I förra kapitlet:
Alli kollade bakåt och mötte de andras blickar innan hon vände sig mot mig igen. ”No, Olive. Either you’re apologizing for what you did, or you walk out of here and never come back again” Jag gav dem ett uppgivet leende och skakade på huvudet innan jag tryckte ner handtaget och gick bort från dem som jag trodde hade förstått mig bäst. 
Jag kan inte gå hem. Det är inte ens ett alternativ. Så fort jag hade slängt igen dörren till Zwing & Dance studion hade jag inte vänt åt höger som jag normalt brukade utan istället valde jag att fortsätta rakt fram, korsa vägen och leta mig fram genom de mörka gränderna fortfarande med ilskan gnagandes inom mig. Hur kunde alla mina så kallade vänner vända sig mot mig? Efter allt vi gått igenom? Alla danslektioner? Alla gånger vi skippat skolan för att dansa eller alla de gånger som vi faktiskt pluggat tillsammans? Hur kunde alla våra minnen bara försvinna för att jag hade gjort ett fel? Hade inte resten av gänget gjort fler fel än vad jag hade gjort? Frågorna flög genom mitt huvud och för vartenda steg jag tog desto argare blev jag. Tillslut nådde jag fram till den stora huvudvägen som låg genom hela Bronx där det som vilken vanlig söndag som helst fanns fullt med folk som antingen skulle på bio, ut och äta, eller något så enkelt som att hänga med sina kompisar. En normal söndag, hade det sett ut ungefär likadant för mig, men detta var ingen vanlig söndag och det hade absolut inte varit någon normal helg. Desto mer frågor som virvlar runt i mitt huvud desto mer huvudvärk fick jag och snart känner jag hur tårarna börja bränna bakom ögonlocken. Sakta glider jag ner längs med tegelväggen i den mörka gränden som ligger i anslutning till huvudgatan innan jag låter mig själv bryta ut. Med knäna uppdragna och med armarna omslutna kring dem och huvudet lutat neråt kände jag hur tårarna bröt ut i rinnande floder. Jag brukade aldrig gråta, jag hade knappt gråtit när mamma gick bort, eftersom jag då var tvungen att vara stark för både pappa och mina syskon. Men nu, när mina vänner som hade varit dem enda som hade lyckats hålla mina fötter på jorden hade svikit mig, klarade jag det inte längre. Jag hade så mycket tårar och känslor att få ut som jag under fyra års tid hade burit på.
 Jag vet inte hur länge jag satt där, nerhukad inne i gränden, men när jag tillslut kände att det inte fanns mer att gråta över, drog jag en djup suck innan jag sakta reste på mig. Snabbt torkade jag kinderna som var nerkletade med mascara innan jag började bana min väg ut genom folket med blicken ner i marken. Utan att ha en bestämd destination fortsatte jag längs med huvudgatan tills ljudet av min sms signal gjorde sig hörd. Tvekandes drog jag upp mobilen ur jackfickan, vetandes om att det mycket väl kunde vara tjejerna. Men när min blick hade konstaterat att det var ett sms från min pappa tryckte jag ner mobilen igen utan att ens öppna sms:et. Han kunde gått få oroa sig. Samtidigt som min hand tryckte ner mobilen kände jag med fingertopparna den hårda pappersbiten. Lappen med Zayns nummer. Jag behövde någon att prata med, och just nu, var han den enda i hela Bronx City som verkade vara min vän. Tveksamt vecklade jag ut den lilla papperslappen med dem nerklottrade siffrorna innan jag klickade in dem på telefonen. Jag hade känt killen i ett dygn. Var han ens min vän? Kunde jag förlita mig på honom när jag behövde någon att prata med? Desto mer jag började tänka på honom desto mer började mitt hjärta slå hårdare. Jag hade kanske bara känt honom en dag, men vi hade redan haft sex och vad det än vad som höll på inom mig, så gillade jag det. Jag klickade på den gröna knappen innan jag tog mobilen mot örat och gick in längs med väggen, för att inte stå i vägen för folk. Signalerna gick och gick och jag skulle precis ta och lägga på när en skrovlig röst hördes från andra sidan ”Ehm… hello?”, fan hade jag väckt honom? Jag harklade mig för att kunna återfå rösten, men trots det hörde till och med jag att klumpen av gråtande ännu inte hade lämnat halsen, ”Hi… it’s Olive”.
”Oh, hi Olive” sa Zayn och jag hörde tydligt hur han prasslade med täcket. ”I didn’t wake you up did I?” sa jag väl medvetande om att så var fallet.
”No, no of course not” svarade han.
”Yeah, I did. Ehm… I'm sorry… just go back to sleep. We can talk some other time”
“No Olive, seriously, you don’t call someone 11.30 p.m. if it isn’t something important”
“WHAT? Is the clock that much already?” svarade jag honom förvånat. Hur länge hade jag egentligen suttit och gråtit?
”Yeah… you sound different Olive, have something happend?” jag kände hur tyngden la sig över mig i takt med hans ord och genast for minnena tillbaka från bråket med gänget.
”Ehm… yeah… that’s actually why I called…”
”I know we haven’t known eachother for that long, but I want you to know that you can always talk to me, okay?” jag nickade men kom snabbt på att han inte kunde se mig och ett lätt “thank you” kom ur min mun.
”So, you wanna come over here and talk?” sa han tillslut.
“Yeah… I’ll be there in ten”
“Great”

När jag nådde fram till hotellet klev jag så smidigt jag kunde, förbi alla fansen som låg utanför. Jag förundrades fortfarande över hur folk kunde vara så ”besatta” av fem killar som endast gjorde det dem älskade. Och att folk stannade ute, mitt i smäll kalla vintern, bara för att kanske få en chans att se dem. Men jag hann inte mer än till entrén förrän en säkerhetspolis stannade mig.
”Excuse me lady, but unless you can show that you live here, you’re not allowed to go in” sa mannen. Jag kollade förvånat på honom innan jag kollade på dörren. Hur skulle jag nu kunna ta mig in utan att fansen skulle veta att Zayn faktiskt väntade på mig? Jag lutade mig närmre vakten innan jag tyst viskade i hans öra ”I’m sorry, but I’m a friend of Zayn, and I am supposed to meet him” jag lutade mig sakta bakåt för att få ett svar men det enda jag fick var ett stort hånleende.
”Did you really think you can say that you’re a friend of Zayn, and then I would let you in? What do you think all those girls are telling me?” sa han och nickade lätt bort mot fansen som satt och halvsov lutandes mot hotellväggen. ”But I’m telling you the truth, I promise!” jag kände sakta hur tårarna började rinna längs med mina kinder, jag var i behov av att prata med någon som sa sig vara min vän, vilket i detta fall var Zayn. Irriterat gick jag bort från vakten innan jag slog Zayns nummer.
”Hi, where are you? Thought you would be here by now?” sa han så fort första singnalen hade ljudit.
”Yeah, I am here, but they’re not letting me in”
“Oh crap. And I really can’t go out because of the fans…” en tystnad la sig mellan oss innan han tog till orda igen, “what are you wearing?”. Jag kollade snabbt ner på mina sneakers och trasiga jeans tillsammans med min svarta vinterjacka och tjocktröja.
”Ehm, sneakers, jeans and a black hoodie and a jacket. Why?”
”Wait a sec, and I’ll call you back” snart ljöd ljudet av ett avbrutet samtal och jag kollade förundrat ner på telefonen i tron om att den slutat fungera. Jag började sakta gå tillbaka mot säkerhetsvakten när en receptionist kom ut genom entrén och talade med honom. Med ens mötte han min blick och kollade från receptionisten till mig. Hon nickade ivrigt på huvudet och vakten vinkade mig till sig. Jag ökade snabbt på mina steg innan jag stod vid dem och lika snabbt mumlade vakten ett ”sorry” innan receptionisten la en hand på min rygg och förde mig in i värmen. Jag kollade undrandes på receptionisten och la märke till den lilla guldskylten där namnet Emily Wilkinson stod stämplat. ”Excuse me, Emily? Right? What are you doing?” hon log förmöget mot mig innan hon pekade bort i hörnet av receptionen. Iklädd gråa mjukisbyxor och en lössittandes vit t-shirt och med håret i ett buller stod Zayn och kollade på mig. När han mötte mina ögon formades ett leende på hans läppar innan han gick mot mig och kramade om mig. Det var inte ofta jag fick kramar, inte sådana hära kramar i vart fall, omtänksamma kramar, från någon som brydde sig om en. Och jag kunde inte hjälpa att andas in doften av hans parfym samtidigt som jag besvarade hans kram. Jag gillade den här killen, även om jag knappt kände honom. När kramen var avslutad tog han ett steg bakåt och verkade för första gången sedan jag klivit in genom dörren, verkligen titta på mig.
”What have happend to you?” sa han innan han antagligen började torka bort mascara och tårar från mina kinder. Bara med fem ord hade han lyckats rubba min balans och ännu en gång vattnades mina ögon innan tårarna började rinna ner längs med mina kinder ännu en gång. Med en stark arm runt min midja började han leda mig bort till hissen, och när vi väl kom in i väntan på att få åka upp till tionde våningen, stod vi bara där tätt omslingrandes med varandra utan att säga ett ord, samtidigt som mina tårar forsade ner längs med mina kinder och dränkte hans tröja.