I förra kapitlet:
En tystnad uppstod bland killarna som innan hade stått och pratat om priset och allas blickar föll på Zayn som nu stod med telefonen mot örat.
”Olive?” hans röst lät orolig och han snurrade ett halvt varv så att han stod med ryggen mot publiken.
”I’m here, turn to your left”
Så fort jag hade uttalat mig hade Zayn hunnit snurra ett halvt varv så snabbt som en tornado lyckas röja allt ur vägen. Våra blickar hinner inte mer än mötas förrän Zayn har ökat stegen och sprungit bort från resten av killarna, bort från sitt pris, bort från publiken som satt och iakttog varenda rörelse han hade tagit sedan han svarat i telefonen. Bort från allt, endast för att springa mig till mötes, där jag stod bakom den röda gardinen i den bortre änden på scenen. Är det så här det slutar i alla lyckliga filmer? Alla sanna kärlekspar? Att kärleken faktiskt överlever allt? Till och med ett slagsmål? Trots att hjärnan löper amok angående om det är rätt eller fel att jag förlåter Zayn, kan jag inte hjälpa att ett stort leende bildas på mina läppar desto närmare han kommer. Hans blick har inte släppt min under de få sekunderna han har sprungit och trots att Harry, Liam, Louis och Niall står som stora frågetecken bredvid mikrofonen kan jag inte bry mig om dem, all min fokus är riktad åt Zayn. Sakta tar jag ett steg bort från den trygga platsen bakom gardinerna och innan jag ens hinner hindra mig själv har jag börjat springa honom till mötes, med tårarna rinnande nerför mina kinder, jag skulle inte kunna bry mig mindre om det var rätt eller fel, jag älskade Zayn. Så fort vi kommer inom räckhåll sprider Zayn ut sina armar och jag tvekar inte en sekund innan jag kastar mig gråtandes kring hans hals. 
”I’m so, so, so sorry for what I did to Paul and to you” mumlar Zayn i mitt hår samtidigt som han håller mig i ett hjärngrepp i sin famn och jag känner hur flodstyrkan i mina ögon ökar. Vi två hade gått igenom en hel del helvetes saker, men vi hade klarat oss, tagit oss igenom det, löst det på vårt egna sätt, och det var precis det vi skulle även denna gång. Lösa det. Klara oss. Sakta släpper Zayn sitt tag kring mig och trycker bort mig så pass lite från sin omfamning så att jag nu står endast några millimeter ifrån hans ansikte. Så fort han märker tårarna som trillar nerför mina kinder dröjer det inte länge innan hans tummar är där för att torka bort dem. Jag ler smått mot honom innan jag låter min hjärna börja tänka klart. Här står vi, på The Teen Choice Awards scen, utan att någon vet om vårt förhållande. Jag känner hur hakan åker ner några centimeter när jag insett vad det faktiskt är vi håller på med och jag kollar ängsligt tillbaka på Zayn.
”I’m sorry I destroyed your price reception” mumlar jag tyst fram och ger den bit av scenen som resten av One Direction fortfarande står på en lätt nick. Ett skratt flyger över Zayns läppar innan han trycker dem mot mina. Hur mycket kunde man egentligen älska en person så att det flög runt elefanter i magen på en så fort som man kysste varandra? Med glädje besvarar jag kyssen och snart utbyts den innan så tysta publiken mot ett folkhav av kaos. Vem hade trott att folk skulle tycka det var så bra att man avbrutit en livesänd show? Okej antagligen hade detta blivit värsta ”hiten” hos människorna bakom tv folket, men ändå. Alla tankar flög runt i mitt huvud samtidigt som mina läppar vant masserade Zayns, efter en stund avslutas kyssen och Zayn lägger en lätt puss på min panna.
”Thanks” mumlar han tyst mot pannan och jag kollar undrandes på honom ”For what?”
”For beeing here” ett leende sprids på hans läppar samtidigt som hans blick kollar ut mot publiken. Med ett stadigt tag runt min midja börjar han sedan leda ut oss mot resten av killarna som nu står med ett flin på läpparna och kollar mot oss. Men innan dem hinner uttala sig har värden lyckats rycka tillbaka mikrofonen från Harrys hand och tvingat ut oss genom utgången från scenen med orden ”What a disaster”, tydligen var inte alla lika lyckliga som dem hade verkat.
 Så fort vi kommer ut ifrån den originella utgången från scenen, möts vi av ett blixthav. Överallt står det paparazzis, nyhetsankare, intervjuare osv. med kameror och filmkameror av alla dess slag. Det var nu det var dags. Att berätta om förhållandet. Zayn hade berättat för mig många gånger om hur det skulle vara att möta pressen för första gången och helt sanningsenligt var jag otroligt nervös för vad dem skulle kunna tänkas ställa till en. Zayn hade fortfarande inte släppt taget kring min midja, och det var heller inget jag ville att han skulle göra. För med hans hand på min midja, kändes stämningen som rådde ute i intervjukorridoren, inte lika illa som den verkade vara vid första anblick.
”It’s okay, just let me do the talking if you don’t want to answer or if there’s something you don’t want to talk about” viskade Zayn tyst i mitt öra efter det att jag hade kommit på mig själv med att ta ett krampaktigt tag i hans hand som låg på min höft. Jag nickade sakta på huvudet innan vi kom de sista metrarna fram till den första intervjuaren.
”Hi One Direction! How are you today?” började intervjuaren. Hon var inte lång, några centimeter kortare än mig och hon hade ljust blont hår matchandes med ett par klar blåa ögon. För att vara helt ärlig var hon riktigt söt, jag log ett svagt leende mot henne när hennes blick hade gått från Louis som stod längst åt vänster till mig som stod längst åt höger.
”Hi Kelly, it’s just lovely, I mean it’s an amazing surprise for us to win this award and everything!” sa Niall glatt och fick gillande nickningar tillbaka från de andra killarna. Hon log glatt som svar till honom innan hennes blick fastnade på mig.
”So… If I’m not totally wasted, you’re Olive Whitgeri, aren’t you?” sa hon och hennes perfekta vita tänder skymtas under hennes röda läppar. En våg av chock sköljde över mig när hon kände igen mig och allt jag kunde förmågas göra var att nicka lätt.
”Well, nice to meet you Olive! How’s your movie working out?”
”Ehm-” jag harklade mig snabbt innan jag fortsatte ”-we’re actually gonna start film next week, so I’m really excited” log jag mot henne innan Zayn fördelade en snabb puss på mitt huvud.
”Uhhh! So you two are together? Or am I wrong?” hennes ögonbryn höjdes snabbt innan jag fokuserade min blick på Zayn. Detta samtal var hans. Inte mitt. Zayn mötte mina ögon innan han gav ifrån sig ett leende och kysste mig mjukt, innan han åter vände sig mot Kelly.
”Is that answed enough for you question?” sa Zayn och blinkade lätt med ögat innan vi blev iväg skickade till nästa intervju.

”I can’t move…” suckade jag högt när jag med en stor utandning la mig ner i Zayns säng. Efter intervjuerna, som hade tagit runt två timmar att genomföra, hade killarna åter blivit ivägskickade till scenen då dem hade ännu ett pris att ta emot. Och när klockan tillslut slog 23.00 var showen slut och det var dags för efterfest, men medan Harry, Niall, Liam, Louis, Eleanor och Danielle hade stuckit på efterfesten, hade Zayn tagit mig till den där fina restaurangen han hade pratat om tidigare på kvällen. Och när klockan nu närmade sig halv ett på natten, hade vi precis hunnit innanför ytterdörren innan jag sprungit upp för trapporna för att kunna slänga mig på sängen. Aldrig förr hade jag varit så mätt.
”That’s a shame because…” han tystnade och jag slog sakta upp blicken för att kolla på honom eftersom jag innan hade hållit ögonlocken stängda. Men jag möttes inte av Zayn, utan överallt i rummet fanns det ljus i alla dess storlekar och Zayn, som gick iförd endast kalsongerna, gick runt och tände fyr på alla ljusen som stod placerade runt om i rummet.
”I was just kidding-” började jag och följde Zayn med blicken ”-I can still move”
”I really hope you can” sa han och la ner tändaren innan han la sig över mig och kysste mina läppar. ”I’m so sorry for what I did today, I need to stop daubting you” mumlade han tyst mot dem och jag mhm:ade instämmande.
”Yes you do” sa jag tyst innan jag kysste hans läppar ännu en gång. ”But you know what they say, right?” sa Zayn flörtigt samtidigt som han började dra av mig klänningsbanden som höll uppe min klänning.
”Make-up sex is the best sex?” flinade jag glatt mot honom och kom ihåg den där första helgen för vad som kändes som en evighet sedan, då vi hade sagt något i nästan samma stil.
”Absolutely” sa han och mötte mina läppar. Om jag hade tyckt, den gången för några veckor sedan att hans kyssar var som explosioner över mina läppar, var det inget gentemot vad jag kände nu. Så fort hans läppar nuddade mina, utbrast en bomb och jag kunde inte hålla mig emot honom längre. Just nu var allt jag ville, var att ha honom vid mig. Snabbt drogs klänningen av från min kropp samtidigt som våra kyssar lekte över varandras kroppar. Idag hade vår kärlek visat att den klarade av mer än vad en normal relation skulle klara av. Precis när Zayn är på väg att dra av mig min BH öppnas dörren med ett gäll bums, och i dörröppningen står… Niall, Harry, Louis och Liam. 

”Zayn no!” ropar jag mot honom, med en stark röst även om jag försöker hålla tillbaka den så att vi inte ska dra hit en massa människor som kommer skåda det som jag visste var på väg att inträffa. Men innan min röst hinner nå hans öron har han redan hunnit fram till Paul. Med ett starkt grepp tar Zayn tag kring Pauls skjortkrage och trycker upp honom längs med väggen. Oförmögen att ens göra något, står jag bara där handfallen, utan att veta vad som är rätt eller fel, eller vad det var som faktiskt hade hänt från den sekunden Zayn dykt upp i korridoren. Allt jag hade tänkt säga till Paul var att jag gillade honom och att det var allt. Jag gillade honom, men som vän, inget annat. På bara några sekunder hinner alla dessa tankar flyga runt i mitt huvud, samtidigt som blicken är fäst på Zayn som med knyten näver fortfarande håller Paul upptryckt mot väggen.
”Zayn don’t-” men precis när jag hinner återfå talförmågan har Zayns knytnäve redan lagt beslag på Pauls ansikte. Första slaget träffar honom rakt på kindbenet, och precis innan jag hinner trycka mig emellan dem lyckas Zayn få in ännu en högersmäll på Pauls käke. Paul ger mig en nervös blick men innan jag hinner mellan dem ryter Zayn ljudligt ”DON’T LOOK AT HER!”
”Zayn what the hell are you doing?!” skriker jag argt mot honom samtidigt som jag med all kraft försöker, med armarna tryckta mot hans bröstkorg, putta bort honom så långt ifrån Paul som det är möjligt, innan ännu ett slag håller på att träffa Paul. Så fort Zayns knytna näve har släppt taget kring Pauls krage åker han långsamt ner längs med väggen med händerna kring hans högra halva av ansiktet och en förvånad min på munnen, med blicken riktad rakt mot mig och Zayn.
”Zayn. Why the hell did you do that for?” upprepar jag mig och trycker till honom ännu en gång mot bröstet ”Look at me!” skriker jag och med ens släpper han blicken från Paul och kollar ner på mig med en blick som är blandad av förvåning och hämnd.
”What the hell I’m doing? What the hell are you doing Olive? Sneaking away with your co-worker and tell him you love him?” skriker han tillbaka och snurrar ur mitt grepp samtidigt som hans händer flyger upp på hans huvud med ett irriterat skrik.
”I never said I loved him Zayn. I said I liked him, and just when I was about to continue my sentence about that all I felt for him was friendship you came and hit him! So don’t blame this on me Zayn, you did something wrong, not me!” skriker jag och tar under tiden som jag talar med honom fem snabba steg mot honom så att jag står precis framför honom med ett höttande finger i vädret.
”You don’t love him?” orden kommer stammandes ur hans mun, samtidigt som hans blick flackar mellan Pauls numera svullna ansikte och mina ögon.
”Ofcourse I don’t love him! I love you Zayn. But you really screwed things up, when you hitted my friend.” Säger jag strängt mot honom och låter min vänstra hand gestikulera mot Paul.
”Olive I’m so-” börjar Zayn men jag lägger snabbt upp en hand i vädret ”Don’t talk to me Zayn. Not now, I’m not ready to apologize for what you did one minute ago. Just know that this was the worst date ever. And that I’m gonna call my dad as soon as I found some ice for Paul” sa jag och börjar med bestämda steg backa bakåt mot Paul, som med ett krampaktigt ansikte sitter och försöker ta bort det onda genom att ha båda händerna liggandes över ansiktet.
”Olive… please-”
”Just go, Zayn. I’ll call you when I’m ready to talk to you” muttrar jag tyst fram samtidigt som jag lägger en arm runt Paul, i ett försök till att få upp han från golvet. Med en irriterande blick mot Zayn lyckas jag sedan stappla förbi honom med Paul vid min sida, i riktning mot en av vakterna som står inne i allrummet.
 ”I didn’t mean to cause any problem between you and Zayn” säger Paul försiktigt samtidigt som han trycker en ispåse mot sin kind. Jag ger honom ett snabbt leende innan jag tar påsen från hans hand och hjälper honom trycka den mot rätt ställe. Så fort vi hade lyckats hitta en vakt, hade vi blivit visade till en liten loge där det inte fanns mer än en stor soffa och ett litet kök plus en toalett. Och det hade inte dröjt länge innan en av vakterna hade kommit med is till oss.
”You have nothing to apologize for Paul” sa jag tyst och tryckte ispåsen ytterligare någon centimeter upp längs med kinden, vilket gjorde att Paul gav ifrån sig en grimas.
”Well… I kind of do… I mean if I just wouldn’t have told you about the way I feel for you, nothing of this would’ve happen” sa han tyst innan han gav ifrån sig ett litet skrik. Genast ekade hans röst i huvudet på mig “I really like you, as more than a friend, I’m sorry” jag gav ifrån mig en lång suck, samtidigt som jag kände hur huvudvärken började komma krypandes inom mig. Det hade varit en lång dag, som hade innehållit allt för mycket drama, och det var endast fyra dagar tills Zayn gav sig iväg på en fyra månaders lång turné. Om vårt förhållande var så som det var nu… hur skulle det då bli när han gav sig av?
”Olive? Are you okay?” jag tittade med en förvånad blick på Paul, som nu hade tagit ispåsen i eget förvar. Jag nickade snabbt mot honom, samtidigt som jag kände tårarna börja tränga fram under ögonlocken på mig. Även om jag ville vara arg på Zayn för vad han gjort, visste jag att det skulle vara omöjligt. Jag älskade honom. Och allt jag egentligen ville var att vårt förhållande för en gångs skull, skulle bli publicerat. Så att vi skulle kunna gå och ta en fika på ett helt normalt café utan att behöva leta oss till Londons bakgator.
”You don’t seem okay?” sa Paul grubblandes med blicken riktad mot mig. Jag mötte hans blick snabbt, innan jag torkade bort tårarna som hade lyckats tränga sig ut. Jag hade verkligen blivit känslig sedan Zayn blev involverad i mitt liv, förr hade jag aldrig börjat gråta på grund av en kille, eller för att jag älskade någon.
”I’m okay…. Ehm… I really need to talk to Zayn… you’ll be alright?” sa jag och nickade menandes mot hans ansikte och ispåsen och den röda rodnaden som hade börjat dyka upp på hans kind. Han ger mig ett lätt flin innan han drar bort ispåsen från kinden och möter min blick.
”How bad is it?” säger han och pekar med pekfingret mot kinden.
”It’s not that bad” försöker jag och ger mig på ett leende ”but if I’m gonna be honest with you it’s quite red…” jag ger han en medlidsam blick men han viftar snabbt undan samtalet med en hand.
”Ah, I just tell the crowd that Ian hit me, they’ll probably buy it” säger han skrattandes innan han åter trycker ispåsen upp i ansiktet. Jag ger han ett snabbt leende ”Thank you” säger jag tyst innan jag springer ut mot dörren.

Så fort jag har kommit ut i korridoren, och lyckats lokalisera mig mot det rum som vi först anlände till, möts jag av… ingen. Hela lokalen är tom på folk och snabbt lirkar jag upp telefonen ur min handväska för att sedan slå en snabb blick på klockan, 21.00. Självklart, då har alla precis hunnit inta sina platser och showen är därmed på gång att börja. Hur underbart kan detta bli? Jag vet inte ens vart mina och killarnas platser är, plus att lokalen är dubbelt så stor och att jag aldrig en skulle hitta till själva dörren som ledde in till showen.
”Damn it!” muttrar jag tyst samtidigt som jag snurrar ett hastigt varv i rummet. Inga andra människor syns till. Inte ens vakterna som det innan hade kryllat av. Hur skulle jag nu ens ha en chans till att hitta ingången? Snart rasslade det till i högtalarna och en mörk röst fyllde rummet ”Welcome to The Teen Choice Award 2013!”, rösten ekade genom rummet och med ens förstod jag att showen hade satts igång. Skulle man få höra hela showen genom högtalarna? Men så snart som den första meningen var avslutad rispade det till i högtalarna och ljudet var åter borta. Jag började snabbt röra mina fötter bort mot alla dörrar som kom inom min åsyn, men alla var låsta. Tillslut kom jag in till en nersläckt korridor där endast ett litet ljus och en röst hördes och syntes i den bortersta änden, snabbt började mina fötter röra sig mot ljuset och snart stod jag inne i något som liknade ett omklädningsrum. Min blick for snabbt genom rummet och konstaterade att så var läget, överallt hängde det kläder, utklädnader och dräkter av alla dess olika slag på hundratals hängare och galgar. Försiktigt började jag röra mig genom rummet, fortfarande med en röst som ekade över huvudet på mig som lät lik den första rösten jag hade hört ute i den stora lokalen. Snart försvann omklädningsrummet och istället fanns det en stor svart dörr framför näsan på mig, med skylten EXIT stämplat på den, sakta öppnade jag dörren och möttes av lampor och en stor scen, vart var jag?
”AND THE FIRST AWARD FOR TONIGHT, GOES TO… ONE DIRECTION!” en kille trädde fram i min åsyn på den bortersta biten av scenen och ett högt ljud tillsammans med en mängd applåder bröt ut i den innan någorlunda tysta lokalen. Med min blick svepandes längs med publik havet såg jag hur fem killar ställde sig upp och började glatt röra sig bort mot scenen. Så fort dem hade fått tag på priset, en enorm surfinbräda, fick Zayn mikrofonen i handen.
”I really don’t know what to say, this award is amazing, and we have all our fans to thank for that. You guys are literally the best thing in this world! I just wished that… someone special would be here with me today to celebrate this award with me-“ så fort han hade uttalat sig hade tårarna börjat rinna längs med mina kinder och snabbt drog jag upp telefonen ur handväskan. Jag brydde mig inte om att han stod på en scen framför hela världens befolkning, jag behövde prata med honom, och det nu. Signalerna gick fram och snart hördes ljudet av ”Thriller - Michel Jackson” ifrån scenen. En tystnad uppstod bland killarna som innan hade stått och pratat om priset och allas blickar föll på Zayn som nu stod med telefonen mot örat.
”Olive?” hans röst lät orolig och han snurrade ett halvt varv så att han stod med ryggen mot publiken.
”I’m here, turn to your left”

 

Så fort jag hade uttalat mig gentemot Paul vände jag blicken tillbaka till Zayn. Hans blick var riktad mot Paul och han hade ett ansträngt leende på läpparna. Framför alla andra såg det säkert vänligt ut, men jag som visste hur hans ansträngda miner såg ut, visste bättre. Zayn ogillade minst lika mycket som jag att Paul var här. Just nu.
”What, so I don’t get a hug?” sa Paul småskrattandes och ryckte på axlarna, jag flyttade tillbaka min blick på honom, precis som alla andra killar var även han iförd en snygg kostym med svart slips, hans frisyr var precis likadan som den brukade och ett leende lekte på hans läppar.
”Ehm, yeah, sorry” sa jag ursäktande och letade fram ett leende som skulle kunna pryda mina läppar samtidigt som jag gav Zayn en blick. Zayn hade åter vänt på huvudet och börjat ingå i konversationen som rådde mellan de andra i gänget och jag klev smidigt ur hans grepp om mig och in i Pauls famn. Några sekunder senare hade jag klivit ur hans omfamning och log lätt mot honom.
”So eh, who are you here with?” sa jag och gav hans bakgrund en omgivning, varken Denise eller Chace var inom mitt synhåll och jag flyttade åter blicken mot Paul.
”Oh, I’m here with Nina and Ian, you know ’Elena’ and ’Damon’” sa han skrattandes och gjorde citattecken i luften. Jag nickade snabbt som svar och skulle precis öppna munnen för att säga något om att jag var tvungen att återvända till mitt sällskap men precis när orden skulle komma ur min mun, hann Paul före.
”Do you wanna meet them? Denise told me you’re a fan of the TVD series? Am I right?” Jag kände hur en djup suck forsade genom mig vid hans uttal och trots att jag helst av allt ville krypa in i Zayns trygga famn och göra det vi kom hit för att göra, för att visa vår relation, nickade jag lätt på huvudet.
”Sure, why not?” sa jag lätt och ryckte på axlarna ”Ehm, I’m just gonna talk to Zayn for a minute or two, I’ll meet you over there?” sa jag och pekade bort mot en liten soffgrupp där flera kändisar satt samlade. Han gav mig en lätt nickning och började stega bort från mig. Hur gärna jag än inte ville följa med honom, var vi arbetskamrater, och jag kunde därför lika bra lära känna honom som vän och uppföra mig någorlunda moget. Jag stack snabbt in handen i Zayns utsträcka och kramade om den hårt ”Zayn can I talk to you?” viskade jag tyst i hans öra, innan han gav mig en lätt nickning som svar.
”I’m sorry, I didn’t thought he, of all people, would be here” sa jag och suckade och gav en gest ut mot folkhavet. Ett leende bildades på Zayns läppar samtidigt som båda hans händer omfamnade mitt huvud.
”It’s not your fault, I was the one who brought you here, remember? And he is your friend, and even though I don’t like you kissing him, it’s your job and nothing I can do about it” sa han och placerade en lätt kyss på mina läppar.
“Well, he wants me to meet his friends, Nina and Ian, you wanna come with me?” sa jag efter kyssen och mötte hans ögon. Hans skakade sakta på huvudet innan hans blick fastande på Paul som stod borta vid sofforna. ”It’s okay, I’ll stay here. And after you’ve talked to them, we show our relationship to the world, okay?” Jag nickade sakta på huvudet och hann placera ännu en kyss på hans läppar innan jag började stega bort mot Paul.

Sida vid sida börjar vi vandra genom salen som sedan vår ankomst, verkar ha blivit allt mer påfylld av kändisar som härstammar ifrån branschens alla hörn. Snart kommer vi fram till en liten tystare del av salen där några vita fåtöljer och soffor står placerade med ett svart bord i mitten.
”Hey guys!” ropar Paul och jag flyttar blicken från honom bort mot de två figurerna som sitter i soffan som jag känner igen som Ian och Nina. Så fort Pauls röst hade gjort sig hörd vänds båda deras ansikten mot mitt håll och jag kan inte hjälpa rodnaden stiga i mitt huvud. Hur många gånger hade inte jag drömt om att få träffa dem, precis som jag hade drömt om att få träffa Paul?
”Hi, you must be Olive, I’m Nina. We’ve heard sooo much about you!” säger Nina som har lyckats kliva upp från soffan och gått oss till mötes. Jag skakar hennes hand innan hennes ord verkligen sjunker in i mig ”You’ve heard what?” säger jag förvirrat och känner hur en rynka bildas i min panna innan min blick går från Nina till Paul, men Paul har redan lyckats gå förbi oss och stod nu och pratade med Ian.
”Oh, since that first day of the new movie you’re recording together, Paul haven’t been shutting up about you at our reahersals. Me and Ian are going nuts about him, because as far as we known, we haven’t seen him like this since he were together with his ex! And now when I saw you two together I understand why! You’re soo cute! No wonder his in love with you!” hon avslutade det hela med ett litet skratt, men allt jag kunde höra var hennes sista mening eka inom mig, om och om igen.
”He is what?” lyckas jag tillslut få ur mig, fortfarande med blicken riktad mot Paul och med munnen halvt öppen. Inom mig löper tankarna amok. Hur hade Paul ens kunnat få känslor för mig? Vi kände varandra knappt? Och de gånger vi faktiskt repeterade tillsammans var det jobb, när det var rast och så vidare var det jag och Denise som tramsade runder, Paul och Chace brukade bara sitta med telefonerna framför näsan dagarna i ända. Hur?
”What aren’t you together?” sa Nina och flackade med blicken mellan mig och Paul.
”Excuse me?!” utbrast jag och riktade min blick mot henne ”I have a boyfriend!” jag kände hur all min ilska flög ur mig vid dem orden, och istället för att göra det jag hade tänkt, vilket var att sticka fram till Paul och ge han ett knytnävsslag i ansiktet. Tänkte jag igenom riskerna som fanns innan jag faktiskt gjorde det, och istället vände jag på klacken och började med halvspringades steg rusa genom folkhavet för att åter försöka hitta fram till Zayn och försöka glömma det som precis hade hänt. Jag skulle aldrig ha lämnat honom från första början. Denna kväll var vår kväll, men just nu kändes allting som ett enda stort skämt.
 Huvudet värkte och mina fötter, som var allt annat än van vid att gå i högklackat, värkte dem också. Samtidigt som folket vimlade framför mina ögon. Hur skulle jag ens hitta Zayn när mitt urdåliga lokalsinne knappt kom ihåg hur platsen jag hade lämnat honom på såg ut?
”Hey Olive! Where are you going?!” jag vände mig snabbt om och mötte Pauls förvånade ansikte några meter bakom mig. För att inte skapa en scen lät jag mig själv motvilligt stå kvar mitt inne i folkmassan i väntan på att Paul skulle komma upp vid min sida. Det dröjde inte länge innan en varm hand la sig på min bara axel och Pauls ansikte kom upp framför mig. ”Hey, why did you leave?” sa han tyst och granskade mitt ansträngda ansikte.
”Leave me alone Paul”
”Why? What did I do?”
”Nina told me you are in love with me!” utbrast jag halvt muttrande och halvt viskandes för att det inte skulle dra till sig några stannande kändisar som ville lyssna på vår konversation.
”Oh god…”
”What so it’s true?!” väste jag tyst fram och tog ett steg bakåt så att hans hand trillade ner från min axel. Men Paul tog genast ett steg närmare mig och började fösa bort mig till en tom korridor där inget annat än tomma soffor fanns.
”I don’t know if you can call it love… but… Olive, I know you’re together with Zayn, but I really like you, as more than a friend, I’m sorry” jag gav han en förbluffande min. På mindre än två dagar hade jag fått bekännelser från två killar som jag inte hade annat än ”vän känslor” för, men som båda hade sagt att dem gillade mig mer än som en vän.  Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag försökte rensa bort alla de miljontals tankar som härjade inom mig, innan jag tillslut mötte Pauls blick.
”I like you too Paul and-”
”You do what?!” snabbt vände jag på huvudet för att möta det välbekanta skriket, som hade samma ton som jag hört alltför många gånger under dagen. Zayns arga röst, Zayns arga ansikte, Zayns arga kropp, som med pulserande steg kom närmare och närmare. 

I förra kapitlet:
”I love you Zayn, and I wouldn’t fight this much to prove something I don’t mean. I would never kiss another boy if that wouldn’t be a part of my job. If I wouldn’t have that job, your lips would be the only thing that I would approve. I promise”. 

I förra kapitlet:
Oroligt glider jag fram genom de perfekta korridorerna för att försöka hitta danslokalen, men när jag rundar hörnet möts jag av en syn jag absolut aldrig i hela mitt liv hade velat se. Olive. Jones. Kyssandes. 
Med ett starkt tag på Jones bringa knuffar jag bort honom från mig ”WHAT THE HELL JONES, WHAT ARE YOU DOING?!!” skriker jag för full hals samtidigt som jag tar min handled mot munnen i ett försök till att dra bort kyssen. Irriterat slänger jag upp väskan på axeln och ger Jones en irriterad och oförstående blick då han fortfarande inte sagt ett ord utan bara står som förlamad och kollar på mig, med en rynka i pannan.
”WHY DID YOU KISS ME JONES?!” fortsätter jag och knuffar till honom ännu en gång i bröstkorgen. Med ens vaknar han till och kollar på mig med en aningen irriterad blick, innan han tar ett starkt tag om min hand som än en gång var på väg för att knuffa bort honom. ”I thought we had something in there! And that our trip through all this ment something!” skriker han mot mig och ger danslokalens dörr och skolan en snabb gestikulering. Jag känner irritationen höjas inom mig, kysste han mig för att vi dansade och för att vi hade vunnit en tävling tillsammans? Hur ofta brukade inte jag dansa och fortfarande ge allt? ”We danced?! What’s so freaking special about that?!” fortsätter jag och försöker dra mig loss ur hans grepp, men han håller stenhårt kvar min hand.
“You were all over me in there!”
“I DANCED JONES! Tango is like that! It’s not like you can kiss me just because we danced tango?! I have a boyfriend for god sakes!” så fort orden kommer ur min mun hördes ett högt ljud inifrån den närmsta korridoren, innan en rad svordomar genomforsar skolan. Jag ger Jones en snabb och irriterad blick innan jag drar mig ur hans hårda grepp och drar upp väskan tätare på axeln för att sedan gå och se vad det var som hände ute i korridoren. Så fort jag svänger, så att jag har fri sikt ut över korridoren, och därmed lämnar Jones bakom mig, möter jag de där chokladbruna ögonen, som jag inget annat än älskar. Zayn. Så fort våra blickar möts känner jag hur modet sjunker inom mig, hans hand droppar blod efter att ha slagit i ett av de vita skåpen och han ger mig inget annat än en snabb blick innan han kvickt vänder på sig och börjar bestämt gå bort mot dörren. Innan jag ens hinner reagera på att det var han som verkligen stod där hade han hunnit smälla igen ytterdörren. ”Zayn… wait!” mumlar jag tyst fram innan mina steg ökar, tillslut springer jag ut genom ytterdörren och hinner precis se hans svarta Range Rover köra ut från skolans parkering genom ett hav av avgaser som ryker förbi mig. Jag känner hur min livskraft flyger ur mig efter varje utandning jag genomför. Hur hade mitt liv, som fram tills igår varit helt perfekt, nu blivit värsta triangeldramat?

Flämtandes når jag tillslut fram till killarnas hus och desperat ringer jag på deras klocka så att dem ska kunna öppna grindarna. Flera signaler går och vid varje signal tar jag ett djupt andetag för att kunna börja reglera min andning någorlunda normalt igen. Men tillslut upphör signalerna utan att någon har svarat. Mitt finger söker sig direkt till ringknappen igen innan en röst hörs bakom mig ”His not home”, jag vänder mig snabbt om och möts av Harry. ”What?” min röst är tunn, flämtandes och helt utmattad. Zayn hade sett Jones kyssa mig utan att få veta sanningen bakom det. Jag möter desperat Harrys ögon som kollar sorgset mot mig, sakta öppnar jag munnen i ett försök till att säga något, men inget kommer ur mig. ”I’m sorry, Zayn called me and said that he wont be home for a while… and yes he told me everything about you and that Jones guy” sa Harry bestrött och slog koden och gick därmed in genom grinden, snabbt följde jag efter honom. Trots att han var mycket längre än mig och tog två kliv under tiden som jag hann ta ett, hann jag ikapp honom och stannade han. ”It’s not what you think!” sa jag och kände hur tårarna höll på att tränga upp genom ögonen. Allt hade gått så fel, på bara så kort tid. ”It’s never what it looks like when you kiss another person, is it?” sa Harry surt och trängde sig förbi mig. Sårade man en av killarna i One Direction, hade man sårat alla. ”Harry stop!” utbrast jag och vände mig om, samtidigt som jag kände tårarna välla över och rinna ner längs med mina kinder ”Jones kissed me, I don’t have that kind of feelings for Jones, I promise you! I would never ever, ever do such a thing towards Zayn. I love him” tårarna rann längs med mina kinder och jag torkade envist bort dem, sedan när hade jag blivit så sårbar? Snart kände jag ett par varma armar om mig, och hur Harry drog in mig i en kram. ”I believe you” sa han tyst.
 ”So you’re doing it with my bestfriend too?” sa en mörk röst bakom oss och jag drog mig snabbt ur Harrys grepp. Zayn. ”Zayn stop it, it’s not what it looks like, not this or the kiss with Jones. I can explain everything, if you just let me talk”
“Zayn, I would never…” började Harry men Zayn la snabbt upp en hand i luften “Harry… don’t, just go”. Harry vände sig snopet om och började gå uppför trappan innan han tillslut gick in genom ytterdörren. Jag vände min blick från dörren tillbaka till Zayn som stod med blicken riktad rakt på mig och med händerna djupt nersjunkna i sina fickor. Jag tog sakta ett steg närmare honom. ”Zayn, I love you” började jag tyst och direkt utbyttes han tidigare så sorgsna blick mot rent hat ”If you love me Olive, you wouldn’t have forgotten that I was the one who were supposed to pick you up this morning, and you certainly wouldn’t have kissed somebody else!” skrek han mot mig. ”Oh god” mumlade jag tyst och la en hand för munnen. I all min oro, och nästintill sömnlösa natt hade jag helt glömt bort att det var Zayn som skulle hämta mig i morse, istället hade han sett mig sticka iväg i en röd mercedes tillsammans med en annan kille, för att sedan, se mig stå och kyssa exakt samma kille i skolans korridor. ”Zayn I’m so, so sorry, I totally forgot about it, because I barely slept last night!” jag drog ett djupt andetag innan jag åter tog ett steg närmare honom. Han flyttade sig inte utan stod kvar på samma plats. Ännu ett steg, och ännu ett steg, närmare honom tog jag tills jag tillslut stod endast några millimeter ifrån honom. Han hade blicken riktad ner i marken, och utan att säga något, stod han bara där och sakta drog jag upp armarna och lät mina händer omfamna hans huvud, innan jag riktade hans blick rakt mot min. ”Zayn, I would never cheat on you. I love you so much, you have to believe me when I tell you that Jones kissed me. I pushed him right away, please Zayn, believe me” Tillslut lät han sin blick möta min och än en gång var de sorgsna chokladögonen riktade mot mig.
”Olive… I don’t know what to believe” sa han tyst och ryckte på axlarna ”First you kiss Paul right in front of me, and yes I know that was work, and that was I okay with. But you kissing that dude Jones right in front of me, that’s not okay”
“But…”
“No ‘buts’ Olive, I really, really love you, but right now… it’s like… I can’t trust you” hans blick som innan vilat på mig flyttades nu ner i marken innan han sakta började röra sig mot ytterdörren.  Snabbt flyttade sig mina fötter så att jag än en gång stod framför honom, nu med händerna vilande mot hans bringa, i ett försök till att inte låta han ta ett enda steg till. Han stannade och jag suckade djupt. ”You can’t just give up on us, Zayn” sa jag med skakig röst. Han mötte mina ögon och drog ett långt andetag ”I’m not giving up on us… maybe, me being on tour, is something good for both of us. I think we both need some time to think, that’s all” Han klev ur mitt tag och började åter röra sig mot dörren. Tid att tänka? Jag behövde ingen tid att tänka? Det hade aldrig varit meningen att Jones skulle kyssa mig, och visst hade Paul alltid varit min kändiscrush men jag älskade Zayn. Hur många gånger jag än skulle behöva kyssa Paul, skulle det vara Zayns läppar jag längtade efter. Hur skulle man få en kille som vägrade tro på kärlek, att börja tro? Jag kände ilskan börja bubbla upp inom mig och snabbt vände jag på klacken så att jag kunde följa Zayns ryggtavla som höll på att kliva upp för stentrapporna ”I DON’T NEED ANYTIME TO THINK ZAYN. I LOVE YOU, AND I’VE DONE IT SINCE THAT WEEKEND. SO IF YOU DON’T WANNA BELIEVE WHAT I’M TELLING YOU RIGHT NOW. THEN IT’S YOU GIVING UP ON US” skrek jag för allt jag var värd, jag andades tung av frustration innan Zayn vände sig om och kollade på mig. Genast började jag kliva uppför trappan, två steg i taget, för att tillslut, ännu en gång, stå rakt framför honom. ”It’s your choice Zayn. If you tell me, right now, that we should have a pause in our relationship, then it’s over. Then I’ll leave and I’ll never come back, ever again” jag drog ännu ett djupt andetag i väntan på att han skulle komma med en kommentar, men han stod fortfarande och kollade intensivt på mig utan att säga något. ”I love you Zayn, and I wouldn’t fight this much to prove something I don’t mean. I would never kiss another boy if that wouldn’t be a part of my job. If I wouldn’t have that job, your lips would be the only thing that I would approve. I promise”.

I förra kapitlet: 
”Who was it?” sa Zayn och slog en snabb blick på mig samtidigt som han förde koppen mot munnen. ”Ehm… It was just Denise” sa jag och log mot honom. Helvete.

I förra kapitlet:
”Okay everyone, time for rehearsal! Let’s start with scene 33, it’s you, Olive and Paul!” ropade Tom efter vårt lilla välkomstkalas och med ens fick jag en blick ifrån Denise, som snabbt kom upp vid min sida med manuset i handen ”It’s the kissing scene” viskade hon snabbt i mitt öra samtidigt som hon drog ut mig genom dörren. 
”I can’t have the kissing scene right in front of Zayn!” väste jag tyst fram som svar till Denise samtidigt som hon föste mig genom korridorerna med Zayn i släptåg. Varför skulle jag ta med honom just idag? Varför? ”He knows what your work is, he will understand” sa Denise i ett tappert försök till att inte låta mig få skuldkänslor över det som skulle hända ”Just talk to him, and I promise you he will understand!”. Jag nickade sakta, hon hade rätt, det var Zayn vi pratade om, och visst jag hade inte känt han länge, men vi hade båda så starka känslor för varandra att mitt jobb omöjligt skulle kunna bli ett hinder för vår kärlek? Så fort vi hade kommit fram till vår repetitionssal, som inte var något märkvärdigare än en stor tom betonglokal tog jag chansen att prata med Zayn medan Tom gick igenom någonting med scenarbetarna. Sakta drog jag tag i Zayns jacka och drog bort han in mot betongväggen, ”We need to talk” sa jag när han var på väg att öppna munnen. En rynka bildades i hans panna innan han nickade lätt, ”Okay?”
”Ehm… I’m so sorry for taking you to my work tonight” började jag tyst och mötte hans ögon. Ännu en fåra hade börjat bildas i hans panna och jag förstod att detta måste ha låtit väldigt konstigt ”Not that I don’t want you here, it’s just that scene 33 is a kissing scene between me and Paul…” Jag kände hur en klump bildades i min mage och en del av mig viskade tyst att Zayn skulle ha problem med detta. ”It’s okay Olive, it’s not like you’re in love with him or anything, it’s your job” han log lätt mot mig och placerade en snabb kyss på min panna, precis innan Toms röst ekade genom salen. Jag log snabbt tillbaka mot honom innan jag med tunga steg började gå mot vår så kallade ”scen”. Hur skulle jag förklara för Zayn att Paul hade varit min stora kändis-crush sedan den dag Vampire Diaries började sändas på tv? Och även om jag visste att det var fel, så ville en del av mig kyssa Paul, just för att jag under många års tid velat ha en kyss av min kändisförälskelse, aldrig skulle jag väl kunna veta att jag en dag skulle få göra det? Hur många gånger hade inte jag, Allie, Cameron och Sophia suttit och diskuterat kändiskillar och vilka vi helst skulle vilja kyssa? Paul Wesley hade alltid varit mitt svar.

Utan att ta ett steg längre bort från den betongvägg Olive hade släpat mig bort mot, stod jag nu lutad mot den och följde repetitionens gång. Jag hade alltid fascinerats över hur talangfull och hur mycket fantasi man behövde för att kunna agera bra på en scen. Och trots att vi nu endast stod i en betonglokal agerade alla aktriserna som om händelserna faktiskt var verkliga. Till och med Olive, som vad jag visste, och som hon hade sagt till mig, aldrig hade ens stått på scen inför skolan i låg och mellanstadiet, agerade nu som om det hela hängde på liv och död. ”But you promised me” Olives röst ekar genom salen och desto mer jag iakttar henne kan man från det avstånd jag står, se hur tårar håller på att bildas i hennes ögon. Snabbt flyttar jag blicken från Olives otroliga agerande till Tom, som står med ett glatt leende på läpparna, han hade verkligen valt rätt skådespelare för denna film. Åter lägger jag min blick på Olive. ”I know I did, and I’m so sorry for that” Pauls röst fyller rummet och sakta drar han bort en hårslinga som hänger ner från Olives ansikte, innan han tar tag runt hennes hakparti. Trots att jag egentligen var helt okej med hennes kyss-scen, bildades en klump i magen på mig när deras ansikten kom allt närmare varnadra, innan Paul tar ett tag runt Olives midja och föser deras kroppar närmare varandra ”I promise to never hurt you again” viskar Paul tyst innan Olive tillslut tar det avgörande steget och kysser honom. Desto längre deras läppar är mot varandra, desto större blir klumpen i magen på mig. Hur hade jag ens kunnat säga ja till att följa med henne? Jag visste vad det var för slags film hon skulle spela in, hon hade till och med förklarat allt i detalj för mig. ”CUT” ropade Tom och slog ihop händerna till en lätt applåd. ”That was great, I really love your acting people!” skrek Tom ut, innan han med ett finger i världen höjde rösten ”TAKE IT ONE MORE TIME!”. Jag kände hur jag gapade och snabbt stängde jag munnen, en gång till? Räckte det inte med att jag redan hade sett min flickvän kyssa en annan kille mitt framför näsan på mig en gång? Skulle jag behöva bevittna det ännu en gång? Jag drog ett djupt andetag, innan jag åter fokuserade blicken på Olive och Paul. ”You don’t need to worry you know” en tyst röst hördes från min högra sida och snabbt flyttade jag blicken ditåt. Denise. ”I know” sa jag tyst som svar innan jag tog ännu ett andetag och riktade blicken än en gång på paret. ”She was really worried about how you would feel about this” sa hon och nickade lätt i riktning mot de båda. Ett lätt leende bildades på mina läppar, ”She has nothing to worry about, I’m totally okay with this” sa jag och flyttade motvilligt blicken från Paul och Olives ansikten som än en gång kom allt närmre varandra, ”I know you’re not. You almost dropped you cheek to the floor when Tom said they should take it from the beginning one more time. And I understand you, it’s hard to watch the one you love kiss someone else” jag kollade fundersamt på henne “Sounds like you talk out of experiences?”
“Well I do” sa hon tyst och mötte mina ögon ”There was this guy I used to date and he was a total asshole, he kissed every girl he saw, right in front of me”
“Sorry for that” sa jag som svar innan jag åter riktade blicken mot Olive, som nu hade påbörjat en annan scen“I just hope our relationship will make it through this and my tour”.
“It will” sa Denise tyst.
 “I’m so, so so, sorry for tonight! I had absolutely no clue about what scene we were supposed to rehearse today!”
“Olive, I told you, it’s okay, it’s a part of your job! And by the way I had a great time talking to Denise while you were rehearsing the same scene the second time” jag skrattade lätt, för att lyckas lätta upp den hårda stämningen som fanns i bilen “I’m sorry” mumlade hon tyst och la en hand på mitt lår. ”It’s okay” sa jag och kysste hennes hand lätt. Ett svagt leende bildades på hennes läppar. Hon flyttade sakta ut blicken genom fönstret innan hon åter vände huvudet mot mig. ”Zayn…”
”Yeah?” sa jag och gav henne en snabb blick innan jag åter fokuserade ut genom den mörka kvällen. ”Do you wanna meet my family tonight?” Hon kollade nervöst på mig innan jag nickade mot henne, först då sprack hon upp i vad som såg ut som ett lättat leende.

Så fort Zayn hade kört in genom de svarta järngrindarna och parkerat på vår uppfart, tog jag ett djupt andetag. Även om jag hade haft sisådär tre till fem killar tidigare, hade de förhållandena aldrig varit på den nivån som det var med Zayn, och därför hade jag inte ens haft en tanke på att presentera dem för min familj. Och även om jag, till min innersta avsky, hade njutit av att kyssa Paul, var det Zayn jag älskade. Snabbt tog jag tag i hans hand och vi började tillsammans gå upp längs med den stora stentrappan som ledde till dörren, innan jag började leta fram mina nycklar ur väskan. Så fort mina nycklar var på plats i låset slog jag en snabb blick på min klocka, 20.47, förhoppningsvis hade tvillingarna inte somnat. Men precis när jag öppnade dörren hördes det alltför vanliga skriket, som i vårt gamla hus i Bronx, hade irriterat mig, men nu, sedan vi flyttat till London, gav det mig inget annat än glädje. För nu var det inte skrik för att dem bråkade utan för att dem lekte. Så snart jag och Zayn hade hängt upp våra jackor och dragit av oss skorna, och därmed klivit ut ur hallen, möttes vi av en syn jag hoppats Zayn skulle slippa. Hela vardagsrummet var uppochner med madrasser som låg som tak från soffa till soffa, och som därmed bildade en koja, varpå både Amber och James kröp fram och tillbaka samtidigt som dem hoppade från soffa till soffa med sina plastsvärd i luften. Amber hade aldrig varit en ”tjej” som skulle leka med prinsessor och hästar, utan hade precis som James älskat pirater. Men den synen hade jag kunnat tillåta Zayn att se, det var med synen av min pappa som iförd endast ett par kostymbyxor och som förövrigt var inlindad med rep och tejp, som jag ville att han skulle slippa se. ”Oh god” mumlade jag tyst och tog ett hårdare tag kring Zayns hand. Zayn kramade till lätt samtidigt som ett skrattandes leende bildades på hans läppar. ”Hi Mr. Whitgeri, do you need some help?” så fort Zayn hade uttalat sig, stängde tvillingarna igen sina munnar och kollade på oss, samtidigt som pappa gav ifrån sig ett lätt skratt, ”Yes, please, these pirates won’t let me go” sa pappa och genast hade han fått fart på tvillingarna igen.

Så fort vi hade lyckats frigöra tvillingarna och Zayn hade fått säga hej till dem båda hade dem trötta men glada krupit ner i säng, medan jag, Zayn och pappa hade slagit oss ner vid köksbordet. ”Here you go Zayn” sa pappa och räckte honom en kopp te, innan ännu en rykande kopp gavs till mig. ”Thank you Mr. Whitgeri” sa Zayn och lät sedan sina läppar omsluta koppkanten.
”Please call me Mark” sa pappa medan han slog sig ner med en egen kopp te, Zayn nickade lätt innan pappas blick mötte mina. ”So, you two are…?”
”Together yes, dad” sa jag snabbt och log. Pappa gav ifrån sig ett stort leende innan han räckte fram handen mot Zayn ”Then I’m honored to meet you Zayn, you’re the first boy Olive takes home” jag kände hur rodnaden steg i mitt ansikte och genast drog jag upp koppen mot min mun, men precis innan jag hunnit ta en klunk plingade det till i mobilen. Jag lirkade snabbt upp mobilen och läste meddelandet:

Unknown number
Thanks for the kiss today
Paul xx

”Who was it?” sa Zayn och slog en snabb blick på mig samtidigt som han förde koppen mot munnen. ”Ehm… It was just Denise” sa jag och log mot honom. Helvete. 

I förra kapitlet:
På något sätt kände jag hur fjärilarna i magen drogs i hopa och förvandlades till en sten så fort jag såg på Zayns ansikte, ”What is it?” sa jag oroligt och tog ett lätt steg bakåt. Zayn gav ifrån sig en djup suck innan han mötte mina ögon med ett sorgset uttryck ”We need to talk”.
”You’re scaring me, please say something” sa jag efter lång stunds tystnad, då Zayn inte sagt ett ljud utan bara kollat medlidsamt på mig. ”Come, let’s walk” sa han tillslut och tog tag runt min midja samtidigt som han började röra på sig hemåt. 

”I really don’t know how to say this” började han tyst och jag gav han en snabb blick som sa att han skulle fortsätta ”because, I’m so happy that you’re here”. Han gav mig ett leende innan den oroliga blicken än en gång flöt över hans ansikte. ”But, me and the boys… we’re going on tour” han drog ett djupt andetag och trots att jag hade haft på känn att det var något i denna stil som skulle komma ut ur hans mun så lät jag inte mina känslor som fanns inombords visas utåt. Utan jag gav honom istället ett lätt leende ”It’s not so bad, I mean, sure it is bad because I want you here, but the fans need you more than I do” sa jag och Zayn stannade upp och drog mig tätt intill sig. ”That wasn’t the hard part to tell you Olive” sa Zayn och la en lätt kyss på min panna medan hans oroliga ansikte byttes ut mot ren desperation ”We’re gonna continue our tour and this tour will last for about four months. Sure we will have the tour in England, but also in Europe and we will not be back until you have summer break from school”. Jag öppnade munnen och kände hur all min livskraft trängde ut ur mig. Fyra månader? Fyra månader utan Zayn vid min sida? Hur i helskotta skulle det gå till? Jag hade ju knappt klarat mig tre veckor utan hans sms, nu skulle jag behöva klara mig fyra månader utan hans kropp vid min sida. Jag drog ett djupt andetag innan jag stängde munnen och mötte Zayns ögon som kollade intensivt på mig. ”Olive… I’m so…” längre han hann inte innan jag tryckte mina läppar mot hans. Om vi skulle klara oss fyra månader utan varandra, så skulle jag ta tillvara på varenda sekund som fanns. Hans läppar masserade mina i takt med att vår lust till varandra ökade. Precis som jag fattade Zayn att vi skulle bli tvungna att ta tillvara på varenda ledig tid vi hade tillsammans. Jag avslutade kyssen innan jag mötte hans ögon ”When are you leaving?” sa jag tyst och tryckte mig hårdare in mot hans famn, varpå hans armar tog ett varsamt tag runt mig. ”Monday, next week” mumlade han tyst mot mitt hår. Precis när jag trodde att allt skulle ställas till rätta, nytt hem, nytt jobb, familjen var hel igen, nya vänner, pojkvän, precis när allt det hade för en gångs skull legat på plats, så skulle det ryckas bort från mig lika fort igen.
 ”When do you start work?” ropade Zayn från köket, medan jag hade placerat mig i killarnas soffa. Jag beundrade fortfarande över hur oerhört stort deras hus var och att dem trots allt var fem killar som bodde här, var huset renare än vad mitt rum var efter att ha bott där i en vecka. ”Seven O ‘Clock” ropade jag tillbaka innan jag letade fram fjärrkontrollen och började zappa mellan kanalerna, innan jag fastnade vid ett gammalt avsnitt av Vampire Diaries. ”Great, then we have lots of time cuddling” skrek Zayn och jag skrattade högt innan jag vände på huvudet så att jag hade full sikt över Zayn där han stod och skar frukt med ett leende lekandes på läpparna. ”Btw, your new work… you haven’t told me yet, why or how, your face can be all over the city? It’s even on the buses! And the movie isn’t airing until next year!” sa Zayn medan han ringlade bort till soffhörnan med två fat fyllda med apelsiner, kiwi, jordgubbar och meloner på. Han ställde ner de två faten innan han slog sig ner bredvid mig och drog mig in i sin famn. ”Well, I don’t know… the director thinks dads movie will be a success, because there’s not a movie like that on the theaters. And I really can’t explain how I got into it all because I can’t believe it’s happening to me” sa jag och kröp längre in i hans famn, så att huvudet tillslut låg lutat mot hans bröst, innan jag sträckte mig efter en apelsinklyfta. ”It’s incredible” mumlade Zayn med en jordgubb i munnen och jag skrattade lätt åt honom innan en jag gav han en lätt kyss på kinden.
”Well, well, well, if it isn’t the star crossed lovers” med ett ryck vände både jag och Zayn huvudet mot hallen och möttes av fyra nyfikna ansikten som alla kollade intensivt på oss. Niall som hade pratat gav ifrån sig en lång vissling samtidigt som Zayn gav mig en kyss på munnen innan han tillslut lät mig hälsa på dem. ”Hi guys I’ve missed you too!” sa jag och kravlade mig ur Zayns famn för att kunna gå bort och krama om dem.

”So you actually live here now?” sa Louis glatt, halvt inne i tvspelet och halvt ätande på en melonbit. ”Mhm, I actually live like five minutes away from here” sa jag och pekade ut genom det stora panorama fönstret som täckte den högra väggen om oss, där skogen mellan våra gator var utspridd. ”Really?” sa Zayn glatt och jag mötte jakande hans ögon innan en kyss landade på mina läppar. ”Are you eating here tonight Olive?” ropade Harry från köket, och jag vände mig om och möttes av den roligaste synen på länge, om man bortsåg från Denises vredesutbrott tidigare idag, överallt stod där skålar och andra köksredskap utbrett över den lilla köksön. Medan Harry var fullt upptagen med att steka potatisen, samtidigt som Liam höll på att skära grönsakerna, vilket hade resulterat i att det nu låg potatis utspritt på hela golvet och att Liam skrek till varje gång för att han var rädd att skära fingrarna av sig. Samtidigt som jag var mitt under en skrattattack lyckades jag säga vad jag ville ”Sorry, but no, I need to eat with my family”
”Well that’s a shame. IT’S DINNER BOYYYYS!” skrek Harry och med ens flög Niall och Louis upp från sina positioner från golvet och började snabbt stega bort till köksbordet där Liam nu hade dukat fram allt.
”Call me when you’re gonna work, I’ll drive you” mumlade Zayn mot mina läppar innan han gav mig en snabb kyss och stegade bort mot bordet och jag klev ut i kylan.

Med strålkastarna som våra enda vägvisare försökte jag beskriva vägen för Zayn, som trots mitt dåliga lokalsinne verkade förstå vart det var jag skulle. För runt en kvart senare körde han in vid Studio 32, där jag sedan tidigare inspelningar och repetitioner kände igen mig. ”Here it is” sa jag glatt när Zayn hade parkerat och jag hade skannat av området ännu en gång. ”Great” sa Zayn och klev ut genom dörren innan han tog ett stadigt tag runt min hand och vi började tillsammans gå in genom den stora dörren som ledde in till själva studion. ”I’ve actually never been in a real movie studio, only serie studios. These are so much bigger!” sa Zayn och lät blicken glida över det höga taket och de olika scenerna som byggarna höll på att bygga upp inför våra framtida tagningar. ”I said almost the same thing when I first got here” sa jag och började leda honom bort mot personalrummet. Precis när jag skulle trycka ner handtaget till den vita dörren öppnades den och Paul stod i dörröppningen, ”Hi Olive! Just the one I was looking for” sa han glatt och tryckte upp sig mot dörren så att vi hade en chans att komma in. ”Hi Paul, this is Zayn” sa jag och log från Paul till Zayn.
”Yeah, you’re the dude from One Direction, right?” sa Paul glatt och sträckte fram en hand som Zayn glatt tog emot, ”Yes I am, and you’re the dude from Vampire Diares?” Paul skrattade jakande innan han stängde igen dörren. Så fort vi hade kommit in genom den lilla hallen och kommit ut i själva personalrummet där sofforna och köket fanns, satt alla medverkande redan i sofforna. ”Hi everyone, this is my boyfriend Zayn” sa jag och kände hur rodnaden började stiga i mitt ansikte, det var första gången jag hade uttalat b-ordet. ”And this is Denise Wakefield, Chace Crawford and Tom Godfrey, the director” sa jag och pekade ut var och en i takt med att jag sa deras namn. ”Hi, nice to meet you all” sa Zayn och log och skakade hand med var och en.
”Okay everyone, time for rehearsal! Let’s start with scene 67, it’s you, Olive, and Paul!” ropade Tom efter vårt lilla välkomstkalas och med ens fick jag en blick ifrån Denise, som snabbt kom upp vid min sida med manuset i handen ”It’s the kissing scene” viskade hon snabbt i mitt öra samtidigt som hon drog ut mig genom dörren. 

”LOOOK!” skrek Denise och kom springandes genom korridoren med en stor bunt med planscher i händerna. Hon stannade precis framför mig innan hon med utsträckta händer tryckte upp en av dem i ansiktet på mig. ”What is it Denise? I can’t see?” sa jag skrattandes och tog två steg bakåt, innan jag flyttade blicken från Denises strålande ansikte till planschen. Jag granskade den noga, innan jag åter flyttade blicken till Denises ögon ”A prom?” sa jag lite häpet medan jag flackade med blicken mellan Denise och planschen. ”YES I KNOW OMG IT’S GONNA BE AWESOME! I CAN’T WAIT!” skrek hon lyckligt innan hon hoppade upp och ner så att hennes röda hår studsade på hennes axlar, och som även fick resten av korridoren att stanna upp och kolla konstigt på oss. Med ens tog jag tag kring hennes axlar innan jag lyckade stoppa henne. ”Denise stop it!!” skrattade jag tyst innan jag tryckte ner henne från ett hopp, och hon stannade abrupt innan vi båda skrattade tyst. Hon sträckte snabbt över bunten med planscher till mig innan hon tog den utsträckt och satte upp den på anslagstavlan med hjälp av några pins. ”This prom are going to be perfect! I mean you are here, and I am one part of the prom-committee, so it can’t possibly be anything else than perfect. Right?” sa hon och log stort mot mig, jag nickade skrattandes på huvudet “Right”.
”So when is the prom?” fortsatte jag medan Denise drog vidare mig till varenda ledig plats det fanns att sätta upp en plansch på. ”It’s next Friday, so we’ll have plenty of time to find a dress, fix our hair, fix a date, everything! It will be perfect!” sa hon och tejpade upp ännu en plansch längs med den vita väggen. ”Isn’t there something you’ve forgotten?” sa jag och kollade oroligt på henne. ”What?” sa Denise och drog bort ännu en plansch från min famn. ”Well, the fact that our first rehearsal without the script is exactly on that Friday?” Med en snabb snurr vände hon sig hastigt om mig och kollade på mig med uppspärrade ögon öppen mun. ”FUCKING SHIT, OMG HELL NO, I CAN’T FREAKING HAVE FORGOTTEN THAT, FUCK SHIT DAMN BULLSHIT FREAKING SHIT!” skrek hon högt och rev i farten sönder planschen hon höll i handen, tills en harklande röst bakom oss gjorde så att vi båda vaknade upp från Denises vredesutbrott. ”May I see you both, Miss Whitgeri and Miss Wakefield, on my office, now?” vi gav varandra en snabb blick innan vi följde efter rektorn bort till hans kontor.
 Så fort vi hade kommit innanför dörren och slagit oss ner i de gröna fåtöljerna harklade sig rektorn lätt innan han gav Denise en snabb blick. ”Miss Wakefield, will you please explain your very bad behaviour you just showed us?” sa han medan han tryckte upp glasögonen högre upp på näsryggen. ”I’m so sorry principal Vernanse, it won’t happen again” sa hon och slog en lätt blick från den sönderrivna planschen tillbaka till rektorn. ”I certainly hope so, because I won’t tolerate that kind of language on this school. Okay, I think it’s time for you both to head off toward your classes. If I’m not wrong, you Miss Whitgeri, are going to have your very first dance lesson today. Am I right?” jag nickade mot honom och han gav mig ett lätt leende innan han åter riktade huvudet mot Denise. ”Miss Wakefield, can you please follow her to the dance studio? And after that I meet you in the detention hall at four pm.” Vi nickade lätt på huvudet innan vi med snabba kliv klev ut genom dörren. ”Crap, I thought I would make it without getting detention!” sa Denise så fort dörren var igenslagen och vi hade börjat bana vår väg mot mitt skåp. Så fort vi hade tryckt in mina matteböcker som jag hade gått och burit på och istället dragit ut dansväskan med kläder i som jag hade fått av skolan. ”What kind of clothes are you dancing in, in this school?” sa jag medan vi skyndade genom korridoren samtidigt som jag hade dragit upp någon slags trikå från väskan. Med ett högt skratt kollade Denise först från mig och sedan på trikån. ”That’s the reason why I play basketball and not dance!” sa hon innan hon pekade bort mot en stor röd dörr där texten ”DANCE STUDIO” stod stämplat.

Så fort Denise hade lämnat av mig vid dörren hade Jones kommit upp vid min sida och vi hade tillsammans gått in genom dörren. Det första vi möttes av var något jag aldrig i hela mitt liv hade trott att jag skulle få se, å andra sidan hade jag heller aldrig trott att mitt liv skulle vara som det i dagsläget var. En stor sal med mörkt golv och vita väggar som omfångade varandra med x antal speglar runt hela rummet, öppnades upp framför oss. Taket var så högt att man lätt hade kunnat stoppa in en luftballong och flyga runt där inne, och längs med de höga väggarna, ovanför speglarna fanns panorama fönster som lyste upp rummet och gjorde att det såg mycket större ut än vad det egentligen var. Jag och Jones gav varandra en blick som lös av en stor ”wow” – känsla innan vår blick fixerades på den lilla gruppen med redan ombytta människor som satt framför en lärare som inte alls såg ut att höra hemma på skolan. I ett par baggyjeans, keps och sneakers stod en mörkhyad kille och snackade framför klassen innan han stannade upp och gav mig och Jones en snabb blick, innan ett brett leende flög över hans läppar. ”Well, well, well, I’m so happy to finally meet you two!” sa han och kom gåendes mot oss. ”You must be Olive and Jones, I’m your dance teacher JJ” sa han och skakade våra händer innan han riktade en hand mot gruppen ”please sit down”. Vi gjorde som han sa och slog oss ner i den bakre delen av gruppen, fortfarande fascinerade över vår danslärare. ”Okay, okay, dancers, we have two new members in our crew, Olive and Jones, who won the contest back in America!” en lätt applåd kom mot oss och jag kände rodnaden stiga i mitt ansikte. ”So we would really love to see what you’ve got!” fortsatte JJ, innan han gick bort mot en stor stereo som stod i högra hörnan, ”Let’s start with you Jones” men precis när Jones hade rest på sig så stannade JJ musiken. ”I’m so sorry, but I forgot that you two haden’t changed clothes yet. But I don’t like the dance clothes the school gives you so put these clothes on instead” sa han skrattandes och slängde ett par mjukisbyxor och ett linne till oss var.

När danslektionen var klar kände jag en oerhörd glädje över att denna skola hade erbjudit precis det den var känd över. Och att jag hade fått dansa i det som jag var van i och mest bekväm i gav det hela bara ett enda stort plus i kanten. Så fort jag hade klivit ut från omklädningsrummet, och var ännu en gång klädd i den blå skoluniformen kom Jones upp vid min sida. ”Okay, this school rocks!” sa han glatt och slängde upp väskan över sin ena axel, jag skrattade till lätt och nickade mot honom ”Yeah, JJ is the best dance teacher ever” sa jag och log vid minnet av hur både jag och Jones hade fått dansa fötterna av oss tillsammans med JJ och resten av dansgruppen. JJ hade inte bara lärt oss nya steg, eller låtit oss själva visa vad vi kunde, han hade gett oss hoppet om att det fanns hur många möjligheter som helst i världen som man kunde relatera dansen till och att allt vi gjorde hade en rytm i sig. ”Absolutely, I never thought we would have teacher like him in dance. I thought we would have some old lady who only taught us ballet” jag skrattade högt vid Jones uttalande innan vibrationen av ett sms fick mig att stanna upp. Jag lirkade snabbt upp den ur fickan som fanns i min kjol innan jag drog tummen över skärmen.

Zayn
Meet me at the Tee&Coffee shop after school? Xx

Jag log stort mot Zayns sms, innan jag knappade in ett svar “sure see you in 20 min xx”. ”Why are you smiling?” sa Jones och jag kollade snabbt upp från mobilen och mötte hans bruna ögon. ”Nothing” sa jag och log snabbt innan jag vinkade ett snabbt hejdå och svängde in åt höger och fortsatte bort mot mitt skåp.

Så fort jag hade lyckats packa ner böckerna som jag skulle behöva inför morgondagens läxa, hade jag rusat ut genom dörren så fort jag hade vinkat hejdå till Denise, som var på väg till sin kvarsittning. Eftersom mitt lokalsinne var urdåligt hade jag snabbt klickat in ett sms till Zayn att han skulle bli tvungen att möta mig vid skolan, istället för vid caféet, och så fort jag hade kommit utanför dörren hade jag sett han redan vid första anblicken. Med hjärtat dunkande i ilfart och fjärilarna flygandes i magen gick jag med snabba steg fram till honom.
”Hi” sa han snabbt mot mig innan jag rent ut sagt flög in i hans famn. Han kramade om mig innan han pussade mig lätt på munnen. På något sätt kände jag hur fjärilarna i magen drogs i hopa och förvandlades till en sten så fort jag såg på Zayns ansikte, ”What is it?” sa jag oroligt och tog ett lätt steg bakåt. Zayn gav ifrån sig en djup suck innan han mötte mina ögon med ett sorgset uttryck ”We need to talk”.

Förlåt för att det blev förseningar med detta kapitlet! Men nu är det uppe och det är sportlov för min del WIIHOOO!
Kommentera!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! :)

”We can’t talk here” sa Zayn snabbt samtidigt som han flyttade blicken från mina ögon och ägnade omgivningen, som var full med elever som var på väg hem, en snabb blick. ”Of course we cant, I forgot that you’re a superstar” fnyste jag fram och drog mig loss från hans grepp runt min handled, innan jag med bestämda steg började följa trottoaren som jag hade ett vagt minne av att jag hade gått på i morse. ”Superstar? I’m not the one with the face on posters, all over the city!” skrek han mot mig. Jag stannade abrupt innan jag sakta vände mig om så att jag hade full syn på honom, innan jag med snabba steg gick fram till honom. När det endast var några millimeter mellan våra ansikten, kollade jag han djupt i ögonen ”You can’t tell me stuff like that, because I’m not the one who didn’t answer the phone” sa jag med den argaste tonen jag kunde förmågas framkalla med min röst, samtidigt som jag kände hur tårarna började tränga fram under ögonlocken. Snabbt stängde jag ögonen för att inte låta tårarna tränga igenom, och sakta gled jag ner på fötterna igen, då jag tidigare stått på tå för att kunna nå upp till Zayns ansikte. Men precis innan mina fötter landar ordentligt på marken tar två stora händer tag i mitt ansikte och jag öppnar direkt ögonen, och möts av Zayns underbara mörkbruna ögon. ”Please let me explain” viskar han tyst. Jag tar ett djupt andetag, dels av förvåning, men samtidigt av känslan som genomforsar inom mig. Hur hade jag ens kunnat tänka tanken av att bara gå iväg från honom utan att få något förklarat för mig, kanske hade han en ordentlig anledning. Annars hade han väl inte gjort så här mot mig? Följt efter mig? Alla andra killar jag hade känt och som hade betett sig precis likadant, hade vänt på klacken och bytt riktning så fort jag kom inom en tio meters radar. Nu var det jag som gjorde samma sak mot Zayn. Jag tar ännu ett djupt andetag innan jag nickar sakta på huvudet, ”Okay” viskar jag tyst tillbaka.

Efter en promenad på cirka femton minuter började vi komma ut bland kvarteren som hade liknande hus som mitt. Med en snabb blick mot skylten som berättade vilken gata vi befann oss på, vände jag sedan blicken mot Zayn igen, som gick med händerna djupt nersjunkna i jackan och med huvudet hängandes neråt, som om han funderade eller frös. ”Do you live here?” sa jag tyst mot honom. Med ens verkade han vakna upp från sin lilla dvala och mötte mina ögon ”Ehm, yeah, me and the boys share a house on Linkon street, I thought that would be a place where we could talk undisturb”, han gav mig en orolig blick innan jag nickade lätt. Så fort vi började komma in bland husen, kände jag igen mig direkt. Två hus längre fram åt höger bodde vi. Ingen tvekan på det. Jag andades ut av lättnad när han fortsatte förbi huset och gick in på en mindre väg som gjorde att vi kom in på kvarteret som låg på andra sidan skogen, och om jag hade tyckt att mitt hus var stort, var det inget jämfört med husen som fanns på denna gata. ”Wow” andades jag. Zayn log ett lätt leende innan han åter började röra på sig, tre hus längre bort vände han in genom ett par järngrindar som han öppnade med hjälp av en kod. Så fort dörren hade öppnats höll han uppe den så jag kunde gå in genom den. ”Are you kidding with me? Do you live here?” sa jag och gav Zayn en snabb blick innan jag fäste den på huset. Det vita huset låg upphöjt från marken, och hade en stor stentrappa som ledde upp till ytterdörren. På var sida om trappan, fans väl planterade rabatter som var fyllda med blommor i alla dess färger. Zayn nickade snabbt innan han stängde igen järngrinden och började röra sig uppåt mot dörren, ”Are you coming?” sa han mot mig och snabbt ökade jag stegen så att jag kom upp vid hans sida.

”We were on tour in Mexico, when we went to this club, I think it was called ’Have fun party all night’ or something. Anyway me and the boys got drunk, and I mean really drunk, I can barely remember what happened that night. But when I woke up in my hotel room the next morning, I couldn’t find my phone anywhere. I even looked in the toilet. So I went back to the club to see if the owner had found it, but he hadn’t. And that’s when the adventure of finding your phone number began.” Han skrattade till lätt av minnet innan han fortsatte “Thankfully, Niall and Paul helped me, and even though it took about three weeks to find it, because you have no idea how many persons with the lastname Whitgeri there is in England! We finally found your name, or should I say your dad’s name, that’s when we found your number. So as soon as I had the number written down on this piece of paper” sa han och lirkade upp en liten papperslapp som mitt nummer var nerklottrat på ur sin högerficka “I called you. But you didn’t answer” sa han och avslutade det hela med en lång suck. Jag drog in benen under mig där jag satt i hans välbäddade säng, med huvudet lutat mot väggen. Efter en snabb rundtur i huset, som hade varit helt tomt då dem andra fortfarande befann sig på restaurangen, hade han tagit upp mig på sitt rum och börjat berätta hela historien. Jag slöt långsamt ögonen. Hur skulle jag veta om han talade sanning? Allt kanske bara var en påhittad lögn? Hur många gånger hade killar inte kört på ’tappat bort telefonen incidenten’ med mig innan? Jag öppnade sakta ögonen igen och kollade ner på den nerklottrade lilla papperslappen som Zayn fortfarande höll hårt i handen, precis som om han tappade den, tappade han mig. Om det var sant det han sa, hade han ägnat tre hela veckor åt att leta reda på mitt nummer. Och jag hade varit den som ignorerade honom. ”Are you telling me the truth?” viskade jag tyst, innan jag flyttade blicken från papperslappen mot Zayns ögon som var ungefär en meter ifrån mig. Så fort jag hade uttalat mig kröp han närmare och la sina händer, för andra gången idag, runt mitt ansikte. ”I would never, and I mean never, lie to you Olive, never” sa han tyst och jag andades sakta in doften av hans parfym medan mitt huvud fylldes av minnena med honom från den helgen. Desto längre jag kollade in i hans ögon, desto närmare kom han tills hans panna tillslut nuddade min, ”never” viskade han. Hur länge hade jag egentligen trott att jag skulle kunna motstå honom? Han hade tagit mitt hjärta och hjärna i samma stund som han hade tröstat mig efter bråket med gänget. Ett till ’never’ och jag skulle kasta mig över honom, utan att jag egentligen skulle vara kapabel att hindra mig själv.
”I promise you, I haven’t lied to you, and I never will” andades han tyst ut och med ens var mina läppar tryckta mot hans. Precis som om han hade väntat på samma sak, började hans läppar hungra febrilt efter mina, precis som mina gjorde efter hans. Med ett stadigt tag runt min midja lyfte han upp mig så att han trillade bakåt ner i sängen, med mig över sig. Våra läppar möttes intensivt och våra tungor virvlade runder som aldrig förr. Snabbt lirkade han in sina händer och hans varma hud mötte min, samtidigt som vi kysstes började han försöka dra av mig mitt linne, samtidigt som jag började knäppa upp knapparna på hans skjorta. Så fort mitt linne var avdraget hade hans skjorta hamnat på golvet och med ens snurrade vi runder så att han hamnade över mig, samtidigt som resterande delar av våra kläder flyger till marken.
Med pekfingret cirkulerande på Zayns bara bröst samtidigt som mitt huvud höjs upp och ner i takt med hans andetag, känner jag mig för första gången på länge, tryggheten komma krypandes tillbaka. Jag har blivit beroende av Zayn. Jag behöver honom, för att mitt liv ska fungera. ”Well, as they say; Makeup sex is the best sex” säger jag tyst innan jag ritar ett hjärta med fingret. Men mitt hjärta blir bara halvt för snart har Zayn snurrat runt så att jag ligger med huvudet på madrassen och med hans ansikte några centimeter över mitt. Försiktigt flyttar han bort några hårstrån från mitt ansikte, innan han sjunker ner och nuddar mina läppar i en lätt kyss. ”I love you, and I’ve done that since the first time I saw you” mumlar han tyst mot dem. Jag drar djupt efter andan, innan ett leende lägger sig på mina läppar ”I know, because you believe in love at first sight” viskar jag tyst tillbaka. En förvirrad min lägger sig över hans ögon, innan jag precis i tid lägger mina armar runt hans nacke ”I love you too” viskar jag tyst till mot honom, och det oroliga ansiktsuttrycket försvinner medetsamma och med ens är hans läppar tryckta mot mina igen.  

 

I förra kapitlet:
Men jämfört med Denise som snabbt hade återgått till att kolla på menyn, fastnade min blick i en av personerna, liksom hans blick fastande i min. Jag skulle känna igen dem ögonen vart dem än befann sig. Zayn. 
Minnena från helgen för snart fem veckor sedan spelades upp i mitt inre desto längre jag kollade på honom, alla kramar, tårar, kyssar, skratten, missförstånden. Allt. Och för en sekund ville jag bara springa och slänga mig i hans armar. Men sedan kom minnena från de obesvarade smsen, telefonsamtalen som endast ledde till telefonsvararen, alla tankar, allt som han hade gjort för att inte höra av sig till mig. Och med ett snabbt ryck hade jag snurrat runt i stolen och dragit på mig min jacka som tidigare hängt på ryggstödet, innan jag hade flugit upp från stolen och var påväg bort mot toan. Jag gav Denise en snabb blick innan jag hade stegat förbi henne och in på damtoan, och det dröjde inte många sekunder innan hon hade kommit in genom dörren. ”What is it?” sa hon och genomforskade mig med en förvirrad min. Jag kollade snabbt bort från hennes intensiva ögon och riktade upp min blick i taket istället, i ett försök från att låta tårarna rinna nerför mina kinder. ”Talk to me, Olive” sa Denise och la en lätt hand på min arm, jag harklade mig tyst innan jag blinkade några gånger, innan jag slutligen mötte hennes ögon. ”It’s a long story”
”I have time” sa hon tyst och log smått. ”We can’t talk here” sa jag och gav den lilla toan en snabb blick, precis som restaurangen var den inredd med kinesiska tavlor och blommor och utstrålade värme, hemkänsla, och trygghet. Allt det som jag just nu inte kände. ”Why not?” sa hon och gav mig ännu en förvirrad min. ”Because the boy, is standing in the restaurant” sa jag och gav en snabb nick bort mot dörren.
”Oh my god. I didn’t thought it was about them!! That’s the reason you stared at that dude for like five minutes, and he stared at you!” jag nickade lätt mot henne och hon drog in mig I en snabb kram. “Don’t you worry, I’m a professional when it comes to boy trubble. The best thing you can do is to talk with him”
“No way Denise, I’m not gonna talk to him!” avbröt jag honom. Hon la snabbt upp händerna i luften och skrattade lätt “Okay, okay! I sneek into the kitchen and tell Mrs. Shu that we want take away, and then we leave throught the back-door, okay?” jag nickade stumt mot henne, innan hon öppnade dörren och smet in i köket. Det dröjde endast några minuter innan Denises huvud stacks in genom dörren och nickade lätt åt mig att det var dags att komma ut. Så fort jag kom ut genom dörren slår jag en snabb blick på den plats där Zayn tidigare stått, och där han fortfarande står, med en intensiv och en aningen förvånad blick fastseglad på mig. Innan han ens hinner ta ett steg framåt drar Denise ut mig i köket innan vi snabbt tackar Mrs. Shu för maten och betalar, innan hon med ett glatt leende visar oss bakvägen ut.

”Zayn are you going to stand there all day?” med ett ryck vaknar jag upp av Louis röst innan jag lyckas dra bort blicken från den dörr Olive precis klivit in genom. ”Aren’t you gonna follow her?” sa Harry och kollade med en rynka i pannan på mig. Snabbt, vid hans ord, började jag flytta mina fötter över golvet innan jag hade kommit fram till köksdörren och stack in huvudet. Men där inne fanns varken Olive eller hennes kompis. Den enda som fanns där var Mrs. Shu och kocken som vinkade glatt mot mig. ”Ohh Zayn! Are all of my boys here?” sa Mrs. Shu med en lätt kinesisk brytning och jag nickade snabbt mot henne, ”Excuse me, Mrs. Shu, where did those two girls go?” sa jag och flyttade blicken runt om i köket. ”Oh they went that way” sa hon och pekade bort mot en svart dörr. ”Where do you come if you get through it?” sa jag snabbt fortfarande med blicken riktad mot dörren. ”Out” sa Mrs. Shu glatt innan hon drog upp kniven och började hacka den råa fisken som hon hade placerat på bänken. Jag gav ifrån mig en lång suck innan jag tackade henne och gick bort mot vårt bord igen. ”So how did it go?” sa Niall och kollade undrandes på mig. ”They’ve already left, through the back-door” sa jag och satte mig ner bredvid Liam med en duns. Hon hade varit här inne, av alla platser, hade hon varit på vår kinarestaurang, dit vi alltid gick när vi ville äta ifred. Hon hade varit här. Och jag hade sumpat min chans.
 ”But there’s like only one school in this part of London, where the students need to wear uniforms” sa Niall och jag vaknade upp ur mitt tänkande och började lyssna på killarnas konversation. Olive och hennes kompis hade båda haft på sig blåa uniformer. ”What’s the schools name?!” sa jag snabbt och vände min blick så jag mötte Nialls blå ögon. ”I’m not sure, but it’s some kind of school for ’wonderkids’ that has a talent in sport or something” sa han och gjorde citattecken vid ordet ’wonderkids’.
”Do you mean London Dance And Sport Academy?” sa Liam medan han tog en tugga av nudlarna vi hade blivit serverade. Niall nickade intensivt på huvudet, då han hade stoppat in en stor dumpling i munnen som gjorde det omöjligt för honom att prata. Snabbt reste jag mig upp från stolen innan jag grabbade tag i jackan och med några få steg hade jag klivit ut genom dörren. Om jag såg hade behövt gå till Kina för att prata med henne just nu, så skulle jag gjort det.

Den bitande februarikylan låg som ett täcke i luften och omfamnade mig på alla möjliga sätt och vis. Med händerna långt nersjunkna i jackan och huvudets hakparti nerstoppat så mycket som det var möjligt i jackan gick jag längs med trottoarerna, hoppandes på att skolan snart skulle dyka upp i min åsyn. Efter en promenad på cirka tio minuter dök skolan upp framför mig och med en snabb blick på klockan, konstaterade jag att dem fortfarande borde gå i skolan. Med snabba steg sprang jag upp för trappan och in genom den stora ekdörren, innan jag möttes av total tystnad. Värmen kom krypande över mig och jag tillät mig själv att ta ännu ett kliv in genom dörren för att sedan låta den slå igen bakom mig. Min blick fästes direkt på de vitmålade väggarna med porträtt och tavlor på och för en sekund tvivlade jag på om killarna verkligen hade matchat uniformen och skolan rätt. Inte ens för en miljon kronor skulle jag kunna se Olive på en sådan här skola, inte efter allt det hon hade berättat för mig. Efter några minuter hördes ringklockorna eka genom skolbyggnaden och precis innan alla dörrar öppnades i korridorren smet jag ut igen.

”See you tonight?” sa Denise där hon stod fullt påklädd med väskan hängandes över högra axeln bredvid mig. Jag slog snabbt igen mitt skåp innan även jag drog på mig jackan samtidigt som jag försökte trycka ner böckerna i väskan. ”Yes, what time was it?”
”8 pm, don’t forget it! We’re going through the script today!” ropade hon samtidigt som hon backandes börja röra sig tillsammans med folkhavet ut genom dörren. Så snart böckerna var nerproppade och jackan pådragen, drog jag upp väskan över axeln innan Jones kom upp vid min sida. ”So how has your first day been?”
”Great” sa jag och log mot honom ”and yours?”
”Well, my mathteacher is crazy, but apart from that, totally okay” sa han och log lätt medan vi passerade skåpen på vår väg ut genom dörren. ”So when’s your first dance lesson?” fortsatte han medan han tryckte upp dörren, “Tomorrow, and yours?”
”Same” log han lätt. Vi fortsatte bort mot de svarta järngrindarna, och ut ur skolan. ”Well I see you tomorrow” sa han och reste handen i en lätt vinkning, innan han vände åt höger medan jag började gå åt vänster, jag log snabbt mot honom innan även jag vinkade mot honom.

I ett försök till att plocka fram mina minnen ifrån hur jag hade gått imorse för att kunna hitta hem igen, var jag helt inne i mina egna tankar, när en skugga la sig bredvid mig. Snabbt kollade jag upp innan jag tryckte mig själv mot muren som omringade skolan. ”Zayn?”
”Olive, we really need to talk” sa han och kollade sorgset på mig. För andra gången idag, fick jag hålla mig tillbaka från att kasta mig runt hans hals, och irriterat skakade jag på huvudet. ”No Zayn, we don’t. Leave me alone”
”Olive, come on, let me explain”
”There’s nothing to explain. You haven’t spoken to me in over four weeks, so why start now? Is it because you saw me at the restaurant?” sa jag argt innan jag med bestämda steg började gå bort ifrån honom. Men han följde efter mig och tog ett stadigt tag i min vänstra arm, vilket gjorde att jag snurrade runt så att jag stod precis framför honom, med endast några centimer som skilde våra kroppar åt. ”Please Olive, let me explain”, jag gav ifrån mig en lång suck innan jag mötte hans chokladbruna ögon, ”Okay, start talking”.

I förra kapitlet:
Så fort mannen hade klättrat ner från sin stege och var påväg bort ökade jag stegen och stannade framför den stora skylten. Det var omöjligt. Det kunde inte vara hon eller kunde det?
”Hey, Zayn what are you doing?” sa Harry och kom upp vid min sida. Sakta sträckte jag fram handen och pekade på skylten. ”It’s her Harry, it’s Olive”.

I förra kapitlet:
“Not in this country and not in this town” fortsatte han medan han gång på gång klunkade i sig en smutt te. ”Not in this country?” ekade Niall honom, och jag mötte honom med en minst lika fövånad min. Vad menade Gregory?
”No, you’ll see, she… and her family… moved to London”
Med regnet piskande över oss, satt hela familjen Whitgeri och pappas film producent Tom Godfrey i en svart Range Rover, på väg till vårt nya hem. Enligt pappa hade det blivit såkallade ’ändrade planer’ när det kom till lägenheten, och med en gnagande känsla i magen undrade jag oroligt vart det var vi skulle flytta. De senaste dagarna hade endast gått åt till att packa, som vi tack och lov, hade fått hjälp med från både Sophia och Trevor plus deras familjer, och trots att det hade känts tungt att packa ner vartenda minne, så hade känslan av en ny början satts igång i min närvaro. Min familj, var på väg att få börja om från scratch. Och jag gillade känslan. Trots att regnet som just nu vräkte ner över oss gjorde att jag saknade den kalla februari luften i Bronx, kändes det ändå som om England var precis det ställe familjen hade behövt komma till.
”I’m so glad that you agreed to play Roletta Dronx, in our movie” sa Tom, samtidigt som han kollade på mig genom backspegeln. Jag flyttade blicken bort från det nerregnade bilfönstret för att kunna möta Toms ögon, ”Well, don’t expect to much, I’ve never done anything that has to do with ’acting’ before” sa jag och log snett mot honom. Ärligt talat var jag riktigt nervös inför att agera huvudroll i pappas film, men pappa hade bett mig med hundvalpsögon så fort vi kommit innanför dörren i söndags, då jag hade sagt till Tom att jag skulle tänka på det hela. Och jag hade inte klarat av att se besvikelse fylla pappas ögon ännu en gång.
”I think you’ll do just fine sweetie” sa pappa och vände bak huvudet mot mig ”Your dad is right, we will have some acting classes with you and then you’re finito” fortsatte Tom och log mot mig. Jag gav dem ett snabbt leende innan jag åter fäste blicken ut mot fönstret. ”Exactly how will I have time for both doing the movie and go to the dance school I won in the audition…?” min röst skakade av nervositet. Jag hade inte vågat berätta för dem om varför jag först tvekat angående rollen som Roletta Dronx, men sanningen var den att den största anledningen till att jag ville flytta till London var på grund av att jag skulle få ägna mina skoldagar åt att dansa. ”Well, your dad told us about your gain in that dance competition, and that’s also a reason to why we wanted you all to move to London. You’ll see we want you to go to the dance school as usual, but at the same time, we want you to film the movie. So me and you dad” sa Tom och viftade med ett finger mellan pappa och honom “have made a schedule for you” sa han och gav en menande blick till pappa. Varpå pappa harklade sig lätt innan han åter vände huvudet bak mot mig ”Well on the weekdays you’ll go to school, and on the weekends and sometimes after school, you’ll help us with the movie” sa han och log snett ”all for you honey”. Jag log tillbaka mot honom och andades ut lättat “Thank you dad, Tom, I thought I would have to quit school”
“No way, you earned that spot, so no way in h e l l that I would take that away from you” sa pappa och bokstaverade ‘hell’ så att tvillingarna inte skulle snappa upp något fult ord. Jag log tacksamt mot pappa innan han blinkade mot mig.
“Well here it is” sa Tom med blicken svepandes på området runt sig.

Med en lätt fot på bromsen stannade den svarta Range Rovern framför något, som till mig, liknade ett slott. Först ut ur bilen var pappa och med ett snabbt ryck hade han dragit upp dörren på tvillingarnas sida. ”Welcome to our new home kiddos” sa pappa glatt och hjälpte Amber av med bältet innan både hon och James, rent ut sagt flög ur bilen. ”Ehm, Olive?” sa Tom precis när jag skulle kliva ut, ”Yeah?”
”Do you think you can work… tonight? Because we really need to put up some posters around here in London, so you are gonna have a photoshoot tonight, hope that’s okay?” jag log lätt mot honom “Sure, what time?”
“Around 8 pm?” svarade han, jag gjorde en tumme upp mot honom innan även jag sprang ut i regnet och upp mot slottet.  Jag stannade till under taket, så att jag hade fri sikt ut över gårdsplanen, som var hälften gräs och hälften grusväg, och ett stort gallerstaket som omringade huset. ”What do you think?” sa pappa som hade kommit upp bakom mig och la en varm arm kring mina axlar. ”It’s beautiful” sa jag och lät blicken svepa över gårdsplanen ännu en gång. ”I really hope that you, James and Amber will like it here” sa pappa tyst och jag vände sakta upp huvudet mot honom ”Like is quite a small word, we will love it here dad”

Efter en snabb rundtur kring huset, hade det visa sig att tvillingarna skulle få varsett stort rum på nedanvåningen tillsammans med pappa, medan jag fick ett stort, luftigt vitt rum på ovanvåningen. Jag hade aldrig någonsin trott i hela mitt liv, att jag, lilla Olive Whitgeri, som i fyra års tid fått livnära sig på något som liknade en veckorpeng, nu skulle få ligga i en dubbelsäng i ett stor mansion hus i utkanten av London. Det hela var perfekt. ”Olive?! Are you ready to go?” ekade pappas röst genom huset och med ens flög jag upp från sängen och började bana min väg ut ur huset. Dags för photoshoot.

Så fort pappa hade parkerat vår nyinköpta bil, kom Tom springandes mot oss och öppnade dörren med en hejdundrandes fart. ”Perfect timing!” sa han och drog snabbt ut mig ur bilen, med en vinkning bakåt mot pappa fortsatte jag efter Tom som gick in i en slags studioliknande byggnad. Väl där inne slog värmen emot mig. ”Gosh, it’s hot in here!” andades jag ut samtidigt som jag drog av mig jackan, fortfarande följandes Tom med snabba fotsteg. ”Haha, yeah sorry about that, but you’ll thank me later!” skrattade han fram, innan han svängde av åt höger och in i ett rum som lös lila, väl där inne stannade han och jag slöt upp jämsides med honom. ”Well as you know your dads book is about mermaids, vampires and all other strange fantasy animals, and since Roletta Dronx is the maincharacter and is a mermaid, we thought you would be perfect as the ’face out’ if you know what I mean?” jag kollade på honom och sedan bort mot det lila ljuset innan jag åter mötte hans blick, ”You want me, to be on the posters of the movie?!” sa jag tafatt och han skrattade lätt, ”Yes, you’re beautiful and would be perfect for it” jag nickade mot honom samtidigt som jag svalde hårt ”I guess that’s okay. So let’s start!”
 Tre timmar senare, hade vi efter många om och men fått till ’den perfekta bilden’ som Tom kallade det. Och han hade menat allvar med att jag skulle tacka honom senare för värmen som fanns i lokalen. Fotograferingen hade nämligen varit allt annat än vad jag trodde den skulle vara, eftersom Roletta var en sjöjungfru, ville Tom återskapa det perfekta elementet för en sådan, och därför hade fotograferingen ägt rum i en fyrkantig glaskub fyllt med vatten. Jag drog den vita handduken tätare omkring mig samtidigt som en av stylisterna räckte mig en rykande kopp varm choklad. ”Here you go sweetie, you did an amazing job out there” sa hon och gav mig koppen samtidigt som hon nickade bort mot kuben som fortfarande lös lila. ”Thank you” sa jag och tog emot koppen innan jag förde den mot munnen. ”I put some warm clothes to you over there that your dad dropped off before, Tom wants to meet you outside in ten” sa hon och började backa bakåt. Jag nickade lätt mot henne innan jag styrde mig in i rummet som låg i anslutning till salen fotograferingen hade varit i. Snabbt drog jag av mig den blöta klänningen innan jag drog på mig mina mjukisbyxor och mammas gamla collegetröja innan jag virade upp håret i handduken. Och så fort jag kände mig någorlunda torr, och chokladen var uppdrucken, gick jag med snabba fötter ut till Tom. ”Amazing work today Olive! The posters will be ready to put up tomorrow!” sa han och kramade om mig snabbt innan han med handen på ryggen börja leda mig igenom lokalen. Jag nickade lätt innan han fortsatte ”There is some people I want you to meet, who is also going to be some of the main characters in the movie” jag kände hur en klump växte i min mage, här var jag, med håret blött och i mjukiskläder påväg för att träffa människor som jag aldrig träffat innan och som jag väldigt gärna ville göra ett gott intryck på. Med vana steg tryckte Tom tillslut upp en grå dörr och vi kom in i något som liknade ett personalrum, med vita soffor, kök och bord. ”Chace, Denise, Paul!?” ropade Tom och ut från valvdörren på andra sidan rummet kom två killar jag mycket väl kände igen och en kort rödhårig tjej ut skrattandes ifrån. Jag kände direkt hur klumpen i magen växte ytterligare. Det var Chace Crawford från Gossip Girl och Paul Wesley från Vampire Diaries. Skulle dem spela mina motspelare?!
”OMG HIIII!” skrek den rödhåriga tjejen och kom glatt springandes mot mig innan hon stannade några centimeter ifrån mig med en utsträckt arm, ”I’m Denise and I’m playing Ferestada Lekeout, in your dads movie!” sa hon och visade sitt perfekta leende och jag kunde inte hjälpa att le minst lika stort tillbaka ”Hi, I’m Olive” sa jag och skakade om hennes arm. ”OMG We’re gonna have so much fun! And I heard that you’ll start on the London Dance And Sport Academy on Monday?” sa hon frågandes och jag nickade glatt mot henne. ”Oh my god, then we’ll see eachother EVERYDAY! Because I also go there, but I don’t dance I play basketball!” jag skrattade förvånat mot henne, livet i London skulle kanske bli mycket roligare än vad jag först hade väntat mig.

”I can’t believe she moved to London, but now, when I’m here, I can’t find here ANYWHERE!” sa jag frustrerat till killarna som alla satt samlade inne på det lilla cafeét som vi till vår glädje hade lyckats få för oss själva, istället för att ha en massa människor stirrandes på oss. Så fort Gregory hade berättat att Olive flyttat till London, hade jag och Niall bokat om flyget för att ta oss hem direkt igen, men nu hade det gått en hel dag och jag hade fortfarande inte sett skymten av henne, eller hittat någon adress till hennes hus. ”Zayn it’s only Thursday, and she probably just got here, you’ll find her” sa Liam tröstande mot mig innan han tog en bit på sin kaka. Jag skakade på huvudet innan jag lät min blick falla på klockan som satt uppspikad på väggen bakom oss, 13.08. ”Time to get back dudes, we start rehearsals in less than twenty minutes!”

I en normal takt vandrade vi lägns med Londons gator för att ta oss till O2 arenan, där kvällens konsert skulle hållas. På ett sätt var det skönt att äntligen ha kommit hem igen, men tanken på att Olive fanns här någonstans gjorde att jag inte riktigt kunde fokusera mina tankar på att vi verkligen var hemma. ”Hey guys, do you wanna watch a movie or something tomorrow?” sa Louis, när vi i förbifarten höll på att gå förbi bion. ”Yeah sure, why not” fick han till svar från oss andra. Men precis innan vi skulle runda hörnet för att fortsätta nästa kvarter bort, fastnade min blick på en man som stod och höll på att sätta upp en ny skylt angående en kommande film. Så fort mannen hade klättrat ner från sin stege och var påväg bort ökade jag stegen och stannade framför den stora skylten. Det var omöjligt. Det kunde inte vara hon eller kunde det?
”Hey, Zayn what are you doing?” sa Harry och kom upp vid min sida. Sakta sträckte jag fram handen och pekade på skylten. ”It’s her Harry, it’s Olive”. 

I förra kapitlet:
“Oh my, thank you!” sa pappa glatt och lutade sig belåtet tillbaka i stolen. ”And I have also thought about the characters in your book, and which acters who would be perfect for the movie” fortsatte Tim, och efter en kort paus tog han tillorda igen “But I couldn’t find a perfect match to the main role, as Roletta Dronx… until I saw your daughter”.
“Why won’t she answer me?” röt jag hysteriskt samtidigt som jag viftade med telefonen framför näsan på Niall. I över tre dagar hade jag desperat försökt få Olive att svara i telefonen, men utan reslutat. Därför hade min överarbetade och trötta kropp nu tagit första bästa plan till USA för att kunna prata med henne, och till min glädje hade Niall följt med mig. Under tre veckors tid hade jag försökt leta reda på hennes telefonnummer efter det att jag tappat bort min telefon någonstans i Mexico. Och när jag väl hade hittat numret, efter det att jag införskaffat mig en ny mobil, och med hjälp av Paul, Niall och telefonbolag över hela världen, hade hon klickat mig så fort jag hade uttalat hennes namn. Varför skulle kärlek vara så svårt att bygga fram, men så lätt att krossa?
”Take it easy Zayn, you know where she lives, so it will be really easy to find her, and then you can explain e v e r y t h i n g for her” sa han glatt och la en tröstande arm kring mina axlar. Jag reste försiktigt huvudet som tidigare vilat i mina handflator och kollade förvirrat på honom. ”I don’t know where she lives” sa jag tyst, och kände ännu en gång hur hoppet om att få prata med henne krossades i småbitar. Jag mötte Nialls innan så glada ögon, men som ny lyste om precis det som jag kände mig, hopplöshet. Det skulle bli nästintill omöjligt att hitta Olive, i en stad vi båda knappt kände till.
”Well… at least you know where she works. And maybe that old man, what was his namne? George?”
”Gregory” avbröt jag honom med och han gav mig ett snett innan han fortsatte ”Okay, Gregory, probably he knows where she lives, I mean they seemed quite close” sa Niall i ett försök till att muntra upp mig. ”Yeah you’re probably right about that” sa jag tyst, mest för att jag själv inte skulle tappa hoppet riktigt än.

Med väskorna inslängda på rummet sprang vi ner till receptionen, det fanns inte en minut att slösa, då jag först och främst ville prata med Olive så fort som möjligt, men även eftersom jag och Niall skulle bli tvungna att ta flyget hem redan inatt, då vi hade gjort detta avbrott mitt under vår turné. Därför var jag skyldig Paul något enormt som hade låtit oss sticka. Med tankarna virvlandes i huvudet ökade jag mina steg mot utgången innan Niall stoppade mig genom att ta tag i min arm.
”What?” muttrade jag och försökte dra tillbaka min arm.
”Maybe someone in the reception knows about the Whitgeri family, I mean it’s quite an unusual name” sa Niall med en nickning bort mot receptionen. ”Guess you’re right, let’s talk to her” sa jag och pekade mot en brunett som stod bakom disken, iklädd hotellets röda uniform. ”Excuse me madame” sa Niall så artigt han kunde samtidigt som vi halvsprang bort till receptionsdisken. ”Yes sir? What can I help you with?” sa hon och log ett perfekt leende. ”We were just wondering if you know where Olive Whitgeri lives?” sa Niall och gav mig en snabb blick innan han riktade den mot tjejen ännu en gång. ”Whitgeri you say? Yes, of course I know where they live, my mother is neighbor with them!” sa hon glatt innan hon åter fokuserade blicken på Niall “She lives on the outskirt of town, on “Happystreet downtown”, and if I’m not wrong, I’m pretty sure the Wihtgeri’s lives in house 46”
“Thank you” mumlade jag snabbt innan jag drog ut Niall genom entrén. “Well that was easy, don’t you think?” sa Niall och gav mig ett förläget leende. ”Yeah, that was a smart move of you mate” sa jag samtidigt som jag vinkade in den gula taxin till vägkanten ”Happystreet downtown, house 46” sa jag till chauffören så fort vi hade hoppat in, och med en lätt växling styrde han ut från gatan.

”Well here it is” sa chauffören och stannade motorn utanför ett tegelhus, där persiennerna var nerdragna för alla fönstrena. ”Well this don’t look as a ’happy’ street” sa Niall med underton på ’happy’ samtidigt som han svepte med blicken längs med gatan som innehöll precis samma tegelliknande hus som stod framför oss. ”Thank you” sa jag och klev ut genom dörren, innan jag riktade huvudet mot Niall ”Stay here, and I’ll see if they’re home” sa jag mot honom och han gav mig en lätt nickning tillbaka samtidigt som jag började kliva upp för stentrappan upp mot huset som såg allt annat än bebott ut. Med snabba kliv, två steg i taget, hade jag tagit mig upp mot trädörren, och med frenetiska slag mot dörren kunde jag höra hur ljudet av mina knackningar ekade genom huset. ”Olive?!” skrek jag samtidigt som jag slog till dörren ännu en gång. Och ännu en gång. Och en gång till. Men ingen öppnade. Jag vet inte hur länge jag stod där förrän Niall kom upp och la sina händer på mina axlar så att jag skulle bli tvungen att titta på honom. ”Zayn… she’s not here” sa han och pekade bort mot en skylt som stod nerspikad i den lilla rabbatten med de halvt torkade blommorna som tillhörde huset. Jag lät min blick följa hans utsträckta arm innan jag läste vad som stod på skylten, två gånger, för att verkligen försäkra mig om vad där stod. ”FOR SALE”. ”We must be at the wrong house” sa jag och började stappla mig ner för trappan och bort till nästa hus, som såg minst lika obebott ut. Jag hörde hur Niall ropade något till taxin, som fortfarande stod placerad längs med trottoaren innan han sprang efter mig. ”Zayn, she’s not there. She lives in house 46, I checked on the internet. I’m sorry Zayn she doesn’t live in that house anymore” han kollade på mig med en bekymrad min och jag kände direkt hur ännu ett hugg mot mitt hjärta slog till. Ännu ett hugg om hur hopplöst detta var just nu. Utan att ha sagt ett ljud började Niall leda tillbaka mig till taxin innan han med en lätt putt knuffade in mig i baksätet och stängde dörren innan han själv hoppade in i framsätet. ”Please, drive us to the zoo” sa han och utväxlade en blick mot chauffören, och ännu en gång startades motorerna.
 Så fort motorerna stannat utanför entrén till zoo:et började jag springa, just nu kändes det att som om varje minut som gick, desto längre bort kom Olive ifrån mig. Precis när jag rundade hörnet på krokodilburen sprang jag rakt in i någon, vilket ledde till att vi båda trillade baklänges ner på asfalten. ”Hey watch yourself!” muttrade personen jag sprungit in i, och med ens reste jag på mig så pass mycket så att jag kollade in i ett par mörkbruna ögon, som matchades till hennes lika mörka hår. ”I know you?” sa jag tyst och inspekterade tjejen från topp till tå, ”Yeah so what?! That’s not a reason to push me down on the ground?!” sa tjejen och reste på sig samtidigt som hon borstade av sig grusen ifrån sina kläder. ”No seriously, you are the girl who danced with Olive on the club a few weeks ago, aren’t you?” sa jag och sökte mig efter hennes ögon samtidigt som jag ställde mig upp.
”Oh my god, you’re Zayn Malik” sa tjejen med halvt öppen mun. ”Yes I am, but I seriously need to talk to Olive, do you know where she is?” sa jag desperat. Med ett ryck vaknade tjejen från sin lilla trans och höjde lätt på ögonen samtidigt som hon granskade mig uppifrån och ner “I’m not a friend of Olive anymore. And I haven’t talked to her since that night. So I’m sorry, but no, I don’t know where that bitch is” sa hon arrogant och med ens reagerade min hjärna ”You’re Alli or Cameron… aren’t you?”
“Yes I’m Cameron, and btw why do you wanna speak to loser Olive anyway?”
“Sorry, I don’t have time to speak with idiots” sa jag barskt och började med snabba steg springa bort från henne och mot huvudkontoret, samtidigt som ilskan bubblade inom mig.

Med hårda knackningar på dörren, öppnades den tillslut av samma gamla ansikte som för några veckor sedan hade gjort att jag sett Olive för första gången.
”Zayn, my son! What a surprise, welcome in!” sa han glatt och visade ett tandlöst leende innan han öppnade dörren ytterligare. Jag log snett mot honom innan Nialls röst fick mig att vända på mig. Springandes, även han nära på att krocka med Cameron, kom Niall springandes längs med den trottoarlagda gatan innan han andfått klev in genom dörren. ”God, you run fast Zayn!” sa han andfått och slog sig ner på en av bänkarna, i vad som liknade omklädningsrummet. ”Sorry Gregory, this is my best mate Niall” sa jag och nickade lätt mot Niall som räckte upp en hand och vinkade tafatt. ”Well don’t just sit there sons, you must have something very important to tell me if you’ve run all this way. Come to the kitchen and I’ll make some tea for us” sa han och började traska in genom valvöppningen som saknade dörr. Jag skrattade lätt till åt Nialls andfådda ansiktsuttryck innan jag slog till honom på armen ”Come on” sa jag och drog in honom genom dörröppningen.

”I’m sorry boys, but Olive doesn’t live in that house anymore” sa Gregory och tog en klunk av sitt te. ”Told you” muttrade Niall tyst innan även han tog en klunk. Jag själv hade knappt lyckats få i mig en enda liten slurk av det skållhetta teet. ”Okay?... where is she now then? Sa jag och koncentrerade mig på Gregory istället för på Niall. ”Well her dad got an amazing contract on his book so they moved” sa han och log snett ”I’m so happy for her to get a new chance in life, now after her mothers death and her dads comeback” fortsatte han.
“Her dad wrote a book?” sa jag smått förvirrad.
“Oh yes, it’s coming out in the stores tomorrow, and they’ve told me it’s an amazing book which will probably sell a lot through the younger generations” sa han stolt.
“Okay, but what has that to do with the fact that Olive don’t live in her house anymore?” sa jag, nu lite smått irriterad på att den äldre mannen inte gick direkt till det jag ville höra. ”Oh, I thought you’d understood, my son. Olive and her family have moved”
”Yeah, I understood that part, but where have she moved? I need to talk to her!”
“Oh god, you won’t be able to talk to her here”
“Okay?... Then… where?”
“Not in this country and not in this town” fortsatte han medan han gång på gång klunkade i sig en smutt te. ”Not in this country?” ekade Niall honom, och jag mötte honom med en minst lika fövånad min. Vad menade Gregory?
”No, you’ll see, she… and her family… moved to London”
Kan ni fatta att det redan kommit 20 kapitel av SAAS novellen? Inzayn! < haha see what I did there ;)

Liggandes i sängen, fortfarande med ett hårt grepp om den burrande telefonen, som om och om igen i över femton minuter hållt på att ringa, med samma okända nummer på skärmen, låg jag och stirrade på den. Fortfarande med ljudet av Zayns röst ekande inuti mitt huvud. Varför hörde han av sig nu? Fyra veckor efter det att han lämnat mig? Tre veckor sedan han sist hörde av sig? Varför nu? Med en djup suck ignorerade jag samtalet ännu en gång och kastade bort telefonen med en hård smäll i soffan som stod på andra sida rummet. Med en irriterande huvudvärk liggandes i bakre delen av mitt huvud stängde jag ögonen i ett desperat försök till att sova. Men det var omöjligt. Frågorna snurrade fortfarande omkring i mitt huvud och jag var rädd för att om jag väl svarade i telefonen, skulle jag få de värsta bortförklaringarna som någonsin existerat.

”Are you done?”ekade pappas röst genom huset. ”Yeah, we’ll be down soon!” ropade jag tillbaka samtidigt som jag försökte knäppa James skjorta. Producenterna till pappas bok ville ha ett möte med hela familjen, vilket inkluderade de halvt galna tvillingarna, som just nu höll på att leka priater samtidigt som pappa stod som en tickande bomb där nere. Så fort jag hade lyckats knäppa de sista knapparna i hans skjorta tog jag snabbt tag i hans plastsvärd som han hade tänkt peta till Amber med. ”We’re in a hurry, okay? So please go down, and put on your shoes” jag kollade på dem båda med en menande blick och snabbt krigade dem sig ner för trappan. Jag log smått mot dem och önskade innerligt att jag hade kunnat gå tillbaka till den åldern då det inte fanns ett enda bekymmer i världen. Med en snabb sväng gled jag in på mitt rum igen och bort till soffan. Efter lite letande bland alla kläderna hittade jag tillslut mobilen och låste upp den. 74 missade meddelanden från samma okända nummer. Vad var det han egentligen ville mig?
”OLIVE?!” skrek pappa från nedervåningen och snabbt lät jag telefonen glida ner i jeansfickan innan jag med snabba steg började springa ner för trappan. ”Sorry” sa jag andfått innan jag började stappla ut efter dem fortfarande med vänstra skon i handen. ”Don’t forget to lock the door!” ropade James innan pappa hjälpte honom in i bilen, jag log snabbt mot honom innan jag vände mig om och letade fram nycklarna. Detta skulle bli en lång dag.

Väl inne på kontoret, hade jag förväntat mig något som skulle likna ett tråkigt skrivbord tillsammans med dussintals av papper. Men ingenting brukar vara som man förväntar sig, skrivbordet var ett snyggt och ståtligt ekbord, som inreddes tillsammans med kritvita möbler och samma vita tapeter, och ett par mörkröda gardiner. En miljö som jag fasade inför att dra in tvillingarna i. En receptionist hade visat oss in och bett oss att slå oss ner i den vita soffan medan vi skulle vänta på producenterna och jag hoppades innerligt att frukten som stod på ett fat på det lilla ekbordet skulle hålla tvillingarna sysselsatta.
”What are we doing here today dad?” frågade jag pappa som satt i soffan precis som han varit här tidigare. ”They are gonna check with us about different things that has with the book and the movie to do” sa han och log snett mot mig, innan han sträckte sig efter en äppelklyfta. Jag nickade lätt på huvudet innan en kavajklädd, mörkhårig man, i runt femtioårsåldern kom in genom ekdörren.
”Hello Mark! Nice to meet you again!” Sa mannen och klev fram till pappa, som reste på sig och skakade hans hand. ”Nice to meet again Vincent, this is my daughter Olive, and my two twins Amber and James” sa han med en lätt hanrörelse ut mot sin lilla familj som satt nertrycka is soffan. Jag sträckte lätt fram handen och fick en stark handskakning till mötes.
”Well please come and sit by the desk. We have some work to do. Let the little ones play over there and you can come and join us Olive” sa han glatt och gick bort mot skrivbordet med lätta steg, tätt åtföljd av pappa. “Behave” viskade jag med ett upphöjt finger åt tvillingarna som nickade lätt, innan jag med snabba steg slog mig ner bredvid pappa. Men jag hann inte mer än sätta mig ner innan dörren slogs upp med en sådan fart så att den slog i bordet som stod innanför, vilket gav ifrån sig en sådan smäll att allas ansikten vändes mot personen som lugnt kom gåendes in. ”Sorry, I’m late Vincent. I got stuck in that terrible traffic outside. I don’t understand how you can stand that traffic every single day” sa mannen med en brittisk accent, samtidigt som han fortfarande i samma lugna steg gick in genom rummet och lät dörren falla igen innan han tillslut satte sig i fåtöljen bredvid Vincent. Vincent himlade lätt med ögonen innan han ursäktande började prata ”Sorry Mark, Olive, this is Mr. Godfrey, also known as Tim Godfrey. He are a really good movie director, and he is also the one who will work with your dad throughout the movie” sa han och lät blicken vandra mellan oss. “Vincent I can talk for myself” sa mannen och räckte snabbt fram handen mot pappa “Nice to meet you Mark” sa han under deras handtag innan hans blick fästes på mig och jag sträckte mig lätt över skrivbordet för att nå hans hand “Well you were a lovely young lady Olive” sa han med ett vänligt leende och jag skrattade fram ett lätt “Thank you”.
En och en halvtimme senare hade pappa, Vincent och Tim, gått igenom allt som skulle behöva planeras inför boksläppningen, som skulle komma att ske i mitten av veckan som kom. Och jag hade lyckats hålla mig vaken genom större delen av samtalet, halvt fixerad på de 74 missade samtalen från Zayn och halvt funderande på om jag skulle ringa honom eller inte. ”So when do you think you’ll be able to move to London, Mark? Mr. Godfrey, have already found a perfect apartment for you and the sooner you move, the sooner we will be able to start with the movie” jag hörde avlägset Vincents röst och med en gång satte hjärnan igång och återkopplade samtalet och tryckte bort tankarna på Zayn. ”If you want the aparment you will need to move during this week” sa Tim. “This week?” sa jag förvånat innan jag snabbt stängde igen munnen, pappa hade mycket väl sagt att jag inte skulle lägga mig i några beslut som producenterna ville ta och jag log svagt mot honom då hans blick trängde igenom mig. ”Yes is that a problem Olive?” sa Vincent skarpt. ”I’m sorry Vincent, it’s just that this ’moving thing’ is quite new to all of us. And we haven’t even started to pack yet” sa pappa ursäktande och jag drog en djup men lättad suck inom mig.
”I see, but if you start today, you might be able to leave on, let us say… Tuesday?” jag gapade stort vid Vincents uttalande och jag kände på mig att pappa gjorde detsamma, fast utan att han visade det. ”Tuesday?” ekade pappa nästan viskandes. Han kollade mot mig för att få en bekräftelse från mig och jag nickade mot honom. Om vi inte tog det erbjudanden som producenterna bad oss att ta, skulle det finnas en risk för att pappas bok skulle bli bankrutt, innan den ens hunnit ut på marknaden. ”Tuesday is fine” sa pappa med ett leende mot Vincent. ”Perfect, I’ll go and get the papers” sa han och reste sig från sin stol innan han gick ut genom dörren.
”His a tuff nut to crack” sa Tim belåtet, med händerna vilandes på hans ölmage ”If he don’t get it the way he wan’t it to be, you would’ve said goodbye to that book of yours” sa han ursäktande mot pappa ”So I’m glad you said yes”. Pappa log mot Tim innan han vände sig mot mig. ”It’s gonna be tuff to pack our things in just two and a half day!” sa pappa viskandes, jag nickade mot honom innan ett harklande kom ifrån Tim. ”So Mark, I read your book, and I must say it is the best fantasy/fiction book I’ve ever read before! It’s gonna be an honor to work with you on this movie!”
“Oh my, thank you!” sa pappa glatt och lutade sig belåtet tillbaka i stolen. ”And I have also thought about the characters in your book, and which acters who would be perfect for the movie” fortsatte Tim, och efter en kort paus tog han tillorda igen “But I couldn’t find a perfect match to the main role, as Roletta Dronx… until I saw your daughter”.

I förra kapitlet:
Namn efter namn, ropade han upp varannan tjej, varannan kille och i varje vrå hördes glädjetjut när någon gått vidare. Jag fokuserade åter min hörsel på Kyle’s röst istället för att kolla bort mot en ljushårig tjej som lyckats ta sig vidare och nu grät av lycka.
”Joanne Lefont, John Carfield, Cleo Skylar, Robert Fernandes and the last one two make it to the next face is” han kollade ner i sina papper innan han lyfte blicken ut över den nervösa gruppen ” is… Olive Whitgeri”.
Jag drog ett djupt andetag vid ljudet av mitt namn, ett andetag som genomforsade mig med både lättnad och förvåning. Jag hade klarat det. Jag hade tagit mig vidare till nästa fas. Så fort de som inte gått vidare klivit av scenen, sprakade det till i högtalarna och än en gång hördes Kyle’s röst. ”Congratualations, you’ve made it to the next fase. Which is freestyle! Hope you still have some energy stocked inside you, because I promise you’ll need it” sa han med en varm röst. Jag kände hur leendet spred sig på mina och de andra deltagarnas läppar innan vi blev korrigerade ut längs med dörren på andra sidan salen. När dörren öppnades framför oss, gav alla ifrån sig något som liknade det ”wow” ljud som de gröna små varelserna i Toy Story ger ifrån sig. Innanför dörrarna fanns där nämligen en mängd olika steroes i alla dess storlekar uppställda lite vartstans mitt uppe på en enorm scen, där även; bänkar, stolar, madrasser, trampoliner, studsmattor och stångar, var uppställda. Taket och väggarna var alla målade i svart men med hjälp av de olika lamporna som satt fastseglade i taket lös rummet upp av röda, gröna, blåa och vita färger samtidigt som lamporna svängde i rytm med musiken som ljöd. Personalen trängde ihop oss i en grupp in mot väggen, samtidigt som juryn kom gåendes bakom oss, innan dem slog sig ner på de tre stolarna som stod placerade nedanför scenen. Jag drog ett hastigt andetag, skulle vi bli bedömda redan nu? Utan någon koreografi?
”Okay listen up!” den äldre kvinnan i juryn som satt till höger om Kyle, hade tagit tag i micken och börjat prata. ”Don’t be scared people, you’ve maked it to this fase because we believe in you. What we want you to do now, is to show us that you got the rythm inside you, and just dance too the music that is played” den äldre kvinnan tystnade och Kyle tog ännu en gång ton “Exactly, you dance, we judge. You can take help with everything in this room, but only if you want to” sa han med en menande blick utöver alla de olika föremålen som fanns på scenen. “Okay let’s go, first up Mila Hunter” sa han och en kort, ljushårig tjej klev ut från gruppen och ställde sig mitt på scenen. Ljudet av en rytmisk låt kom igång och hon började dansa, precis som om det gällde liv eller död. När ljudet tystnade hade tjejen dansat i några minuter och stod nu andfådd för att få veta sitt resulat. Genom lätta viskningar kom juryn fram om ett enande svar innan den tredje jurymedlemen, en ung kille, sa med en lugn röst ”Sorry you’re not through to the next fase Mila. Next up on the stage is Olive Whitgeri” jag drog ett djupt andetag innan jag klev bort från den trygga klungan och ställde mig i rampljuset. Det var nu eller aldrig.
 Med hjärtat hårt dunkande och lugorna som om och om igen drog nya tunga andetag stod jag i en avslutande pose, innan musiken tonade ut. Aldrig hade jag rört på mig så mycket, med så många ansträngande rörelser, under en och samma dans. Jag förde sakta ner händerna, som tidigare pekat upp i luften, ner längs med mina sidor. Jag drog fort handen genom håret, för att få bort det ur mitt ansikte, medan juryn överlade. Efter någon minuts överläggning harklade sig Kyle och mikrofonen sprakade än en gång till, ”Congratulations Miss Whitgeri, you’re through, please go through that door” sa han och pekade bort mot en vit dörr. Jag nickade och klev med händerna på hjärtat ner för trappan samtidigt som jag andfått börjad röra mig mot dörren. Ännu en fas avklarad. Vad skulle nu hända?
Inne i rummet såg det ut ungefär som vänthallen hade gjort, överallt fanns där stolar, soffor och bord. Men rummet innehöll inte mer än ungefär femton till tjugo personer. Vart var alla andra? ”Hi, congratulations. Please sit down and we will tell you when it’s time for the next fase” jag nickade mot den överglada personaltjejen som hade stått precis innanför dörren och började bana mig bort till en tom soffa. Med en duns la jag mig ner, och lät mig andas ut samtidigt som jag förde min vattenflaska mot munnen. ”Wow a newbie” sa en röst och jag satte mig hastigt upp. En kille med mörkbruna ögon, och svart hår hade satt sig i soffan mittemot. ”What?” sa jag andfått innan jag åter förde vattenflaskan mot munnen och klunkade i mig det. Samtidigt som känslan av att han var otroligt lik Zayn både i ögonen och håret, la sig som en stor klump över mig. Jag hade inte tänkt på honom under hela dagen och nu la det sig som ett svart skynke över mig. ”Well, it’s been about, two hours since a new person got in here” sa han och kollade först på mig innan han lät blicken falla ut över rummet. ”Two hours?” upprepade jag. Han nickade sakta,”You must be pretty good, if you made it too this fase” sa han och granskade mig. Jag nickade sakta mot honom,”I guess so” sa jag tyst som svar. Han log lätt mot mig innan han sträckte fram handen,”I’m Jones, and you are?”. Jag svarade hans snälla leende innan jag tog tag i hans kraftigt utsträcka hand,”I’m Olive”.

Efter vad som kändes som timmar upphörde pratet som innan fyllt rummet, det hade inte kommit mer än runt fem personer till efter det att jag hade kommit in i rummet och jag kände hur paniken sakta men säkert höll på att inta mig. In genom de vita dörrarna klev nämligen juryn in, innan dem ställde sig på den lilla upphöjda plattformen som fanns i den bortre änden av rummet. Jag och Jones, började röra oss bort mot folkmassan som hade bildats. Sammanlagt var vi runt 25 deltagare. Denna gång fyllde Kyle’s röst rummet, fast utan med hjälp av en mikrofon, och med ett glatt uttalande hade han meddelat att vi hade lyckats komma till ”finalen”. Jag kollade runt i rummet, 25 personer, som alla var i final? Hur gick det till? Antagligen märket Kyle allas oroade ansikten för än en gång harklade han sig, ”You have all made it to the final, because you’re great dancers. Now we are into the next fase, which is where YOU decide who will be the winner!” sa han innan han lät blicken svepa över gruppen, som fortfarande såg en aningen förvirrade ut. ”Well, the next fase involves that you will vote for the winner. We will take you back here, and let you watch all the dancers moves during this competition, and after every film, you will tell us what you think. And don’t lie, because we give you an opportunity to help other dancers” sa han förklarande och blinkade lätt med ögat.
“Okay let’s start with you, Olive” sa han och pekade på mig. Jag nickade och log ett lätt leende mot honom innan han förde mig bort genom en annan dörr. Väl där inne var det ett litet rum där en laptop var uppsatt. Jag slog mig ner på stolen framför den, medan Kyle och de resterande i juryn slog sig ner bredvid mig. ”Okay so when you’ve watched one film, you tell us what you think about that dancer? Understand?” jag nickade lätt mot den unga killens fråga innan han klickade på play.

När alla hade genomfört sina röstningar, var jag fortfarande aningen i chock, inför hur otroligt bra alla de andra dansarna var. Dem hade gjort så många fantastiska saker som jag aldrig ens hade fått för mig att kunna göra. Speciellt Jones hade imponerat stort på mig, då han hade varit en av de få som använde sig av redskapen inne i freestyle hallen, och användt dem på ett så pass graciöst sett så att det fortfarande var dans. Med ens kallade Kyle tillbaka alla och vi ställde oss i en klunga framför plattformen och väntade på beskedet.  Fjärilarna i magen var allt annat än små och jag kunde knappt lyssna på Kyle’s lilla tal som han höll innan vinnaren skulle utses. Men snart tystnade han och jag såg hur han fick ett diplom och en bunte papper i sin hand, innan han harklade sig lätt. ”This was quite a hard desicion, even for you guys. Because it’s a tie, instead of one winner, we will have two. You all voted for the same girl, and the same boy, and we are happy to announce that both of you will get a contract and have the possibility to go to the Dance School in London” sa han glatt. Genast utbrast ett glatt jubel mellan människorna innan Kyle lyckades tysta ner dem. ”So the winners are… Jones Harrison and Olive Whitgeri!” jag fick ett par starka armar om mig och med ens märkte jag att det var Jones som höll upp mig samtidigt som vi skrattade högt, jag hade klarat det.

Klockan närmade sig ett på natten, och hela kroppen var mör efter dagens dansande, så efter ett kort firande nere i köket, kröp jag nu ner under täcket samtidigt som jag pustade ut av belåtenhet. Jag hade lyckats. Jag hade faktiskt lyckats. Jag skulle till London och dansa. Med ens pep ljudet av min ringsignal till i mobilen och jag kollade snabbt på den där den låg på nattduksbordet. ”Unknown caller” lös det på skärmen, tveksamt drog jag tummen över skärmen och la den mot örat. ”Hello? Olive are you there?” sa rösten och snabbt klickade jag på den röda knappen. Även om jag inte hade hört den rösten på länge, skulle jag känt igen den närsomhelst, för den tillhörde… Zayn.

”WHAT?” skrek jag högt, innan jag slog händerna för munnen i hopp om att kunna dra tillbaka mitt skrik så att tvillingarna inte skulle bli väckta. Pappa sneglade försiktigt ut i hallen, precis som jag, för att se om deras tassande små fötter skulle komma gåendes över trägolvet. Men inget ljud hördes, och inga dörrar öppnades, vilket ledde till att vi båda pustade ut av lättnad.
”Why do we need to move away from Amercia, just because of your book or film?” viskade jag fräsandes till pappa. För bara några timmar sedan hade jag precis sagt till Trevor att vi inte skulle lämna landet, vilket skulle betyda att vi skulle kunna se varandra på helgerna, skulle jag nu behöva ta tillbaka det jag tidigare lovat? ”Because, the book is set in London. And since the book is so detailed, they want to have as much of the book as possible in the movie, and therefore, they think it will take up to one year to shoot the film!” sa pappa bedjandes och jag suckade djupt. “Why do we need to move because of that?” muttrade jag. ”Either way we move or I’ll need to travel at least three times a week over the atlantic, because they want me to help them direct the movie! Do you understand what an opportunity this is for us?” jag mötte sakta pappas ögon som lös av stolthet, förhoppningar och framtid. Jag hade inte sett den blicken sedan mamma hade berättat för oss att hon var gravid och som hade funnits där ända tills den hade slocknat efter mammas olycka. ”Okay… I guess we move then” sa jag tyst innan jag reste mig från soffan, fortfarande med tankarna virvlandes i hjärnan. Skulle jag behöva ta farväl av mina vänner på riktigt nu?
”Olive, wait” sa pappa och jag vände mig långsamt om, med en lätt nick mot soffan visade han att jag skulle sätta mig ner igen och lika sakta som jag hade rest mig ur den slog jag mig ner i den igen. ”I’m sorry for this, but I had a feeling that they might would have done just what they did, before they even had told us” Han mötte mina ögon innan han drog ett djupt andetag som hade en smutta glädje i sig ”That’s why I told you about the dance audition. It’s Gregory’s son Kyle who is one of the judges, and he told me that the winner will get an oppertunity to go to a danceschool in London. And after they’ve finished school, they will have a contract at loads of companies who will make their dance famous on tv” jag kollade storögt på honom. “Are you serious?” sa jag häpet. Han nickade lätt som svar medan ett glatt leende spred sig över hans läppar. Kyle Justice, var New Yorks kändaste koreograf under detta årtionde och hade producerat en mängd olika nummer till bakgrundsdansare och kändisar på tv. Han hade varit min och Sophias idol sedan vi precis börjat med dansen, och vi hade alltid drömt om att få träffa honom. Kanske var det min tur att stå i rampljuset för en gångsskull? Men så snart jag hade börjat fantisera ihop hur bra allt skulle gå, knep magen ihop sig och det kändes nästan som om någon stack in tusen knivar i magen på mig. Jag hade inget att visa honom imorgon. Jag hade knappt dansat på tre veckor och jag hade ingen färdig koreografi att imponera med. ”Crap” muttrade jag och slog i handen hårt i soffkanten. Pappa kollade förvånat på mig ”What is it?”
”I don’t have a dance for tomorrow, which means, that my possibilites to win is equal zero” sa jag samtidigt som jag började massera mina tinningar på grund av huvudvärken som började sätta fart inne i mig. Dagen hade varit lång och jag hade antagligen tagit emot fler överraskningar än vad jag klarade av. ”Well, that’s just good. Because when I talked to Kyle, he told me that the auditions won’t require any preperations, besides having a good smile and the rythm in you body when you appear!” sa pappa glatt och drog in mig i hans famn.
“Are you sure?” viskade jag tyst, njutandes av att min pappa hade kommit tillbaka, och inte längre var instängd i sitt egna lilla skal. ”110%” svarade han glatt innan han kysste mig på pannan.

När väckaren ringde på morgonen hann jag inte mer än öppna ögonen innan dörren slogs upp med en hejdundrandes fart.
”Goodmorning sweetie, are you ready for your audition?” sa pappa med ett glatt humör och trots alla tankarna kring gårdagskvällen kunde jag inte hjälpa att själv få ett stort leende på huvudet. Att se ens pappa så här glad för första gången på fyra år, gjorde att jag nickade glatt på huvudet trots att jag egentligen hade velat dra mig ner under täcket och sova bort resten av dagen. Jag hade varken glädjen spirandes ur mig eller rytmen i kroppen, allt jag kände var hur mörbultad jag var både psykiskt och fysiskt efter gårdagen. ”Great, because the breakfast is on the table, and I’ve just refilled the car with gasoline, so I am ready to drive you, when you are!” sa han glatt innan han stängde dörren och jag kunde tydligt höra, trots den stängda dörren, pappas glada visslingar eka genom huset. Så fort jag fick höra den nästintill bortglömda melodin på hans visslande spred sig ett leende även över mina läppar och med ens hade jag dragit på mig mina vanliga danskläder vilket inte var mycket till världen. Ett par joggingbyxor, linne och en munkjacka över det. Perfekt.

Tystnaden var spänd, fylld med glädje under tiden som pappa körde mig till Bronx City Hall, ljudet av den skrovliga opeln överöstade musiken som ljöd från bilradion och så fort jag fick se den välkända City Hall skylten torna upp framför oss drog jag ett djupt andetag. Jag skulle aldrig klara detta. ”You’re gonna do just fine” sa pappa uppmuntrandes och klappade mig lätt på axeln innan han la i växeln för att kunna parkera. När bilen stannat mötte jag pappas ögon ”What happens if I don’t win? What kind of school will I go to?” frågade jag tyst, allt jag ville just nu, var att vinna den här tävlingen så att jag kunde få syssla med det jag älskad även under skoltid. Han log ett sorgset leende mot mig ”Well, if it turns out that way, you will probably start in a normal school, where dance isn’t aloud during schooltime” sa pappa och klappade mig ännu en gång uppmuntrande på axeln. ”But don’t have that attitude Olive, you will do this, okay?” sa pappa viljestarkt och räcket upp handen i en highfive rörelse, jag slog till den lätt innan jag öppnade bildörren. Jag andades in den halvkalla februari luften innan jag med beslutsamma steg började röra mig mot City Hall dörren. Fullt med tjejer och killar i alla åldrar välde in samtidigt som mig och när jag väl hade lyckats regristrera mig hade jag fått numret 1008, vilket betydde att detta skulle bli en lång dag.

”OKAY LISTEN UP” tjöt uppkallningstjejen som stod uppflugen på en pall och var iklädd svarta byxor och en svart fleecetröja där orden CREW var insydda på ryggen med vit text. Under de senaste tre timmarna hade samma mörkhåriga tjej, om och om igen, ropat upp olika nummer som skulle in till öppningshallen, där några andra ifrån personalen höll på att lära ut koreografin. Men eftersom jag hade lyckats få ett så pass högt nummer, hade jag inte rört mig ifrån stolen jag först flugit ner på. Med blicken svepandes längs med rummet kunde jag se hur alla stannade upp i sina stretchingövningar för att lyckas höra vad tjejen hade att säga. ”OKAY FROM 980-1010, WELCOME IN” ekade hennes röst genom salen och med ens flög jag upp på fötter, nu var det dags. Med snabba steg bildade jag kö tillsammans med de övriga som skulle in och efter en lätt nickning och en avbockning på deras lista, tilläts jag kliva in i salen. På rad längs med de placerade glasväggarna, stod tre dansare uppställda, alla bärandes samma svarta crewtröja, och väntade. När vi hade placerat oss i tre led, med tio personer i varje rad, drogs deras innan så stelna ansikten upp i ett lätt leende.
”Okay, this is how things will work out from now on. We” sa den mörkhyade killen och pekade på de övriga två dansarna ”are gonna teach you the coreography, and after fifteen minutes, you all go out through that door, and perform in front of the judges”. Han tystnade och den rödhåriga dansläraren tog till orda “And when you have performed, the judges will call out your name, if you’re through to the next fase. If your name is called, you stay on the stage, and if not you walk out from their directly, understood?”. Lätta, snabba nickningar kom från allas huvuden och med ett glatt leende på läpparna började den tredje dansaren gå bort mot sterion “Okay, let’s do this people!” sa han i takt med att musiken började ljuda genom högtalarna.
Andfått andades jag ut den varma luften som fanns inom mig samtidigt som jag lutade mig med händer på knäna. Koreografin var tuff, och med blicken ut mot domarna, kunde jag inget annat än hoppas på att det hade gått bra. Det hade känts bra, men folket i min grupp hade varit minst, om inte mer, ännu bättre. Vilket skrämde mig till tusen. Efter en tystnad på fem minuter rispade det till i högtalarna och mannen som jag kände igen som Gregory’s son men även som den världsberömde koreografen Kyle Justice, harklade sig lätt. Namn efter namn, ropade han upp varannan tjej, varannan kille och i varje vrå hördes glädjetjut när någon gått vidare. Jag fokuserade åter min hörsel på Kyle’s röst istället för att kolla bort mot en ljushårig tjej som lyckats ta sig vidare och nu grät av lycka.
”Joanne Lefont, John Carfield, Cleo Skylar, Robert Fernandes and the last one to make it to the next fase is” han kollade ner i sina papper innan han lyfte blicken ut över den nervösa gruppen ” is… Olive Whitgeri”. 

I förra kapitlet:
Så fort dörren var stängd makade jag upp mig i en sittandes ställning innan jag sträckte mig efter papperslappen. Sakta vecklade jag ut den innan jag läste den tyst för mig själv;
“IF YOU CAN DANCE, AND YOU WANT THE WORLD TO KNOW IT, THEN THIS IS THE AUDITION FOR YOU! COME TO BRONX CITY HALL FOR AUDITION AND YOU MIGHT BE THE 1 WHO WILL COMPETE FOR THE SPOT IN THE LIGHT! ”
Jag går med tunga steg nedför trätrappan innan jag kliver in i köket på lördagsmorgonen. Jämfört med alla andra morgonar de senaste fyra åren, kom åsynen av allt det som stod framdukat på bordet som en chock för mig. På hela köksbordet står där mängder med skålar som innehåller allt ifrån ägg, paprika, gurka, tomat, skinka, korv och ost och på deras ordinare platser satt tvillingarna, och skrattade samtidigt som pappa höll på att bre dem varsin skink och gurk macka.
”What happend to the ceareals?” mumlade jag samtidigt som jag drog morgonrocken tätare kring min kropp och ögnade med blicken över matbordet. ”I thought we could have a proper breakfast and keep our hopes up that my book will be approved” svarade pappa glatt innan han lät den färdigbredda mackan glida över i James händer. Jag slog mig ner på stolen med en duns innan jag brer en äggmacka till mig själv. Sedan lossar jag försiktigt knutarna kring badrocken och drar fram pappersbunten som ska likna pappas debutbok, med ett leende på läpparna lägger jag den framför honom. ”Dad, I sat up all night just to finish your book. And it was amazing, so if the company doesn’t approve it. Please don’t give up, because that” sa jag och gav bunten en lätt nick “was the best book I’ve ever read” han gav mig ett stort leende innan han kramade om mig hårt. ”And dad, I want you to know that I’m on your side, I always has and always will, so if you think the right decision is to move, then I think so too” fortsatte jag innan jag tryckte in äggmackan i munnen. Min pappa gav mig ett brett leende tillbaka innan även han tryckte in sin macka i munnen. Kanske höll vår familj, för en gångs skull på att bli någorlunda normal, så som den en gång i tiden hade varit.

”Goodluck dad!” skrek jag genom dörröppningen samtidigt som han med det fina kuvertet i handen, som innehöll pappersbunten, klev in i vår risiga opel. Med ett gnisslande ljud körde han ut från gatan och försvann snart ur min åsyn.
”Damn, someone sounds happy today!” jag flyttade min blick från det bortersta hörnet av kvarteret och mötte Trevors glada ögon. Jag log glatt mot honom innan jag lät han kliva in genom dörren. ”Well, dad have written an awesome book during these past four years. It’s about love, relationship, fiction and so much more, I stayed up all night reading it and I couldn’t let go of it, it was perfect!” sa jag snabbt innan jag mötte Trevors ögon som strålade av förvirrning. “Sorry, I’m not keeping up” sa han medan ett flin spred sig över hans läppar, innan han drog av sig skorna och gick in i köket. ”Well, as I said, dad have been working on a book, so he was on his way to the publicity company now, to see if they will approve the book to be publiced!”
“Ahhh, so that’s why he used the old car of yours instead of his bike?” sa han med en lätt nick ut mot fönstret. Jag nickade febrilt tillbaka. “Yes. And the book was sooo good, almost better than the fantasy books mum used to maked! And if the book gets approved, I might just need to work two days a week as a normal teen! Can you understand that?!” sa jag med ett stort leende. “That’s awesome O!” sa Trevor och slängde upp sin hand i en high five, jag hann precis slå till den innan Amber kommer instapplandes med James i släptåg. ”Dad also say’s that we might be able to move! And then I finally will have my own space, so I don’t need to share with Jamie anymore!” sa hon och puttade till James så att han trillade ner på golvet. Med ens for jag upp från stolen och fick tag på James precis innan han slår i huvudet i golvet. ”AMBER JOSELYN WHITGERI! You know you’re not allowed to punsch your brother like that!” sa jag och kramade om den gråtandes James. Trevor var snabbt framme hos mig och lyfte över James i hans famn så att jag kunde tala mig tillrätta med Amber. Men jag hann inte långt i min utskällning förrän Trevor tog till orda ”And I who was willing to take you two to the Zoo today Amber, now I might just take James because you have behaved very bad” och med ens hade han fått Amber att börja storgråta, hon älskade att gå på Zoo över något annat ”But” avbröt Trevor henne och hon tystnade genast ”if you promise to never, never, ever, again to do something like that to James or to anyone, you can come with us. So what do you say Amber?” Hon kollade storögt först från Trevor sedan till mig och jag gav henne en menande blick som sa att hon skulle ta erbjudandet eller så skulle hon få stanna hemma resten av dagen. Med ett stort jakande huvud sa hon förlåt till James och gav han även en kram för att övertyga oss om att hon menade allvar, jag mumlade ett tyst ’thank you’ mot Trevor och han ryckte lätt på axlarna. Trevor hade alltid varit den som hade hjälpt mig med tvillingarna när jag var tvungen att jobba och jag insåg att jag var skyldig honom något enormt mycket.
”So… you’re moving?” sa Trevor när vi gick längs med den asfalterade vägen mellan lejon och struts inhägnaden. Jag ryckte lätt på axlarna som svar till honom samtidigt som min blick letade efter lejonen som antagligen, på grund av det duggande regnet, höll sig inomhus. ”Talk to me O” sa han efter en stund och jag suckade djupt. ”We are only moving, if dads book gets approved, so I don’t know Trev”
”That’s not the words I wanted to hear. I wanted to hear something like ’Trev, we’re only moving to another house, nothing else’” sa han med en falsettaktig ton “Now I know, that if your dads book gets publiced you will move away from Bronx. Did you agree on that Olive?” jag mötte skuldmedvetet hans ögon innan jag kollade på Amber och James som gick hand i hand några meter framför oss samtidigt som dem försökte härma lejonens rytande som man kunde höra, trots att dem befann sig långt under oss. ”You should’ve seen dads face this morning. I’ve never seen him that happy, since the day before mum got into that accident. And I am willing to do whatever it takes to make my family happy again. Even if that means moving to another city, it’s not like I’m going to move out of the country Trev, I will still be in America” han la en blöt arm runt mina axlar samtidigt som han iakttog mig. “I know, it’s just that I’m gonna miss you if you move, you know, all our dancenights at the club, all the times Sophia tries to make us study, and I’m gonna miss your siblings” sa han och flyttade blicken från mig till tvillingarna. “Well… we will not know until later if dad succeeded today…”

Så fort Trevor hade lämnat mig på zoo:et hade han tagit med tvillingarna hem eftersom jag skulle jobba. Och medan jag nu fem timmar senare, höll på att bana min väg hem igenom slasket som hade ersätt stadens innan så snöiga gator, gick mina tankar om vartannat runt och rutn i mitt huvud. Tänk så hade pappas bok inte fått tillåtelse att publiceras. Skulle allt pappas slit då vara förintet och han skulle gå tillbaka in i sitt skal och därmed stänga ute resten av världen och sin egen familj, igen? Eller skulle hans bok faktiskt bli publicerad och skulle vi därmed flytta ifrån Bronx på grund av pappas nya möjligheter och lön? Med ett nervöst grepp runt dörrhandtaget tryckte jag sakta ner den innan jag möttes av… ingenting. Allting var normalt. Inga skrikandes ungar, då dem förmodligen låg i sängen, inga ballonger, inga jubel, ingen kramandes pappa. Ingenting. Jag rynkade lätt ögonbrynen innan jag letade rätt på pappa som satt djupt nersjunken i fåtöljen med datorn i knäet inne i vardagsrummet.
”So eh… how did it go?” frågade jag tyst där jag stod i valvöppningen. Min pappas blick flyttades från datorskärmens skarpa ljus för att möta min blick och efter några enkla klick på datorn slog han igen skärmen. ”Please, sit down Olive” sa han och log tafatt mot mig. Jag slog mig snabbt ner i den utnötta soffan och drog upp benen under mig, innan pappa slog sig ner bredvid mig. Jag försökte avläsa hans ansikte om det var något som inte stod rätt till eller om han lurade mig, men jag kunde inte avläsa någonting, hans ansikte var rena rama pokerfacet. ”I have some good news, and some not so good” sa pappa efter några minuters tystnad. ”Okay?” sa jag tyst. ”Well, the good news is that the book got approved, and will be publiced next week!” sa pappa glatt och jag kunde inte hjälpa att flyga över honom i rena rama kramkalaset, hur gärna jag än inte ville lämna Bronx och mina vänner, betydde detta att min familj inte längre skulle behöva leva i ren fattigdom. ”But” fortsatte pappa efter han avslutat kramen ”They think the book was so good that it will make it to the cinema theaters…”
”OMG DAD, THAT’S INCREDIBLE!” utbrast jag glatt, men så fort jag såg min pappas ansiktsuttryck föll jag tyst ner i soffan igen. ”Isn’t it?” mumlade jag frågandes med blicken sökandes på pappa. Han gav ifrån sig ett nätt leende samtidigt som han nickade jakande på huvudet ”Yes it is… but that also means that we need to move…”
”Okay, where?” sa jag fortfarande undrandes var detta samtal skulle leda till. ”Well… they want us to move to… London”

I förra kapitlet:
”Why do you like me?” säger jag irriterat. Zayn ler glatt innan han böjer sig in och kysser mig på läpparna innan han tyst viskar med pannan mot min, ”Because I believe in love at first sight”. Han kysser mig snabbt innan han börjar springa bort till gaten och försvinner med en glad blick över axeln in genom den. 
Med popcorn, chips, choklad och varsett stort glas läsk satt jag, Sophia och Trevor hemma hos Sophia och hade skräckfilmsmaraton. Det hade gått tre veckor sedan Zayn åkt till Los Angeles. Under de första dagarna hade vi smsat och ringt varandra konstant, men precis som jag hade farhågat byttes den konstanta kontakten ut mot ingenting och under den senaste veckan hade jag inte hört ett ljud ifrån honom.
”Hey, Olive, you’ve been all sad for a whole week what’s the problem?” frågade Sophia som satt i fåtöljen på min högra sida. Jag lyfte sakta på huvudet och flyttade blicken från mitt halvtomma glas till Sophias mörka ögon. Jag hade fortfarande inte sagt ett ljud anågende ”den mystiska killen Z” men ingen hade iheller frågat, eftersom vi hade haft så mycket annat att tänka på. Sedan den där söndagen för tre veckor sedan hade Alli och Cameron varit en värre pest än vad Miranda hade varit under hela min livsstid. Så fort vi hade gått förbi dem hade någon spydig kommentar kommit ur munnen på dem och rykten kring min ’one night stand’ kväll hade spridit sig på skolan som en löpande eld. Ingenting var sig likt, varken hemma eller i skolan. Där hemma hade till min förvåning min pappa börjat öppna sig mer, precis som om någonting bra höll på att hända eller, till mina förhoppningar, att han höll på att gå vidare i livet.
”Nah it’s nothing” mumlade jag tyst som svar till Sophia. Men så fort jag uttalat mig fick jag en blick som sa ’det är något du inte berättar’ mot mig och snart kände jag hur Trevors varma arm la sig runt mina axlar. ”We have known you for fourteen years O, we know when something’s not right” sa han och kollade menande på mig. Jag blickade ner i mitt cola-glas innan jag gav ifrån mig en hög suck. ”It’s just that… this guy… I really liked him and now… his not even texting me anymore…” sa jag tyst, fortfarande med blicken riktad ner i glaset. Jag hörde hur Sophia reste sig från sin fåtölj och hur sedan soffan sjönk ner på platsen bredvid mig. ”No offense Trevor” sa hon och mötte Trevors blick innan hon sökte upp sin blick med mig, motvilligt mötte jag dem innan hon fortsatte ”but Olive… guys are just troubble”. Det var mina ord hon använde, dem jag alltid sa till henne så fort hon hade killproblem. Ett svagt leende bildades på mina läppar och jag drog in henne i en lätt kram, ”thank you” sa jag.
”Hey! That’s not fear! Girls can be a hell of a problem as well!” sa Trevor med munnen full av popcorn. “Only if their names are Miranda” sa jag ironiskt som svar till honom, med en lätt knytnäve slog han till mig på armen. ”Shut up O! I know I made a huge mistake by dating her!” sa han med underton på ’huge’. Och med ens var den innan så sorgsna stämningen uppstyd i en någrolunda skrattattack. Men trots att skrattet bubblade ur min mun, kunde mina tankar inte styra sig ifrån varför Zayn inte svarade på mina meddelanden, eller mina telefonsamtal.
 Så försiktigt jag kunde öppnade jag ytterdörren till vårt mörklagda hus, klockan var närmare två på natten och förhoppningsvis hade pappa fått tvillingarna i säng. Så fort jag hade kommit innanför dörren möttes jag av ett starkt ljus innifrån pappas kontor. Vad gjorde han uppe klockan två en fredag natt? När jag fått av mina sneakers från fötterna och hängt upp jackan på sin vanliga hängplats började jag så tyst jag kunde tassa över golvet bort till kontorets dörröppning. Där inne, badande i ljuset från lampan, låg pappa med huvudet ner på skrivbordet och sov djupt. Ett litet leende bildades på mina läppar och försiktigt gick jag fram till honom. Med en lätt hand på hans axel skakade jag om honom och med ett ryck öppnades hans ögon.
”Oh hi Olive, where have you been?” mumlade han trött samtidigt som han gnuggade sina ögon och klappade sig i knäet så att jag skulle sätta mig ner. ”I just got home from Sophia” sa jag innan jag slog mig ner i hans knä. Han brukade sällan fråga vart jag hade befunnit mig och när jag nu satt här i knäet med huvudet lutat mot hans axel, kändes det som om det var fyra år tillbaka i tiden, på den tiden då jag och pappa hade haft mest tid tillsammans eftersom mamma alltid tog hand om tvillingarna. En varm arm slöts kring min midja samtidigt som pappas andra hand drog bort mitt hår från ögonen. ”I’m so glad I have you Olive” sa han mot mitt hår ”I don’t know where our family would be without you”. Jag kramade om honom hårt och till min förvåning blev kramen besvarad, vad hade hänt med min pappa?
”I know I haven’t been around so much these past years, but that’s because I’ve been working on my debut book, while I during the same time, were trying to deal with your mothers death” sa han och jag lyfte upp huvudet medan han sträckte sig efter en tjock bunt med papper. ”I’ve thought you’ve been working on your articles?” sa jag medan jag tog emot pappersbunten. Min pappa hade alltid sagt att han aldrig skulle kunna bli författare, utan att han var ämnad att vara journalist. Men vem vet, han kanske äntligen hade insett att man kan gå vidare i livet och prova något nytt?
”Yeah, I’ve been working on those too, but on the nights I’ve been working on my book. If you have time, please read it, I’m gonna go to a publish company with it tomorrow afternoon, and if they like it… our lifes will be changed forever” sa han och jag kunde tydligt se glädjen som lös i hans ögon.
“What do you mean with that our lifes will be changed, forever?” frågade jag tyst samtidigt som jag bläddrade genom bunten.
“We can move Olive, buy a new house, have enough money so you don’t need to work every day, buy new clothes, let the twins have their own rooms. We can do so much if this book gets approved” sa han med en drömmande röst, jag log mot honom. Allt det där kändes perfekt, men samtidigt var detta huset mitt hem. Jag hade bott här sedan jag föddes. ”Why do you wanna move?” sa jag och mötte hans ögon. Han log svagt mot mig innan hans blick kollade igenom hela hans kontor och tillslut fastnade på fotografiet som stod placerat på hans skrivbord. Fotografiet föreställde hela vår familj, inklusive tvillingarna, och det var taget endast någon vecka innan min mammas olycka. ”Because this house reminds me so much of your mum, and I think that she wants us to move on, and I’m not sure if I can do it here, In this house or in this city.”
“You want us to move away from Bronx? Dad, I have all my friends here, and my work!” sa jag och reste mig upp ifrån hans knä, “You cant just come back after four years and tell me that you’ve been working on a book and if it sells you wanna move from the city? Are you crazy?!” jag kände hur mina ögon började fuktas och med några få steg hade jag klivit ur kontoret och uppför trappan och slängt mig i min kalla säng. Men snart kom pappa in genom dörren och sjönk ner på min sängkant, och med en varm hand började han massera min rygg.
”I know that you have all your friends and your work here. But I want you to see this as an opportunity. And I know you love to dance Olive, thats why I found this job for you… but you can only get that job if the book will be approved by the company” han la en vit papperslapp på mitt skrivbord innan han stegade ut genom dörren och stängde den med ett tyst “goodnight”. Så fort dörren var stängd makade jag upp mig i en sittandes ställning innan jag sträckte mig efter papperslappen. Sakta vecklade jag ut den innan jag läste den tyst för mig själv;

Jag stod som handfallen, oförmögen att varken prata eller stå upprätt. Jag vet inte vad det var som pågick inom mig, men vid uttalandet av hans ord, flög alla mina inre organ i bitar, precis som om ett krig hade uppkommit inom mig. Han fick inte åka. Inte nu. Inte sen. Aldrig. Jag behövde honom. Enda fram tills hans uttalande hade han varit den enda som lyckats hålla mig någorlunda i fokus, jag behövde honom, nu. Jag satte mig pladaskt ner i fåtöljen, fortfarande med ett uttryckslöst anisktsuttryck riktat åt Zayns håll. 
”Please say something” sa Zayn tyst efter en stunds tystnad, samtidigt som han drog på sig ett par kalsonger och sina joggingbyxor, innan han gick bort och satte sig i soffan som var ansluten till fåtöljen. Min blick hade fortfarande inte lämnat hallen där Zayn hade stått innan, men den var nu fokuserad på de tre stora resväskorna som stod upptryckta längs med väggen. Den vägg som Zayn så sent som igår, hade stått upptryckt mot för att demonstrera hur jag hade tryckt upp honom mot den i lördagsnatt. En stor hand formades under min käke och riktade mitt huvud så att jag kollade rakt på honom. Med en försiktig hand höll han kvar mitt huvud i den riktningen samtidigt som han med den andra fäste en hårslinga bakom örat på mig. ”Olive?...” vid uttalandet av mitt namn, verkade det som om hela jag kom igång och med ens kände jag ilskan bubbla upp inom mig. Jag drog automatiskt och irriterat bort huvudet från hans grepp innan jag reste mig och började gå bort till dörren.
”Olive! WAIT!” sa Zayn och med ens stannade jag i hallen och vände mig halvt om så jag stod med blicken riktad på Zayn som hade rest sig upp från soffan.
”How can you even do this to me?! Why didn’t you tell me this shit earlier?!” skrek jag argt mot honom. Med några få steg var han framme hos mig och kollade intensivt in i mina ögon.
”When was I supposed to tell you? During our sex last night?, because that would have been very appropiate, don’t you think? Like ‘Ah wait, I need to tell you that I fly off to Los Angeles tomorrow morning?’. Don’t you understand that I actually wanted to enjoy last night, because I like you, Olive? Is that so hard to understand?!” sa han med bestämd röst tillbaka mot mig. Jag skakade irriterat på huvudet innan jag smidigt hoppade i mina sneakers och öppnade dörren. ”Just forget that this ever happend” sa jag med en hand riktad mot sängen innan jag med en smäll slog igen dörren.

Jag hann inte ta mer än några steg genom den mattbelagda korridoren innan jag går förbi en dörr som öppnas med ett ryck och den blondhåriga killen, Niall, sticker ut sitt huvud. ”Ah, so you’re here again. That explains all the noises last night, and all the screaming a couples of seconds ago” sa han och ryckte på ögonbrynen. Jag suckade djupt innan jag började stega bort mot hissen men snart hade en varm hand omfamnat min arm och jag stannade abrupt för att möta Nialls blåa ögon. ”You know, he really do likes you” sa han med ett litet leende lekandes på läpparna. ”Well if he do, he should’ve told me he’ll leave today. Now I’m just another one night stand, or should I say, two night stand. Goodbye Niall, and have fun in LA” muttrade jag och drog mig loss från hans grepp.

Utan att ens bry mig om att dra hem om, var jag på skolan en och en halv timme innan vi började. Vilket aldrig i hela mitt liv hade hänt innan. Jag och tjejerna brukade vara dem som kom försent eller som inte ens brydde sig om att komma, eller alla förutom Sophia. Men eftersom min helg hade varit den värsta hitentills orkade jag inte ens bry mig om att jag skulle börja klassas som nörd på grund av min tidiga ankomst. Med biologiboken under armen började jag bana min väg fram till samlingsrummet för att för en gångs skull plugga, så att jag kanske hade en chans att klara biologiprovet.

Jag hade precis hunnit komma till stycket om hur celler delar sig när en hand la sig på min axel. Med ett ryck flög mitt huvud upp från boken och mötte personens ögon. Sophias bruna midjelånga hår låg i perfekta lockar och hennes blick var allt annat än vad den hade varit igår. Då hade den blixtrat av hat, nu var den försjunken i ett tillstånd som utstrålade sorgsenhet blandat med förlåtelse. ”Hi” mumlade hon tyst innan hon slog sig ner på stolen mitt emot mig. Jag slog sakta ihop biologiboken innan jag mötte hennes ögon, ”Hi”. Hon började försiktigt fingrade på det korsberydda halsbandet som hängde runt hennes hals. Hon gjorde alltid så när hon var orolig, nervös eller försjunken i tankar. Jag och Sophia hade varit dem som känt varandra längst och umgåtts mest under vår tid tillsammans, våra mammor hade varit med varandra nästintill varje dag, och kanske var det hennes svek igår som hade gjort att jag tillslut kolappsat av alla känslor inom mig. ”Ehm… I just want to say I’m sorry, for last night” sa hon tyst och mötte min blick ”I just got caugh up in the moment, I think. I don’t usually react that way. And Alli and Cam went to far” fortsatte hon.
“Alli and Cam, wasn’t the only one of you guys who ‘attacked’ me” sa jag med en kylig röst och gjorde citat tecken vid ordet ’attack’ i luften.
”I know, but that’s not what I was talking about” fortsatte hon. En rynkade bildades på min panna vid henens ord. “What do you mean?”
”After you’ve left, Alli and Cam started to talk about all the crap you’ve ever done, behind your back. And I couldn’t handle it; neither could Trever so we left. But I’m pretty sure that they kept talking about you.” Jag kollade förundrat på henne. Hade hon precis sagt att två av mina bästavänner hade snackat skit om mig? Sophia var aldrig den som ljög, och som var den ’duktigaste av oss’ och djupt inom mig hade jag vetat att hon skulle vara den första att förstå sitt misstag och bli min vän igen. Men Alli och Cameron? Att dem skulle ta tillbaka mig inom sinom tid hade jag väl alltid trott men inte att dem skulle börja snacka skit bakom min rygg?
”What exactly did they say?” min röst var tunn och bräcklig, men orden kom ut ändå.
”I don’t think you wanna hear it…” hon mötte min blick och med ens förstod hon att hon var tvungen att fortsätta ”They said a lot of crap about your family, and how you always work, and ’stink’ if I should quote them. After that I left. I couldn’t handle it. I understood that you were right about everything. Cameron and Alli have done way worse stuff than you did, and I’m so sorry that I didn’t listen to what you had to say” hon kollade ledset på mig och jag log försiktigt. Vi hade varit vänner så länge, och hon hade alltid förlåtit mig om jag hade gjort något dumt. Nu var det min tur att vara förståndig och förlåta henne.
“Best friends?” sa jag med leendet kvar på läpparna.
“Forever” sa Sophia.
Efter tio minuter hade vi kommit djupt in i biologi boken och med hjälp av Sophias kunnigheter kring ämnet och hennes eviga pluggande på det hela, hade jag faktiskt börjat förstå det mesta som stod och var ganska övertygad om att jag skulle åtminstone få ett C på provet. Plötsligt öppnas glasdörren på andra sidan och en välklädd man i sextio årsåldern iklädd kostym, slips och en svart hatt stod i dörröppningen.
”Excuse me, are one of you miss Olive Whitgeri?” sa han med skrovlig röst och blicken fäst på en papperslapp, innan han efter sitt uttalande flyttade upp blicken mot oss. Jag nickar förvånat och ger Sophia en snabb blick som kollar misstänktsamt på honom. ”Yes I’m Olive, who are you?” säger jag samtidigt som jag stänger igen biologiboken. Mannen tar några steg fram och ger mig en ihopvikt papperslapp. Jag kollar förundrandes först på mannen och sedan på lappen, innan jag sakta viker ut den.

Olive.
I need to talk to you. Follow Jack outside, and he’ll drive you.
Please.
- Z

“Who’s Z?” Sa Sophia som lutat huvudet mot axeln och läst lappen samtidigt som jag. Jag känner ännu en gång hur fjärilarna börjar ta fart i magen och hur gärna jag än har velat förskjuta bort tankarna på Zayn kunde det inte hjälpas. Jag gillade honom. Riktigt mycket. Och djupt inom mig sa en röst att jag var tvungen att se honom en sista gång. Sophia märkte min tystnad och viskade lätt i mitt öra så att Jack inte skulle höra. ”Is it the guy you slept with?” sa hon nyfiket. Jag nickar lätt innan jag reser mig snabbt och skyfflar in biologiboken i väskan innan jag börjar följa efter Jack ut genom rummet. ”If I run late, tell Mrs. Fouther that I’ll be there soon!”
”Just don’t miss the biology test later!!!” skrek hon till svar och jag kände hur ett leende bildades på mina läppar. Sophia var fortfarande min vän.

När jag kommer ut genom skoldörren var klockan endast halv åtta på morgonen, vilket innebar att jag hade drygt en timme innan skolan började. Jag följer efter Jack i hans fotsteg tills vi rundar skolbyggnaden där en stor svart limousin står parkerad. ”What the” mumlar jag tyst innan Jack öppnar passagerardörren. Jag kollar stort på honom innan han ler lätt mot mig och ber mig kliva in.

När bilen väl stannar öppnar Jack dörren åt mig och jag kliver av på vad som liknar New Yorks flygplats. Hade han kört mig till New York? Glöm att jag skulle hinna i tid till provet. Med en lätt hand på min ryggtavla leder han mig bort till flygplatsens ingång och vidare genom flygplatsen tills vi kommer till ett avskilt rum där en säkerhetsvakt väntar.
”Miss Whitgeri is here” säger Jack med sin skrovliga röst och vakten nickar lätt innan han öppnar dörren, Jack nickar uppmuntrandes mot mig och med försiktiga steg tar jag det få kliven in genom den. Väl där inne möts jag av kaos. Alla killarna i One Direction, plus deras stylister, säkerhetsvakter, designers och resväskor är i ett enda virrvarr runt mig. Jag drar ett djupt andetag och börjar leta med blicken efter Zayn. Men plötsligt kommer Paul upp framför mig och pekar på att jag ska ut samtidigt som han högt ropar att det är dags för resten att gå också, då flyget går om mindre än en halvtimme och det är dags att checka in. Jag trycker snabbt upp mig mot väggen då flödet av killarnas olika team börjar röra sig mot dörren. När dem flesta har gått ut möter jag Nialls glada ansikte. ”Thank you” mimar han tyst innan han blir uttryckt av Liam. Jag kollar konstigt efter honom, vad menar han med Thank you? Men snart avbryts mina tankar då en annan röst tränger sig in i mitt medvetande.
”Olive?” jag vänder mig snabbt om och möter Zayns mörkbruna ögon. ”What are you doing here?” fortsätter han innan han tar tag i sin väska med ena handen och min hand i den andra samtidigt som han drar ut oss genom utgången.
”What I am doing here? You were the one who wrote the note?” sa jag medan jag ökade stegen för att kunna hålla samma hastighet som honom.
”I haven’t wrote anything to you? But I’m so glad that you’re here, we really need to talk!” jag kollade förundrat på honom innan Niall kommer upp vid vår sida.”Actually I wrote the note” sa Niall med ett flin på läpparna innan han snabbt går förbi oss. Vi kollar förundrat på honom medan vi i snabb takt går genom flygplatsen tills vi tillslut når terminalen som killarna ska in genom.
”Ehm Paul?!” säger Zayn högt till Paul innan han nickar lätt mot mig. Han får en nickning till svar och Zayn kastar bort sin väska innan han drar bort mig en bit ifrån dem andra.
”I’m so glad you’re here” säger han med det sneda leendet på läpparna. Jag ler lätt mot honom innan jag möter hans ögon. ”Why are you happy to see me? You’re going away, and if I’m right, you guys are not even from America, you live in London, England. And you will probably forget me as soon as you go onto that plane?!” säger jag halvt irriterat och pekar bak mot gaten. I bakgrunden kunde jag höra hur Paul började ropa på Zayn att det var dags och sticka. Zayn flackar oroligt med blicken mellan gaten och mig inna han sakta börjar backa bakåt. ”I’m happy to see you because I like you!” säger han fortfarande med taget runt min arm. ”Why do you like me?” säger jag irriterat. Zayn ler glatt innan han böjer sig in och kysser mig på läpparna innan han tyst viskar med pannan mot min, ”Because I believe in love at first sight”. Han kysser mig snabbt innan han börjar springa bort till gaten och försvinner med en glad blick över axeln in genom den. 

Extra långt kapitel, förtjänar väl extra många kommentarer? Eller? :)
Kommentera mera!! Vad tror ni kommer hända nu när Zayn åkt till Los Angeles?