Mörkret hade lagt sig som en djup dimma över gatan när jag började kliva upp för de få trappstegen som ledde upp till ytterdörren. Dagen hade till min besvikelse gått otroligt fort och jag hade jobbat i över tolv timmar, och trots att min kropp nu dunkade av värk hade jag hellre stannat kvar på zoo:et resten av kvällen än att möta det som skulle komma. Så fort jag öppnade ytterdörren hördes de alltför vanliga skriket som ekade genom huset.
”JAMES YOU TOOK MY DOLL, GIVE IT BACK TO ME!” jag gav ifrån mig en djup suck samtidigt som jag drog av mig mina sneakers och hängde jackan på klädhängaren. Som vanligt var det ett bråk som härjade mellan mina femåriga tvillingsyskon James och Amber och utan att ens orka bry mig om dem klev jag in i köket.
”Hi dad” min pappa vände sig om där han stod vid spisen, fullt upptagen med att läsa igenom sin senaste artikel med glasögonen hängandes halft ner på näsan, samtidigt som han snurrade med träskeden i kastrullen med kokande vatten och pasta i. ”Hi Olive, how are you today?” hans röst, som sedan min mammas död hade varit full med sorg hade nu även fyllts med trötthet. Trots att det var fyra år sedan min mamma dog hade ingen av oss riktigt släppt hennes död, allra minst min pappa. Tvillingarna som bara hade varit ett år, kom knappt ihåg henne och var därför dem som hade gått vidare fortast i familjen, trots att dem visste vad som hänt och det hade blivit jag som fick uppfostra dem.

”I’m just fine, tired though. But let me do the cooking dad” han gav mig ett trött leende innan han överlät träskeden i min hand och gick och satte sig med sin artikel vid köksbordet. Huset vi bodde i hade varit helt annorlunda under tiden min mamma levde, när vi hade haft två ordentliga inkomster att leva på. Huset hade då varit skinande rent, gardiner i alla fönster, blommor på fönsterbänkarna och mat på bordet så fort man kom innanför dörren. Men det var som sagt för fyra år sedan, nu var allt tvärtemot. Numera såg huset ut som om det skulle falla ihop vilken dag som helst, min pappas lön som journalist räckte långt ifrån att både betala hyran och göda tre ungar plus sig själv. Och den lilla inkomsten jag fick in genom att arbeta på zoo:et och i tobaksaffären räckte precis till mina danslektioner och till mat. Livet hade förändrats. 
”James, Amber, it’s dinner!” skrek jag genom huset och tvillingarna kom bråkandes in genom köksöppningen innan dem slog sig ner på sina stolar och jag hivade snabbt upp en lagom mängd pasta på deras tallrikar innan även jag slog mig ner. 
”Olli, do you know who’s coming to town?” frågade Amber och log stort mot mig med sitt perfekta leende. ”I guess you’re thinking about One Direction?” sa jag och stoppade in en slev i munnen. Hon nickade febrilt till svar ”Yes!!! They’re coming on the 15th! Please, please, please can we go and see them?”. Jag slog en snabb blick på pappa för att se om han hade någon åsikt kring detta. Men som vanligt var han försjunken i sina tankar och läste sin artikel utan att ens ägna en tanke åt konversationen som ägde rum, han hade försvunnit den dagen vår mamma dog och jag tror aldrig att han någonsin skulle riktigt komma tillbaka. 
”I’m working that day, Amber, so no. I’m sorry” sa jag och kollade menande på henne. Ett trumpet ansiktsuttryck flög över hennes ansikte och hon la armarna demonstrativt i kors. ”That’s not fear, Joanna AND Valencia are going with their parents. So why can’t we go?!” Hon kollade surt på mig och jag kände hur jag föll ihop inombords. Hon såg mig som sin förälder, inte som sin tolv år äldre syster, och genast växte paniken inom mig. ”What if I call Joanna and Valencias parents and ask if you can follow with them to the park?” Jag försökte mig på ett leende som även skulle räcka ögonen och med ens flög hon upp från sin plats med ett glädjetjut. ”YES I’M GONNA SEE ONE DIRECTION!” 

Så fort middagen var överstökad föll jag med en duns ner i sängen som nervöst skramlade till under mig. Jag lirkade upp telefonen och slog in Valencias mamma Catherines nummer, lika bra att få det överstökat.
”Hi Mrs. Hastings, it’s me Olive Whitgeri”
”Hi Olive, how are you?” hennes finförnämnda röst fyllde luren och jag drog en djup suck inombords. Familjen Hastings var den rikaste familjen i Bronx och trots att jag avskydde deras äldsta dotter Miranda, som hade varit min ärkefiende sedan första dagen på dagis, älskade jag Ambers kompis Valencia. Hon verkade vara den enda i den familjen som inte såg ner på människor som inte var lika rika som dem själva.
”I’m just fine. Amber told me that you were going to watch One Direction when they’re coming to town, is that correct?”
“Oh yes it is, our little Valencia is such a huge fan”
”Amber as well. Ehm… I was just wondering, since I’m working that day,would it be possible if Amber might be able to go with you?” jag var nervös. Trots att Amber brukade leka med Valencia flera gånger i veckan, visste jag inte om hon var omtyckt av familjen eller inte.
”Of course she can, she’s just such a nice kid. We’ll pick her up on the 15th right before the show” jag visste precis vad det var för röst hon använde. Rösten av medkänsla. Ända sedan min mamma dog, stadens mest kända författare, visste alla om familjen Whitgeris tragiska öde. Fattigdom.
”Thank you Mrs. Hasting. I really appreciate it”
”Oh it was nothing dear”
”Well, thank you again. Goodbye!”
“Goodbye Olive” och med ett klick var konversationen bruten. En suck for ur mig innan jag flyttade min blick från telefonen till fotot som stod placerat på nattduksbordet. Sakta lät jag min hand omfamna det innan jag tog en blick på det. Tre figurer; pappa, jag och mamma. Fotot var taget under vår första semester i Florida, när jag var sju år gammal. Sakta drog jag fingret över min mamma. ”I miss you” mumlade jag tyst innan jag trött lutade mig bakåt och somnade med fotot hårt tryckt mot bröstet.