”So we see you after the concert?” frågade Cameron medan vi alla gick mot ingången till Bronx Zoo. “Yeah, but I don’t quit work until 8, so you will have to wait until then” jag log sorgset mot dem då jag visste hur gärna dem ville komma iväg till klubben. ”Nah it’s alright, the really good dancers don’t come until it’s about ten, so we have plenty of time” sa Trevor och la en varm arm runt mig. Jag log mot honom innan jag mötte de resterande tjejernas ansikten. ”You’re right Trev, and I wanna hang around at the Zoo after One Directions concert if there is any chances to actually meet them” sa Sophia och kollade så diskret som möjligt runt bland folkhavet. Jag tror aldrig jag hade sett så mycket människor på zoo:et tidigare, överallt kryllade det av folk och hela zoo:et var dekorerat med ballonger i alla dess olika färger. Men innerst inne fasade jag för att jag skulle få städtjänsten, och därmed vara tvungen att plocka upp allt skit som gästerna lämnade efter sig. Men att fem killar från andra sidan atlanten kunde skapa så mycket hysteri hade aldrig riktigt gått upp för mig. Däremot så var det en helt annan femma för Sophia som hade följt killarnas framgång sedan deras x-factor dagar, och därmed visste allt och lite till om dem och jag förstod på hennes kroppspråk att hon mer än gärna ville komma iväg så att hon kunde få en plats så nära scenen som möjligt.
”Go” sa jag till henne och nickade åt hållet som scenen låg åt. Hon log mot mig innan hon gav dem resterande en menande blick. ”See you later O” skrek Alli innan hon blev ivägdragen i ett släptåg som bestod av Cam och Sophia och snart försvann deras huvuden bland resten av folket. Jag la armarna i kors och vände mig så jag stod mitt emot Trevor.
”You’re not gonna follow them?” sa jag och gav folkhavet en snabb blick. Han skakade bestämt på huvudet ”And watch One Direction with a billion other screaming girls? Don’t think so, I actually have some of my manliness left”
“Some of your manliness? sa jag och kollade undrandes på honom.
“Yeah, since I spend most of my life with you four girls, I don’t think I have the same manliness as other guys” jag skakade skrattandes på huvudet.
“You’re an idiot Trev, but if you’re not gonna watch One Direction, what are you doing here?” han började skruva på sig och gav mig ett nervöst leende.
“Trev? What is it you’re not telling me? Now I’m all curious! Tell me!” han kollade snabbt runt omgivningen så som för att avläsa så att det inte var någon viss person där. Jag höjde på ögonbrynen innan han mötte mina ögon.
”Well it’s just that… ehm… I’m gonna meet a girl… and…” längre hann han inte innan en alltför igenkännlig person uppenbarades bakom honom.
”Hi Trevvi” sa Miranda samtidigt som hon gav Trevor en lätt kindpuss. Miranda Hastings. Så klart. Jag lät mina ögonbryn åter höjas innan min blick gick från Miranda tillbaka till Trevor. ”Trevvi?” sa jag och han gav mig en blick som lös om att hålla käft och jag gav han en minst likadan blick tillbaka. ”What is it Olive?” sa Miranda med sin överdrivina snälla röst ”Shouldn’t you be working?” sa hon och gav mig en slug blick. Jag himlade lätt med ögonen innan jag kollade på klockan. ”Shit” mummlade jag och sakta började jag backa bort mot personalrummet. ”Don’t think I’m done with you Trevvi” sa jag och la underton på hans nya ”smeknamn” innan jag kollade strängt på Trevor. Han gav mig en trött blick innan Miranda tog tag i hans hand och började dra in han i folkhavet.

Jag stampade irriterat in i personal och omklädningsrummet och gav ifrån mig ett irriterande skrik. Hur kunde Trevor vara så idiotisk att han faktiskt dejtade Miranda? Han visste hur mycket jag hatade den tjejen. Ända sedan dagis hade Miranda varit den som lekt prinsessa medan alla andra skulle vara hennes slavar och det hade fortsätt i samma visa under hela vår uppväxt.
”Why so mad?” jag kollade upp från golvet där min blick hade varit placerad och mötte istället Dylans ögon. Han stod placerad så att han stod och lutade mot dörröppningen intill personalrummet. Jag suckade högt ”Not now Dylan”. Jag vände honom direkt ryggen och drog istället på mig mina kängor. ”Aw babe, something bad happen to you today?” jag mötte hans blick ännu en gång och gav han en blick som hade kunnat döda. Han förde armarna upp i luften ”Okay, okay, I will go, and by the way Olive, you have the most boring job ever today”. Han gick snabbt ut genom dörren med ett flin på läpparna. ”Most boring job, awesome” muttrade jag innan min blick for över till whiteboardtavlan, ”Olive Whitgeri – Clean The World Of Reptile House”. '

”And here are the Lions” den gamle mannen som hade presenterat sig som Gregory Justice, var närmre åttio men var så snabb runt vår diskreta rundtur att vi nästintill fick springa för att hänga med. Gregory hade berättat att folk hade börjat komma till parken så fort han hade öppnat grindarna på morgonen och trots att han hade insisterat på att det antagligen inte var så bra med en rundtur med tanke på vem vi var och hur mycket folk här var, hade vi insisterat på att vi väldigt gärna ville se alla djuren. Så under omständigheterna som rådde hade vi fått en rundtur som befann sig under marken. Där alla ingångar till djurens burar befann sig, och där även de flesta djuren verkade hålla till på grund av alla människor som härjade ovanför mark.
”Cool, oh my, look at those cutie cubs” sa Louis och tryckte näsan tätt in till fönstret.
”They may be cute now, my son, but when they grow older they will not be so cute” sa Gregory och nickade lätt bort mot en stor lejonhanne som befann sig i bortre delen av inhägnaden och genast backade Louis tre steg bakåt.
”Haha are you afraid of that Lion Lou?” sa Liam och pekade på lejonhannen som gäspade stort och visade ett nästintill tandlöst gap. Louis gav han en blick innan deras små tjaffs avbröts av att Gregory slog ihop händerna. ”Okay, are you ready to visit the reptiles?” frågade han och började backa bakåt mot en låst dörr.
”I’ve been ready since we got here” sa Harry och började snabbt öka på stegen.

Så fort vi kom innanför dörren stannade Gregory och drog upp handen i en symbol som visade att vi skulle hålla tyst. Direkt la sig ett lugn bland alla samtidigt som vi började röra oss längre in i byggnaden och klättrade uppför trappan som skulle leda upp till själva reptilhuset. När trappan tillslut tog slut och vi nu stod i ett upptänt rum fullt med glasburar i alla dess storlekar, började rummet fyllas med musik och vi kollade frågandes på Gregory. Han hade precis bett oss att hålla tyst men nu var rummet fylld med hög musik, men det enda som fanns att avläsa i Gregorys ansikte var ett stort leende. Smygandes började den gamle mannen att leda oss längs med väggarna tills han ledde oss bort från burarna och bak bakom någon slags glas vägg. ”This is a mirror, where we can see everythings that goes on but the people on the other side can’t see anything besides their reflection” viskade han tyst. Vi kollade frågandes på varandra och sedan på Gregory, men han hade redan börjat gå längs med gången och befann sig nu på andra sidan korridoren. Vi började snabbt gå längs med ”fönsterspegeln” tills vi drastiskt stannade och tittade ut genom spegelväggen.
”Wow that girl can move” orden kom som en låg viskning ur min mun samtidigt som min blick följde tjejen som smidigt dansade i takt med musiken. Hennes långa svarta hår flög i takt med hennes kropp som med starka och smidiga rörelser flög över golvet. 

”Who is she?” frågade Harry samtidigt som hans blick följde tjejen. ”She’s amazing” sa Niall tyst. 
”That, dear One Direction, is Olive Whitgeri”