suckade djupt.
-”Only till Wednesday” svarade jag honom och kände en djup sorg inom mig, jag hade precis träffat min bästavän för första gången på fyra år och så skulle vi bara stanna här i tre dagar till.  
-”Wow. That was a quick visit” sa Avan bekymrat. Snart plockade han upp sin telefon och verkade leta efter något i den. Snart verkade han ha hittat det han letade efter och visade mig skärmen. Klart och tydligt stod där ”Maddielou Sparkssssii” och undertill mitt telefonnummer. Jag skrattade tyst vid synen av mitt gamla smeknamn. Att han hade kvar det, efter alla dessa år.
-”Is this still you number?” sa han och skrattade tyst, antagligen av samma anledning som jag precis hade skrattat. Jag nickade innan jag ännu en gång klev in i hans famn, och kramade honom hejdå. Innan jag tog ett steg bakåt la en snabb kyss på min panna och log mot mig. 
-”I’ll call you!” sa Avan medan jag hoppade in i bilen. Jag nickade som svar innan Liam stängde dörren och Paul satte igång motorn. Återfunnen bästis, check. Nu var det endast det oförstående problemet med Harry som återstod.

Under hela bilfärden hade Harry suttit med huvudet ner i telefonen, och inte sagt ett ljud. Jag hade endast suttit och iakttagit honom i väntan på att han skulle säga något. Men inget. Lika tyst hade det varit under hissturen upp till sjunde våningen och ända in på mitt och Harrys rum. Dem andra i gänget hade pratat på precis som innan. Precis som det inte var något fel mellan mig och Harry. Men precis när vi kommit innanför dörren hade jag inte mer än öppnat munnen innan han hade låst in sig på toaletten. Jag stod nu och kollade förvånat på den stängda dörren, som nästintill hade slagits igen rakt framför ansiktet på mig. Jag klädde av mig mina converse, shorts och linne så att jag stod i bikinin, innan jag svepte en handduk om mig. Var det någonstans man kunde fundera så var det i duschen och eftersom Harry verkade oförmögen att prata, passade det utmärkt. Även om det inte var en "svit" vi bodde i hade rummet ändå två toaletter så medan Harry hade ockuperat den ena toaletten tog jag den andra.

Jag vet inte hur länge jag stod i duschen och tänkte igenom dagen som gått. Jag raddade upp en kort lista mellan vad som hade gått bra jämtemot dåligt under dagens lopp, i ett tappert försök att lista ut vad som hade gjort Harry förbannad. Först och främst var det dem goda nyheterna:
- Dagen hade börjat perfekt, med pannkakor till frukost och kyss på en vykortsplats.
- Jag hade hittat min bästis.
- Jag hade lärt mig surfa.
Sen var det dem dåliga och oförståeliga sakerna som hade hänt:
- Harry hade blivit sur/arg under tiden som vi surfade.
Det var den enda saken som faktiskt hade gått dåligt under dagen när jag nu tänkte efter. Medan det varma vattnet rann längs med min bara kropp tänkte hjärnan så att det knakade. Den enda som hade varit med Harry under tiden vi andra surfade var Avan. Och han hade inte förstått ett ord av vad jag menade när jag frågade honom. Jag hade känt han i sju år, jag kände honom utan och innan. Det kvittade om vi hade varit ifrån varandra i fyra år, jag kände honom fortfarande. Jag klev ur duschen och drog på mig min pyjamas som bestod av en av Harrys tröjor, innan jag öppnade dörren ut mot sovrummet. Det var mörkt. Mörkt som in i graven. Inte en enda lampa var tänd och jag kunde tydligt se Harrys kontur ligga insvept i täcket så nära den vänstra sängkanten som möjligt på grund av det starka ljuset från toaletten. En suck for ur mig medan jag stängde lampan och försökte treva mig fram till sängen. Med en försiktig duns satte jag mig ner på den ännu obäddade sänghalvan och tände lampan som stod placerad på nattduksbordet.
-”Harry we need to talk” sa jag bestämt och vände mig om så att jag satt med benen hopvikta under mig och med blicken fäst på hans ryggtavla. Sakta snurrade han runt så att han låg på rygg. Jag kunde tydligt se, trots mörkret, att han hade gråtit. Genast sjönk mitt förvirrade temperament till orolighet och jag la mig snabbt ner bredvid honom.
-”Harry, what’s happend” sa jag, min röst lät orolig och nästintill gråtfärdig och med ens flyttades Harrys blick från taket mot mig. Han stödde sig mot händerna så att han satt upp, lutad mot sänggaveln. Jag följde hans placering och satte mig likadant. Jag skulle precis fläta in min hand i hans när han uttalade sig, för första gången sedan stranden.
-”Is it true?” sa han och kollade intensivt på mig. Min orolighet utbyttes ännu en gång mot förvirring.
-”What do you mean?”
-”Is it true… that you and Avan had sex?” sa han utan att släppa mig med blicken. Jag kollade med gapande mun mot honom.
-”What the hell are you saying?” sa jag som svar. Det hela kom antagligen ut en aning mer aggressivt än vad jag hade tänkt mig, men bara tanken på det hela var absurd. Var hade han fått det ifrån?
-”So it is true? You and Avan were more than just friends. And maybe you still are? I saw you with him on the beach Mads. Don’t lie to me” hans ord var snabba och aggressica samtidigt som det fanns en ton av sorgsenhet och med ett ryck for han upp från sängen och stegade bort mot dörren.
-”Harry! What? Where are you going? Wait!” men efter en ljudlig smäll med dörren, var det endast jag kvar i det mörka hotellrummet.
_____________________________________________________________________
Uh oh, trouble in paradise...
Kommentera mera! :)

-”Who’s Avan?” sa jag och kollade runt på killarna och Danielle, Perrie och Eleanor. Men allt jag fick tillbaka var ryckningar på axlarna. Jag iakttog trion som låg i sanden och pratade och skrattade glatt. Jag hade absolut inte gillat åsynen av Madison med handen invävd i någon annan killes. Jag visste att min svartsjuka hade ställt till det många gånger så jag försökte hålla mig lugn, men även om utsidan strålade av lugnhet, kokade jag av frustration på insidan. Jag hatade att vara ovetandes om saker. Speciellt saker som inkluderar att ens tjej håller handen med någon lång mörkhårig barbröstad kille. Jag hann inte tänka mycket längre innan jag märkte att tystnaden hade lagt sig bland den nyförenade trion och att dem nu stod och kollade mot vårt håll. Fortfarande en aningen irriterad försökte jag behärska det och låta lugnet svepa över mig medan jag reste mig upp tätt följd av resten av gänget för att gå dem till mötes.
-”Avan this is my friends Danielle, Liam, Louis, Eleanor, Niall, Perrie and my boyfriend Harry” sa Madison när vi hade kommit fram och medan hon uttalade orden tog var och en och hälsade på Avan. När hon hade uttalat ordet ”pojkvän” och sedan nickat mot mitt håll kom ett leende över mig och samtidigt som jag greppade tag runt Madisons midja och drog henne därmed ifrån killen som tydligen hette Avan, innan jag skakade hans hand.
-”Your boyfriend?” sa han och kollade först på Madison innan hans blick åter vändes mot mig. Tonen i hans röst hade varit allt annat än glad, mer förbluffad och en aningen förolämpande.
-”Yes, her boyfriend” sa jag med den lugnaste rösten jag kunde framkalla, trots att min insida blixtrade av hat. Jag gillade inte den här killen.
-”Since when did you start to like guys with tattoos Madison? You’ve always hated tattoos!” sa Avan och kollade på min bara bringa och armar. Jag kände mig direkt obekväm och oförstående. Madison hade aldrig sagt ett ljud om mina tatueringar. Men innan någon av oss han säga något hade han tagit till ton igen.
-”And if I’m right, you guys are One Direction?” sa han frågandes och fick bekräftande nickar från oss alla innan han fortsatte –”Since when did you start to like boybands? You can’t possible have changed that much in just four years” Det verkade som om det bara var jag som hade märkt tonen i rösten för alla började skratta efter hans sista uttalande, alla förutom jag.
-”Well she wasn’t very fond of us in the beginning” sa Louis och rufsade till Madisons redan bångstyriga hår som var fyllt av sand och saltvatten. Hon skrattade tyst innan hon mötte min blick och log. Jag log försiktigt tillbaka till henne.
-”Avan, I still hate Backstreet Boys, and as Louis said; I didn’t like these boys in the beginning. But now they are my life, especially one of them” jag kollade ner på henne och mötte hennes blåa ögon som log med både kropp och själ. Jag böjde mig ner mot henne och mötte henne i en lätt kyss innan ett harklande avbröt oss.
-”Haha okay, but what about the tattoos? You strictly told me to not do one when I wanted to?” sa Avan och jag la direkt märke till den djupa avundsjukan i hans röst. Jag började le innan jag vände mig mot Madison, även jag var nyfiken på det svaret.
-”Well… I don’t know, Harry already had these tattoos when I met him and you didn’t?” Hon log försiktigt innan hon kollade upp och mötte Avans blick. En skymt av irritation syntes i hans ögon innan den övergick på enbart några sekunder till glädje.
-”Well I’m just so glad that you guys are here!” sa han och kollade menande mellan Lexie och Madison. Så fort han hade uttalat sig klev Madison bort från mig och kramade om honom hårt. Ännu en gång fylldes min kropp av avundsjuka, och när Avans blick mötte min lös den av stolthet. Det gjorde ont i hjärtat på mig, jag gillade inte synen av min flickvän iförd endast bikini stå tryckt mot den där Avans bara bringa. Jag hatade det.

Efter en halvtimme av snack trion emellan hade Madison och resten av gänget velat prova på att surfa. Avan hade varit mer än hjälpsam och kallat dit sina kompisar som hade instruerat och visat dem allt dem behövde innan dem hade följt med dem bort till kiosken där man tydligen kunde hyra surfingbrädor. Snart var hela gänget ute och flöt på havet medan jag och Avan satt själva kvar bland våra saker. Med blicken ut mot havet följde jag Madisons kämpande försök när hon om och om igen trillade av surfingbrädan innan hon lika snabbt var uppe på den igen. Hon var en kämpe den tjejen. Trots att vi hade suttit och pratat med Avan hade vi inte fått reda på någonting om honom, och det störde mig enda in i själen. Hur mycket jag än ville tro på att han var en bra kille ville inte mitt hjärta eller hjärna hålla med om det.
-”So you’re Madisons boyfriend?” sa Avan med en bossig röst, och bröt därmed tystnaden som hade härjat kring oss. Han vände sin blick mot mig innan jag mötte hans blick och nickade.
-”Yes I am” svarade jag honom. Tystnaden tog över nästintill direkt efter hans fråga och mitt svar och snart hördes åter igen gruppens skrik ute på havet och vågornas ljud när dem träffade strandkanten.
-”And who are you?” kom det ur min mun. Frågan måste ha låtit dum i hans öron för ett brett flin la sig på hans läppar.
-”I was Madisons first friend… and her first boyfriend” min frågande blick utbyttes mot en irriterad innan jag med så stadig röst som möjligt sa;
-”She told me I was her first boyfriend”
-”Well we were never ”official” but she was the first girl I kissed and I was her first so yeah you know” sa han och vickade lätt på ögonbrynen. Han kunde omöjligt mena att dem hade haft sex? Jag kunde tydligt komma ihåg Madisons ord första gången vi skulle ha det ”Harry this is my first time” hade hon sagt. Men visst hade hon varit bra för att det skulle vara första gången? Eller inbillade jag mig bara? Utan ett ord reste jag på mig och började packa ihop mina saker innan jag började stega bort mot grusgången som ledde upp mot bilen och Paul.
-”What is it loverboy? You didn’t think we had done it?” ett ljudligt skratt for över hans läppar och jag stegade irriterat iväg.

-”Where is Harry going?” sa jag flämtande när jag kommit upp med den tunga surfingbrädan i mina händer till Avan och sakerna, med blicken riktad mot Harrys ryggtavla som precis hann försvinna när jag nådde fram till Avan. Jag log glatt mot honom medan jag tryckte ner surfingbrädan i sanden så långt ner som jag kunde och drog bort mitt blöta hår från ögonen.
-”He was following some girls up to the parking lot” sa Avan och log glatt tillbaka mot mig.
-”I just think he went up to talk to Paul” sa jag fundersamt innan jag med en smäll satte mig ner bredvid honom och lät den varma sanden omfamna mina fötter medan jag tryckte ner dem i sanden. Himlen hade börjat skymta i den rosa/orangea färgen och man kunde se i horisonten att solen var på väg ner och att månen höll på att gå upp. Vi hade säkert surfat i över fyra timmar och resten av gänget höll fortfarande på.
-”Maybe, but there were definitely some girls he talked to on his way up” han log mot mig och jag besvarade det. Bara för att Harry pratade med några tjejer betydde det inte att han tänkte hooka dem.
-”I didn’t mean to make you upset Maddielou. I’m just telling you the truth, like I always do” han la en arm om mig och jag lutade mig vant in i hans famn. Jag hade saknat min bästis. Även om jag hade svårt att tro på det han just berättat för mig. Efter en kvart hördes ett harklande bakom oss och jag vände på huvudet för att se vem det var. Harry stod och kollade på oss med huvudet ner i marken så att lockarna stod åt alla håll och händerna ner i fickorna.
-”We’re about to go home, tell the others” mumlade han fram. Och innan jag ens hade hunnit resa mig upp, försvann han uppför grusstigen igen.
-”What’s his problem?” sa Avan och kollade frågandes på mig. Jag skakade på huvudet och reste mig upp.
-”Tell the others that we’re heading home” skrek jag mot Avan samtidigt som jag började springa upp längs gången för att försöka hinna ikapp Harry.

-”Harry stop!!” skrek jag andfått när han var en meter ifrån mig. Han stannade och vände sig sakta om mot mig, fortfarande med huvudet riktat neråt och med händerna i sina fickor.
-”What’s wrong?” sa jag samtidigt som jag saktade in och la mina armar runt honom. Sakta vände han upp huvudet och kollade rakt in i mina ögon. Hans gröna ögon var tårfyllda.
-”You tell me what’s wrong. I thought I was your first boyfriend. Turns out Avan was” sa han innan han vände på klacken och började demonstrativt gå mot bilen och Paul. Kvar stod jag, häpnad och förvirrad. 
_____________________________________________________________________
Kommentera mera! 
Vad tycker ni om Avan egentligen? 

Sagt och gjort, efter frukosten stack var och en upp till sig och packade ner badkläder och handdukar innan vi några minuter i elva möttes nere i lobbyn. Helt färdiga och precis på väg att gå ut genom entrén stoppade en röst oss.
-”Excuse me, where are you going, without any security?” vi vände oss om nästintill samtidigt och möttes av Paul som kollade på oss med en intensiv och frågande blick.
-”Eh… we were just about to hit the beach” sa Niall med en tvekande ton samtidigt som han tog ett nervöst grepp kring Lexies hand. Dem visste mycket väl att dem inte fick lämna hotellet på grund av säkerhets skäl, i alla fall inte utan en vakt med sig som skulle kunna hålla kommande fans i styr.
-”The beach, you say? On a sunny Sunday? Do you think that is so smart?” sa Paul och lät sin blick svepa över gruppen med ungdomar. Jag flyttade mig närmare Harry, och kände hur hans grepp hårdnade kring min hand. Paul kunde väl inte hindra oss från att gå ut och ha kul tillsammans på killarnas lediga dag och på vår första dag på Nya Zealand? Men Pauls innan så allvarliga min lös upp i ett leende.
-”I’m not gonna stop you from having a lovely day together on the beach. But I seriously don’t think you should go to the first beach you can think of. Let me drive you to a little surfer beach I got informed by from the hotel.” Min innan stigande puls, som hade varit riktigt rädd för att vi skulle bli tvungna att sitta inomhus och spela kort, lugnade ner sig i takt med att han uttalade sig. Jämna nickande och lättande suckar kom från gruppens munnar innan Paul la en arm och Liam och började leda oss iväg mot baksidan av hotellet.

Efter en halvtimmes körande tycktes Paul efter många om och men anse sig att ha hittat den perfekta stranden. Samtidigt som jag hoppade ur bilen kollade jag mig runt och möttes av en perfekt syn. Nästintill en sådan syn som man endast ser på vykort. Överallt fanns det stora vackra träd som sedan mynnade ut och blev mindre tätbevuxet ju närmare stranden dem kom. En klarblå himmel spred sig längs med himlavalvet och inte ett enda moln syntes till, det var endast solens strålar som lyste varmt mot mina bara axlar. Havet låg blixtstilla men trots det så existerade det stora vågor som surfarna tog nytta av och surfade på. Om jag hade kunnat ta foton med endast blicken hade jag vunnit alla fototävlingar som fanns med bara ett enda blink. Så fort alla hade kommit ut ur bilen stod dem ungefär som mig och bara beskådade den vackra naturen. Till och med Paul var som besatt av den. Stigen som ledde ner från parkeringen ner till den nästintill folktomma stranden lutade lätt neråt och efter bara några minuter var nästintill hela gänget på väg neråt. Det var endast jag, Paul och Harry som stod kvar.
-”Paul?” sa Harry och kollade åt sidan så att han skulle kunna möta hans ögon.
-”Yeah Harry?” sa han.
-”Can you please take a photo of me and Mads, standing over there?” sa han och tog fram mobilen samtidigt som han pekade mot slutet av parkeringen, så att man stod med ryggen mot den vackra bukten. Han nickade lätt och tog emot Harrys utsträckta telefon. Snabbt tog han min hand och drog bort mig till platsen han tidigare pekat på. Jag som hade tänkt mig ett foto där vi stod och kollade rakt in i kameran hade tydligen haft helt fel, för plötsligt var Harrys läppar tryckta mot mina och utan att ens fundera en liten tanke på att Paul stod och iakttog oss for mina händer upp och la sig runt hans nacke. Detta var antagligen den mest perfekta platsen jag någonsin skulle kyssa någon på. Snart hördes några lätta harklingar bakom oss och vi avslutade snabbt vår kyss. Paul räckte fram mobilen till Harry och muttrade något i stil med att det hade blivit några stycken bilder, innan han med ett litet flin gick tillbaka till bilen och drog ut en solstol och satte sig i den så att han hade fri sikt ut mot stranden.
-”I’m so gonna tweet this pic” sa Harry och min blick som innan roat hade iakttagit Paul flyttades nu mot Harry som var inne på twitter och skrev något. Min hjärna började fungera på mindre än en sekund och snart hade jag lyckats få tag på hans mobil. Jag kollade snabbt på vad han hade skrivit och på bilden han hade lagt till och jag kunde inte låta bli att le.

@Harry_Styles
My love <3

Snabbt gav jag tillbaka Harrys telefon innan mina läppar omslöt hans och vi passionerat kysste varandra. Men snart avslutade han kyssen och stoppade ner telefonen i fickan innan han med ett flin bar upp mig och började springa ner längs med grusgången för att tillslut nå stranden. Men jag som trodde att han skulle sluta springa när han hade nått stranden, hade helt fel. Istället sprang han fram till gänget som hade slagit sig ner på sina handdukar och kastade mobilen till Louis som snabbt tog emot den innan han fortsatte springa ner mot vattnet med mig i famnen.
-”OMG HARRY NOOOO!” skrek jag i ett desperat försök men tillslut hade vattnet omslutit mig från topp till tå. När jag hade lyckats komma upp till ytan igen hann jag inte mer än att ta ett djupt andetag innan Harrys läppar var tryckta mot mina. Jag hade precis tänkt trycka bort honom och skälla på honom när han tyst mumlade mot mina läppar;
-”This reminds me of the night on the beach in Tennessee” mitt hjärta smälte som smör i solsken. Och istället för att trycka bort honom drog jag honom så nära mig som det var möjligt och lät den lätta kyssen övergå i hångel. Under tiden som vi kysstes drog Harry av mig min tröja så att stod i min bikini och så att jag nu även kunde känna de varma strålarna från solen nudda min ryggtavla, och likadant gjorde jag på Harry.

-”You guys, can’t just stand in the middle of the ocean and take your clothes of like you’re gonna have sex, that’s rude dude!” sa Louis med ett flin på läpparna när vi hade kommit upp från stranden och lagt oss ner på våra handdukar. Jag räckte ut tungan åt honom vilket blev besvarat på samma sätt. Det var längesedan man hade fått känna solens varma strålar mot en och jag njöt i fulla drag av att bara ligga och lapa i mig sol. Men efter en stund började jag känna hur strupen blev torr och jag satte mig drastiskt upp och började förtvivlat leta efter en vattenflaska. Till min besvikelse fanns där ingen. Danielle som hade märkt att jag letade efter något kollade frågandes på mig, hon var den enda som var vaken då resten av gänget hade lyckats somna.
-”What are you looking for?” viskade hon tyst från andra sidan Liam.
-”Water” sa jag, trots att min torra hals helst hade velat att jag höll tyst.
-”There’s a kiosk over there” sa hon och pekade på något bakom mig. Min blick föll genast på en liten vit byggnad där det stod några personer i kö. Jag mimade ett lätt ”thank you” innan jag letade reda på plånboken och begav mig iväg för att köpa vatten.

Under tiden som jag stod i kön kunde jag inte låta bli att beundra personerna, framförallt killarna, som var ute och surfade på de jättelika vågorna. Jag hade alltid varit fascinerad av surfing, men i Tennessee var det lika med noll att ens lära sig det. Och att bara se hur dem graciöst med hjälp av brädan lyckades förflytta sig under vågornas kraft var magiskt. Men plötsligt skymdes min sikt av en lång kille med axellångt blött mörkt hår som bar en surfingbräda under armen. Min blick fördes direkt upp mot ansiktet vars blick var riktad framåt, men när han kände min blick på sig kollade han ner. De där ögonen. Aldrig att jag skulle kunna glömma dem om jag så hade levt hundra år i öknen. Aldrig. Ett tyst flämtande kom ur min mun.
-”Maddielou?” sa killen frågandes och kollade förvånat på mig. Det var endast en person i hela världen som hade kallat mig vid det namnet.
-”Avan?!” sa jag och kollade storögt på honom. Självklart att det var Avan Heartland.
-”OMG MADISON IS IT REALLY YOU?!” Jag nickade glatt och mitt innan så förvånade ansikte spred sig till ett enda stort leende innan jag hoppade rakt upp i hans famn, vars armar snart höll om mig. Efter en stunds glädjetårar, skratt och kramandes gick vi ur kön och satte oss på bänken som stod precis intill den lilla vita kioskbyggnaden. Vattnet kunde vänta.
-”I haven’t seen you in ages! What the hell are you doing on New Zeeland?!” sa han och kollade glatt på mig.
-“What I am doing here? What the hell are you doing here?!” Och kollade ännu gladare på honom. Jag hade inte sett Avan sedan jag gick i nionde klass. Han hade varit min första riktiga vän efter det att vi flyttade till ranchen från Sverige och när jag började som en blond utböling i andra klass på Tennessee’s Young School hade han varit den första som hade hjälpt mig att känna mig någorlunda hemmastadd. Han hade även sett till så att jag inte endast skulle ha en killkompis utan hade fixat så att Lexie och jag blev dem nära kompisar vi idag var. Vi var de tre musketörerna som gjorde allt tillsammans under sju års tid. Men när Avans mamma dog bestämde sig hans pappa för att flytta bort från Tennessee och alla minnena och jag hade därför inte sett Avan på över fyra år.
-”My dad moved here after we had lived a couple of years in NYC” sa han, fortfarande med ett glatt och någorlunda överraskat ansiktsuttryck. Jag skakade glatt på huvudet.
-”I can’t believe it. I haven’t seen you on, what, four years?!” sa jag och log mot honom. Han nickade på huvudet innan han fick ett litet bekymrat ansiktsuttryck.
-”That’s a long time” sa han tyst. Jag svarade inte honom utan nickade bara. Han hade trots allt varit min första riktiga vän och att bara bryta kontakten med någon som stod en så nära var nästan som om personen hade dött. Men snart försvann hans min och hans gråa ögon med en liten gnutta blått i sig mötte mina och han log.
-”Okay, now I’ve told you why I am here, but why are you here?!” sa han och flyttade bort en hårslinga som trillat ner i ansiktet på mig. Vi hade alltid varit mer än vänner under tiden som vi båda bott i Tennessee, utan att vi egentligen hade haft något officiellt eller gjort ”det”. Men han hade varit den första killen som jag kysste och en sådan kille sitter inpräntad i huvudet hos en för alltid.
-”Actually I’m here with some friends! Lexie is here too!” sa jag och log stort.
-”She is?! Omg, I need to meet her, now! Guys I’ll be back!” sa han mot killarna som hade stått bakom honom i kön och dem nickade till svar innan han grabbade tag i min hand. Jag började leda honom mot gänget som nu hade börjat vakna och som nu satt och pratade med varandra. När jag väl hade fixerat min blick i Lexies började jag småspringa med Avan bakom mig samtidigt som jag skrek till henne;
-”LEX IT’S FREAKING AVAN!!!!!” Genast flög hon upp på fötter och sprang och mötte oss innan hon flög rakt på oss så att vi alla trillade skrattandes ner i den varma sanden. De tre musketörerna var förenade. 
_____________________________________________________________________
Kommentera!
Sista chansen att ställa frågot till mig i >>>>>>FRÅGESTUNDEN<<<<<<<<, svaren kommer upp senare idag! 

Sakta öppnades dörren framför mig och ett trött huvud stack ut genom dörrspringan. Jag log stort mot Harry som stod med en förvirrad min och kollade på mig. Tillslut verkade han vakna till och med ett ryck drog han upp dörren innan han ställde sig framför mig fortfarande lite smått förvirrad. Men snart fälldes hans armar ut och han drog in mig i en varm kram samtidigt som han lyfte upp mig och kysste mig lätt på munnen om och om igen. Han stapplade ut i korridoren med mig i famnen, fortfarande bärandes på mig, vilket nästintill gjorde så att vi hamnade på golvet då vi höll på att trilla över min resväska. Så fort vi hade kommit ut i mitten av gången stannade han och släppte sakta ner mig på marken medan hans blick som tidigare legat och kollat intensivt på mig nu flög ner längs med resten av korridoren. Vid olika dörrar stod resten av tjejerna och killarna och utförde ungefär samma ritual som jag och Harry precis gjort. Harrys ögon fixerades åter igen i mina och han log stort innan han drog mig ännu tätare omkring sig och kysste mig passionerat. Fortfarande utan att ha uttalat ett enda ord till varandra. Sann kärlek behövdes det inga ord till att förklara över hur glada vi var av att återse varandra. Tillslut verkade det som att även resten av killarna la märke till att alla stod ute i korridoren och hade vars en tjej vid min sida.
-”Omg what is all this?” sa Louis glatt och bröt den kärleksfulla tystnaden som tidigare hade härjat i korridoren samtidigt som hans arm låg tätt kring Eleanors midja.
-”It was all Mads idea, so thanks to her we are here!” sa Danielle innan hon åter mötte Liams läppar. Jag log stort mot dem båda innan mitt leende fördubblades ytterligare då min blick fann Niall och Lexie fortfarande stå tätt omslingrade med varandra samtidigt som dem kysste varandra passionerat. Antagligen märkte dem tystnaden som åter lagt sig då alla stod och log stort mot dem. Sakta vände sig Lexie om i Nialls famn och båda mötte deras lilla publik, fortfarande med armarna om varandra. Det verkade som om ingen ville släppa taget om sin älskade.
-”What?! I haven’t seen her for like four months! I’m in desperate need to kiss her!” sa Niall förfärat men trots det så skymtade man ett stort leende på hans läppar som snart var tryckta mot Lexies ännu en gång. När kyssen var avklarad harklade sig Lexie lätt innan hon med bestämd röst sa;
-”If you excuse us, I’m gonna go and have some sex with my boyfriend, goodnight!” sa hon och drog snabbt in Niall genom dörren som hade stått med ett stort flin på läpparna under hela hennes uttalande. Snart ljöd ett kärleksfullt skratt genom korridoren innan jag kände en varm kind möta min.
-”You’re amazing you know that, right?” viskade Harry tyst i mitt öra och jag vände mig sakta om i hans famn så att jag åter skulle kunna se in i hans ögon. Hans innan så trötta ansikte sken nu av ren och skär lycka och jag kollade snabbt ner på hans klädsel. Han var endast iförd mjukisbyxor och en vit t-shirt och genast for min blick till Harrys klocka. 00.08. Inte konstigt att han var trött. Jag kysste han på munnen innan jag kände en hand på min axel. Jag vände snabbt på huvudet och vände därefter hela kroppen som var fast i ett järngrepp i Harrys varma famn. Jag möttes av Zayn och Louis ansikten.
-”We just wanna thank you Madison. Thanks to Harry” – sa Zayn och nickade lätt mot Harry –“Our tour got delayed so we wouldn’t be back in the UK before Christmas as planned. So we just wanna thank you for giving us the best Christmas present ever” sa han och log innan han började backa bak mot Perrie igen, jag log stort tillbaka till honom innan min blick vändes till Louis som fortfarande hade en arm runt Eleanors midja.
-”Well I was gonna say the exactly same thing as Zayn… But I just wanna thank you, I thought I would start the new year without Eleanor by my side” sa han och drog henne ytterligare närmare sig innan han la en nätt kyss på hennes kind.
-“It’s okay Lou, thank you for helping me out. And btw I need to get to know the girls more than I already do so this is a perfect trip for all of us!” svarade jag honom och Harrys armar drog mig snart ännu närmare honom.
-“Haha true, and I think Niall will say thank you tomorrow, his quite busy now” sa han med ett skratt och nickade bort mot den stängda dörren. Och ännu en gång fylldes korridoren med ett ljuvt skratt. När skratten väl hade klingat ur kom även Liam fram och sa tack innan alla började gå in till sitt. Tillslut var det endast jag, Harry och min resväska kvar i korridoren.
-”I still can’t believe that you’re actually here. I’m so freaking happy right now” sa Harry och kysste mig lätt på pannan innan han grabbade tag i min hand i sin vänstra och min väska i den högra. Så fort vi kom in genom dörren ställde Harry ner väskan och lät sina händer ta tag runt min midja istället. Snart lyfte han upp mig och jag tog ett fast tag runt hans midja med mina ben samtidigt som våra läppar mötte varandra i långa och passionerade kyssar. Sakta började han stappla bort till sängen innan vi tillslut föll ner i den bland dem mjuka duntäckena.

Följande morgon hade både jag och Harry vaknat tidigt. Eftersom det hade varit bäckmörkt när jag anlände och att vi sedan direkt hade hamnat i sängen hade resulterat i att jag inte hade haft en chans att ta en titt på rummet. Även om rummet inte var en lyxsvit som inkluderade tre rum och kök, var det ett lyxrum för mig. Rummet hade stora panoramafönster som vette ut mot hamnen, där man kunde se byborna hålla på med sina fiskebåtar för att kunna ge sig ut på dagens fisketur. Rummet var förövrigt dekorerat i stilrent vitt med svarta möbler. För att vara kortfattad så älskade jag det. Efter en lång dusch tillsammans hade vi begett oss ner till frukosten som serverade på alltifrån pannkakor till frukt eller något så enkelt som flingor och mjölk. Knaprandes på mina pannkakor satt jag med mobilen i högsta hugg, då jag under de senaste veckorna blivit allt mer beroende av twitter, till Harrys stora glädje. Plötsligt kom jag på de två små tjejerna som hade befunnit sig på flygplatsen och snabbt letade jag rätt på de två papperslapparna dem hade gett mig. @LinseyLoves1D och @Fiona_1D stod det med snirkliga bokstäver. Jag letade snabbt reda på de två accounten och följde dem snabbare än kvickt. Kort därefter klickade jag upp tweet rutan och skrev;

@Harry_Styles @LouisTomlinson @ZaynMalik @NiallOfficial @Real_Liam_Payne You guys should follow @LindseyLoves1D and @Fiona_1D without these 2 girls our surprise would be fiasco. Thanks girls for the help!

Snart kände jag hur Harrys kollade på mig och jag slet blicken ifrån mobilen och mötte hans ögon. Hans leende spred sig på hans läppar innan han vände mobilen mot mig och jag kunde klart och tydligt läsa hans senaste tweet.

@Harry_Styles
Sure babe @Madison__Sparks, anything for you. Thanks @LindseyLoves1D and @Fiona_1D for the help with the amazing surprise, it was the best surprise of my life, so far!

Jag log stort mot honom innan jag lutade mig in för en kyss. Men snart spred sig Louis röst genom matsalen.
-”Come on guys, not by the breakfast table, didn’t you two get enough tonight?” sa han och höjde lätt på ögonbrynen. Eleanor slog lätt till honom på armen.
-“Louis, be nice to them!” sa hon glatt innan hon kysste han lätt på munnen.

När alla hade samlats och mer eller mindre ätit upp började vi smida planer inför dagen, eftersom det var söndag morgon var killarna helt lediga då dem inte skulle ha nästa konsert förrän imorgon kväll.
-”So what do you guys wanna do today?” sa Liam innan han klämde i sig den sista pannkakan.
-”I wanna go to the beach!” sa Danielle och Eleanor samtidigt. Dem skrattade lätt innan Niall tog till orda samtidigt som han satt med gaffeln rakt upp i vädret som hade genomträngt en pannkaka.
-”Well the beach it is!” sa han och tryckte in pannkakan i munnen. 
______________________________________________________________________
Kommentera! 
Glöm inte bort >>>>>>>>>FRÅGESTUNDEN<<<<<<<<<<

-”Kom nu ihåg att berätta för Travis att han ska ta hand om Delli!” ropade jag högt och mina föräldrar nickade tydligt från de tjugo meter långa avståndet vi hade emellan varandra. Två dagar efter det att mina föräldrar hade överraskat mig med en semester till den plats Harry befann sig på, hade försvunnit i ett rasande tempo. Än så länge var min plan vattentät och jag hoppades innerligt att det skulle förbli på det viset. Så fort jag hade pratat klart med Paul hade jag ringt till Lexie som direkt hade hakat på idén att så fort som möjligt ta första bästa plan till Nya Zeeland för att överraska killarna. Hon hade ju trots allt inte träffat Niall sedan hon lämnade London för drygt fyra månader sedan så hon var i extas. Därefter hade vi haft många och långa samtal med Perrie, Danielle och Eleanor där vi hade förklarat att vi ville överraska killarna genom att anlända till Nya Zeeland. Till vår stora glädje hade alla tjejerna på ett eller annat sätt blivit lediga från det dem höll på med just nu och var mer än villiga att följa med oss. Sagt och gjort bokade vi våra biljetter så att vi alla skulle hamna på Nya Zeelands flygplats mellan 22.00 – 23.00 så att vi därefter gemensamt kunde bli upphämtade av Paul som skulle föra oss till killarnas hotell.
-”Come on Mads, or we will miss our flight!” sa Lexie med en stressig röst samtidigt som hon snabbt vinkade hejdå till mina föräldrar som hade skjutsat oss till flygplatsen. Jag tog genast ett stadigare grepp om mina väskor medan jag försökte springa ikapp Lexie som på något oförutsägbart sätt hade lyckats hamna tre meter framför mig. När hon var stressad, då var hon stressad till max. 
-”Lexie wait!” skrek jag efter henne och hon stannade omedelbart och medan tiden hon kollade på mig förändrades hennes ansiktsuttryck från stressigt till avslappnat innan hon tillslut brast ut i en skrattattack. Jag kollade runt omkring mig innan jag också började skratta, bara åsynen av oss två, speciellt mig, borde ha gett alla en skrattattack. Här stod jag nämligen med en stor rullväska, samt två stora idrottsbagar på axlarna plus handbagaget tillsammans med en kuddkrage runt halsen, jag måste ha sett ut som en levande packåsna. När vi väl hade lyckats samla oss kollade vi ännu en gång runt på folket som hade stannat och kollat på oss. Genast flög den tanke som jag innerligt hade hoppats aldrig skulle dyka upp. Twitter.
-”What if here is some fans and they see us and tweet about it?” sa jag till Lexie så fort vi hade krampat oss fast vid alla väskor och börjat ta oss fram längs terminalen mot incheckningsdisken.
-”Oh crap, I didn’t think about that. Let’s cross our fingers that it won’t come out! Or else our plan is ruined” sa hon och gav omgivningen en nervös blick.

Så fort incheckningen var avklarad var tyngden från handbagaget ingenting jämfört med mina tidigare väskor.
-”What do you say about something to eat before we hit our flight? It’s still 40 minutes till boarding” sa Lexie och kollade först på mig innan hon kollade ner på våra flygbiljetter. Jag hörde hur min mage gav ifrån sig ett tydligt kurrande och jag nickade intensivt som svar.
-”You heard my tummy, I’m starving!” sa jag och stegade snabbt bort till Subway med Lexie precis bakom mig. Två Chicken Teriyaki och två kaffe senare slog vi oss ner vid ett av borden som stod längs med fönstren. Precis när jag skulle ta min tredje tugga av mackan flyttades min blick mot två unga tjejer som satt tätt intill varandra på bänken mittemot och viskade samtidigt som telefonerna var riktade mot oss.
-”Crap” muttrade jag tyst innan jag la ner mackan och drog ut stolen för att komma ut från min plats.
-”Where are you going?” sa Lexie mellan tuggorna. Jag nickade ut mot tjejerna som svar och hennes innan tuggande mun for ner i en lätt öppning. Så fort som möjligt försökte jag ta mig igenom den igenfyllda restaurangen innan jag tillslut nådde tjejerna. När jag väl stod vid sidan om dem kollade dem storögt på mig samtidigt som dem snabbt stoppade undan telefonerna.
-”Hi” sa jag och satte mig ner bredvid dem. Två tysta ”Hi” kom ur munnen på dem och jag fortsatte att le mot dem.
-”Did you take pictures of us?” frågade jag och nickade lätt bort mot platsen där Lexie satt, vetandes om hur dumt det måste ha låtit. Det kändes helt fel att säga det, men just nu ville jag inte att min överraskningsplan skulle gå i stöpet. Tjejerna nickade skuldmedvetet mot mig innan dem letade reda på deras mobiltelefoner och visade bilderna. Jag kollade ner på deras telefoner och kunde se mig själv sitta och skratta och äta.
-”You know, it would be really nice if you took those pictures away, because we are going to give the boys a surprise” sa jag och log mot tjejerna. Dem kunde inte vara äldre än 13 år, men nuförtiden var det ju de unga som regerade på internet.
-”What kind of surprise?” sa den ena av tjejen som var blond och blåögd. Jag log mot henne och viskade sedan tyst till dem båda.
-”You can’t tell anyone about this, but we are going to fly to the boys on New Zeeland to surprise them during their tour. And you should know that you’re the only people besides the boys girlfriends and manager who knows about this” sa jag och kollade allvarligt med en glimt av glädje på tjejerna. Dem drog djupt efter andan, antagligen av ren och skär glädje innan dem drog upp mobilerna och deletade alla bilder dem tagit.
-”Thank you girls” sa jag och gav dem varsin kram innan jag reste mig upp.
-”Madison?” hörde jag en tyst röst säga bakom mig, jag vände mig om och möttes denna gången av den andra tjejen som var grönögd med lite mörkblont hår.
-”Yes?” svarade jag henne och hukade mig så att jag skulle komma i samma höjd som henne.
-”Could you please follow me and Lindsay on twitter? That would mean so much to us!” sa hon och kollade med förväntansfulla ögon från sin kompis till mig. Jag skrattade lätt och nickade mot henne.
-”Of course, and when I meet Harry and the boys I’m gonna tell them to follow you both!” sa jag och båda två gav ifrån sig ett glädjetjut innan dem räcket över vars en lapp med deras twitternamn på.
-”And remember, don’t tell anyone!” sa jag och kramade tjejerna hejdå.
-”We promise!” ropade dem i kör.

Jag sträckte obekvämt på mig, innan jag uppfattade vart jag befann mig. Bredvid mig på min högra sida satt en äldre herre och på min vänstra halvlåg Lexie upprullad mot väggen. Jag skrattade tyst för mig själv innan min blick föll på mannen bredvid mig igen.
-”Excuse me sir, what time is it?” sa jag och log trött mot honom.
-”It’s about ten minutes till we land so you better wake up your friend” sa han glatt tillbaka mot mig. Jag nickade snabbt som svar innan jag knuffade till Lexie i sidan vilket gjorde att hon med en smäll föll ner med benen på marken som tidigare hade legat ihop vikta på något konstigt sätt i sätet.
-”What? What is it?!” sa hon halvhögt mot mig och jag skrattade åt henne.
-”Take it easy, we’re about to land!”
-”You are kidding with me right? It can’t already have gone 12 hours?!” sa hon och satte sig klarvaken upp i sätet.
-”Yeah it can, we’ve slept during the whole flight!” sa jag glatt, precis innan pilotens röst började spraka i högtalaren om att det var dags för landning.

Så fort våra väskor hade kommit utrullande från bandet hade vi försökt hitta till platsen Paul hade beskrivit för oss alla där han skulle stå och hämta oss. Efter en mäng irrande runt hela flygplatsen fick jag syn på Danielles ljusbruna lockiga hår.
-”Danielle!” ropade jag glatt och genast vände hon sig om vilket fick håret att lätt guppa på hennes axlar. När jag och Lexie hade kommit närmare såg vi att även Eleanor och Perrie var där, och så fort vi hade släppt ner våra väskor på marken kom kramarna drösandes över en.
-”Omg girls, this was an awesome idea! I can’t wait to see my boo bear, I haven’t seen him since I don’ft know… August?” sa Eleanor med en förfärad min. 

-“Same with me!” utbrast resten av tjejerna inklusive Lexie innan deras blick föll på mig.
-”But we have heard a lot of drama around you and Harry” sa Perrie och log mot mig. Men innan jag hann säga något avbröt Paul mig.
-“Girls do you want to meet the boys today or should we wait till… I don’t know next year?” så fort han hade uttalat sig föll min blick på honom. Där stod han med en vagn fullastad med väskor plus mina två idrottsbagar på ryggen och ett litet skratt kom ur min mun.
-”Sorry Paul, let’s go to the car!” sa jag glatt och med ens började alla stega mot utgången.

När vi väl hade anlänt till hotellet hade Paul informerat oss om killarnas rum och vilken våning dem bodde på och att han skulle ta hand om väskorna så att dem kom tillsammans med killarnas bagage. Vi drog snabbt åt oss den mest nödvändigaste väskan innan vi stegade bort mot hissen. När den plingade till på våning sju, som var helt övertagen av killarnas crew, klev vi nervöst av, dragandes på våra väskor, innan vi tillslut ställde oss utanför varsin dörr. Med en snabb blick kollade jag upp på numsnummret, 713 och checkade av med lappen jag fått av Paul. När alla hade hittat rätt kollade vi med en blick på varnadra som antagligen lös om nervositet och glädje innan vi slog med hårda och bestämda slag på de olika dörrarna. 
_____________________________________________________________________
Kommentera! :)
Glöm inte bort >>>>>> FRÅGESTUNDEN <<<<<<<

Sakta lät jag longeringslinan förlängas medan ett ”ptroo” kom ur min mun. Delightful lydde på momangen och gick från trav till skritt. Tillslut rullade jag ut ännu mer lina och ett belåtet gnäggande kom från henne samtidigt som hon sträckte på huvudet och halsen. Det hade gått två veckor sedan jag och Harry hade skilts åt på flygplatsen, vilket innebar att killarnas Australien turné nu var över och dem hade precis flugit över till Nya Zeeland.  Harry hörde av sig minst tre gånger varje dag via telefonsamtal plus en mängd sms, men jag var likadan och trots att jag hade mycket stallarbete under dagarna försökte jag hinna med att svara på så många av hans sms och telefonsamtal som möjligt.
-”I think you can try to put some weight on her back tomorrow” hördes en röst bakom mig. Jag vände snabbt på huvudet och möttes av Travis klarblåa ögon. Trots incidenten på höloftet för några veckor sedan hade vi fortsatt att prata med varandra som om det ögonblicket aldrig hade inträffat. Jag besvarade hans uttalande genom att le stort. Delightfult hade gått från ett bångstyrigt och lyhört sto till att ha blivit perfekt. Nu lyssnade hon på vartenda kommando man gav henne och tack vare Travis hjälp hade allting gått otroligt fort. Plötsligt tornade min pappa upp sig bredvid Travis högra sida och la en lätt arm runt hans axlar.
-”I think his right Madison. Both of you have worked really hard with her” sa han och log först åt Travis håll och sedan åt mig.
-“Yeah she have developed something incredible during these past weeks” svarade jag honom samtidigt som jag började hala in linan igen för att få Delightful att börja gå mot mig. Hon lydde genast och snart kom hon stegandes mot mig med långa kliv.
-”Yeah and since she’s almost three years old it’s about time she gets used to the saddle” sa min pappa. Så fort Delightful hade kommit fram till mig började jag leda henne bort mot min pappa med en aningen förvirrad min.
-”She’s already three? Why haven’t I seen her before?! I thought she only was like one year old?!” sa jag och kollade storögt på först min pappa sedan på Delightful. Ett lätt skratt kom över hans läppar.
-”Well I don’t know, you were probably too busy with school, your sister’s death and Luke, to notice her” sa han och kramade lätt om mig.
-”Yeah probably, but that’s just good, I thought I was going to wait for almost two and a half year before I could start riding her! ” sa jag glatt innan jag började leda ut stoet ur paddocken. Min pappa skrattade glatt och skakade lätt på huvudet innan han började gå mot det motsatta hållet. Snart hörde jag hur Travis hade sprungit fram till mig och hur han nu gick på andra sidan av Delightful samtidigt som hans hand vilade längs med Delightful’s hals.
-”So… how’s it going between you and Harry?” frågade han tyst och log. Jag kollade på honom lite smått förvånad. Det var första gången han hade dragit upp Harry sedan han lämnade gården.
-”It’s going just fine, we talk to each other like one million times a day” besvarade jag han samtidigt som ett leende bildades på mina läppar. Han nickade glatt samtidigt som han tog longeringslinan från min hand.
-”Your dad told me that he wanted to talk to you so I can take care of her” sa han och log mot mig. Jag nickande jakande och släppte linan i Travis händer innan jag vände på klacken och började småjogga upp mot boningshuset.

Så fort jag hade kommit in genom dörren såg jag hur båda mina föräldrar satt vid köksbordet och jag slog mig snabbt ner vid dem samtidigt som min mamma hällde kaffe i koppen som stod placerad framför mig. När kaffet var upphällt kollade jag frågandes på dem medan jag förde koppen mot munnen. När dem fortfarande inte hade sagt ett ljud till varandra utan bara suttit och lett som små idioter ställde jag ner koppen och kollade först på min mamma och sedan på min pappa innan jag mötte min mammas blick igen.
-”Så vad var det ni ville prata med mig om?” frågade jag.
-“Jo… vi har en liten överraskning åt dig” sa min pappa och jag flyttade snabbt blicken från min mamma till han istället och kollade ännu mer frågandes på honom. Ett stort leende syntes nu på hans läppar och han förde sakta sin kopp med kaffe som var ordentligt utblandat med mjölk och socker mot munnen.
-”Vad väntar ni på? Berätta!” sa jag nyfiket. Båda mina föräldrar gav ifrån sig ett litet skratt innan min mamma tog till orda.
-”Det har ju hänt en hel del under detta året för oss allihop. Hayley’s död, din student, dina sex månader i London, också nu Lucky Lukes död och Delightful’s ankomst. Det har alltså hänt både dåliga och bra saker detta året” Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte –“Och du skaffade dig din första officiella pojkvän, det är väldigt stort” sa hon och blinkade mot mig. Jag gav ifrån mig ett tyst skratt vilket resulterade i att kaffet som jag precis tagit en klunk av nu rann ner längs med hakan. Snabbt tog jag tag i en servett och torkade mig.
-”Vad är det ni försöker berätta för mig?” frågade jag dem båda. Ännu ett leende spred sig på deras läppar.
-“Vi vet att du älskar Harry väldigt, väldigt, väldigt mycket och att du saknar honom. Så vi tänkte som så att vi alla skulle ta några veckors semester. Du åker och besöker Harry, var han nu än är i världen, medan jag och din mamma tar fyra veckors semester på Hawaii!” sa pappa glatt och kollade älskvärt på min mamma som log stort tillbaka mot honom. Mina ögon vidgades ytterligare och jag kollade från den ena till den andra.
-”Är ni seriösa?” skrek jag med en ton som antagligen lät som hundra småungar som precis fått en stor godispåse av sina föräldrar. Som svar på mitt glada utskrik fick jag glada nickningar tillbaka.
-”Du har jobbat så hårt under hela året och speciellt dessa veckorna som du har varit hemma så vi tyckte det var dags för lite semester. Och det var ett tag sen det var bara jag och din mamma som var ute och reste och vi vet att du hellre spenderar tid med Harry än med oss” sa pappa och gav mig en lätt blinkning. Ett ännu gladare utrop kom från min mun och jag kramade snabbt om mina båda föräldrar.
-”AHHH Tack så jättemycket! Jag ska ta och ringa Paul med en gång! Säg ingenting till Harry!” skrek jag samtidigt som mina fötter vant sprang upp för trappan medan en plan smiddes i mitt huvud.

-”But you have to keep it as a seacret!” sa jag strängt i luren. Jag hade säkert legat och pratat med Paul i över en timme för att lyckas planera allt till punkt och pricka. Fyra veckor. Fyra veckor skulle jag få spendera tillsammans med Harry, vilket innebar att både julafton och nyår skulle firas med honom.
-”Yeah, yeah, I promise! Haven’t I told you that like seven times now?! I keep my promises Madison!” sa Paul minst lika strängt tillbaka.
-“I know! Btw where will the boys and you be next week?!”
-“During Monday, Tuesday and Wednesday we are still on New Zealand so that’s up to you when you decide to come. On Thursday we leave for South Africa” svarade Paul.
-“Ah, okay! Awesome, I’ll check with my parents when I should book my tickets!”
-“Sounds great, call me when you know, so I can pick you up at the airport!”
-“I will! And Paul?”
-“Yeah?”
-“Don’t tell anyone what I just told you!”
-“How many times do I need to tell you that I promise?!” muttrade han irriterat tillbaka.
-“Thanks Paul! Bye!” han muttrade fram ett tyst “Bye” tillbaka precis innan jag hann slänga på luren. Nu var det dags för fas två i min plan, ringa tjejerna. 
_______________________________________________________________________
Kommentera mera! :)
Glöm inte följa bloggen på twitter: DOL_Noveller 

Jag vaknade av ljudet av hästarnas gnäggande, försiktigt gnuggade jag mina trötta ögon innan det gick upp för mig vart jag befann mig. Ett leende spred sig på mina läppar när jag rullade runt och såg Harry ligga och sova djupt med halm i håret och hans bara bringa fullt synlig. Försiktigt lyfte jag på huvudet för att se om jag kunde hitta min mobil, efter lite trevande hittade jag den under en mängd med halm och jag kollade snabbt på den, 06.02. Hästarna var hungriga, där av deras gnäggande. Men snart upphörde gnäggandet och Travis igenkännande visslingar fyllde stallet. Snabbt la jag mig tillrätta på Harrys arm, glad över att någon annan än jag själv hade hand om morgonfodringen, och kollade på honom. Han låg så avslappnat medan bröstkorgen höjdes och sänktes i takt med Travis visslande. Jag drog filten tätare omkring mig för att värma min bara kropp innan jag försiktigt gjorde små cirklar längs med Harrys bröstkorg.
-”Oh my… sorry, I’m gonna go right away!” mitt huvud flög direkt bakåt så fort Travis röst hade uppenbarats bakom mig. Utan att jag hade hört det hade Travis kommit upp för trappan för att hämta hö, mina kinder gick från neutrala till knallröda på två sekunder. Han mötte min blick innan han snabbt trevade i hö i de utnötta kassarna och försvann nerför trappan igen. Jag slog mig själv hårt i huvudet.
-”Oh my god. Now I have embarrased myself in front of Travis, how great” muttrade jag fram. Snart kände jag en kall arm komma smygandes längs med min mage innan den tog ett fast tag runt min midja och drog mig närmare.
-”Goodmorning beautiful” viskade Harrys hesa men trötta röst till mig samtidigt som han kysste min hals.
-”Goodmorning” log jag tillbaka och kysste han lätt på läpparna. Försiktigt drog han handen längs med min bara kropp, upp över bröstkorgen och sedan upp mot mitt huvud där han sakta fäste en hårslinga bakom mitt öra.
-”What happend before, I thought I heard a voice?” jag kollade generat på Harry och sedan över våra bara kroppar som låg väl insvepta under den tunna filten.
-”Travis found us” sa jag tyst och kände hur brännheta mina kinder var. Att ens barndomsvän hittar en halvt naken tillsammans med en kille som man nyligen stod och grät över måste ha varit en chockande syn i sig.
-”Who’s Travis?” sa han med en frågande blick med en gnutta avundsjuka i sig. Ett lätt skratt kom ur mig innan jag kysste han lätt på munnen. Det hade aldrig kommit för mig att Harry inte hade träffat Travis, och om jag nu låg och var generad måste han ha trott det var någon som gillade mig.
-”You don’t have to be jealous Harry. He are my childhood friend and he works here” Harrys innan så bekymrande min övergick till ett leende. Men precis innan hans läppar han nudda mina ännu en gång gav min telefon ifrån sig ljudet av Coldplays ”Every raindrop is a waterfall” och jag greppade snabbt tag i den och svarade.
-”Hi Mads it’s Louis, can I speak with Harry for a moment, he still don’t answer his phone” utan att svara gav jag telefonen till Harry som tveksamt tog emot den.
-”Hi it’s Harry” sa han tillslut. Jag kunde tydligt höra Louis frustrerade röst på andra sidan och eftersom klockan var tidig morgon här borde det vara eftermiddag i Australien.
-”Yeah I know, but it’s complicated Lou” sa Harry efter att Louis hade snackat på ett bra tag. Tillslut for en suck ur honom och han räckte tillbaka telefonen till mig och nickade lätt mot den.
-”Hi Lou” sa jag när jag hade tryckt den mot mitt öra.
-”Hi I know that you lovebirds are okay again, so can you please tell Harry that he must come back to Australia? We can’t finish the tour without him”
-“I’ve already said that to him, but he won’t listen to me either” suckade jag fram och tänkte tillbaka på gårdagens konversation som hade slutat med sex istället för ett ordentligt snack.
-“You’re the only one who can make him come back, and he must be on the plane that leaves tonight at 6 pm or our tour is ruined” sa Louis, med en halvt orolig och halvt irriterad röst. Jag visste att han hade rätt och menade väl därför sa jag tillslut;
-”I’ll do my best, call you later, bye”
-”Thanks Mads, bye”

Efter det att vi under tystnad hade klätt på oss och lika tyst klivit över den ödelagda gårdsplanen och tillslut kommit in i huset och satt oss vid köksbordet bröts tystnaden. Jag var tvungen att hjälpa Louis och killarna, just nu var det mitt fel att turnén låg i krisfall.
-”Harry you must go back to Australia, today. Your plane leaves at 6 pm” sa jag med den allvarligaste rösten jag hade lyckats få fram innan jag avslutade med en klunk kaffe. Harry kollade på mig innan han tog en klunk av sitt te. Engelsmän och deras te, tack vare att pappa inte var så jätteförtjust i kaffe hade jag lyckats skrapa fram några påsar te till honom.
-”I don’t want to leave” sa han med samma allvarliga röst.
-”Harry! You have to! You can’t stay here you must go back and finish the tour!” min röst lät inte längre allvarlig, långt ifrån, den var så uppriven och förtvivlad som det gick och bli. Han tog ännu en klunk av sitt te och det såg ut som han satt och tänkte medan han svalde.
-”Come with me. Come with me to Australia”
-”I would love that, but I can’t. I just got a new horse and I must train her and help my family with the ranch. I’ve already been away from my family for almost six months!” sa jag desperat. Harry kollade sorgset tillbaka på mig.
-“But…” började han men innan han hann säga något mer stoppade jag honom genom att sätta upp en hand i tomrummet mellan oss.
-”No ”buts” Harry. I’m serious. Right now it’s my fault that you aren’t in Australia and I want you to be there for you fans and especially for the boys, they need you”
-“But I need you” sa han med eftertryck på “need”. Denna gång var det min tur att kolla sorgset på honom.
-”I need you too, but they need you more right now. And I’ll be here when you come back, I promise you” sa jag lugnt och smekte han lätt på kinden.

När klockan slog 17.00 hade min pappa skjutsat mig och Harry till Tennessees flygplats. Jag kunde inte förstå att jag ännu en gång skulle bli tvungen att säga hejdå till honom. Det hade varit tillräckligt jobbigt första gången. Eftersom Harry knappt hade haft något bagage med sig när han hade kommit hit gick incheckningen snabbt och medan min pappa stannade kvar i bilen utanför följde jag Harry så långt det gick, det vill säga till säkerhetskontrollen.
-”I can’t believe that I’m about to leave you again” mumlade Harry tyst. Jag drog mig in mot hans kropp och han omfamnade mig snabbt genom att lägga armarna runt mig.
-”You know deep down that this is the right thing to do” sa jag och andades sakta in hans One Million parfym. Försiktigt lossade han greppet om mig och tog ett steg bakåt. Jag kollade förvirrat på honom innan han började rota i sin ryggsäck och plockade fram de två silvriga kedjorna med infinity märket på. Jag log mot honom och han log glatt tillbaka.
-”Turn around” sa han och jag gjorde som han sa. Snart kände jag den kalla silvertråden landa på min hud och sedan knäppas fast med ett litet klick. När jag visste att det var säkrat runt min hals vände jag om och skulle precis kyssa han när han tog tag i min handled och knäppte fast armbandet. När båda smyckena var på plats mötte jag hans ögon och han mötte mina innan vi lutade oss framåt för att mötas i en kyss.
-”This time, I won’t make anything wrong, I will stand by your side through everything and I will look down at these jewelries and know that you belong to me and I belong to you. No matter what, I promise you” sa han mot mina läppar. Jag log och kysste han igen.
-”And I promise you that I’ll be here and wait for you when you have finished the tour”
-“Sounds good to me” sa han och kysste mig länge innan han baklänges började gå mot säkerhetskontrollen med ett stort leende på läpparna. Han mumlade ett ”I love you” innan han försvann från min åsyn.
______________________________________________________________________
Förlåt för ett ganska så kort kapitel, men är riktigt förkyld! 
25 kommentera för nästa kapitel!! :)

Jag vet inte hur länge vi stod där, tätt omslingrade med varandra, kyssandes, pratandes eller kramandes. Men när vi inte hade mer att säga till varandra upptäckte vi att det redan hade blivit mörkt. Vi började sakta gå tillbaka över ängen på väg till boningshuset. Jag kunde inte riktigt förstå att jag gick hand i hand med Madison, jag hade trott att det var slut mellan oss två på riktigt. Efter mitt utbrott under Today Show intervjun hade jag direkt tagit en taxi till hotellet för att snabbt plocka ihop några kläder och passet för att sedan bege mig till flygplatsen. Jag visste att jag hade förorsakat en mängd bekymmer, men i mina tankar hade endast Madison existerat. Jag hade varit tvungen att ställa allt till rätta. Och att då både killarna, teamet och hela turnén hade blivit drabbade av mitt plötsliga försvinnande, ägnade jag inte ens en liten tanke åt.

Så fort vi kom innanför dörren kom Madisons mamma Leona utspringandes ifrån köket.
-”Madison, var har du…” längre hann hon inte innan hon stannade upp och fäste sin blick i min. Hon kollade med en förvånad min på mig innan hennes blick flög ner på våra sammanlänkande händer.
-”Hi Mrs. Sparks” sa jag tyst och log. Jag visste att Madison hade berättat om hela tumultet för sina föräldrar och jag var därför orolig för att jag inte längre var välkommen in i huset. Hade det varit min dotter, hade killen aldrig mer fått prata med henne. Men istället flög hennes innan så förvånade min upp i ett hastigt leende.
-”Hi Harry, thank God you’re okay! We were really worried about you!” sa hon oroligt och stegade fram till mig och gav mig en stor kram. Jag släppte Madisons hand och besvarade förvånat kramen. Jag visste att jag hade kommit Madisons mamma nära men jag trodde inte att hon någonsin skulle förlåta mig för det här. När kramen var avklarad greppade jag snabbt tag i Madisons hand igen, rädd för att hon skulle försvinna om jag släppte henne. Plötsligt öppnades dörren bakom oss och Madisons pappa Ron kom instormande. Hans blick la inte märke till mig utan flög direkt till Madison som fortfarande var klädd i sin svarta klänning.
-”Madison, vart fa…” längre kom inte han heller förrän hans blick gick ifrån Madison till mig. Jag kollade skamset ner i golvet, jag hade redan lyckats bryta ner Rons förtroende för mig en gång, skulle han vara villig att förlåta mig igen, när jag denna gång hade gjort något ännu värre? Tillslut var jag tvungen att kolla upp på honom och jag möttes av en avspänd men irriterande blick.
-”Harry, can we please talk for a minute? Alone?” Hans röst lät inte arg, mer beskyddande och jag förstod honom. Här kom jag inklampande i deras hus efter allt jag hade gjort mot Madison. Jag nickade men Madison höll kvar min hand i ett järngrepp.
-”Pappa det där är inte nödvändigt” jag förstod inte ett ord av vad hon sa, trots att svenska fascinerade mig hade jag aldrig haft tid att lära mig det förutom några enstaka ord, men på grund av hennes järngrepp om min vänstra hand och hennes allvarsamma ton i rösten kopplade jag det som att hon inte var villig att släppa iväg mig ensam tillsammans med hennes pappa.
-”Mads it’s okay” sa jag och kollade ner på henne, hon gav mig ett sorgset leende tillbaka innan hon sakta släppte min hand. Hennes pappa grymtade något ohörbart innan han tog av sig sina skor och gick in mot vardagsrummet. Jag drog snabbt av mig mina skor och följde med långa steg efter honom.
-”Please sit down Harry” sa Ron och pekade på soffan innan han själv satte sig ner i fåtöljen som var mitt emot, jag gled sakta ner i den utan att släppa han med blicken.
-”I’m not happy about what you did to my daughter” fortsatte han strängt.
-“Me neither Mr. Sparks… What I did to Madison was awful and I have promised myself to never drink again, I can’t handle the alcohol” svarade jag honom med en allvarsam ton i rösten.
-“Alcohol is never something you can blame on” sa han med samma stränga röst.
-”I know… And I am so sorry for what I did to her!” Min röst hade svikit mig. Den lät långt ifrån allvarsam eller säker längre. Den lät sorgsen, precis som att min sorgsna själ hade lyckats tränga sig igenom hela mig för att visa hur ledsen jag var över det som hänt, även om jag hatade att visa mig svag för andra, tillät jag mig själv att visa mig svag. Mitt huvud flög ner i mina händer och jag kände hur tårarna var på väg att tränga fram. Plötsligt kände jag en hand på min rygg och hur det kom tyngd på platsen bredvid mig.
-“Harry, when I first met you, I knew you were a nice guy and that you would treat my daughter properly. But you’ve made a couple of mistakes along the road and that’s nothing I enjoy” Jag vände min blick uppåt och mötte hans ögon. Jag hade inte bara svikit honom. Jag hade svikit mig själv när det kom till Madison.
-“If I could turn back time and stop myself from doing those mistakes, I would. Without hesitation. I promise you” sa jag tyst, fortfarande med tårarna trängandes ifrån ögonlocken.
-”That’s the guy I’ve learnt to know, and that’s the guy I want you to be during your relationship with Madison. She has already forgiven you and she wouldn’t do that unless she trusted and loved you. I have taught her well you know” Sa Ron. Hans röst lät inte sträng längre, mer som om han pratade allvar i en kompis. Jag satte mig upp och drog en hand genom mitt hår innan jag ännu en gång mötte Rons ögon.
-”Harry I want you to promise me something” sa han och kollade mig strängt in i ögonen. Jag nickade innan jag tyst sa;
-”Sure anything”
-”I want you to look at Madison like she’s the only girl in the world for you from now on. Can you promise me that?”
-“I’ve looked at her that way since the first time I saw her, even if I have made some serious mistakes during the way” sa jag. Min allvarsamma röst hade kommit tillbaka och så fort jag hade uttalat mig gick Rons läppar som tidigare legat som ett stelt sträck upp i ett mjukt leende.
-”That’s just what I wanted to hear, and promise that you never ever, ever, hurt her again” sa han glatt men den allvarsamma tonen fanns kvar i rösten.
-”I promise”
-”Good” sa han och klappade mig lätt på ryggen. Så fort Ron och jag kom ut ifrån vardagsrummet sprang Madison snabbt in i min famn.
-”He didn’t do anything stupid against you, did he?” frågade hon oroligt samtidigt som hon gav sin pappa en irriterande blick.
-”No” viskade jag i hennes öra och kramade henne hårt. Jag gav hennes pappa ett glatt leende och han blinkade lätt mot mig som svar innan han åter igen gick ut genom ytterdörren.

Efter att ha ätit resterna som fanns kvar sedan Hayleys minnesstund hade jag och Harry smugit oss ut till höloftet. På något sätt hade det blivit vår tillflyktsplats när vi behövde vara ensamma. Vi låg inslingrade i varandra under en varm yllefilt och det enda skenet var den väl använda fotogenlampan. Jag log när jag hörde hur hästarna febrilt tuggade på sitt kvällshö och hur Harrys finger sakta gjorde olika mönster längs med mina bara armar.

Dagen hade varit lång och krafterna hade gått åt från alla möjliga håll; oron över Harry, Hayleys ettårs dag som död, och sedan glädjen som bubblat inom mig när Harry hade stått där med blombuketten. Jag kramade Harrys hand lite extra hårt vilket fick han att vända ner sin blick mot mig, jag mötte hans gröna ögon och båda fick ett leende på läpparna. Sakta lutade han sig närmare mig för att vi tillslut skulle mötas i den perfekta kyssen. När vi hade kysst varandra passionerat ett bra tag började han försiktigt att avsluta kyssen för att till slut lämna mina läppar. Han drog mig tätare mot sig och pussade mig lätt på huvudet. Plötsligt for tanken igenom mig, tanken som jag mycket väl visste att jag tillslut var tvungen att få fram och som jag hade haft i bakhuvudet hela dagen. Jag suckade högt, vilket ledde till att Harry kollade på mig med en oförstående och orolig blick.
-”Harry… You need to go back to Australia” viskade jag tyst, samtidigt som jag pillade på en av hans knappar som satt fast på hans kavaj. Han drog ett djupt andetag innan han andades ut långsamt.
-”I don’t want to. I don’t wanna lose you again” mumlade han tyst mot mitt hår. Jag vände bak huvudet så att jag kunde kolla honom i ögonen.
-”I don’t want you to leave either, but you can’t let your fans or the boys down. You have a tour to finish” sa jag allvarligt. Trots att det gjorde ont i mig när jag fick sanningen sagd sådär rakt ut visste jag att det var det enda rätta.
-”And you won’t lose me, if you promise to not do something stupid” fortsatte jag, men denna gången var min röst inte allvarlig utan den hade en klang av sorgsenhet i sig. Harry tog snabbt tag om mitt huvud som åter hade fallit ner på Harrys kavajknapp.
-”True love isn’t found. It’s built. And our relation is something to fight for. I love you Madison and I promise to never let you down again, ever” mitt förut så sorgsna leende drogs nu upp i ett glatt och sakta lutade sig Harry ner och kysste mig. Jag skulle aldrig tröttna på hans läppar mot mina, aldrig. Så fort kyssen var avklarad drog han sig sakta bakåt, men jag ville inte att hans läppar skulle lämna mig, jag tog ett snabbt tag runt hans nacke och tryckte han närmare mig vilket ledde till att jag trillade ner på halmgolvet med Harry över mig. Han fick ur sig ett lätt skratt innan han fortsatte att kyssa mig passionerat. Hans skratt fick mig att vilja ha honom ännu mer. Mina händer trevade ner mot hans vältränade mage och jag drog sakta upp hans tröja, mina fingertoppar nuddade hans varma bara hud och jag drog han ännu närmare mig, om det nu ens var möjligt. Vi båda visste var detta var på väg och Harry drog snabbt av mig min tröja innan han drog av sin lika snabbt. Mina händer gick från att ha legat runt hans nacke till att tillslut nå Harrys byxlinning, jag knäppte sakta upp hans knapp och han hjälper mig att dra av dem så att även dem hamnade i högen med kläder på golvet. När han låg där iförd endast kalsonger kom ett mjukt ”I love you too” ur min mun innan Harrys läppar snabbt kysste mig igen samtidigt som han knäpper upp mina byxor. Jag skjuter upp mina höfter så att jag kommer närmare han så att det ska bli enklare för han att dra av dem, vilket även gav han en chans till att lätt knäppa upp min bh. Alla bekymmer vi visste att vi förr eller senare skulle bli tvungna att ta tag i, lät vi vänta med tills morgondagen. I natt var det endast jag och Harry som gällde.
______________________________________________________________________
Hoppas ni hade en bra nyårsafton allihopa! Firar nya året med ett nytt kapitel!
Kommentera!

Han tog de få stegen över bron så att han stod precis framför mig. Jag kollade upp i hans klargröna ögon och även om jag skulle vilja att jag hade känt något slags hat, aggressivitet, förödmjukelse inom mig, bara något som hade fått mig till att skrika rakt upp i ansiktet på honom kunde jag inte. Mina starkare känslor tog över. Allt hat ersattes med kärlek.
Jag kunde inte röra mig, jag stod fortfarande som paralyserad. Harry kollade på mig under tystnad, jag kunde inte slita blicken ifrån hans klara ögon. Plötsligt harklade han sig lätt och sa tyst:
-”Ehm… is it okay if I put these on her grave?” sa han och nickade bakom mig mig, mot Hayleys grav. Jag nickade lätt och såg hur Harry tog de få stegen mot graven och hur han sedan sakta la ner den vita buketten. Jag hörde hur han tyst mumlade något innan han vände sig om och klev tillbaka till platsen framför mig.
-”What did you say to her?” Frågade jag han med en knappt hörbar viskning.
-”I just wanted her to help me so this turns out the way I want it to” sa han tyst och flyttade blicken från graven till mina oförstående ögon. Så fort han hade kollat på mig vände han blicken till något bakom mig.
-”Can we please sit down over there?” frågade han och jag följde hans blick som landat på min pappas hopsnickrade bänk. Jag nickade även denna gång lätt till svar och sedan började vi gå med små steg mot bänken. Harry gick med händerna i sina fickor och kollade ner mot marken. Jag kunde inte hjälpa det men medan vi gick där kastade jag många blickar på honom, försökte memorera vartenda steg han tog, jag hade saknat honom något oerhört. Jag la snabbt märke till att hans hår var blött, precis som om vinden hade torkat det så att det nu inte var helt dränkt. Harry satte sig ner på bänken med en tyst suck och klappade lätt på platsen bredvid honom. Jag satte mig ner försiktigt. Där satt vi säkert en bra stund under tystnad med blicken halvt på varandra och halvt på graven i väntan på att någon skulle ta till orda och säga något. Tillslut brast det för mig.
-”Harry don’t you understand how worried I have been for you? How worried the boys still are? You scared the shit out of all of us!! And how the hell could you come all the way from Australia to the US if you don’t have a freaking passport? Louis told me that he had it and he is on the other side of the world!!!” Blandat med skrik och tårar och en mängd gestikulerande lyckades jag på ett ilsket sätt få ur mig allt det som länge hade hängt i luften. När jag väl hade fått ur mig allt trillade mitt gråtande huvud ner i knäet på mig. Snart kände jag Harrys hand runt min handled och jag kollade storögt upp på honom, det var första gången han hade rört mig sedan vi hade skilts åt på flygplatsen. När han såg min blick drog han snabbt bort den och drog frustrerat handen genom sitt fuktiga hår istället och kollade på mig med en blick som innefattade alla de känslor som han inte kunde förmå sig att säga.
-”I had to fix it. I couldn’t deal with that you weren’t a part of my life anymore. I had to talk to you, face to face. Madison I’m so sorry for what I did, and I wish I could take everything back and Louis must have found my old passport and…” Han pratade snabbt och osammanhängande och tillslut föll han ner med huvudet i händer som vilade på hans knä och grät. Försiktigt sträckte jag fram en hand. Alla känslor som jag kände för honom var långt ifrån borta, jag älskade han fortfarande, jag önskade precis som han att man hade kunnat dra tillbaka tiden och göra det ogjort så att vi båda hade sluppit gå igenom denna vecka. När jag såg han sitta där och gråta kunde jag inte bara sitta kvar och inte göra någonting precis som för att bekräfta att jag fortfarande var arg på honom när jag inte var det, jag hade förlåtit honom. Min redan utsträckta hand tog tag i en av hans lockar och jag drog försiktigt bort locken från hans ansikte. Hans blick lyftes och de rödsprängda ögonen kollade på mig.
-”I’m so sorry Mads” viskade han.
-”I know you are” Jag log försiktigt mot honom.

Vi bara satt där i ljudet av bäckens porlande tills en röst hördes på andra sidan trädet.
-”Madison, where the hell are you?” Lexie röst skar den ljuva tystnaden precis som en kniv skär i sönder en tårta. Jag reste mig upp ifrån bänken och skulle precis ta de få stegen förbi trädet så att Lexie skulle kunna se mig, när Harrys hand tog tag i min handled ännu en gång. Jag vände mig om och kollade på honom, hans ögon skrek av förlåtelse och orolighet.
-”I’ll be back, I’m just gonna tell her that I have better things to do right now” Harry nickade snabbt och släppte min handled. Jag gick snabbt fram bakom trädet och möttes av en irriterande Lexie.
-”There you are! It’s been an hour since I left you! What are you doing? I was worried something might have happened?!” Sa hon oroligt.
-“Something has happened. Harry is here” sa jag och nickade bort mot bänken, men innan Lexie hann ta de få stegen dit för att antagligen ge honom en rejäl utskällning stoppade jag henne och kollade allvarligt på henne.
-”I’m not mad at him anymore, so neither should you. Call Niall and tell them Harry is here, so they don’t need to be worried anymore” Hon nickade lätt samtidigt som ett leende bildades på hennes läppar. Hon kramade om mig och viskade tyst i mitt öra;
-”I know you will do the right thing” Hon släppte taget om mig och började gå tillbaka över ängen. Jag kollade på henne där hon gick innan jag vände mig om och möttes av Harrys ansikte.
-”You are not mad at me anymore” sa han konstanterande och ett leende spred sig på även hans läppar. Jag skakade på huvudet och log tillbaka.
-”I know that I’ve already said this a thousand times, but I’m really sorry for what I did and I just hope you can take me back so we can start over. Or at least forgive me and be my friend” Hans leende hade dragits tillbaka och han kollade på mig men en blick som lös av hopp. Mina känslor löpte amok. Alla de dagar som jag hade spenderat utan honom, som jag gråtit, skrikit och varit rent ut sagt förtvivlad försvann så fort han hade uttalat sig. Jag kunde inte vara hans vän. Jag var tvungen att vara så mycket mer med honom.

Jag vet inte hur länge jag stod där men när min hjärna tillslut hade tänkt klart tog jag det lilla steget som skiljde oss åt och fäste min blick i hans. Försiktigt la jag mina händer kring hans midja. Harry stod fortfarande handfallen, oförmögen att veta vad han skulle göra, han såg helt förtvivlad ut. Jag drog honom tätare till mig och gav han en lång kram. Jag kände hans kroppsvärme komma krypande över till mig så fort han hade lagt armarna om mig och sakta flyttade jag mina händer upp mot hans hår.
-”Why is you hair wet Harry?” for det ur mig. Så fort jag hade sagt det flög hans händer bort från mig och han stoppade ner dem i sina fickor istället. Jag backade och kollade oförstående på honom. Tillslut drog han fram två silvriga kedjor med infinity motivet på ur hans högra ficka. Jag drog hastigt efter andan. Det var omöjligt. Harry fäste sin blick på mig där jag stod med gapande mun och med blicken flackandes mellan Harry och de silvriga smyckena som dinglade i takt med vinden ifrån hans högra hand.
-”I had to find these” sa han tyst. Min blick flög ännu en gång från Harry till hans blöta hår och tillbaka till smyckena och innan jag ens kunde tänka tanken, var mina läppar tryckta mot hans. Försiktigt omslöt han mig med sin vänstra hand runt min midja och drog mig tätare kring sig samtidigt som vår kyss fortsatte igenom ett passionerat töcken. Jag hade saknat honom så mycket så det gjorde ont, vant masserade mina läppar hans och han tog emot med samma passion som jag gav honom. Hans läppar hade en blandning av saltvatten och rosor och jag kunde inte låta bli att le. Plötsligt gick det upp för mig att när vi stod där, kyssandes, under Hayleys bevakande ek handlade kärlek inte enbart om lycka, även om det var den största ursprungskällan. Det handlade om att livet stöter på en mängd problem och tillsammans ska paret lyckas ta sig igenom alla dessa konsekvenser för att kunna få evig lycka och tro till varandra. Att man ska kunna förlåta sin partner för något dumdristigt och att man ska lära sig att gå vidare i livet.  Jag och Harry hade lyckats. Vi hade lyckats finna den sanna kärleken. Ännu en gång.

______________________________________________________________________
Gott Nytt År allihopa! Nästa kapitel kommer nästa år ;) 
Kommentera mera! :) Btw så slog ni besöksrekordet med hela 116 besökare igår! :)

Glöm inte följa bloggen på twitter: DOL_Noveller

Under större delen av förmiddagen hade jag pratat med Louis och killarna samtidigt som jag försökt att inte dränka mig i sorg över Hayleys död och därmed försökt hålla mig sysselsatt genom att mocka, rykta, smörja och fodra, men trots det så hade varken sorgen över Hayley eller oron över Harry försvunnit. Ingen av killarna hade hört eller sett något, Harry var spårlöst försvunnen. Under tiden som jag stod och mockade i Amadeus box loggade jag snabbt in på twitter i hopp om att se om Harry hade tweetat något, men nej, min blick for istället till trenderna och där fastnade den. ”RIP Harry Styles” trendade som #1, det hela hade gått för långt, dem kunde inte mena allvar med att Harry var död, eller kunde dem? Jag hade ju själv sagt att dem var bättre än CSI på att lista ut saker. Snabbt klickade jag tillbaka till telefonen och ringde upp killarna.
-”Hi Mads! You’re on the speaker again!” sa Louis.  
-”Guys” sa jag i telefonen samtidigt som jag lastade på en hög med hästskit på grepen och langade över den till skottskärran –”Have you seen the trend on twitter? They can’t mean that Harry is dead, right?”
-”No it’s just some stupid rumour, don’t care about that” svarade Niall. Jag visste att dem alla satt samlade i konferens rummet på hotellet medan Paul och resten av säkerhetsgänget febrilt försökte få upp fakta angående Harry.
-”So what are you gonna name your new horse?” sa Zayn i ett försök till att byta samtalsämne. Vi var alla otroligt trötta på den ständiga oron som gnagde inom oss och jag visste att dem hade sovit minst lika lite som mig i natt. Jag skrattade lätt och öste upp ännu en full grep i skottskärran.
-”I have no ideas, maybe you guys have some?” sa jag. Genast utbröt kalabalik på andra sidan luren och det slungades namnförslag än hit och än dit.  Tillslut kunde jag inte hålla mig för skratt och jag lutade grepen mot boxen medan jag tog ett stadigare tag om telefonen.
-”Guys calm down! I can’t hear a word what you’re saying!” fick jag ur mig och genast bröts skrikandets från andra sidan.
-”Okay I start!” sa Louis. –”What do you think about; Yorkshire, Carrot or Jimmy?” sa Louis glatt.
-”I’m not gonna name my horse after your favorite tea, a vegetable or a boy name?” skrattade jag fram.
-”Okay my turn! I just know that you wanna name you horse Nandos, am I right?” sa Niall och jag kunde tydligt höra hur han fick några skakande huvud och några slag på armen.
-”Sorry Niall, but no” sa jag glatt.
-”What do you think about Delightful?” sa Zayn. Att det alltid var han som skulle komma med de mest oväntade orden hade slutat förvåna mig. Jag smakade på ordet, Delightful, Härlig, jag gick ut från boxen och kollade längs med stallgången så jag hade fri utsikt ut mot paddocken där hon stod med huvudet uppåt och gnäggade med sina kompisar. Delightful.
-”I think Zayn won this time, it’s definitely a delightful horse so yes, her name is from now on Windy Oaks Delightful. I like it” sa jag glatt, glad över att äntligen ha hittat det passande namnet till mitt sto.

Runt ett tiden på eftermiddagen hade vi samlat släkt, vänner och personal för att hålla en minnesstund för Hayley. Vi stod nu alla iklädda smokingar och klänningar vid Hayleys grav. När Hayley hade dött hade det inte känts rätt för någon av oss att begrava henne på en kyrkogård, hon var uppvuxen på gården och hade älskat den av hela sitt hjärta. Därför hade mamma och pappa valt att begrava henne vid bäcken som rann längs med en av hagarna och som utgjorde en liten självständig ö. Där hade Hayleys kropp begravts och en ek hade planterats. Under året som gått hade eken vuxit sig riktigt stor och trädets grenar med dess orange/röda löv hängde nu som ett duntäcke över hennes grav precis som att den skyddade henne mot allt det onda. Jag gillade det, att det fanns något naturligt som vakade över henne.

Det hela var en väldigt fin tillställning, där min mamma och pappa stod på var sin sida om graven och höll ett minnestal, medan resten av oss sörjande stod på andra sidan bäcken och lyssnade på vad dem sa medan tårarna rann längs med våra kinder. Lexie höll ett stadigt tag om min hand och jag höll krampaktigt i hennes, samtidigt som Travis hade en tröstande arm längs med mina axlar. Jag hade underbara vänner, som alltid fanns där för mig och jag hoppades att dem kände detsamma när det gällde mig. Plötsligt kände jag att någon iakttog oss. Försiktigt vände jag på huvudet för att se om det var någon där, jag tyckte jag skymtade en svartklädd person längs med stallbyggnaden, men lika snabbt som jag sett den försvann den och jag återgick till att lyssna på mina föräldrars tal. Min pappa som så sent som igår hade varit sprudlande glad, kunde knappt läsa sitt tal på grund av de tårar som rann och likaså var det med min mamma. När minnesstunden var över, var det dags för fika inne i ladan där vi hade dukat upp långbord med en mängd olika kakor, mackor, kaffe, te och tårta. Trots att det var en sorglig dag, visste vi alla att Hayley hade velat att även solsken skulle sprudla bland oss efter det att vi gått igenom den regniga stormen.

När alla hade varit framme och lagt sin vita ros på Hayleys grav började dem gå till ladan. Jag släppte Lexies hand och stannade kvar med den vita ros jag höll i.
-”Madison, are you coming?” frågade Lexie och försökte le, trots att hennes kinder var genomblöta.
-”Yeah I just want to be alone for a minute, if that’s okay?” Hon nickade lätt som svar och började gå mot ladan. Jag klev över den lilla bron pappa hade byggt över bäcken för att det skulle vara lättare att ta sig till Hayleys grav. Försiktigt satte jag mig ner vid stenen och läste på den. HAYLEY DIANA SPARKS :: 1996/05/03 – 2011/11/30 :: ”A daughter, sister and a friend who left this world to early, we miss your laughter and happiness. We will never forget you. We love you.” Jag hade säkert läst den texten en miljon gånger, men jag tröttnade aldrig på den. Jag la ner min vita ros tillsammans med dem andra, det fanns säkert över 100 vita rosor där och jag kunde inte låta bli att le. Hayley hade älskat att få se detta.
-”Jag hoppas du ser detta från himlen Hayley, och att du just nu rider runt på Lukes bland alla de vita rosor och moln som finns där uppe” sa jag medan jag tittade upp längs med ekens stora lövverk tills jag hittade en springa som jag kunde se himlen igenom. Sakta letade sig en ljusstråle in längs med löven och lös rakt på rosorna. Jag drog snabbt efter andan. Hayley hade sett. Jag log och tittade ännu en gång upp mot himlen och viskade tyst ”Jag älskar dig, och det vet du” och sakta kom en frisk vind fläktandes som gjorde att mitt hår flög lätt bakåt och jag skrattade, Hayley fanns fortfarande bland oss. Men hon existerade inte som människa, utan hon fanns för oss genom jordens element; luft, vind, jord och vatten. Jag kanske bara inbillade mig, men en del av mig ville tro på det, ville att Hayley alltid skulle finnas bland oss.

Snart hörde jag ett tyst harklande bakom mig och jag vände snabbt på huvudet. Min haka föll till marken och jag reste mig sakta upp utan att släppa blicken. Där stod han i svart smoking, ett sorgset ansiktsuttryck tillsammans med ett snett leende, hans bruna lockar virvlande i den tysta vinden och med en stor bukett vita rosor i famnen. Jag kunde inte röra mig, jag var som paralyserad, jag kunde inte styra mina fötter. Jag blinkade några gånger för att verkligen inse att det var han som stod där. Lika tyst som om jag hade mimat hans namn kom det ur mig.
-”Harry?” 
______________________________________________________________________
Kommentera!
Ni som ställde frågor i förra kapitlet har fått dem besvarade! Klicka in på kommentarerna för Kap. 44 för att se dem!
Jag vet att många av er vill att det ska komma fler kapitel på samma dag, men jag gör verkligen mitt bästa genom att försöka ge er ett kapitel om dagen! Hoppas ni förstår det! :) 

Följande dag vaknade jag ännu en gång av min mobils eviga burrande. Och ännu en gång lös Louis namn upp skärmen.
-”Hello?” viskade jag trött fram, fortfarande orolig för att det kanske var Harry som utnyttjade Louis telefon. Men precis som förgående samtal var det Louis röst som ljöd från andra sidan.
-”Hi Mads, sorry I didn’t called you last night but I had some serious business to deal with”
-“Oh really what did Harry tell you?”
-“He told me the truth. He really did cheat on you, and he really do regret it. Just like a dog who pooped inside, I promise you” Trots att jag just fick höra sanningen från Louis och det hela var egentligen ett bisarrt ögonblick, kunde jag inte låta bli att skratta. Louis fick mig alltid på bättre humör.
-”Nice to finally hear you laugh!” sa Louis glatt och genast sjönk mitt humör. Detta var ingen glad eller rolig situation.
-“Why did he do it Lou? You know him way better than anyone else” frågan kom fram som en viskning, men jag visste mycket väl att han hade hört den.
-”Honestly, I don’t know and neither do Harry. But when he gets alcohol into his system, he becomes another dude. I think he forgot who he really was and what he really had.”
-“Yeah he really did, and know he have lost what he had” muttrade jag till svar.
-“So it’s really true what his telling me? You broke up with him” frågan Louis ställde var knappt en fråga, mer ett konstaterande och en tung suck for ur mig.  
-”Yes I broke up with him, it’s probably not the first time he cheated during these past days, he didn’t answer me for about four days, and neither did anyone of the other guys”
-“Wait didn’t Zayn, Liam and Niall answered your calls?” frågade Louis häpet.
-“No”
-“Oh crap” flög det ur Louis, jag stirrade tomt framför mig rakt in i höbalen, och direkt gick det upp för mig att Luke inte fanns längre och att jag aldrig skulle gå upp hit för att ösa ner halm till honom. Men snart gick mina tankar tillbaka på vad Louis precis sagt, ”oh crap” vad mena han med det?
-”What?”
-”If no one else answered your calls, I bet your theory about Harry is right. They probably saw him with other girls and decided not to tell you” Så fort Louis hade talat färdigt kände jag tårarna rinna igen. Jag som hade trott att vänner ställde upp för varandra, berättade sådana här saker för varnadra. Tydligen inte. Tystnaden höll i sig i någon minut innan Louis harklade sig och frågade den mest idiotiska från som man någonsin kunde ställa till en tjej i denna situation.
-”So… eh… how are you?”
-”Well except the fact that I just broke up with my boyfriend and had to put Luke down at the very same day, then I’m just fine.”
-“Luke? The horse? No way!”
-“That’s the truth, yes. And if you excuse me you can tell Harry that I’m gonna go and throw our infinity necklace and bracelet into the lake, because nothing between us two is “infinity”. Goodbye Louis” Sa jag strängt och klickade hårt på den röda luren precis som om det skulle hjälpa.

Så fort mitt samtal med Louis var avslutat sprang jag ner för lofttrappan och fann stallet tomt på personal. Jag drog en suck av lättnad, jag hade absolut inte orkat prata med någon, vid det här laget visste säkert alla om mitt och Harrys uppbrott eftersom skvaller löpte amok genom denna ranch. Jag gick snabbt genom stallgången och slog inte ens en blick på Lukes tomma box. Det skulle bli svårt att börja vänja sig vid att det inte existerade någon häst vid namn Lucky Luke förutom i mitt hjärta. Jag stegade in i sadelkammaren och drog snabbt ner Destiny’s sadel och träns innan jag gick bort till hennes box. När jag drog upp boxdörren möttes jag av Destiny’s vackra skäckiga ansikte som kollade förvånat på mig. Vi hade införskaffat Desitny som avelssto, eftersom skäckar var extra eftertraktade, men det hade visat sig att hon inte dög till avel på grund av hennes hetsiga temperament. Därför hade hon blivit en plåga för de flesta och ingen i personalen tyckte om henne något vidare eftersom hon hade en tendens till att bli aggressiv så fort man öppnade boxdörren. Men jag var varken på humör eller hade tid för att kunna ta itu med hennes humörsvängningar så jag gick bestämt in till henne med sadel och träns i högsta hugg för att visa vem det var som bestämde. Med en irriterande blick och några stampanden med hoven, gav hon upp och jag sadlade och tränsade henne snabbt innan jag ledde ut henne ifrån boxen och ut på stallplanen.  Jag satte upp mitt blonda, nu trassliga hår, i en hästsvans innan jag tryckte på mig hjälmen och hoppade vigt upp på hennes rygg. Det roliga med Destiny var att hon var en total plåga så fort man skulle handskas med henne på marken, men när man satt på hennes rygg var hon en ängel. Det var bara jag och min mamma som hade insett det och, min mamma hade därför tagit henne som ”sin egen”. Jag smackade på henne så hon kom fram i skritt och vi började lunka iväg mot skogen.

När vi hade kommit fram till Watauga Lake hoppade jag av Destiny och fick genast ett ilsket nafsande mot mig. Snabbt hann jag dra undan armen innan hennes sylvassa tänder gnagde fast i mitt skinn.
-”Dumma häst” muttrade jag tyst fram. Jag knöt snabbt och smidigt fast henne i ett intilliggande fallet träd, noga med att se till så hennes tänder inte hann ta en tugga av mig. Så fort hon var ordentligt fastknuten gick jag ut på stranden. Med en duns satte jag mig på stranden och kollade ut på det spegelblanka vattnet. Det hade börjat skymma, vilket betydde att jag hade sovit större delen av dagen. En solnedgång syntes i horisonten och den orangea färgen speglades av i sjön. I samma takt som solen sjönk neråt, sjönk även plusgraderna. Jag satt och fingrade på mitt armband och kom ihåg orden som Harry hade sagt när han gett mig det: ” These bracelets, stands for ”forever” and that’s how long I want  our relationship to last. So even though we are in different parts of the world, we can just look at this and know that the other person who wears the other one, loves you”. Men när jag tittade på det var jag nära att brista ut i gråt igen. Harry älskade inte mig längre, kanske i nyktert tillstånd men inte onykter. Jag skulle precis knäppa upp mitt armband när min telefon började burra. Jag drog upp den ur fickan och såg än en gång Louis namn på skärmen. Jag klickade på svara och la mobilen mot örat, men istället för Louis lättsamma röst hördes Harrys hesa.
-”Don’t do it Madison.” Jag satt som förlamad. Oförmögen att säga ett enda ord. Tårarna började rinna längs med mina kinder. Jag älskade honom fortfarande, men han hade sårat mig djupt.
-”Don’t throw the bracelet or the necklace into the lake. I still love you” fortsatte han. Men när han hade sagt de två sista orden kom min talförmåga tillbaka.
-”You don’t love me Harry” mina ord var bittra, knappt hörbara, men jag visste att han hade hört vartenda ord.
-”Yes I do. And if I could take everything back I would do it without hesitation. I was drunk Mads. I do dum stuff when I’m drunk and I’m so sorry for that”
-“You should have thought about that before you slept with some Australian girl”
-“I know…” denna gången var det hans ord som var knappt hörbara och en tystnad la sig kring vårt samtal. Inte pinsam, utan bara en stillsam tystnad.
-“Cheating is a choice Harry, not a mistake” mina ord var lätta, nästintill flygande och jag påmindes om att min farfar sagt exakt samma ord till min moster vars man hade varit otrogen.
-”But this was a mistake and not a choice! I didn’t think clear!” Harrys röst hade nu gått över till en desperate ton.
-”How many girls have you cheated during these days?” Mina ord var varken aggressiva eller ilskna, utan mer frågandes. Harry hade gjort fel. Det var inte mitt fel utan hans. Och han skulle få bära skulden för detta.
-”Three. And I’m sorry about Liam, Zayn and Niall, I told them to not tell you. So don’t be mad at them, it was all my fault. I thought I could cover it or something…” Sa han innan han tyst muttrade –“I’m an idiot”. Jag skulle precis ta och säga något i stil med att det var över och tjo fladderuddan hej då. Men Harrys röst avbröt mig.
-”And Madison, I’m really sorry about Luke and I wish that I could be there for you on Saturday. I really do. I’m so, so, sorry.”  Lördag?? Lördag? Lördag! Åt helvete med lördag. Jag hade nästintill glömt att Hayley hade varit död i ett år i övermorgon. Allt annat skit hade dragit ner mig i ett läge där jag hade glömt min systers dödsdag. Men Harry kom ihåg.
-”I’m sorry too. Goodbye Harry” var allt jag lyckades säga innan jag klickade honom och tårarna som tidigare börjat rinna nu fortsatte att rinna. Ett år utan min syster i övermorgon. Ett år. Jag knäppte försiktigt upp armbandet och studerade det genom mina gråtfärdiga ögon. Harry & Madison, stod det inpräntat längs med evighetsfiguren slingrande kant. Med ens lyfte jag på mig och borstade bort sand från baken. Med en ansträngning kastade jag ut armbandet så långt ut jag kunde, likadant gjorde jag med halsbandet. Vår kärlek hade blivit något som jag aldrig skulle kunna hitta igen, precis som allt annat som hamnar på havets botten.
_____________________________________________________________________
Långt kapitel idag också! 
Tack så hemskt mycket för alla kommentarerna på förra inlägget + besöksrekordet på 92 besökare igår! Ni som ställde frågor ibland gårdagens kommentarer har fått dem besvarade, så klicka in på Kapitel 40s kommentarer för att få ert svar! :) 
Kan vi få 30 kommentarer på detta kapitel? :)