Jag vaknade långt innan Harry, jag vet inte om det berodde på att jetlagen fortfarande satt i eller om det var för att jag i normala fall vaknade tidigt. Men med det lilla ljuset som hade lyckats tränga sig in genom de få centimetrarna som skildes åt mellan de vinröda gardinerna föll det nu en klar ljusstråle över Harry. Jag studerade hans ansiktsdrag, följde konturen av hans käkben ner till de fyllda läpparna som var glest öppna med min blick. Täcket låg precis vid byxlinningen på honom och visade hans bara bringa. Det var först då jag verkligen kollade på hans tatueringar, verkligen såg dem. De två svalorna som var på vars en sida om bröstkorgen, de många tatueringarna som föreställde allt ifrån fågelburar till stjärnor och meningar. Jag studerade dem noga, varje inpräntad linje som aldrig skulle försvinna från hans hud. Han hade många tatueringar, samanlagt 24, om jag hade räknat rätt. Och om sanningen skulle fram förstod jag inte meningen bakom någon av dem. Avan hade haft rätt att jag aldrig hade gillat killar, eller tjejer, med tatueringar. Men på Harry kunde jag inte se något fel med det., inte på Zayn eller resten av killarna heller. Jag fann direkt min favorit. Den lagom stora stjärnan som fanns på underdelen av hans vänstra arm. Snart gick hans innan så rytmiska andning in i ett djupt andetag och jag förstod att han hade vaknat. Jag flyttade mig genast någon decimeter bort så att det inte skulle se ut som at jag var värsta stalkern som iakttog honom medan han sov. Men när jag började flytta på mig öppnade hans ögon och ett glatt leende formades på hans läppar, jag kände hur även mitt sprack upp i ett leende och avbröt min flyttning ifrån honom och kröp in i hans öppna famn.
-”Goodmorning” mumlade han tyst fram samtidigt som hans läppar sökte sig mot mina. Jag lutade huvudet uppåt och vi möttes i en lätt kyss.
-”Morning” svarade jag honom när kyssen var avklarad.
-”You sound alert, been up for a long time?” sa Harry och smekte lätt min arm med sina fingertoppar. Jag rös av välbehag. Jag nickade lätt mot honom som svar.
-”So you’ve been stalking me?” ett brett flin spred sig över hans läppar innan han kysste mig på kinden. Jag kände direkt hur rodnaden steg på mina kinder.
-”You did, didn’t you?! So what did you check out while I was asleep?” han skrattade lätt innan han blinkade mot mig. Jag suckade och skakade på huvudet innan jag pekade på svalorna på hans bröst.
-”I checked out you tattoos”
-”Really?” sa Harry. Jag nickade innan jag svarade honom och drog mitt pekfinger längs med kanterna på den svart vita svalan.
-”I’ve been trying to figure out what all your 24 tattoos mean” ett lätt skratt kom ur hans mun innan han placerade sina läppar på min panna och drog mig närmare sig.
-”Then let me explain” sa han och hasade sig upp i sittandes ställning med kudden som ryggstöd. Jag följde honom och satte mig likadant. Han kollade ner på sitt bara bröst innan han pekade på dem två svalorna som jag tidigare studerat.
-”These two I tattooed because they... eh... symbolize flying for me, and we fly a lot” ett skratt kom ur min mun. Var han seriös? Han kollade misstroget på mig innan han sprack upp i ett leende.
-”What?” sa han.
-”If that is your ”meaning” behind those two I’m not sure I wanna hear the rest” sa jag och pekade på fåglarna. –“But I really like the star, so that one I wanna hear about” fortsatte jag. Han kollade ner på sin underarm innan han mötte min nyfikna blick.
-”Glad you like it. That one was actually the first tattoo I ever got. And it symbolize One Direction, five corners for five boys” han log medan han berättade och jag kunde inte låta bli att även jag få fram ett leende på läpparna.
-”That was actually really cute. And it was a true meaning about it” han drog in mig i sin famn igen.
-“But I seriously don’t think you should get any more tattoos” fortsatte jag och kollade ner på armen jag låg lutad mot. Han skrattade lätt innan han åter la en kyss på min panna.

Eftersom vi hade vaknat tidigt även idag, var vi först ner till frukosten ännu en gång, nästan i alla fall. När vi precis kom in genom restaurangdörren såg vi Paul sitta med pannkakor, rostat bröd och juice framför sig samtidigt som han läste tidningen. Vi gick direkt bort och plockade på oss mat innan vi slog oss ner på varsin sida om honom. Han tittade genast upp från tidningen.
-”Goodmorning, Harry, Madison” sa han samtidigt som han vek ihop tidningen och tog en klunk av sin apelsinjuice.
-”Goodmorning” sa jag och Harry i kör.
-”You two seems to be happy today?” han kollade förrvirrat på oss innan den igen kännande ringsignalen kom från min telefon. Jag plockade snabbt upp den ur fickan och mitt innan så glada leende sjönk ner till något som måste liknat en grimas mellan glädje och besvikelse.
-”Who is it?” sa Harry. Han visste mycket väl vem det var, Avan Heartland. Jag kollade upp från telefonen innan jag vände skärmen mot honom. En grimas kom över hans ansikte innan han tryckte in en bit av sitt rostade bröd i munnen. Jag ville svara Avan, men samtidigt visste jag att han hade ljugit för Harry, och det var inget jag tolererade från någon av mina vänner.
-”Are you going to answer that?” sa Paul och kollade mellan mig och Harry. Jag nickade nästintill obemärkt innan jag reste på mig och gick bort mot toaletterna. Jag skulle inte klara av att sitta med Harrys blick riktad mot mig under samtalet.
-”Hi, how are you?” sa en glad röst ifrån andra sidan så fort jag hade tryckt telefonen mot örat. Jag kunde tydligt höra fåglar, människor som skrek och vattnet som kom inrullande över strandkanten.
-”Hi” svarade jag honom, kort och enkelt. Jag var besviken på honom och han förtjänade mitt korta svar.
-”Something wrong Maddielou?” hans röst hade förvandlats från glad till orolig och jag suckade tungt.
-”Why were you lying to Harry?”
-”I just had some fun with him Mads, nothing to be mad about” skrattade han lågmält fram.
-“I’m not mad, I’m disappointed on you. A best friend would never do that. I guessed you’ve changed, because the old Avan would just wanted me to be happy” sa jag med bestämd röst. Han var tyst en lång stund innan han harklade sig.
-“I have changed? What about you? Boybands and tattoos? You’re not the Madison I got to know eleven years ago” hans röst var även den bestämd men det fanns en ton av sorgsenhet i den.
-”Avan… people change. I’m still the same Madison, I just like other things now. But I haven’t change when it comes to how best friends act and treats each other. And that’s where you have changed”
-“I’m sorry Mads. You know I’ve always had feelings for you…” jag svarade honom inte utan en lätt tystnad la sig åter mellan oss, innan han tillslut tog ton igen.
-”I’m sorry. Can we just start over? I miss my best friend” jag var tveksam till det, skulle han få för sig att såra Harry igen? Men innerst inne visste jag att jag saknade honom. Han hade trots allt varit min första riktiga vän.

-”Yes we can…” sa jag och innan jag ens hade hunnit avsluta meningen kom ett glädje tjut från hans mun –”But, promise me you’ll never hurt Harry again” sa jag med bestämd röst.
-”I promise”
-”Good”
____________________________________________________________________
OBS! LÄS DETTA!
Vet att detta kapitlet var otroligt händelselöst osv. och det beror på att jag har börjat få slut på idéer som kan inträffa mellan Madison och Harry, känns som det mesta har hänt. Och jag har istället börjat fundera på en mängd olika saker inför NÄSTA novell. 
Så min fråga till er är; Är ni redo för att "They don't know about us" novellen är på väg mot ett slut? Eller vill ni ha mer? Vet att jag har sagt att det skulle komma runt 80 kapitel, men tror inte det kommer bli det pga av min idébrist. Har dock några saker jag vill ska hända innan TDKAU tar slut så några kapitel till kommer det allt! Men räkna mellan 60-70 kapitel åtminstone!