Jag slog en snabb blick på klockan, den var lite över fem, alltså var det mer än tre timmar tills jag egentligen slutade jobba, vilket betydde tre timmar till som jag kunde spendera med Zayn. Under timmen som vi hade suttit på Let’s Shake caféet hade Zayn berättat nästintill allt om hans liv; sin barndom, hur han ansökte till xFactor och hur dem nu turnerade jorden runt. Jag kunde inte låta bli att bli imponerad, jag hade alltid velat bli något stort och få se resten av världen, men om man kom från en så pass misslyckad familj som jag gjorde där en sjuttonåring var tvungen att arbeta för att ens syskon skulle lyckas överleva, kändes det inte som något alternativ. 

”Do you have somewhere to be?” sa Zayn och nickade mot klockan som jag fortfarande kollade på. Jag slog snabbt upp blicken och mötte hans ögon och skakade glatt på huvudet, ”Nope, I have three more hours left until I’m supposed to meet the girls”
”Oh, the one you danced with at the club?” jag nickade som svar på hans fråga “Yeah, we’re gonna go through some new choreography till next time we hit the stage”
“I’ve always wanted to dance, it’s so cool. And I mean the way you moved on that stage, that was incredible” sa Zayn och jag kände hur rodnaden steg. Det var sällan jag fick kommentarer, nästan aldrig, så när jag väl fick dem visste jag inte vad man skulle svara.
”Thank you” sa jag till slut och mötte hans ögon. Han log stort mot mig innan han försiktigt la en sin hand över min. Jag kollade undrandes ner på den. Jag hade börjat förstå på sättet som Zayn pratade om mig att han gillade mig, kanske mer än som en vän, men jag visste inte om jag var redo för det. Jag kände honom knappt. Försiktigt drog jag undan handen och kollade sorgset på honom.
”I’m sorry Zayn… but I…”
”No, no, I’m the one who should’ve said sorry, I know I can’t rush things it’s just that I really like you... You’re different in a way that I can’t even explain” han log försiktigt mot mig och jag besvarade det glatt.

”So… eh… Olive, do you wanna hang out some more today… or…?” sa Zayn försiktigt medan vi satt i taxin på väg tillbaka in mot Bronx. Jag nickade glatt på huvudet.
”Yeah, absolutely, I don’t wanna go home so… what should we do?” frågade jag honom. Han kollade på mig och ett snett litet leende kom över hans läppar och jag kunde inget annat än att älska det. Det var precis ett sådan där leende som alla drömprinsar har i disneyfilmer.
”…..so what do you say?” jag kollade förvirrat upp på Zayn och kollade frågandes på honom. ”Say what?” han skrattade lätt åt mitt svar så att hans bruna ögon lyste till med en gnutta glädje ”Do you wanna meet the rest of One Direction?” jag kollade på honom med lätt gapande mun, om Sophia hade varit i min sits just nu hade hon gjort Zayn döv, och trots att jag inte riktigt såg Zayn som ’kändis killen’ så kunde jag inte låta bli att skratta förvånat som svar ”Yeah, of course!” skrattade jag fram.

Så fort taxin började närma sig det största hotellet som fanns i Bronx, och som jag tidigare idag hade sprungit ut ifrån, såg vi klungan med människor som stod utanför entrén. ”Crap, is that what I think it is?” sa jag och flackade med blicken mellan Zayn och människorna. ”I’m afraid so…” svarade han samtidigt som han försökte registrera om där fanns några andra vägar som man kunde ta in till hotellet. ”Eh... excuse me… is there any other ways into that hotel?” sa Zayn till föraren. “Sorry, but I’m not allowed to drop you off in the back of the hotel, so you need to go from here” svarade han och körde in till kanten några meter ifrån klungan. Jag kände hur paniken växte inom mig, jag hatade att hamna i centrum förutom när det gällde dansen, och om jag gick ut ifrån taxin skulle jag förknippas med ’Zayns nya flickvän’ på mindre än tre sekunder.
”Zayn, I can’t go out there, they’ll think I’m your girlfriend as soon as I take a step outside this car” jag kollade förtvivlat på honom och kände nästan hur tårarna var på väg att trängas upp. Jag ville verkligen inte hamna i media tillsammans med en kändis, hade inte min familj fått tillräckligt med problem och publicitet efter min mammas död? Han tog försiktigt tag i min hand som vilade på knäet och utan att tänka lät jag han omfamna den samtidigt som han med andra handen torkade bort en tår som lyckats tränga ut. ”I’m so sorry Olive, I really didn’t think there would be fans here” jag försökte mig på ett leende men han genomsåg det hela och skakade på huvudet ”don’t try to be brave or cocky now… I can call Paul and he might help us, if you still wanna meet the boys?” jag tog ett djupt andetag och kramade om hans hand innan jag nickade på huvudet. ”I still want to meet them” han log mot mig innan han släppte taget och klickade in ett telefonnummer på telefonen.
”Hey Paul, me and my friend are outside the hotel in a cab. Can you please help us in, without the fans seeing us?” “Yeah great, thanks Paul” Han klickade på den röda knappen innan han vände sig mot taxichauffören, ”My friend are talking to the hotel so you can drive to the back of the hotel, without getting any problems” chauffören nickade innan han startade motorn och körde in längs med vägen som ledde till baksidan av hotellet.
 Så fort han stannat motorn öppnade jag dörren och klev ut i den kalla luften tätt följd av Zayn, och när taxin var betald öppnades en stor svart dörr som ledde in till hotellet av en man som var ungefär lika lång som Zayn men som var betydligt äldre. Zayn la en lätt hand på min rygg innan han började leda oss mot dörren.
”Hi Paul, thanks for the help, this is my new friend Olive” sa han och jag tog snabbt tag i den utsträckta handen ”Hi” sa jag och log. ”Hi Olive, I’m Paul, nice to meet you” jag log mot honom innan han lät oss gå in i den varma korridoren. ”The boys are in the meeting room, if you wanna go to them. They’ve been wondering where you have been all day” sa Paul innan han pekade på en stor trädörr med en skylt som det stod MEETING på. Zayn nickade glatt mot honom innan han tryckte ner handtaget och puttade lätt in mig genom den. Min blick for snabbt över rummet och jag kände själv hur jag fick svårt att andas. Visst hade jag blivit förvånad över hur fint det var inne i Allis hus, med det var trots allt ett hus, detta var ett mötesrum. Väggarna var kritvita medan golvet var mörkt brunt som snyggt matchades till de mörkbruna sofforna och fåtöljerna som fanns i hörnet av rummet vid en tv. En stor vit whiteboard tavla, som var betydligt renare än den på zoo, var uppspikad längs med den bortersta väggen och framför det var ett avlångt stort mörk brunt träbord placerat med en massa vita stolar vid. Hastigt drog jag efter andan. Så fort Zayn smällt igen dörren bakom oss vände sig fyra huvuden varav tre var mörkhåriga och ett blont, antagligen killen jag sett i morse, mot oss från soffan som dem satt i och spelade tv-spel. Zayn puttade lätt bort mig mot dem innan han slog sig ner i den mörka soffan som var ledig. Jag följde snabbt hans exempel och slog mig ner bredvid honom innan jag log mot resten av killarna ”Eh… Hi, I’m Olive” sa jag och räckte fram handen mot en mörkhårig kille med stora lockar, ”Yeah we know who you’re, I’m Harry” sa han och log ett stort vitt leende. Jag kunde inte hjälpa att mitt leende blev lite större när killen log, han hade någon slags positiv energi som han signalerade ut. ”And I’m Niall, and this is Louis and Liam” sa den blonda killen medan han pekade på de två killarna som var upptagna i tv-spelet. ”Hi”.

Efter två timmar hade jag kommit närmare killarna än vad jag hade gjort med någon människa på så pass kort tid, det var helt otroligt hur öppna och ärliga dem var mot en total främling. Alla killarna hade i princip, precis som Zayn, berättat sitt livs historia medan jag inte hade sagt ett ljud om min. Jämfört med deras fantastiska liv var mitt ingenting, en mammalös unge som jobbade på zoo och dansade i en övergiven dansstudio? Vad var det jämfört med killar med lyckliga familjer, som alla hade talang och fick uppträda på scen nästintill varje dag. Jag ville helt klart ha deras liv. Jag tog snabbt några popcorn som stod placerade på konferensbordet och proppade in dem i munnen innan jag slog tärningarna. Liam hade hittat ett gammalt Yatzy i hyllan under tv:n och hade därför fått för sig att vi lika gärna kunde spela en om gång eller två. Nu var vi inne på vår femte, men trots det var det lika roligt.
”So… if I get this right, you were all looking at me dancing at the zoo? How embarrasing!? ANF CREEPY!” sa jag medan tärningarna flög över bordet. ”Yeah, but you shouldn’t be ashamed, you were amazing!” sa Niall och sträckte sig över bordet för att kunna ta popcorn. ”Zayn said the exactly same thing” sa jag och log mot honom. ”Well, I think we all agreed on two thing when we saw you” sa Harry och gav killarna en menande blick innan han mötte mina ögon ”One, that you could dance incredibly good and second, that you are really hot!” Jag satte nästan popcornen i halsen vid hans uttalande innan jag hostade lätt för att få tillbaka rösten ”Excuse me?!!”