Jag klev ut genom ytterdörren och lämnar därmed allt elände bakom mig, fram tills ikväll. Med ett djupt andetag andades jag in den kalla januari luften och blickar ner längs med den ännu så ödsliga gatan. Husen på andra sidan är alla släckta och har sina persienner nedrullade och snön ligger som ett tunt lager längs med trottoarernas kanter. Inte en själ syns till, inte ens Mrs. Trueman med sin lilla pekineser till hund, vilket ger mig ännu en uppfattning om hur tidigt klockan är. Solen har precis börjat gå upp över taken och med en djup suck tar jag de få trappstegen ner till trottoaren, med ett snabbt ryck drar jag upp luvan på min munkjacka i skydd mot kylan och de små snöflingorna som sakta faller ner ifrån himlen. Jag börjar med snabba steg gå ner längs med vägen, bort från civilisationen tills jag kommer fram till den nedlagda dansstudion. Min blick avläser snabbt området och precis som innan finns där inte en levande själ inom synhåll. Vant lirkar jag upp låset med hjälp av en hårklämma och kliver in i den någorlunda varma byggnaden. Zwing & Dance studion hade varit nerlagd så länge jag kunde minnas och hade alltid varit min och mina vänners tillflyktsplats när vi behövde vara oss själva. Även om inbrott var olagligt, hade studion varit nerlagd så länge att ingen ens orkade bry sig om det var ungdomar som lyckades ta sig in. Jag låste snabbt dörren bakom mig och drar ner persiennerna innan jag tänder den lilla lampan som dinglar i taket. Med ens får de mörka väggarna lyster och speglarna som finns längs med tre av väggarna reflekterar de små ljusstrålarna. Ölflaskor och fimpade cigaretter täcker delar av golvet och jag börjar systematiskt sopa bort så mycket jag kan med hjälp av kvasten som jag asat in här. Så fort allting var någorlunda bortsopat lirkar jag upp telefonen ur min ficka och klickar vant in numret till Sophia.
”Olive, it’s 5.30 am. What the hell are you calling me for?” hennes alltför igenkännliga ton hörs ifrån andra luren och jag kan inte låta bli att skratta. ”Remember, we were gonna dance today?” svarar jag henne lätt.
”Oh crap, I’ve totally forgot! I’ll be there in five!” små skriker hon och jag hör direkt hur hon har flugit upp från sängen. ”Great, don’t forget to remember Cameron and Alli!” hinner jag skrika innan pipet från ett avstängt telefonsamtal ljuder genom telefonlinjen. Jag ger ifrån mig ett litet leende innan jag kliver bort mot radion som Tyler hjälpt till att installera. Utan att någon visste det hade vi lyckats göra den bortglömda och ej funktionella dansstudion till en fullt fungerande. Jag skulle precis till att snurra upp volymen när knackningskoden; bom, bom, bombombom, hördes på fönsterrutan. Jag snurrar lätt runt och springer bort mot dörren innan jag öppnar den och möts av tre trötta ansikten.
”Goodmorning!” utbrister jag glatt och omfamnar mina tre bästa tjejvänner. ”How can you even be this alert on a Saturday morning at 5.45 a.m?” muttrar Alli tyst fram samtidigt som hon drar bak sitt blonda hårsvall i en hög hästsvans. Jag rycker lätt på axlarna innan jag stegar tillbaka till radion. ”Same choreography?” frågar jag och låter frågan hänga i luften. Lätta nickningar kommer ifrån alla tre där dem nu sitter på marken och stretchar upp sig.
”Yeah, let’s do this!” skriker Cameron glatt när hon druckit upp sin dagliga dos av kaffe. Ett lätt skratt kommer flygandes över våra läppar innan ljudet av Taylor Swifts låt 'I knew you were trouble', ekar i den lilla danssalen.
Två timmar senare ligger vi alla andfådda på golvet med vattenflaskorna vilandes på magen.
”Cam, what time is it?” frågar jag andfått innan jag lirkar upp vattenflaskan med hjälp av tänderna och klunkar i mig det kalla vattnet. ”She’s eight o’clock, why?” Jag flyger snabbt upp från golvet och springer bort mot ytterdörren medan jag i farten lyckats få med mig min väska och jacka. ”I need to get ready for work! I start in less than 15 minutes!” skriker jag smått panikartat, ”Is it at the Zoo? I can drive you” ropar Alli och är lika snabbt hon uppe på fötter och springer ikapp mig. ”Don’t forget to lock the door” ropar jag snabbt bak mot Cam och Sophia som fortfarande låg på golvet och såg smått förvirrade ut. Med rasande fart flyger Allis röda mercedes ner längs med gatorna mot Bronx Zoo, trots att Alli och jag levde två helt olika liv, hon ett rikt, och jag ett icke så rikt, hade dansen gjort oss till bästa vänner.
”There you go, tell Dylan I said hi” ropar hon medan jag springer bort mot den svarta järngrinden. Jag himlar lätt med ögonen åt hennes kommentar. Under de fyra åren jag hade jobbat på zoo:et hade Alli alltid haft en crush på den nittonåriga lejonskötaren Dylan Coleman. Själv tyckte jag han var ett svin sänt från helvetet.

Vant klickade jag in knappkombinationen till portklockan, 0375.
”Hello, this is Gregory speaking, what can I help you with?” rösten av Gregorys röst fick mig alltid att le. Den snart åttio år gamla vaktmästaren hade ägnat hela sitt liv åt att jobba på Bronx Zoo och trots att han skulle ha gått i pension för många år sedan hade han vägrat att sluta och sa alltid bestämt att han skulle jobba där tills benen vek sig för honom.
”Hi Greg, it’s me Olive”
”Oh, hi miss Whitgeri, you’re right on time!” jag log och snart hördes klicket ifrån grinden och jag puttade lätt upp den innan jag smidigt klev in genom den och lät den falla tillbaka till sin plats. Mina steg gick vant bort till träporten där en skylt med ”ONLY AUTHORIZED” stod stämplat på den. Men innan jag ens han lägga min hand på handtaget öppnades den och Gregory stod i dörröppningen.
”Hi Miss Whitgeri, how are you today?” Jag log stort mot honom. Gregory hade alltid varit som en farfar för mig och efter min mammas död för snart fyra år sedan hade det varit han som hade hjälpt mig skaffa jobb på zoo:et när min familjs ekonomi börjat krisa.
”I’m just fine, what about you Greg?”
”Amazing, never felt better!” Han log glatt mot mig innan han grabbade tag i sopkvasten och stegade ut genom dörren, och jag log stort mot honom när han stegade bort mot samlingsplatsen. När han var utom synhåll klev jag in i det varma omklädningsrummet och drog snabbt av mig mina svettiga danskläder och drog på mig arbetskläderna. När jag var ombytt och klar föll min blick på den vita whiteboardtavlan för att leta upp dagens sysslor, med Gregorys spretiga handstil stod det; Olive Whitgeri – The Tigers”. Jag log stort, Greg visste precis vad som skulle göra min dag, tigrarna. Tigrar hade sedan min mamma första gången tog med mig till zoo varit mitt favorit djur, och eftersom min mamma jobbat halvtid på Bronx Zoo, och halvtid som författare, hade det varit en självklarhet för mig att ta över det min mamma hade älskat så mycket. Men när dagens sysslor var uppdaterade för min hjärna föll min blick på en plansch som var upptejpad längs med den gråa cementväggen. Smidigt reste jag på mig från den plats jag suttit på, för att kunna se vad det vad som stod på den.
”ONE DIRECTION IS COMING TO TOWN ON THE 15th OF JANUARY, BE AT THE BRONX ZOO TO WATCH THEM PERFORME LIVE”.