Zayn stängde försiktigt dörren bakom oss för att inte lyckas göra några större ljud ifrån sig då klockan började närma sig tolv på natten. Min kropp var trött och utmattad efter dagens och helgens händelser, men trots det var mitt huvud klarvaket och det fanns inte en chans att jag skulle lyckas somna inom den närmsta timmen i vart fall. Jag slog mig sakta ner i sängen som var uppbäddad vilket fick mig åter att tycka synd om Zayn som var tvungen att hålla mig sällskap när han hade legat och sovit för bara en halvtimme sedan. ”I’m sorry” sa jag tyst och kröp upp i sängen, så jag satt lutad mot gaveln med benen uppvikta, jag iakttog Zayn medan han höll på och dra av sig sina skor innan han tillslut slog sig ner framför mig.
”You don’t need to be sorry Olive, you didn’t do anything wrong? Probably something happend, which I by the way can see on you, and I’m here for you.” Sa han och kröp upp så att han satt i skräddarställning med benen i kors. Jag försökte mig på ett leende, men det måste mer ha liknat en grimas. ”Do you want to talk about it?” sa han och försökte få kontakt med mina ögon. Jag mötte dem innan en djup suck kom ur mig och jag la bak huvudet så det låg lutat mot väggen. Jag kände hur mina ögon började tåras innan jag tog ett djupt andetag, ”You don’t know me. You don’t know how I live. You don’t know my rutins. You don’t know my family. You don’t know my friends” började jag tyst. Zayn sa ingenting utan iakttog mig bara, så jag fortsatte; “My family is different from other familys in Bronx. I am the mother in the family now a day. My mom died four years ago, so since then I have been the housekeeper and mom for my two five year old siblings and my dad. Most of the time, my dad don’t even leave his office, he just sits in there and write on some lame article he thinks will make more money. But they don’t. That’s why I work at the zoo, five times a week, to earn money so we will have food on the table. And then I save about 10 dollars every time I get my salary so I can afford dance lessons once in a week. But sometimes those moneys aren’t enough and that’s why me and my “so-called” friends found an abandon dance studio where we dance every day after work or school.” Jag pladdrade på med blicken upp i taket utan att egentligen bry mig om att jag berättade om hela mitt liv för en kille jag känt i två dygn. Zayn hade fortfarande inte sagt ett ljud under hela mitt pladder utan satt fortfarande tyst med sin blick vilandes på mig. Jag vände ner huvudet så att jag mötte hans bruna ögon innan jag tog till orda igen ”And now, my ’friends’ have abandon me aswell, because I left Cam all alone in the club and had sex with a stranger. And I don’t even know what the problem is, I didn’t even had time to explain what I really feel for you and it’s just that they don’t listen to me, and know they’ve kicked me out from the only place I felt I had a connection with and that actually felt like a home for me.” Jag pladdrade på och desto mer jag pladdrade desto mer började tårarna välla ner från mina kinder, rösten gick upp i flera oktaver i takt med att känslorna vällde ur munnen på mig. Jag kom på mig själv med att det var första gången, någonsin, som jag öppnade upp mig såhär mycket för en person.

Jag kände hur sängen guppade till innan ett par armar slöt sig om min kropp, Zayns kroppsvärme värmde min kalla och blöta hud och jag tillät mig själv att krypa allt längre in i hans famn. Tillslut satt jag med benen över hans lår och armarna tätt omsluten kring hans midja med huvudet vilat längs med hans bröstkorg. I takt med hans hjärtslag började min andning återgå till normal, och istället för att krama om honom för att känna stöd och omtanke blev jag förvånad över att jag tillät mig själv att njuta över att hans kropp var så nära min. Efter en stund drog han sig ur omfamningen och slöt sina händer kring mitt ansikte, innan han tittade mig intensivt i ögonen, ”Are you okay?”. Jag fick fram ett leende på mina läppar innan jag hastigt drog bort de envisaste tårarna som envisats med att ligga kvar på mina kinder. ”Yeah, thanks” sa jag och drog mig ur hans famn nästintill helt, men han tog ett stadigt tag runt min midja, så att det var nästintill omöjligt för mig att kunna dra mig undan. ”You have just told me almost your whole life, you don’t need to be cocky” sa han och drog in mig i hans famn igen. Fortfarande med några centimeter i mellan oss mötte han mina ögon innan ett snett leende uppenbarades ”And I still wanna know what you ’really’ feel about me” sa han och höjde lätt på ögonbrynen. Jag öppnade munnen rent demonstrativt innan jag kollade irriterat på honom. Vad kände jag egentligen för honom? Jag hade känt honom i två dygn, men var det inte ett tecken på något när ens hjärta sparkade bakut varje gång hans ögon mötte mina? Eller när hans läppar fångade upp det där sneda leendet? Eller hur han kunde se sådär sexig ut, trots att han precis vaknat? Eller det faktum att han faktiskt brydde sig om mig. På ett sätt som ingen hade gjort sedan mamma gick bort?
”I don’t feel anything for you” sa jag buttert och tryckte mig bort från honom. Men hans stadiga tag runt min midja höll mig kvar i precis samma position. ”I heard what you said, but if you’ve already forgotten, I will quote you” sa han och harklade sig lätt ”I didn’t even had time to explain what I really feel for you” sa han med en röst som hade gått upp i falsett, antagligen för att härma mig. ”I don’t talk like that” muttrade jag tyst och la armarna i kors. ”Maybe not, but you still said that, and I wanna know what you really feel for me”. Ännu en gång grävde sig hans mörkbruna choklad ögon in i mina och hjärtat började slå bakut samtidigt som fjärilarna gjorde uppror i magen på mig. Kärlek. Det var så det brukade kännas, eller åtminstone så folk förklarade hur det kändes när man var kär. Men hur kunde jag vara kär i en kille jag knappt kände? Eller åtminstone endast hade känt i två dygn? Medan min hjärna sa en sak och mitt hjärta en helt annan satt jag bara där som förlamad. Jag gillade honom. Och tanken på att han var en populär popsensation i ett pojkband som just nu turnerade världen över, föll inte mig ens i tanken, för, för en gångs skull, lät jag mitt hjärta tala istället för min hjärna. Sakta lät jag mig själv falla närmare honom tills det tillslut skjildes enbart någon centimeter mellan våra läppar. Med blicken flackandes mellan hans läppar och hans ögon, lät jag mig tillslut möta hans ögon innan jag knappt hörbart viskade ”This time, I wanna remember everything” och sakta lät jag mina läppar nudda hans.
Explotionen som inträffade när våra läppar möttes gjorde så att mina tidigare så små fjärilar i magen utbyttes mot elefanter. Zayns läppar trycktes allt närmare mina samtidigt som han lät båda sina händer falla runt min midja och dra mig närmare sig. När det inte gick att komma närmare varandra i sittandes ställning lät han sig själv falla bakåt och utan att släppa taget om mina läppar drog han sig med mig i fallet. Sakta tumlade vi runt så att han hamnade ovanpå mig och kyssarna utbyttes snart mot grovt hångel. Jag vet inte om det var för att jag just nu behövde komma iväg från alla bekymmer en stund eller om det faktiskt var på grund av känslor till Zayn som jag valde att göra det som var påväg att hända. Jag intalade mig till att det var på grund av mina bekymmer, men djupt inom mig sa det att det var på grund av den andra anledningen och jag kunde inte hjälpa att få ett leende över läpparna. 

Följande morgon vaknade jag av samma andledning som dagen innan, alltså av det ljus som sipprade in genom gardinerna. Långsamt rörde jag på mig innan jag vaknade upp med en smäll. Det var måndag. Vilket betydde skola. Vilket betydde att jag antagligen var sen som in i helvet. Men när min blick landade på den tomma platsen bredvid mig föll mina tankar åter på kvällen innan och ett leende föll på mina läppar. Jag gillade Zayn. Inga undantag. Men med ens startade paniken inom mig, om Zayn inte var i sängen, måste jag vara senare än jah trodde! Brukade killar inte annars sova till eftermiddag? Precis när jag hoppat i mina jeans och stod och försökte lirka på mig min tröja, öppnades badrumsdörren och Zayn kom ut med endast en handduk runt sina höfter. Generat mötte jag hans blick efter att ha studerat hans mage samtidigt som minnena från gårdagskvällen trängde sig in i min hjärna. ”Goodmorning” sa jag, han mötte mina ögon innan ett ledsamt uttryck for över hans ansikte. Jag kollade med rynkad panna på honom innan min blick for till klockan på väggen som visade halv sju på morgonen, vilket betydde att det var två timmar tills skolan började, innan min blick for till dem packade väskorna som stod vid dörren. Han höll kvar sin blick på mig medan jag kollade från väskorna till honom. ”Are you leaving?” sa jag och hörde själv hur nervös min röst lät. Han nickade nästintill omedvetet ”We’re going to Los Angeles in one hour”. 

I förra kapitlet:
Alli kollade bakåt och mötte de andras blickar innan hon vände sig mot mig igen. ”No, Olive. Either you’re apologizing for what you did, or you walk out of here and never come back again” Jag gav dem ett uppgivet leende och skakade på huvudet innan jag tryckte ner handtaget och gick bort från dem som jag trodde hade förstått mig bäst. 
Jag kan inte gå hem. Det är inte ens ett alternativ. Så fort jag hade slängt igen dörren till Zwing & Dance studion hade jag inte vänt åt höger som jag normalt brukade utan istället valde jag att fortsätta rakt fram, korsa vägen och leta mig fram genom de mörka gränderna fortfarande med ilskan gnagandes inom mig. Hur kunde alla mina så kallade vänner vända sig mot mig? Efter allt vi gått igenom? Alla danslektioner? Alla gånger vi skippat skolan för att dansa eller alla de gånger som vi faktiskt pluggat tillsammans? Hur kunde alla våra minnen bara försvinna för att jag hade gjort ett fel? Hade inte resten av gänget gjort fler fel än vad jag hade gjort? Frågorna flög genom mitt huvud och för vartenda steg jag tog desto argare blev jag. Tillslut nådde jag fram till den stora huvudvägen som låg genom hela Bronx där det som vilken vanlig söndag som helst fanns fullt med folk som antingen skulle på bio, ut och äta, eller något så enkelt som att hänga med sina kompisar. En normal söndag, hade det sett ut ungefär likadant för mig, men detta var ingen vanlig söndag och det hade absolut inte varit någon normal helg. Desto mer frågor som virvlar runt i mitt huvud desto mer huvudvärk fick jag och snart känner jag hur tårarna börja bränna bakom ögonlocken. Sakta glider jag ner längs med tegelväggen i den mörka gränden som ligger i anslutning till huvudgatan innan jag låter mig själv bryta ut. Med knäna uppdragna och med armarna omslutna kring dem och huvudet lutat neråt kände jag hur tårarna bröt ut i rinnande floder. Jag brukade aldrig gråta, jag hade knappt gråtit när mamma gick bort, eftersom jag då var tvungen att vara stark för både pappa och mina syskon. Men nu, när mina vänner som hade varit dem enda som hade lyckats hålla mina fötter på jorden hade svikit mig, klarade jag det inte längre. Jag hade så mycket tårar och känslor att få ut som jag under fyra års tid hade burit på.
 Jag vet inte hur länge jag satt där, nerhukad inne i gränden, men när jag tillslut kände att det inte fanns mer att gråta över, drog jag en djup suck innan jag sakta reste på mig. Snabbt torkade jag kinderna som var nerkletade med mascara innan jag började bana min väg ut genom folket med blicken ner i marken. Utan att ha en bestämd destination fortsatte jag längs med huvudgatan tills ljudet av min sms signal gjorde sig hörd. Tvekandes drog jag upp mobilen ur jackfickan, vetandes om att det mycket väl kunde vara tjejerna. Men när min blick hade konstaterat att det var ett sms från min pappa tryckte jag ner mobilen igen utan att ens öppna sms:et. Han kunde gått få oroa sig. Samtidigt som min hand tryckte ner mobilen kände jag med fingertopparna den hårda pappersbiten. Lappen med Zayns nummer. Jag behövde någon att prata med, och just nu, var han den enda i hela Bronx City som verkade vara min vän. Tveksamt vecklade jag ut den lilla papperslappen med dem nerklottrade siffrorna innan jag klickade in dem på telefonen. Jag hade känt killen i ett dygn. Var han ens min vän? Kunde jag förlita mig på honom när jag behövde någon att prata med? Desto mer jag började tänka på honom desto mer började mitt hjärta slå hårdare. Jag hade kanske bara känt honom en dag, men vi hade redan haft sex och vad det än vad som höll på inom mig, så gillade jag det. Jag klickade på den gröna knappen innan jag tog mobilen mot örat och gick in längs med väggen, för att inte stå i vägen för folk. Signalerna gick och gick och jag skulle precis ta och lägga på när en skrovlig röst hördes från andra sidan ”Ehm… hello?”, fan hade jag väckt honom? Jag harklade mig för att kunna återfå rösten, men trots det hörde till och med jag att klumpen av gråtande ännu inte hade lämnat halsen, ”Hi… it’s Olive”.
”Oh, hi Olive” sa Zayn och jag hörde tydligt hur han prasslade med täcket. ”I didn’t wake you up did I?” sa jag väl medvetande om att så var fallet.
”No, no of course not” svarade han.
”Yeah, I did. Ehm… I'm sorry… just go back to sleep. We can talk some other time”
“No Olive, seriously, you don’t call someone 11.30 p.m. if it isn’t something important”
“WHAT? Is the clock that much already?” svarade jag honom förvånat. Hur länge hade jag egentligen suttit och gråtit?
”Yeah… you sound different Olive, have something happend?” jag kände hur tyngden la sig över mig i takt med hans ord och genast for minnena tillbaka från bråket med gänget.
”Ehm… yeah… that’s actually why I called…”
”I know we haven’t known eachother for that long, but I want you to know that you can always talk to me, okay?” jag nickade men kom snabbt på att han inte kunde se mig och ett lätt “thank you” kom ur min mun.
”So, you wanna come over here and talk?” sa han tillslut.
“Yeah… I’ll be there in ten”
“Great”

När jag nådde fram till hotellet klev jag så smidigt jag kunde, förbi alla fansen som låg utanför. Jag förundrades fortfarande över hur folk kunde vara så ”besatta” av fem killar som endast gjorde det dem älskade. Och att folk stannade ute, mitt i smäll kalla vintern, bara för att kanske få en chans att se dem. Men jag hann inte mer än till entrén förrän en säkerhetspolis stannade mig.
”Excuse me lady, but unless you can show that you live here, you’re not allowed to go in” sa mannen. Jag kollade förvånat på honom innan jag kollade på dörren. Hur skulle jag nu kunna ta mig in utan att fansen skulle veta att Zayn faktiskt väntade på mig? Jag lutade mig närmre vakten innan jag tyst viskade i hans öra ”I’m sorry, but I’m a friend of Zayn, and I am supposed to meet him” jag lutade mig sakta bakåt för att få ett svar men det enda jag fick var ett stort hånleende.
”Did you really think you can say that you’re a friend of Zayn, and then I would let you in? What do you think all those girls are telling me?” sa han och nickade lätt bort mot fansen som satt och halvsov lutandes mot hotellväggen. ”But I’m telling you the truth, I promise!” jag kände sakta hur tårarna började rinna längs med mina kinder, jag var i behov av att prata med någon som sa sig vara min vän, vilket i detta fall var Zayn. Irriterat gick jag bort från vakten innan jag slog Zayns nummer.
”Hi, where are you? Thought you would be here by now?” sa han så fort första singnalen hade ljudit.
”Yeah, I am here, but they’re not letting me in”
“Oh crap. And I really can’t go out because of the fans…” en tystnad la sig mellan oss innan han tog till orda igen, “what are you wearing?”. Jag kollade snabbt ner på mina sneakers och trasiga jeans tillsammans med min svarta vinterjacka och tjocktröja.
”Ehm, sneakers, jeans and a black hoodie and a jacket. Why?”
”Wait a sec, and I’ll call you back” snart ljöd ljudet av ett avbrutet samtal och jag kollade förundrat ner på telefonen i tron om att den slutat fungera. Jag började sakta gå tillbaka mot säkerhetsvakten när en receptionist kom ut genom entrén och talade med honom. Med ens mötte han min blick och kollade från receptionisten till mig. Hon nickade ivrigt på huvudet och vakten vinkade mig till sig. Jag ökade snabbt på mina steg innan jag stod vid dem och lika snabbt mumlade vakten ett ”sorry” innan receptionisten la en hand på min rygg och förde mig in i värmen. Jag kollade undrandes på receptionisten och la märke till den lilla guldskylten där namnet Emily Wilkinson stod stämplat. ”Excuse me, Emily? Right? What are you doing?” hon log förmöget mot mig innan hon pekade bort i hörnet av receptionen. Iklädd gråa mjukisbyxor och en lössittandes vit t-shirt och med håret i ett buller stod Zayn och kollade på mig. När han mötte mina ögon formades ett leende på hans läppar innan han gick mot mig och kramade om mig. Det var inte ofta jag fick kramar, inte sådana hära kramar i vart fall, omtänksamma kramar, från någon som brydde sig om en. Och jag kunde inte hjälpa att andas in doften av hans parfym samtidigt som jag besvarade hans kram. Jag gillade den här killen, även om jag knappt kände honom. När kramen var avslutad tog han ett steg bakåt och verkade för första gången sedan jag klivit in genom dörren, verkligen titta på mig.
”What have happend to you?” sa han innan han antagligen började torka bort mascara och tårar från mina kinder. Bara med fem ord hade han lyckats rubba min balans och ännu en gång vattnades mina ögon innan tårarna började rinna ner längs med mina kinder ännu en gång. Med en stark arm runt min midja började han leda mig bort till hissen, och när vi väl kom in i väntan på att få åka upp till tionde våningen, stod vi bara där tätt omslingrandes med varandra utan att säga ett ord, samtidigt som mina tårar forsade ner längs med mina kinder och dränkte hans tröja. 

I förra kapitlet:
”Well, I think we all agreed on two thing when we saw you” sa Harry och gav killarna en menande blick innan han mötte mina ögon ”One, that you could dance incredibly good and second, that you are really hot!” Jag satte nästan popcornen i halsen vid hans uttalande innan jag hostade lätt för att få tillbaka rösten ”Excuse me?!!” 
”Please tell me Harry was just joking with me!” sa jag och pekade bak mot dörren innan Zayn hann slå igen den. Efter Harrys uttalande hade Zayn dragit mig upp på rummet för att slippa den oerhört pinsamma tystnaden som hade utbrutit mellan gänget och sakta slog han nu igen dörren till sitt hotellrum. Han skakade lätt på huvudet med blicken riktad neråt mot det mörka trägolvet. ”I’m afraid his not,” sa han och gick förbi mig innan han slog sig ner på sängen ”you see… when we first saw you I wasn’t the only one who thought you were good looking. Harry and Niall, who btw also are single, reacted the same way. And Harry is kind of a ‘ladyman’” sa han suckandes och la sig ner. Jag stod fortfarande som fastfrusen i den lilla hallen innan jag drog av mig mina sneakers och slog mig ner bredvid honom. Jag öppnade sakta munnen för att säga något sarkastiskt men snabbt stängde jag igen den och la mig ner bredvid honom. ”You guys are seriously, the weirdest but at the same time most honest persons I’ve ever met” sa jag tillslut och riktade min blick mot Zayn. Han vände på huvudet och kollade mig rakt in i ögonen ”I guess… I should say thank you for that?” ett leende bildades på hans läppar och jag ryckte lätt på axlarna ”Only if you want to” sa jag och blinkade mot honom. 
”So… I still think we have some… things… to talk about.” sa jag och riktade åter min blick åt Zayn. Han nickade så gott som det gick när man ligger ner ”Yeah… we do”
”First of all, I want to know, exactly what we did last night”
“Exactly?” sa Zayn och mötte min blick med ett höjt ögonbryn. Jag skakade glatt på huvudet ”You know what I mean”
”I know” sa han och flinade brett ”Okay… let me show you exactly what we did” fortsatte han innan han satte sig upp i sängen och gick över till min sida. Han sträckte ut sin hand och jag studerade den innan jag tog tag i den så att han drog upp mig från sängen. Med några få steg ledde han bort mig till dörren.
”Okay, so we walked in, you were totally wasted, and I actually thought you would die the second we entered the room. But you didn’t. Instead you pushed me up against the wall… like this” sa han och tog tag runt mina handleder samtigit som han tryckte sig upp mot väggen så att han var inramad mellan mina armar. ”And you started to kiss me”
”I don’t believe you, that sounds nothing like me” sa jag och tog ett steg bakåt. ”Well you did” sa Zayn med ett snett leende innan han började dra mig vidare genom rummet. ”And after some kissing, you started to take your clothes off, and then… you started to take my clothes off. And after that we ended up in that bed” sa han och pekade mot sängen. Jag suckade högt innan jag slog mig ner i fåtöljerna som jag tidigare i morse hade studerat. ”Okay, that might have happend… after all I was drunk…” sa jag och kollade upp mot honom ”Second thing I need to know is if tonight… ment something to you…” jag kollade mötte försiktigt hans ögon. Jag förstod ju att han gillade mig men han var en världskändis och visste knappt någonting om mig och det hela var mycket bättre om han hade sett på natten som ett engångsligg och ingenting annat och att han sedan hade bestämt sig för att bli min vän. ”Only if you want it to have ment something” sa han och kollade sorgset mot mig. Perfekt. Nu hade jag antagligen förstört den lilla vänskap jag lyckats få med Zayn. Jag bet mig hårt i underläppen, vilket jag alltid gjorde när jag tänkte på något eller när jag inte visste vad jag skulle säga. ”I don’t know Zayn. I wished it would, but… I don’t remember anything from last night…” sa jag tyst. Han trängde fram ett leende innan han nickade lätt på huvudet, “I understand Olive… but like I said before, I don’t want to forget about it because… it did mean something to me”

Med händerna djupt nersjunkna i jackan hårt klamrande om den lilla papperslappen med Zayns nummer på, höll jag på att gå mot Zwing & Dance studion längs med de snötäckta vägarna, för att möta tjejerna, som antagligen var vansinniga på mig. Hur mycket jag än ville glömma hela ’Zayn situationen’, kunde jag inte, han var troligen den snällaste killen jag träffat i hela mitt liv och det kunde jag säga trots att jag bara hade känt honom i mindre än ett dygn. Så fort jag hade rundat hörnet såg jag hur det lyste från studion och jag andades ut en lång suck så att det bildades ett rökmoln framför mig. Dags att ta itu med detta.

När jag öppnade dörren med hjälp av min hårklämma öppnade jag den till vad som liknade ett förhörsrum. Nåja nästan. På rad längs med den bortersta väggen satt tjejerna plus Trevor och iakttog varje steg jag tog. ”It’s not as bad as you think” suckade jag högt innan jag slog igen dörren och låste den från insidan.
Alli höjde på ögonbrynen innan hon öppnade munnen men snabbt tog jag upp en hand för att visa att hon skulle låta mig förklara. Med ett uns tvekande stängde hon tillslut munnen och la armarna i kors. ”We’ve been so worried about you Olive!” sa Trevor medan han reste sig innan han tillslut la armarna om mig. Jag besvarade kramen lätt innan jag drog mig bort ifrån honom, jag hade fortfarande inte förlåtit honom för att han dejtade Miranda. Han gav mig en förvånad blick innan han gick tillbaka till sin plats. Jag slog mig snabbt ner framför dem och kände hur deras intensiva blickar brände på mig. ”Okay, can you please explain why you left me all alone at the club yesterday?” sa Cam argt och kollade på mig. Jag kollade ledsamt på henne innan jag öppnade munnen ”I’m so sorry Cam, I didn’t mean to, I promise you. But I was really drunk; I don’t remember anything since we danced! But there was this guy, who helped me, and I kind of… followed him home…” jag tittade tveksamt upp från mina fötter och mötte deras blickar. “You followed a stranger home Olive. And you had sex with him, AND he followed you to the zoo!” sa Alli argt. “What? You had sex with him? How stupid are you?” Sa Sophia, men så snart hon hade avslutat meningen påbörjade Cam den ”Yeah Olive, you have a brain, use it!” och strax därefter tog Trevor till orda ”Having sex with a complete stranger, what have happend to you Olive? You can’t blame it on the alcohol, you usually can control yourself!” Jag visste att det jag hade gjort var oerhört dumt, men att få en sådan här reaktion från gänget var inget jag hade väntat mig. ”YEAH, SO WHAT? LIKE YOU, ALLI, DIDN’T DO THE SAME THING WITH CASPER LAST YEAR? OR WILSON? OR PATRICK?!” skrek jag och reste på mig. “DON’T YOU DARE WALK OUT OF HERE OLIVE!” jag vände mig abrupt om och mötte Allis kalla blick när hon stod en meter bakom mig med händerna på höfterna. ”Or what?” sa jag med handen på dörrhandtaget. ”Or, you’re not welcome here anymore” sa hon lätt och ryckte på axlarna. ”You know better than to leave one of us behind at the club. That we, by the way, NOT ARE ALLOWED TO GO TO!” sa Cam som hade kommit upp bakom henne tillsammans med Sophia och Trevor vid sin sida. ”Are you kidding with me?” sa jag och kollade storögt på dem. Här hade jag trott att 14 års vänskap skulle hålla tills vi dog. Tydligen inte. Alli kollade bakåt och mötte de andras blickar innan hon vände sig mot mig igen. ”No, Olive. Either you’re apologizing for what you did, or you walk out of here and never come back again” Jag gav dem ett uppgivet leende och skakade på huvudet innan jag tryckte ner handtaget och gick bort från dem som jag trodde hade förstått mig bäst.

Kommer tyvärr inget nytt kapitel idag. Har stått på loppis större delen av dagen och sedan pluggat engelska, så hoppas ni klarar er ♥ 

Har även fixat till min personliga blogg och har bestämt mig för att börja blogga där igen, så om ni vill följa mitt liv utanför novellbloggen klickar ni >>>HÄR<<<

I förra kapitlet:
”Like you said, I bearly know you” han blinkade lätt med ögat innan han försiktigt förde munnen mot sugröret. Jag studerade honom samtidigt som drickan kom upp genom sugröret och slutligen nådde hans mun. Efter en stund svalde han lätt och sken upp i ett glatt leende. ”This is, the best milkshake I’ve ever tasted” sa han och sörplade i sig ännu en klunk, glatt skakade jag på huvudet innan även jag började dricka min. Det var något med den här killen som gjorde att det var otroligt lätt att prata med honom, att ha roligt med honom, en kille, som trots att vi var nästintill totala främlingar för varandra, nästan gick att lita på. 

”Do you have somewhere to be?” sa Zayn och nickade mot klockan som jag fortfarande kollade på. Jag slog snabbt upp blicken och mötte hans ögon och skakade glatt på huvudet, ”Nope, I have three more hours left until I’m supposed to meet the girls”
”Oh, the one you danced with at the club?” jag nickade som svar på hans fråga “Yeah, we’re gonna go through some new choreography till next time we hit the stage”
“I’ve always wanted to dance, it’s so cool. And I mean the way you moved on that stage, that was incredible” sa Zayn och jag kände hur rodnaden steg. Det var sällan jag fick kommentarer, nästan aldrig, så när jag väl fick dem visste jag inte vad man skulle svara.
”Thank you” sa jag till slut och mötte hans ögon. Han log stort mot mig innan han försiktigt la en sin hand över min. Jag kollade undrandes ner på den. Jag hade börjat förstå på sättet som Zayn pratade om mig att han gillade mig, kanske mer än som en vän, men jag visste inte om jag var redo för det. Jag kände honom knappt. Försiktigt drog jag undan handen och kollade sorgset på honom.
”I’m sorry Zayn… but I…”
”No, no, I’m the one who should’ve said sorry, I know I can’t rush things it’s just that I really like you... You’re different in a way that I can’t even explain” han log försiktigt mot mig och jag besvarade det glatt.

”So… eh… Olive, do you wanna hang out some more today… or…?” sa Zayn försiktigt medan vi satt i taxin på väg tillbaka in mot Bronx. Jag nickade glatt på huvudet.
”Yeah, absolutely, I don’t wanna go home so… what should we do?” frågade jag honom. Han kollade på mig och ett snett litet leende kom över hans läppar och jag kunde inget annat än att älska det. Det var precis ett sådan där leende som alla drömprinsar har i disneyfilmer.
”…..so what do you say?” jag kollade förvirrat upp på Zayn och kollade frågandes på honom. ”Say what?” han skrattade lätt åt mitt svar så att hans bruna ögon lyste till med en gnutta glädje ”Do you wanna meet the rest of One Direction?” jag kollade på honom med lätt gapande mun, om Sophia hade varit i min sits just nu hade hon gjort Zayn döv, och trots att jag inte riktigt såg Zayn som ’kändis killen’ så kunde jag inte låta bli att skratta förvånat som svar ”Yeah, of course!” skrattade jag fram.

Så fort taxin började närma sig det största hotellet som fanns i Bronx, och som jag tidigare idag hade sprungit ut ifrån, såg vi klungan med människor som stod utanför entrén. ”Crap, is that what I think it is?” sa jag och flackade med blicken mellan Zayn och människorna. ”I’m afraid so…” svarade han samtidigt som han försökte registrera om där fanns några andra vägar som man kunde ta in till hotellet. ”Eh... excuse me… is there any other ways into that hotel?” sa Zayn till föraren. “Sorry, but I’m not allowed to drop you off in the back of the hotel, so you need to go from here” svarade han och körde in till kanten några meter ifrån klungan. Jag kände hur paniken växte inom mig, jag hatade att hamna i centrum förutom när det gällde dansen, och om jag gick ut ifrån taxin skulle jag förknippas med ’Zayns nya flickvän’ på mindre än tre sekunder.
”Zayn, I can’t go out there, they’ll think I’m your girlfriend as soon as I take a step outside this car” jag kollade förtvivlat på honom och kände nästan hur tårarna var på väg att trängas upp. Jag ville verkligen inte hamna i media tillsammans med en kändis, hade inte min familj fått tillräckligt med problem och publicitet efter min mammas död? Han tog försiktigt tag i min hand som vilade på knäet och utan att tänka lät jag han omfamna den samtidigt som han med andra handen torkade bort en tår som lyckats tränga ut. ”I’m so sorry Olive, I really didn’t think there would be fans here” jag försökte mig på ett leende men han genomsåg det hela och skakade på huvudet ”don’t try to be brave or cocky now… I can call Paul and he might help us, if you still wanna meet the boys?” jag tog ett djupt andetag och kramade om hans hand innan jag nickade på huvudet. ”I still want to meet them” han log mot mig innan han släppte taget och klickade in ett telefonnummer på telefonen.
”Hey Paul, me and my friend are outside the hotel in a cab. Can you please help us in, without the fans seeing us?” “Yeah great, thanks Paul” Han klickade på den röda knappen innan han vände sig mot taxichauffören, ”My friend are talking to the hotel so you can drive to the back of the hotel, without getting any problems” chauffören nickade innan han startade motorn och körde in längs med vägen som ledde till baksidan av hotellet.
 Så fort han stannat motorn öppnade jag dörren och klev ut i den kalla luften tätt följd av Zayn, och när taxin var betald öppnades en stor svart dörr som ledde in till hotellet av en man som var ungefär lika lång som Zayn men som var betydligt äldre. Zayn la en lätt hand på min rygg innan han började leda oss mot dörren.
”Hi Paul, thanks for the help, this is my new friend Olive” sa han och jag tog snabbt tag i den utsträckta handen ”Hi” sa jag och log. ”Hi Olive, I’m Paul, nice to meet you” jag log mot honom innan han lät oss gå in i den varma korridoren. ”The boys are in the meeting room, if you wanna go to them. They’ve been wondering where you have been all day” sa Paul innan han pekade på en stor trädörr med en skylt som det stod MEETING på. Zayn nickade glatt mot honom innan han tryckte ner handtaget och puttade lätt in mig genom den. Min blick for snabbt över rummet och jag kände själv hur jag fick svårt att andas. Visst hade jag blivit förvånad över hur fint det var inne i Allis hus, med det var trots allt ett hus, detta var ett mötesrum. Väggarna var kritvita medan golvet var mörkt brunt som snyggt matchades till de mörkbruna sofforna och fåtöljerna som fanns i hörnet av rummet vid en tv. En stor vit whiteboard tavla, som var betydligt renare än den på zoo, var uppspikad längs med den bortersta väggen och framför det var ett avlångt stort mörk brunt träbord placerat med en massa vita stolar vid. Hastigt drog jag efter andan. Så fort Zayn smällt igen dörren bakom oss vände sig fyra huvuden varav tre var mörkhåriga och ett blont, antagligen killen jag sett i morse, mot oss från soffan som dem satt i och spelade tv-spel. Zayn puttade lätt bort mig mot dem innan han slog sig ner i den mörka soffan som var ledig. Jag följde snabbt hans exempel och slog mig ner bredvid honom innan jag log mot resten av killarna ”Eh… Hi, I’m Olive” sa jag och räckte fram handen mot en mörkhårig kille med stora lockar, ”Yeah we know who you’re, I’m Harry” sa han och log ett stort vitt leende. Jag kunde inte hjälpa att mitt leende blev lite större när killen log, han hade någon slags positiv energi som han signalerade ut. ”And I’m Niall, and this is Louis and Liam” sa den blonda killen medan han pekade på de två killarna som var upptagna i tv-spelet. ”Hi”.

Efter två timmar hade jag kommit närmare killarna än vad jag hade gjort med någon människa på så pass kort tid, det var helt otroligt hur öppna och ärliga dem var mot en total främling. Alla killarna hade i princip, precis som Zayn, berättat sitt livs historia medan jag inte hade sagt ett ljud om min. Jämfört med deras fantastiska liv var mitt ingenting, en mammalös unge som jobbade på zoo och dansade i en övergiven dansstudio? Vad var det jämfört med killar med lyckliga familjer, som alla hade talang och fick uppträda på scen nästintill varje dag. Jag ville helt klart ha deras liv. Jag tog snabbt några popcorn som stod placerade på konferensbordet och proppade in dem i munnen innan jag slog tärningarna. Liam hade hittat ett gammalt Yatzy i hyllan under tv:n och hade därför fått för sig att vi lika gärna kunde spela en om gång eller två. Nu var vi inne på vår femte, men trots det var det lika roligt.
”So… if I get this right, you were all looking at me dancing at the zoo? How embarrasing!? ANF CREEPY!” sa jag medan tärningarna flög över bordet. ”Yeah, but you shouldn’t be ashamed, you were amazing!” sa Niall och sträckte sig över bordet för att kunna ta popcorn. ”Zayn said the exactly same thing” sa jag och log mot honom. ”Well, I think we all agreed on two thing when we saw you” sa Harry och gav killarna en menande blick innan han mötte mina ögon ”One, that you could dance incredibly good and second, that you are really hot!” Jag satte nästan popcornen i halsen vid hans uttalande innan jag hostade lätt för att få tillbaka rösten ”Excuse me?!!” 

”Okay… ehm… what exactly do you mean by ’start over’. I mean, we can’t just forget that we actually slept together, at least I can’t… and…” sa jag tyst och iakttog Zayn fortfarande som känslan om igenkännlighet hade börjat bli större och större i min mage. Det var något med killen som gjorde att jag inte nöjde mig med att bara veta hans namn, han säger inte hela sanningen för mig. Han mötte min blick och ryckte lätt på axlarna ”I don’t want to forget”. Jag kollade förundrandes på honom innan jag öppnade min mun ”We bearly know each other, and I don’t usually sleep around with strangers. You must have done something good to get me in bed?!” jag slår ut med armarna som om det hela var ett hopplöst fall. Precis så som jag kände mig för tillfället, på bara några timmar hade min redan katastrofala värld blivit ännu mer komplicerad på grund av att en kille börjat följa efter mig och verkade veta mer om mig än vad jag visste om honom.
”Well… I told you last night that I could call a cab for you so you would come home safely. But you said that you didn’t want to go home because then some ‘trubbel’ would appear. So you asked if we couldn’t go to my place” han kollade upp i taket samtidigt som han lätt fuktade sina läppar, innan han flyttade sin blick till mig igen “and I couldn’t say no. So… when we got to the room, you eh… you started to kiss me… and I can’t lie to you and said that I didn’t want you to kiss me”. Jag kollade på honom med lätt öppen mun innan jag kom på mig själv och stängde den hastigt. ”So you’re telling me that… what, I don’t get it? Isn’t one night stands supposed to be just ’one night stands’, why did you follow me? And how do you know where I work?” frågorna kom flygandes ur min mun samtidigt som jag reste på mig och började vandra fram och tillbaka framför bänken, jag tror inte ens att jag uppfattade vad det var killen hade sagt ifrån första början. Han kollade skuldmedvetet på mig innan hans blick flyttades till något på väggen bakom mig, snabbt stannade jag och snurrade runt innan jag möttes av den stora postern som Gregory antagligen glömt att plocka ner. Affischen angående One Directions ankomst. Med stirrande ögon kollade jag från Zayn och tillbaka till planschen innan jag stegade bort mot den för att ta mig en närmare titt. Min blick föll över de fem ansiktena och när jag kom till den sista, gick min igenkännliga oro över. Det var han, utan tvekan. Tveksamt snurrade jag runt i hopp om att det absolut inte skulle vara den Zayn Malik. Men hur många i världen fanns det egentligen som hette Zayn? När min blick föll på killen satt han med huvudet lutat i sina händer och kollade på mig med oroliga ögon. Jag öppnade lätt munnen för att säga något men lika snabbt stängde jag den innan jag tog ytterligare en titt på planschen. Det var han, helt klart. Samma mörka intensiva ögon, samma svarta hår, samma kindben och mun. Samma, samma, samma. Jag öppnade munnen igen och fuktade snabbt mina läppar innan jag harklade mig ”you are him”. Orden var långt ifrån en mening utan ett konstaterande, och sakta nickade killen på huvudet och skulle precis öppna munnen när jag avbröt honom ”YOU ARE HIM? YOU ARE ZAYN MALIK FROM ONE DIRECTION? OMG WHY DIDN’T YOU TELL ME? OH GOD OH GOD OH MY FUCKING GOD” jag slog mig förtvivlat ner på platsen bredvid honom innan jag slog händerna för ansiktet. ”What if someone saw us together at the club? Saw as leave together? Saw us having sex? Saw me leaving your hotel this morning? What if I’m already all over the internet? I CAN’T HANDLE THAT!” orden kom ur mig som en blandning mellan förtvivlat mumlande och skrikande i ett och samma. Snart kände jag en hand på min axel och jag lät trött mina händer falla ner i knäet innan jag mötte hans blick.
”If something like that happend, I’m so, so, so sorry” jag kollade in i hans ögon och kunde inte se något annat än sorgsenhet i dem. Jag försökte mig på ett leende innan min blick föll på planschen igen. ”I guess Gregory showed you this house” sa jag och lät armen flyga ut i en lätt rörelse ”while I was dancing… wasn’t he?” jag mötte Zayns ögon och han nickade lätt samtidigt som ett leende bildades på hans läppar. Jag kunde inte låta bli att le när han log, hans leende var som smaken av choklad, sådär sött och gulligt som man aldrig tror att en person ens ska klara av att göra. ”Yeah… he did. And I couldn’t stop think about you after we left. You were amazing Olive, and you were even more amazing on that dance floor last night. I guess that’s why I went up talking to you in the first place” jag höjde lätt på ögonbrynen “because of my dance?” sa jag sarkastiskt. Han skrattade och skakade lätt på huvudet “maybe because you’re hot too”. Han mötte mina ögon ännu en gång och jag log mot honom innan jag kollade ner på mina händer ”It’s sad that I don’t remember anything from last night. It would’ve been nice to actually remember our first talk”
“Well, then it’s good one of us remembers it, right?”
“Yeah, I guess” sa jag och log “So… we’re friends?”
“Only if you want to” sa han och skrattade lätt.

Gregory hade på något sätt fått reda på allting som hade hänt mellan mig och Zayn, antagligen för att Zayn hade berättat för honom varför han var så ihärdig av att få tag på mig, så han hade låtit mig sluta tidigt utan att min lön skulle bli indragen.
”So, ehm… do you want to grab something to eat? I mean only if you want to? It’s not every day you get new friends” sa Zayn under tiden som vi gick ut från zoo:et. Jag log mot honom “It would’ve be really awesome if we did, but only if I get to choose place. Because one of us is a celebrity and the other one, don’t want to get any photos of us together spreading all over the internet”
“Haha, sure, you choose”
 Efter en taxifärd som hade tagit drygt en halvtimme, befann vi oss nu utanför Brox City där det enligt mig och mina kompisar fanns den bästa milkshaken i hela världen.
“Are you kidnapping me?” frågade Zayn när vi tagit ett steg in i milkshakebaren och han studerade den lilla baren som var nästintill folktom och halvt nerlagd, jag skrattade och skakade på huvudet innan jag drog in han vid det bortersta bordet. ”No I’m not kidnapping you, I’m taking you as far away from media as possible” sa jag samtidigt som jag slog mig ner på den röda soffkanten, Zayn gjorde likadant fast på soffan mittemot och snart hade servitrisen kommit fram till oss.
”I got this” sa jag precis när Zayn skulle börja beställa ”Two apple-banana-kiwi-orange-cherryberry-strawberry-chocolate milkshakes with a bunch of raspberrys on the top” servitrisen skrev ner allt snabbt och enkelt innan jag möttes av en stirrandes Zayn. ”What the hell did you just order? That sounds so disgusting? Who have apple and chocolate and kiwi in the same milkshake? I’ll tell you; NO ONE” jag skrattade åt hans uppstirrade ansiktsuttryck innan jag lätt ryckte på axlarna “You’ll see, I promise you it will be the best milkshake you’ve ever tasted!”
”I don’t belive you” sa han innan servitrisen kom tillbaka med två milkshakes i en färg som var knall grön. ”You’re trying to poison me” sa han förfärat och stirrade ner på milkshaken som hade ett rött sugrör nertryckt i sig. ”I’m not trying to posion you?” skrattade jag fram innan jag tog en stor klunk av milkshaken ”try it, it’s delicious!”. Han kollade på mig med ögonen vilt öppna och med pannan upptryckt i några lätta rynkor. ”You’re kidding with me, this can’t possibly be good”
”But it is, you don’t trust me?”
”Like you said, I bearly know you” han blinkade lätt med ögat innan han försiktigt förde munnen mot sugröret. Jag studerade honom samtidigt som drickan kom upp genom sugröret och slutligen nådde hans mun. Efter en stund svalde han lätt och sken upp i ett glatt leende. ”This is, the best milkshake I’ve ever tasted” sa han och sörplade i sig ännu en klunk, glatt skakade jag på huvudet innan även jag började dricka min. Det var något med den här killen som gjorde att det var otroligt lätt att prata med honom, att ha roligt med honom, en kille, som trots att vi var nästintill totala främlingar för varandra, nästan gick att lita på. 
Gabriella önskade om att få 'previous' snuttar om vad som har hänt i förra kapitlet, så här har ni det! :)
Kommentera!

Jag öppnade sakta mina ögon och möttes av ett starkt skinande ljus. Jag gnuggade dem försiktigt innan jag långsamt satte mig upp i sängen. Min blick for runt över rummet. Vart var jag? Väggarna var målade i en vit färg som matchades tillsammans med de mörkbruna lädersofforna och de krämfärgade gardinerna. En ihärdig smärta spred sig i mitt huvud och jag förbannade tyst mig själv för att jag hade låtit mig dricka så mycket igår. Jag lät min blick flyttas från fönstret ner till täcket som var inlindat kring min kropp. Jag drog försiktigt en flämtning, jag kunde väl inte ha haft sex medan jag var full? Det hade aldrig hänt innan så varför skulle det ha hänt nu? Försiktigt lyfte jag på täcket så att det var en glipa mellan min bara kropp och täcket och hastigt hejdade jag ett skrik. Jag var naken. Helvete också, vad fan hade hänt igår? Genast började paniken växa inom mig och jag slog en snabb blick på klockan, 12.07. Jag började inte jobba förrän om två timmar, men trots det så borde pappa eller tvillingarna ha märkt att jag var borta. Plötsligt bröts tystnaden av en lätt snarkning och min blick for från klockan ner till personen som låg bredvid mig. Vem fan var han? Snabbt reste jag mig upp ifrån sängen och drog bort täcket från min kropp samtidigt som jag började leta reda på mina kläder som låg utslängda lite vart stans i rummet till sist grabbade jag tag i min mobil. Jag låste snabbt upp den och såg att där fanns tio meddelanden ifrån Cam, sju från pappa och tre ifrån Alli och ett ifrån något okänt nummer. ”Crap” vad hade hänt med Cameron igår kväll om jag hade befunnit mig med killen? Min blick föll på killen igen. Jag kände igen honom. Men ifrån vart? Jag kunde inte ens komma ihåg namnet och ännu en gång svor jag tyst för att jag aldrig mer borde dricka. Hastigt tog jag upp väskan där jag proppade ner min klänning ifrån gårdagen och fort tryckte jag ner mobilen i bakfickan på mina jeans innan jag försiktigt öppnade dörren som gav ifrån sig ett högt knarrande. ”Damn it” muttrade jag tyst och slog en snabb blick uppåt. Han sov fortfarande. En lättad suck for ur mig och jag backade långsamt ut genom dörren.
”Hey, what are you doing there?” jag vände mig snabbt om med smått uppstirrade ögon och möttes av en blond kille som var några centimeter längre än mig vars blåa ögon granskade mig intensivt. ”Eh, I was just, ehm… it was nothing, gotta go, bye!” jag vände mig snabbt om och började med halvt springande steg gå genom korridoren bort till vad jag trodde var hissen. Var jag på något hotell? Min blick for bakåt där den blonda killen stod och stirrade på mig och jag konstaterade snabbt att så var fallet, men ett hugg inom mig sa mig att jag kände igen även den killen. Vad fan hade hänt igår kväll?
Jag klättrade smidigt och vant upp genom metallstegen som fanns på baksidan av vår lägenhet och som ledde perfekt in till mitt rum. I nödsituationer, så som denna, hade jag använt denna stegen för att inte lyckas bli ertappad med sådant jag visste att jag absolut inte fick göra, som att t.ex. vara hemifrån hela natten och ha sex med en total främling. ”What the hell happend last night?” muttrade jag tyst samtidigt som jag lät fönstret glida upp och jag tassade snabbt bort till sängen innan jag drog på mig mjukisbyxor och rufsade till håret en aning innan jag stegade bort mot dörren. Så fort jag öppnade dörren kom pappa ut från sitt arbetsrum och jag kände direkt hur paniken växte inom mig. Han hade säkert märkt att jag var borta. Men precis som vanligt kom ett ”Goodmorning” ur hans mun innan han gick vidare bort mot toaletten, en lätt suck kom ur mig ”Goodmorning dad”. Jag hade klarat mig ännu en gång.

”So… I saw that you had some company tonight?” hans leende växte bredare desto mer han drog ut på meningen och min blick föll direkt på den tomma platsen på sängen bredvid honom. ”Crap! She’d left?” sa jag och och kollade med blicken runt om i rummet. Alla hennes saker var borta. ”Yeah, she kind off… runned away” han kollade förundrat på mig och jag slog mig ner i läderfåtöljen. ”So who was she? I think I recognized her…” jag hann bara öppna munnen innan Niall tog till orda igen ”Wait a sec, it was her, wasn’t it?! YOU HAD SEX WITH THAT HOT GIRL FROM THE ZOO DIDN’T YOU?” skrek han. Jag nickade lätt på huvudet “Yeah… I did, but I don’t even got her number…” min blick for ännu en gång över rummet i hopp om att få se en lapp med nerkletade siffror på. Men ingenting. ”Why?” sa Niall och jag kollade undrandes på honom ”What?”. Han satte sig tillrätta i sängen och kollade intensivt på mig ”Why did you have sex with her? You barely know her! And we are only staying here for today, tomorrow we leave for NYC” sa han. Jag ryckte lätt på axlarna. Vad skulle jag säga? Att jag hade fallit för henne första gången jag såg henne? Att jag höll på att dö varje gång hon dansade för att hon var så himla fantastisk? Att jag inte kunde motstå att kyssa henne trots att hon var stupfull? Och när hon bad att få följa med mig hem, skulle jag bara avvisa henne då? Det hade varit kärlek från första ögonkast. Åtminstone för mig. När jag fortfarande inte hade sagt något reste sig Niall och gick förbi mig tills han stannade i dörröppningen ”Harry’s gonna freak out, he was totally into that girl too” sa han precis innan han slängde igen dörren. Jag suckade djupt. Vi var i Bronx. Jag hade haft sex med den mest fantastiska tjejen på jorden. Hon kom antagligen knappt ihåg mig. Jag hade en dag på mig att hitta henne. Helvete.

När klockan började närma sig ett, klev jag ut från rummet och började bana min väg ner till restaurangen där jag förmodade att resten av killarna var. Jag höll tummarna om att Niall inte hade sagt ett ljud angående Olive och att vi kunde fortsätta precis som om ingenting hade hänt. Så fort hissen öppndes möter jag Paul. ”Goodmorning” säger jag trött. ”Morning Zayn, slept well?” jag nickar ”Yeah, ehm… what happens today?” frågar jag och möter hans ögon. ”Oh, you guys are free today, it’s Sunday so just go out and have fun!” jag höjer lätt på ögonen ”Really?”. Han nickar lätt på huvudet innan han kliver ut genom hissen på entré planet. ”Are you coming?” säger han när han vänt sig om. Jag skakar snabbt på huvudet, ”Sorry I have something to do” skriker jag innan dörrarna stängs igen.

Med snabba steg närmar jag mig entrén till Bronx Zoo och lika snabbt kliver jag in där. Min blick avläser snabbt området och jag inser att zoo:et i vanliga fall är så mycket vackrare än vad det var igår när här var proppat med människor. Snart finner jag vad jag söker och kliver bort mot en lång kille med ljust hår som är gömt under en mössa och som har en personaljacka på sig.
”Ehm, excuse me” säger jag och knackar lätt på killens arm. ”Yeah?” han ställer sig så att han lutar sig mot sopkvasten innan han möter mina ögon. ”Do you know if Olive is here today?” hans ögon spärras lätt upp vid Olives namn innan han stirrar intensivt på mig. ”Why?” säger han och ler sarkastiskt. ”I just need to talk to her” svarar jag och kollar på honom med samma intensiva ögon. Han tar ett lät steg bakåt innan han rycker lätt på axlarna ”Sorry she’s not here today” jag känner hur modet sjunker när han går tillbaka till att sopa innan en skrovlig röst hejdar mig från att ta de få stegen som leder ut ifrån parken. ”She’s not her… yet” jag vänder mig om och möter Gregorys leende ansikte ”So she’ll be here soon?” frågar jag med en ton av glädje i rösten, han nickar lätt åt min fråga ”She starts to work at 3 p.m so she’ll be here any minute” sa han innan hans blick flyttas till något bakom mig. Sakta följer jag hans blick innan jag står helt omvänt och kollar rakt mot utgången där hon med snabba steg går mot vår riktning, men så fort hon möter mina ögon, tvärstannar hon och vänder mot det helt motsatta hållet. Med halvt springandes steg börjar jag följa hennes riktning men när jag precis rundat hörnet kommer jag ut på ett stort torg, som är helt tomt. Inte en enda människa inom synhåll. Vart tog hon vägen?

Jag gick, halvt fumlade mig fram genom folket som befann sig inne på klubben. Klockan var närmare tidig morgon än vad den var sängdans, men jag orkade inte bry mig om att sticka hem. Hemma skulle ansvaret för tvillingarna komma som en tsunami svämmandes över mig, trots att jag inte ens hunnit sova och det orkade jag inte. Jag tog genast emot ännu en drink som erbjöds innan jag började leta mig fram med blicken för att se om jag kunde hitta Cameron någonstans. Både Alli, Sophia och Trevor hade stuckit hem bara några timmar efter vår dans, men varken jag eller Cam ville sluta kvällen så tidigt. Jag fann henne med armarna omslingrandes på en kille som såg ut att vara runt 25 årsåldern, och med en suck slank ännu en klunk av redbull-vodka ner i min hals. Cam hade alltid varit inne på äldre killar och hade strängt sagt till oss att aldrig avbryta henne om hon hade funnit någon hon tyckte om. Därför slog jag mig ner med en smäll på bartenderstolen och tog ännu en klunk. 
”Hey” sa en röst bakom mig och jag snurrade snabbt om i stolen för att möta ett par mörkbruna ögon som tittade intensivt på mig. Någonstans långt bak i mitt fulla medvetande kände jag igen dem ögonen men kunde inte ens för fem öre placera dem på någon medmänniska. ”Hi” svarade jag lätt innan jag hoppade ner ifrån stolen. Men på grund av de x antal drinkar jag druckit ikväll fick jag ta ett stadigt tag kring killens arm för att kunna hålla mig uppe. ”Wow, are you alright?” frågade killen och tog tag runt min midja för att lyckas stabilisera mig. Jag nickade men kände snart hur syran sträckte sig upp längs med min hals och snabbt lossade jag mig från killens grepp och började röra mig in mot toaletterna med handen tryckt mot min mun.
När jag kom ut från toan igen kändes alltihop mycket lättsammare och jag började med lätt fot gå mot baren igen. Ännu en dricka kunde omöjligt skada. 
”I don’t think you should drink anymore” jag tog tag runt drinken killen ifrån baren gett mig innan jag ännu en gång vände mig om och mötte de intensivt bruna ögonen.
”Really? Why not?” sa jag och tog en klunk. Han höjde på ögonbrynen innan han slog sig ner bredvid mig, och för första gången granskade jag honom. Någonstans inom mig sa att jag visste vem denna person var men jag kunde ändå inte sätta fingret på det. ”Because” sa han och tog drinken ur min hand ”you were or should I say are, really drunk”. Han sköt bort glaset ungefär en meter ifrån mig och jag kollade häpnat på honom. ”Hey I payed for that drink!” sa jag irriterat och började sträcka mig efter den. Han skakade lätt på huvudet innan han passade tillbaka drickan till mig. Jag tog ett starkt tag runt den innan jag bestämt gick därifrån. Men snart kände jag en varm hand på min bara axel och sedan hur han ställde sig framför mig.
”Sorry, I didn’t mean to make you upset” han kollade bekymrat på mig och jag log sarkastiskt mot honom. ”Sure, you didn’t. But let me make this clear to you. No one steals my drink without paying for it.” han kollade förvirrat på mig och jag drog bestämt ut honom på dansgolvet medan jag gav drinken till någon som stod längs med vägen. ”What are you doing?” sa han bestämt och tog tag runt min handled så hårt så att jag var tvungen att stanna. ”We” sa jag och pekade mellan oss ”are gonna have a dance battle. You can dance, can you? Because we are at a dance club, and everyone here knows how to dance” jag kände hur rummet började snurra och förbannade mig själv för att jag hade tagit den där sista slurken av drinken. Men killen skulle lära sig en läxa. Han mötte mina ögon och kollade med en blick som gav ifrån sig nervositet. ”You’re to drunk to do this” mumlade han tyst fram. Jag höjde mina ögonbryn och kollade på honom. ”I’m not drunk” sa jag bestämt ”but you can’t dance, can you?” ett leende bildades på mina läppar och en nervös skakning kom från hans huvud. ”No, but…” började han. ”But what? I’m gonna teach you a lesson…” längre hann jag inte innan jag ännu en gång fick trycka handen mot munnen och jag kollade desperat efter en väg mot toaletten. Han greppade ett fast tag i min hand innan han snabbt började manövrera oss ut ifrån dansgolvet och snabbt drog han ut mig genom dörren som fanns på baksidan. Lika snabbt som vi hade kommit ut böjde jag mig ner och kände hur syran flög ut genom munnen på mig. Snart kände jag de varma händerna omfamna mitt hår och hur han lätt höll uppe håret medan jag satt på huk och försökte få upp så mycket som möjligt.

Jag torkade mig snabbt om munnen innan jag försiktigt reste mig och stegade bort mot den motsatta väggen där jag försiktigt kasade ner så att jag tillslut satt ner. Killen hade följt mig och slog sig ner bredvid mig samtidigt som han blåste på sina händer, antagligen för att hålla värmen. Och då förstod jag hur full jag egentligen var då jag inte överhuvudtaget kunde känna den bitande kylan som antagligen borde finnas en januarimorgon.
”Why are you so nice to me?” sa jag och mötte hans ögon ”I mean, I almost forced you out on that dance floor” sa jag och gav en lätt nickning in mot klubben. Han ryckte lätt på axlarna. ”I just believe that you’re a nicer girl than you show” jag kollade förundrat på honom innan jag sträckte ut min hand ”Btw, I’m Olive”. Han tvekade en aning innan han tillslut fattade min hand ”And I’m Zayn”. Zayn? En klocka ringde inombords om att jag verkligen borde veta vem den här killen var. ”Have we ever met before?” sa jag och kollade granskandes på honom. Han skakade på huvudet ”No, not in person” jag skrattade lätt ”oh, okay, I just thougth I’ve seen you somewhere before”. Han ryckte lätt på axlarna innan han reste sig upp, och räckte ut en hand, jag tog ett fast tag i den innan vi började gå in mot klubben igen. Desto mer jag kollade på honom desto snyggare blev han, hans svarta hår, de bruna ögonen, den vältränade kroppen. Allt på killen var perfekt. Han vände sig om och kollade med oroliga ögon på mig. Han till och med brydde sig om en främling. Ju närmre dansgolvet vi kom desto mer kände jag rytmen komma i min kropp. Precis när han skulle gå förbi det stannade jag och började dra honom in mot det. Om killen inte kunde dansa, skulle han lära sig det.  
”I told you, I can’t dance” sa han uppgivet medan jag med dansande rörelser började röra mig runt honom. ”Maybe not, but I can” jag rörde mig långsamt och trots att rummet fortfarande snurrade för mig kände jag mig dragen till killen, det var något hos honom som jag gillade, och precis när jag la armarna runt hans hals för att dra honom närmare mig tog han ett tag runt min midja och började i rytm med musiken följa mina rörelser.

När musiken tystnade drog han mig bort från golvet och drog bort mig in i ett hörn. ”Haha what are you doing?” sa jag och jag kände tydligt av alkoholen som pulserade inuti min kropp, jag skulle ha en ordentlig baksmälla imorgon. Längre hann jag inte tänka innan hans läppar var tryckta mot mina. Han avslutade snabbt pussen och kollade oroligt på mig. ”Sorry, I just couldn’t…” men snart hade jag tryckt mina läppar mot hans och jag öppnade lätt min mun så att våra tungor kunde börja massera varandra i takt med den dunkande musiken. 

Kommentera mera!

 

Jag knackade på den stora tunga trädörren som var ingången till det palatsliknande hus Alli bodde i. Allis familj hade varit mina föräldrars närmsta vänner så länge jag kunde minnas och hade funnits för oss under alla år. Och trots att hennes föräldrar var rika som troll (näst rikast i Bronx, efter Hastings familjen) hade vi på något sätt klickat under vår första danslektion tillsammans. Samma sak gällde Cam och Sophia, vi hade alla blivit bästa vänner under vår första danslektion för nästan 14 år sedan och vi hade gått igenom allt tillsammans, pojkvänner, första festen, första kyssen, första bilen, helt enkelt allt och under åren hade vi utvecklat vårt vänskapsband till något mer, till en dansgrupp som stod upp för varandra i vått och torrt. Jag slog en blick ut mot trädgården som var gömd under ett lager snö, i hörnet stod det en snögubbe som jag gissade Allis lillebror Tom hade byggt. Dörren öppnades inåt och deras butler Gordon uppenbarade sig i dörröppningen.
”Hello Mrs. Whitgeri, welcome in, it’s such a terrible weather outside” han pladdrade på medan han drog av mig jackan och trädde på den på en klädhängare. Jag log mot honom ”Nice to meet you to Gordon” sa jag innan jag började springa upp för trappan med väskan slängd över axeln. Snabbt rörde sig mina fötter längs med korridorens mattbelagda golv innan jag tog av till vänster och knackade på den första dörren. Snart öppnades den och Cams uppiffade ansikte sticks ut.
”Finally you’re here!!!!!” skriker hon och öppnar dörren helt och drar in mig, jag skrattar lätt när hon kramar om mig innan jag låter min blick svepa över det ner stökade rummet. Överallt ligger där kläder, skor, smink och väskor i en enda röra. ”You guys must be really excited about to night” sa jag och gav tjejerna varsin blick innan jag kollade menande på röran.
”Of course we are, but seriously O, you stink like poop. Go and take a shower, now!” sa Alli och kollade med rynkad näsa på mig innan hon pekade in på toaletten. Jag skrattade och skakade på huvudet innan jag stegade snabbt in i det kaklade badrummet och hoppade in i duschen.

”Okay, time to make you look like a star” sa Sophia och drog upp locktången i högsta hugg innan hon vant började rulla mitt hår sa att det blev svarta långa lockar av det. ”So how was the concert?” sa jag och kollade genom spegelns reflektion på Sophia. ”Omg, it was awesome, Liam even touched my hand! Can you understand that, like omg, I’m gonna have SOOO much to tweet about tonight when we get home, like omg, he have freaking touched me!!!” jag kollade med uppspärrade ögon på henne medan hon stod med locktången i högsta hugg och storgrät samtidigt som hon studsade upp och ner av lycka. Jag vände sakta på huvudet för att möta Allis och Cams blickar och dem stod och skakade på huvudet. ”You shouldn’t have said something! She had just got back to normal again!” sa Alli och skakade på huvudet innan hon slog sig ner med en suck i fåtöljen. Jag skrattade innan jag åter vände tillbaka huvudet mot Sophia och började torka bort tårarna.
”S, you’re ruining your make up” genast stannade hennes studsande och blicken for till spegeln. ”Crap, it took me hours to look this beautiful!” hon suckade och la ner plattången innan hon började fixa sitt smink.
”You didn’t happen to see Trev by the concert, did you?” sa jag samtidigt som jag började locka mitt hår där Sophia hade slutat.
”No, why?” sa Alli och gav mig en undrande blick.
”Because, he is appereantly dating Miranda”
”NO WAY” sa Sophia och kollade storögt på mig.
”You’re kidding, he would never do that to you or to us” sa Cam förfärat mellan oss.
”Well he did. I just hope he is coming to the club tonight. Or, our dance is ruined”

Ljudet av hög musik fyllde våra öron och man kände direkt känna hur rytmen ville ta tag i en samtidigt som ljuset ifrån alla färger lyste upp lokalen. Klubben kryllade av människor i alla åldrar som alla älskade att dansa, festa och dricka och trots att vi egentligen inte fick lov att vara här av våra föräldrar, stack vi alltid hit för att visa vår dans. Min blick svepte över rummet innan den stannade borta vid DJ båset.
”Look, Trevor is here!” skrek jag för att lyckas göra mig hörd bland tjejerna. Dem följde min blick innan den stannade på en glad vinkandes Trevor som stod med spritglaset i högsta hugg.
”Well, that’s awesome, now I’m thirsty!” skrek Sophia och började dra bort oss till baren, som kryllade av människor. På något sätt lyckades vi tränga oss förbi alla och stod nu lutade över baren.
”Well hello beautifuls, would you like to have some Piña Coladas? My treat!” vi gav varandra några gemensamma blickar innan vi nickade till svar mot bartendern. Gratis dricka, tackade man inte nej till i första taget. När våra drickor var i vår hand började vi bana vår väg genom folket bort till Trevor som hade fått på sig sina DJ hörlurar och nu var fullt redo för att sätta igång.
”Hey, there you are! It’s soon your time, so get ready!” sa han och nickade bort mot dansgolvet där det igenkännda crewet Fight For It höll på att avsluta. Snabbt sörplade vi i oss våra drinkar innan ljudet ändrades och vi klev upp på scenen. Snart ljöd Trevors röst genom högtalarna.
”LISTEN UP, LISTEN UP, Y’ALL IT’S TIME FOR THE BEST DANCE CREW IN BRONX CITY, GIVE IT UP FOR CAOS!”

Rummet vi stod i var fullt med människor, och trots att vi hade blivit hänvisade till denna klubb av hotellet när vi sa att vi ville ut och festa, hade vi inte för något i världen trott att vi skulle hamna på den största dansklubben i Bronx.
”- GIVE IT UP FOR CAOS!” ljudet ekade i högtalarna och jag började leta reda på resten av killarna. Om det var det bästa danscrewet i Bronx borde dem vara duktiga.
”Hey, Harry, Niall! You wanna go over there and look at the dancecrew?” sa jag och nickade lätt bort i riktningen mot dansgolvet. ”Yeah sure” svarade Harry och började följa mig bort till massan av folk som hade samlats kring scenen. Försiktigt försökte vi tränga oss fram utan att skapa alltför stora rubriker och snart hade vi lyckats ta oss längst fram.
”They’re are girls” sa Niall förvånat och kollade på dem fyra tjejerna som med perfekta dansrörelser regerade på scenen. Min blick föll direkt på tjejen som stod på andra sidan dansgolvet längs fram och dansade precis som hon hade gjort tidigare idag, på andra sidan spegeln.
Jag slog armbågen i Harrys sida och pekade försiktigt mot henne utan att det skulle se konstigt ut. ”Aosch, why are you hitting me?” sa Harry och kollade med rynkad panna på mig, innan hans blick föll på mitt finger som pekade på tjejen. ”Oh my, that’s the girl at the zoo. The one who danced behind the mirror. Right?!” jag nickade lätt innan jag slog till Niall som dirket kollade på tjejen. ”It’s the girl at the zoo, what the hell did he say her name was?!” jag kollade på hennes svarta hår som låg längs med hennes bara axlar och som sedan föll ner längs med hennes rygg. 
”Olive. Olive Whitgeri” sa jag tyst samtidigt som min blick var som fastnaglad vid henne och följde varje rörelse hon gjorde. ”Yeah, that’s right!” sa Harry och kollade på henne med minst samma fascinerande blick som mig.
”What are you looking at guys?” Louis röst uppenbarades bakom mig och jag vände mig om så jag kunde möta hans blick. ”It’s the girl at the zoo, she’s dancing, here, tonight, what are the odds man?!” sa jag och såg hur Louis blick föll på henne. ”She’s even more amazing here than she was at the zoo”.
”Yeah, she sure is” andades jag ut innan jag åter lät min blick falla på henne. 

”So we see you after the concert?” frågade Cameron medan vi alla gick mot ingången till Bronx Zoo. “Yeah, but I don’t quit work until 8, so you will have to wait until then” jag log sorgset mot dem då jag visste hur gärna dem ville komma iväg till klubben. ”Nah it’s alright, the really good dancers don’t come until it’s about ten, so we have plenty of time” sa Trevor och la en varm arm runt mig. Jag log mot honom innan jag mötte de resterande tjejernas ansikten. ”You’re right Trev, and I wanna hang around at the Zoo after One Directions concert if there is any chances to actually meet them” sa Sophia och kollade så diskret som möjligt runt bland folkhavet. Jag tror aldrig jag hade sett så mycket människor på zoo:et tidigare, överallt kryllade det av folk och hela zoo:et var dekorerat med ballonger i alla dess olika färger. Men innerst inne fasade jag för att jag skulle få städtjänsten, och därmed vara tvungen att plocka upp allt skit som gästerna lämnade efter sig. Men att fem killar från andra sidan atlanten kunde skapa så mycket hysteri hade aldrig riktigt gått upp för mig. Däremot så var det en helt annan femma för Sophia som hade följt killarnas framgång sedan deras x-factor dagar, och därmed visste allt och lite till om dem och jag förstod på hennes kroppspråk att hon mer än gärna ville komma iväg så att hon kunde få en plats så nära scenen som möjligt.
”Go” sa jag till henne och nickade åt hållet som scenen låg åt. Hon log mot mig innan hon gav dem resterande en menande blick. ”See you later O” skrek Alli innan hon blev ivägdragen i ett släptåg som bestod av Cam och Sophia och snart försvann deras huvuden bland resten av folket. Jag la armarna i kors och vände mig så jag stod mitt emot Trevor.
”You’re not gonna follow them?” sa jag och gav folkhavet en snabb blick. Han skakade bestämt på huvudet ”And watch One Direction with a billion other screaming girls? Don’t think so, I actually have some of my manliness left”
“Some of your manliness? sa jag och kollade undrandes på honom.
“Yeah, since I spend most of my life with you four girls, I don’t think I have the same manliness as other guys” jag skakade skrattandes på huvudet.
“You’re an idiot Trev, but if you’re not gonna watch One Direction, what are you doing here?” han började skruva på sig och gav mig ett nervöst leende.
“Trev? What is it you’re not telling me? Now I’m all curious! Tell me!” han kollade snabbt runt omgivningen så som för att avläsa så att det inte var någon viss person där. Jag höjde på ögonbrynen innan han mötte mina ögon.
”Well it’s just that… ehm… I’m gonna meet a girl… and…” längre hann han inte innan en alltför igenkännlig person uppenbarades bakom honom.
”Hi Trevvi” sa Miranda samtidigt som hon gav Trevor en lätt kindpuss. Miranda Hastings. Så klart. Jag lät mina ögonbryn åter höjas innan min blick gick från Miranda tillbaka till Trevor. ”Trevvi?” sa jag och han gav mig en blick som lös om att hålla käft och jag gav han en minst likadan blick tillbaka. ”What is it Olive?” sa Miranda med sin överdrivina snälla röst ”Shouldn’t you be working?” sa hon och gav mig en slug blick. Jag himlade lätt med ögonen innan jag kollade på klockan. ”Shit” mummlade jag och sakta började jag backa bort mot personalrummet. ”Don’t think I’m done with you Trevvi” sa jag och la underton på hans nya ”smeknamn” innan jag kollade strängt på Trevor. Han gav mig en trött blick innan Miranda tog tag i hans hand och började dra in han i folkhavet.

Jag stampade irriterat in i personal och omklädningsrummet och gav ifrån mig ett irriterande skrik. Hur kunde Trevor vara så idiotisk att han faktiskt dejtade Miranda? Han visste hur mycket jag hatade den tjejen. Ända sedan dagis hade Miranda varit den som lekt prinsessa medan alla andra skulle vara hennes slavar och det hade fortsätt i samma visa under hela vår uppväxt.
”Why so mad?” jag kollade upp från golvet där min blick hade varit placerad och mötte istället Dylans ögon. Han stod placerad så att han stod och lutade mot dörröppningen intill personalrummet. Jag suckade högt ”Not now Dylan”. Jag vände honom direkt ryggen och drog istället på mig mina kängor. ”Aw babe, something bad happen to you today?” jag mötte hans blick ännu en gång och gav han en blick som hade kunnat döda. Han förde armarna upp i luften ”Okay, okay, I will go, and by the way Olive, you have the most boring job ever today”. Han gick snabbt ut genom dörren med ett flin på läpparna. ”Most boring job, awesome” muttrade jag innan min blick for över till whiteboardtavlan, ”Olive Whitgeri – Clean The World Of Reptile House”. '

”And here are the Lions” den gamle mannen som hade presenterat sig som Gregory Justice, var närmre åttio men var så snabb runt vår diskreta rundtur att vi nästintill fick springa för att hänga med. Gregory hade berättat att folk hade börjat komma till parken så fort han hade öppnat grindarna på morgonen och trots att han hade insisterat på att det antagligen inte var så bra med en rundtur med tanke på vem vi var och hur mycket folk här var, hade vi insisterat på att vi väldigt gärna ville se alla djuren. Så under omständigheterna som rådde hade vi fått en rundtur som befann sig under marken. Där alla ingångar till djurens burar befann sig, och där även de flesta djuren verkade hålla till på grund av alla människor som härjade ovanför mark.
”Cool, oh my, look at those cutie cubs” sa Louis och tryckte näsan tätt in till fönstret.
”They may be cute now, my son, but when they grow older they will not be so cute” sa Gregory och nickade lätt bort mot en stor lejonhanne som befann sig i bortre delen av inhägnaden och genast backade Louis tre steg bakåt.
”Haha are you afraid of that Lion Lou?” sa Liam och pekade på lejonhannen som gäspade stort och visade ett nästintill tandlöst gap. Louis gav han en blick innan deras små tjaffs avbröts av att Gregory slog ihop händerna. ”Okay, are you ready to visit the reptiles?” frågade han och började backa bakåt mot en låst dörr.
”I’ve been ready since we got here” sa Harry och började snabbt öka på stegen.

Så fort vi kom innanför dörren stannade Gregory och drog upp handen i en symbol som visade att vi skulle hålla tyst. Direkt la sig ett lugn bland alla samtidigt som vi började röra oss längre in i byggnaden och klättrade uppför trappan som skulle leda upp till själva reptilhuset. När trappan tillslut tog slut och vi nu stod i ett upptänt rum fullt med glasburar i alla dess storlekar, började rummet fyllas med musik och vi kollade frågandes på Gregory. Han hade precis bett oss att hålla tyst men nu var rummet fylld med hög musik, men det enda som fanns att avläsa i Gregorys ansikte var ett stort leende. Smygandes började den gamle mannen att leda oss längs med väggarna tills han ledde oss bort från burarna och bak bakom någon slags glas vägg. ”This is a mirror, where we can see everythings that goes on but the people on the other side can’t see anything besides their reflection” viskade han tyst. Vi kollade frågandes på varandra och sedan på Gregory, men han hade redan börjat gå längs med gången och befann sig nu på andra sidan korridoren. Vi började snabbt gå längs med ”fönsterspegeln” tills vi drastiskt stannade och tittade ut genom spegelväggen.
”Wow that girl can move” orden kom som en låg viskning ur min mun samtidigt som min blick följde tjejen som smidigt dansade i takt med musiken. Hennes långa svarta hår flög i takt med hennes kropp som med starka och smidiga rörelser flög över golvet. 

”Who is she?” frågade Harry samtidigt som hans blick följde tjejen. ”She’s amazing” sa Niall tyst. 
”That, dear One Direction, is Olive Whitgeri”

Väckarklockan gav ifrån sig den ekande signalen av morgonens alarm samtidigt som den burrade häftigt på nattduksbordet. Jag sträckte trött fram en arm och stängde av det innan jag drog det varma täcket över huvudet för att åter kunna falla in i sömn. Men precis när jag befann mig i dvalan mellan sömn och verklighet öppnades dörren med ett ryck.
”OLLI, OLLI, OLLI WE’RE GONNA BE LATE!” James lilla söta ansikte dök in under täcket och kollade på mig med stora blåa ögon och med det bruna håret i ett enda virrvarr. Jag gav ifrån mig en trött suck innan jag drog bort täcket över våra huvuden och lät James klättra upp i sängen. ”You know, it’s already 07.30 and we need to take the bus at 8 O ‘Clock sharp” han gav ifrån sig en sträng blick innan ett leende började leka på hans läppar. James var, jämfört med Amber, den lugna och duktiga och gjorde allt till punkt och pricka. Amber däremot var precis tvärtemot, hon sa precis vad hon tänkte och tyckte, men visste precis när hon skulle behärska sitt temperament. ”I know James. Go and wake up dad, and I’ll get ready” han log stort mot mig innan han klättrade nerför sängen och klev skuttandes ut genom dörren. Trött klev jag ur den varma och intalande sängen innan jag gick bort till fönstret som vette ut mot gatan. Sakta drog jag bort de slitna gardinerna och möttes av det starka ljuset, mina trötta ögon kisade förstrött ut mot den klarvita vägen och ännu en suck flög ur min mun. ”Great, more snow” muttrade jag tyst innan jag klev bort från fönstret och lät gardinerna åter stänga ute ljuset.

När jag väl kom ner i köket satt resten av familjen redan samlad och höll på att hugga in på frukosten som James hade dukat fram. ”Olli, it’s 07.53! We’re gonna be late!” han kollade argt på mig samtidigt som en slev med flingor trycktes in i hans mun. ”No we’re not gonna be late. Alli is driving us today” jag slog mig snabbt ner på den tomma platsen och hällde upp mjölk och flingor, innan jag tittade bort på Amber. ”Am, I talked to Mrs. Hasting yesterday and they promised to pick you up right before the show” ett högt glädjeskrik kom ur hennes mun så att mjölk och flingor sprutades ut och landade på större delen av köksbordet. Pappa tittade argt upp från artikeln som han antagligen hade hållit på med större delen av natten och som nu var täckt av mjölk och tuggade flingbitar. ”Amber Joselyn Whitgeri, you know how to behave. Go and clean up this mess now” jag kollade förvånat på vår pappa, det var antagligen den längsta meningen som hade kommit ur hans mun sedan mamma gick bort. Amber och James såg minst lika förvånade ut, och Amber lydde på momangen. Så fort hon hade börjat städa upp, reste sig pappa med sin artikel i handen och gick ut från köket utan att säga ett ord, jag följde honom med blicken tills dörren till hans arbetsrum stängdes igen med en smäll.
”I didn’t mean to make daddy mad” Amber tittade ledsamt upp från golvet där hon satt och torkade och jag kröp genast ner och drog in henne i min famn. ”I know you didn’t, but you know how much dad’s reports means to him. Just don’t do that again” jag log mot henne innan vi hörde ett högt tutande utifrån vägen.
”That must be Alli, quick go get your stuff and put on your jackets and I’ll take care of this” jag släppte Amber ur min famn och snabbt flög deras små ben ut från köket och upp för trappan medan min hand vant torkade upp den spillda mjölken från bordet i takt med tutningarna utanför dörren.
 ”I can’t believe we got detention because we were five minutes late! Mrs. Lawson is so freaking awful” jag skrattade lätt åt Allis uttalande medan vi gick i korridoren på väg mot våra skåp för att hämta böckerna inför nästa lektion. ”Well I’m just glad that I don’t start working until 5 O’Clock today or else, I would be screwed” mina fingrar låste snabbt och vant upp kodkombinationen på skåpet innan jag slängde in filosofiböckerna och plockade ut matteböckerna. ”True. Btw have you heard that One Direction is coming to town on Saturday?” Hon kollade nyfiket över axeln för att kunna möta min blick då vi hade våra skåp på motsatta sidor av korridoren. ”Yeah, I saw a poster at the zoo” sa jag medan jag slängde igen skåpsdörren och lutade mig mot skåpen. ”So… are we going? I mean they are awesome!” sa hon med ett dolt glädjetjut. Jag gav henne ett leende innan jag skakade på huvudet. ”You know I work on Saturdays, and I don’t think it will be any difference just because One Direction is coming? So yeah, I will be at the zoo but not there, there, you get it?” Hon kollade sorgset mot mig innan hon nickade som svar på. ”I understand. It’s just so pitty that you will miss One Direction”
“I know…” svarade jag henne medan vi började bana vår väg genom eleverna bort till mattesalen.
”But what if we meet up after the concert and we” sa hon och pekade på oss “and Cam and S, and Trevor if he want to, go out and party? It’s such a long time since we P A R T I E D” hon bokstaverade ordet tydligt och jag gav ifrån mig ett skratt. Att gå på fest var en sak men att verkligen FESTA var en helt annan. Speciellt om man var fyra dansgalna tjejer. Trots att Trevor var vår bästa killkompis hade han en helt annan passion än oss. Han älskade allt som hade med teknik och göra och var därför ofta den som var DJ till oss när vi behövde en.
”Sounds awesome, but only if we go to the DFL Club? And I promise we will need Trev as a DJ” jag blinkade med ögat mot henne och ett slugt leende kom på hennes läppar.
“The Dance For Life Club? Of course we’re going to that club, what the hell were you thinking we were going to party?” jag himlade lätt med ögonen åt henne innan vi skrattandes gick in genom dörren samtidigt som ringklockan började ringa.

Klockan 16.00 prick, hade jag och Alli anlänt till kvarsittningssalen och upptäckt att vi var långt ifrån dem enda som hade lyckats få kvarsittning första dagen på veckan. Vi slog oss snabbt ner på två av de lediga bänkarna längst bak innan Mrs. Lawson dök upp i dörröppningen med en bunt papper och en dator i famnen.
”Okay, I want you all to work with an assignment that I will hand out to you all now. It’s about justice and I hope you will learn something new and hopefully interesting today that might want you to think twice before you do something stupid” hon delade snabbt ut en bunt med papper och gav alla en menande blick. Så fort hon hade satt sig ner längst fram vid katedern rev jag av en bit papper ifrån mitt anteckningsblock och skrev snabbt ner; “I will never make it to my job in time, look at all this paper” jag skickade snabbt bort lappen till Allis bänk och hon skakade på huvudet under tiden som hon läste. Men precis innan hon skulle viska ett svar till mig dök Mrs. Lawson upp i gången mellan oss och ryckte undan lappen från Allis hand och granskade den noga.
”Well Miss Whitgeri, if you want to make it to your work on time, you better start working” hon gav mig en sträng blick innan en likadan föll på Alli och vi föll båda snabbt ner med huvudet i mängden av papper.

Vissa av er har inte riktigt koll på "vem som är vem" i novellen när ni ser bilderna i början på varje kapitel. Därför gjorde jag denna bilden ^ som visar exakt vem som är vem av de åtta största karaktärerna. Alltså Olives familj och vänner. Hoppas detta gjorde det hela enklare! 

Mörkret hade lagt sig som en djup dimma över gatan när jag började kliva upp för de få trappstegen som ledde upp till ytterdörren. Dagen hade till min besvikelse gått otroligt fort och jag hade jobbat i över tolv timmar, och trots att min kropp nu dunkade av värk hade jag hellre stannat kvar på zoo:et resten av kvällen än att möta det som skulle komma. Så fort jag öppnade ytterdörren hördes de alltför vanliga skriket som ekade genom huset.
”JAMES YOU TOOK MY DOLL, GIVE IT BACK TO ME!” jag gav ifrån mig en djup suck samtidigt som jag drog av mig mina sneakers och hängde jackan på klädhängaren. Som vanligt var det ett bråk som härjade mellan mina femåriga tvillingsyskon James och Amber och utan att ens orka bry mig om dem klev jag in i köket.
”Hi dad” min pappa vände sig om där han stod vid spisen, fullt upptagen med att läsa igenom sin senaste artikel med glasögonen hängandes halft ner på näsan, samtidigt som han snurrade med träskeden i kastrullen med kokande vatten och pasta i. ”Hi Olive, how are you today?” hans röst, som sedan min mammas död hade varit full med sorg hade nu även fyllts med trötthet. Trots att det var fyra år sedan min mamma dog hade ingen av oss riktigt släppt hennes död, allra minst min pappa. Tvillingarna som bara hade varit ett år, kom knappt ihåg henne och var därför dem som hade gått vidare fortast i familjen, trots att dem visste vad som hänt och det hade blivit jag som fick uppfostra dem.

”I’m just fine, tired though. But let me do the cooking dad” han gav mig ett trött leende innan han överlät träskeden i min hand och gick och satte sig med sin artikel vid köksbordet. Huset vi bodde i hade varit helt annorlunda under tiden min mamma levde, när vi hade haft två ordentliga inkomster att leva på. Huset hade då varit skinande rent, gardiner i alla fönster, blommor på fönsterbänkarna och mat på bordet så fort man kom innanför dörren. Men det var som sagt för fyra år sedan, nu var allt tvärtemot. Numera såg huset ut som om det skulle falla ihop vilken dag som helst, min pappas lön som journalist räckte långt ifrån att både betala hyran och göda tre ungar plus sig själv. Och den lilla inkomsten jag fick in genom att arbeta på zoo:et och i tobaksaffären räckte precis till mina danslektioner och till mat. Livet hade förändrats. 
”James, Amber, it’s dinner!” skrek jag genom huset och tvillingarna kom bråkandes in genom köksöppningen innan dem slog sig ner på sina stolar och jag hivade snabbt upp en lagom mängd pasta på deras tallrikar innan även jag slog mig ner. 
”Olli, do you know who’s coming to town?” frågade Amber och log stort mot mig med sitt perfekta leende. ”I guess you’re thinking about One Direction?” sa jag och stoppade in en slev i munnen. Hon nickade febrilt till svar ”Yes!!! They’re coming on the 15th! Please, please, please can we go and see them?”. Jag slog en snabb blick på pappa för att se om han hade någon åsikt kring detta. Men som vanligt var han försjunken i sina tankar och läste sin artikel utan att ens ägna en tanke åt konversationen som ägde rum, han hade försvunnit den dagen vår mamma dog och jag tror aldrig att han någonsin skulle riktigt komma tillbaka. 
”I’m working that day, Amber, so no. I’m sorry” sa jag och kollade menande på henne. Ett trumpet ansiktsuttryck flög över hennes ansikte och hon la armarna demonstrativt i kors. ”That’s not fear, Joanna AND Valencia are going with their parents. So why can’t we go?!” Hon kollade surt på mig och jag kände hur jag föll ihop inombords. Hon såg mig som sin förälder, inte som sin tolv år äldre syster, och genast växte paniken inom mig. ”What if I call Joanna and Valencias parents and ask if you can follow with them to the park?” Jag försökte mig på ett leende som även skulle räcka ögonen och med ens flög hon upp från sin plats med ett glädjetjut. ”YES I’M GONNA SEE ONE DIRECTION!” 

Så fort middagen var överstökad föll jag med en duns ner i sängen som nervöst skramlade till under mig. Jag lirkade upp telefonen och slog in Valencias mamma Catherines nummer, lika bra att få det överstökat.
”Hi Mrs. Hastings, it’s me Olive Whitgeri”
”Hi Olive, how are you?” hennes finförnämnda röst fyllde luren och jag drog en djup suck inombords. Familjen Hastings var den rikaste familjen i Bronx och trots att jag avskydde deras äldsta dotter Miranda, som hade varit min ärkefiende sedan första dagen på dagis, älskade jag Ambers kompis Valencia. Hon verkade vara den enda i den familjen som inte såg ner på människor som inte var lika rika som dem själva.
”I’m just fine. Amber told me that you were going to watch One Direction when they’re coming to town, is that correct?”
“Oh yes it is, our little Valencia is such a huge fan”
”Amber as well. Ehm… I was just wondering, since I’m working that day,would it be possible if Amber might be able to go with you?” jag var nervös. Trots att Amber brukade leka med Valencia flera gånger i veckan, visste jag inte om hon var omtyckt av familjen eller inte.
”Of course she can, she’s just such a nice kid. We’ll pick her up on the 15th right before the show” jag visste precis vad det var för röst hon använde. Rösten av medkänsla. Ända sedan min mamma dog, stadens mest kända författare, visste alla om familjen Whitgeris tragiska öde. Fattigdom.
”Thank you Mrs. Hasting. I really appreciate it”
”Oh it was nothing dear”
”Well, thank you again. Goodbye!”
“Goodbye Olive” och med ett klick var konversationen bruten. En suck for ur mig innan jag flyttade min blick från telefonen till fotot som stod placerat på nattduksbordet. Sakta lät jag min hand omfamna det innan jag tog en blick på det. Tre figurer; pappa, jag och mamma. Fotot var taget under vår första semester i Florida, när jag var sju år gammal. Sakta drog jag fingret över min mamma. ”I miss you” mumlade jag tyst innan jag trött lutade mig bakåt och somnade med fotot hårt tryckt mot bröstet. 

Jag klev ut genom ytterdörren och lämnar därmed allt elände bakom mig, fram tills ikväll. Med ett djupt andetag andades jag in den kalla januari luften och blickar ner längs med den ännu så ödsliga gatan. Husen på andra sidan är alla släckta och har sina persienner nedrullade och snön ligger som ett tunt lager längs med trottoarernas kanter. Inte en själ syns till, inte ens Mrs. Trueman med sin lilla pekineser till hund, vilket ger mig ännu en uppfattning om hur tidigt klockan är. Solen har precis börjat gå upp över taken och med en djup suck tar jag de få trappstegen ner till trottoaren, med ett snabbt ryck drar jag upp luvan på min munkjacka i skydd mot kylan och de små snöflingorna som sakta faller ner ifrån himlen. Jag börjar med snabba steg gå ner längs med vägen, bort från civilisationen tills jag kommer fram till den nedlagda dansstudion. Min blick avläser snabbt området och precis som innan finns där inte en levande själ inom synhåll. Vant lirkar jag upp låset med hjälp av en hårklämma och kliver in i den någorlunda varma byggnaden. Zwing & Dance studion hade varit nerlagd så länge jag kunde minnas och hade alltid varit min och mina vänners tillflyktsplats när vi behövde vara oss själva. Även om inbrott var olagligt, hade studion varit nerlagd så länge att ingen ens orkade bry sig om det var ungdomar som lyckades ta sig in. Jag låste snabbt dörren bakom mig och drar ner persiennerna innan jag tänder den lilla lampan som dinglar i taket. Med ens får de mörka väggarna lyster och speglarna som finns längs med tre av väggarna reflekterar de små ljusstrålarna. Ölflaskor och fimpade cigaretter täcker delar av golvet och jag börjar systematiskt sopa bort så mycket jag kan med hjälp av kvasten som jag asat in här. Så fort allting var någorlunda bortsopat lirkar jag upp telefonen ur min ficka och klickar vant in numret till Sophia.
”Olive, it’s 5.30 am. What the hell are you calling me for?” hennes alltför igenkännliga ton hörs ifrån andra luren och jag kan inte låta bli att skratta. ”Remember, we were gonna dance today?” svarar jag henne lätt.
”Oh crap, I’ve totally forgot! I’ll be there in five!” små skriker hon och jag hör direkt hur hon har flugit upp från sängen. ”Great, don’t forget to remember Cameron and Alli!” hinner jag skrika innan pipet från ett avstängt telefonsamtal ljuder genom telefonlinjen. Jag ger ifrån mig ett litet leende innan jag kliver bort mot radion som Tyler hjälpt till att installera. Utan att någon visste det hade vi lyckats göra den bortglömda och ej funktionella dansstudion till en fullt fungerande. Jag skulle precis till att snurra upp volymen när knackningskoden; bom, bom, bombombom, hördes på fönsterrutan. Jag snurrar lätt runt och springer bort mot dörren innan jag öppnar den och möts av tre trötta ansikten.
”Goodmorning!” utbrister jag glatt och omfamnar mina tre bästa tjejvänner. ”How can you even be this alert on a Saturday morning at 5.45 a.m?” muttrar Alli tyst fram samtidigt som hon drar bak sitt blonda hårsvall i en hög hästsvans. Jag rycker lätt på axlarna innan jag stegar tillbaka till radion. ”Same choreography?” frågar jag och låter frågan hänga i luften. Lätta nickningar kommer ifrån alla tre där dem nu sitter på marken och stretchar upp sig.
”Yeah, let’s do this!” skriker Cameron glatt när hon druckit upp sin dagliga dos av kaffe. Ett lätt skratt kommer flygandes över våra läppar innan ljudet av Taylor Swifts låt 'I knew you were trouble', ekar i den lilla danssalen.
Två timmar senare ligger vi alla andfådda på golvet med vattenflaskorna vilandes på magen.
”Cam, what time is it?” frågar jag andfått innan jag lirkar upp vattenflaskan med hjälp av tänderna och klunkar i mig det kalla vattnet. ”She’s eight o’clock, why?” Jag flyger snabbt upp från golvet och springer bort mot ytterdörren medan jag i farten lyckats få med mig min väska och jacka. ”I need to get ready for work! I start in less than 15 minutes!” skriker jag smått panikartat, ”Is it at the Zoo? I can drive you” ropar Alli och är lika snabbt hon uppe på fötter och springer ikapp mig. ”Don’t forget to lock the door” ropar jag snabbt bak mot Cam och Sophia som fortfarande låg på golvet och såg smått förvirrade ut. Med rasande fart flyger Allis röda mercedes ner längs med gatorna mot Bronx Zoo, trots att Alli och jag levde två helt olika liv, hon ett rikt, och jag ett icke så rikt, hade dansen gjort oss till bästa vänner.
”There you go, tell Dylan I said hi” ropar hon medan jag springer bort mot den svarta järngrinden. Jag himlar lätt med ögonen åt hennes kommentar. Under de fyra åren jag hade jobbat på zoo:et hade Alli alltid haft en crush på den nittonåriga lejonskötaren Dylan Coleman. Själv tyckte jag han var ett svin sänt från helvetet.

Vant klickade jag in knappkombinationen till portklockan, 0375.
”Hello, this is Gregory speaking, what can I help you with?” rösten av Gregorys röst fick mig alltid att le. Den snart åttio år gamla vaktmästaren hade ägnat hela sitt liv åt att jobba på Bronx Zoo och trots att han skulle ha gått i pension för många år sedan hade han vägrat att sluta och sa alltid bestämt att han skulle jobba där tills benen vek sig för honom.
”Hi Greg, it’s me Olive”
”Oh, hi miss Whitgeri, you’re right on time!” jag log och snart hördes klicket ifrån grinden och jag puttade lätt upp den innan jag smidigt klev in genom den och lät den falla tillbaka till sin plats. Mina steg gick vant bort till träporten där en skylt med ”ONLY AUTHORIZED” stod stämplat på den. Men innan jag ens han lägga min hand på handtaget öppnades den och Gregory stod i dörröppningen.
”Hi Miss Whitgeri, how are you today?” Jag log stort mot honom. Gregory hade alltid varit som en farfar för mig och efter min mammas död för snart fyra år sedan hade det varit han som hade hjälpt mig skaffa jobb på zoo:et när min familjs ekonomi börjat krisa.
”I’m just fine, what about you Greg?”
”Amazing, never felt better!” Han log glatt mot mig innan han grabbade tag i sopkvasten och stegade ut genom dörren, och jag log stort mot honom när han stegade bort mot samlingsplatsen. När han var utom synhåll klev jag in i det varma omklädningsrummet och drog snabbt av mig mina svettiga danskläder och drog på mig arbetskläderna. När jag var ombytt och klar föll min blick på den vita whiteboardtavlan för att leta upp dagens sysslor, med Gregorys spretiga handstil stod det; Olive Whitgeri – The Tigers”. Jag log stort, Greg visste precis vad som skulle göra min dag, tigrarna. Tigrar hade sedan min mamma första gången tog med mig till zoo varit mitt favorit djur, och eftersom min mamma jobbat halvtid på Bronx Zoo, och halvtid som författare, hade det varit en självklarhet för mig att ta över det min mamma hade älskat så mycket. Men när dagens sysslor var uppdaterade för min hjärna föll min blick på en plansch som var upptejpad längs med den gråa cementväggen. Smidigt reste jag på mig från den plats jag suttit på, för att kunna se vad det vad som stod på den.
”ONE DIRECTION IS COMING TO TOWN ON THE 15th OF JANUARY, BE AT THE BRONX ZOO TO WATCH THEM PERFORME LIVE”.