I förra kapitlet:
Namn efter namn, ropade han upp varannan tjej, varannan kille och i varje vrå hördes glädjetjut när någon gått vidare. Jag fokuserade åter min hörsel på Kyle’s röst istället för att kolla bort mot en ljushårig tjej som lyckats ta sig vidare och nu grät av lycka.
”Joanne Lefont, John Carfield, Cleo Skylar, Robert Fernandes and the last one two make it to the next face is” han kollade ner i sina papper innan han lyfte blicken ut över den nervösa gruppen ” is… Olive Whitgeri”.
Jag drog ett djupt andetag vid ljudet av mitt namn, ett andetag som genomforsade mig med både lättnad och förvåning. Jag hade klarat det. Jag hade tagit mig vidare till nästa fas. Så fort de som inte gått vidare klivit av scenen, sprakade det till i högtalarna och än en gång hördes Kyle’s röst. ”Congratualations, you’ve made it to the next fase. Which is freestyle! Hope you still have some energy stocked inside you, because I promise you’ll need it” sa han med en varm röst. Jag kände hur leendet spred sig på mina och de andra deltagarnas läppar innan vi blev korrigerade ut längs med dörren på andra sidan salen. När dörren öppnades framför oss, gav alla ifrån sig något som liknade det ”wow” ljud som de gröna små varelserna i Toy Story ger ifrån sig. Innanför dörrarna fanns där nämligen en mängd olika steroes i alla dess storlekar uppställda lite vartstans mitt uppe på en enorm scen, där även; bänkar, stolar, madrasser, trampoliner, studsmattor och stångar, var uppställda. Taket och väggarna var alla målade i svart men med hjälp av de olika lamporna som satt fastseglade i taket lös rummet upp av röda, gröna, blåa och vita färger samtidigt som lamporna svängde i rytm med musiken som ljöd. Personalen trängde ihop oss i en grupp in mot väggen, samtidigt som juryn kom gåendes bakom oss, innan dem slog sig ner på de tre stolarna som stod placerade nedanför scenen. Jag drog ett hastigt andetag, skulle vi bli bedömda redan nu? Utan någon koreografi?
”Okay listen up!” den äldre kvinnan i juryn som satt till höger om Kyle, hade tagit tag i micken och börjat prata. ”Don’t be scared people, you’ve maked it to this fase because we believe in you. What we want you to do now, is to show us that you got the rythm inside you, and just dance too the music that is played” den äldre kvinnan tystnade och Kyle tog ännu en gång ton “Exactly, you dance, we judge. You can take help with everything in this room, but only if you want to” sa han med en menande blick utöver alla de olika föremålen som fanns på scenen. “Okay let’s go, first up Mila Hunter” sa han och en kort, ljushårig tjej klev ut från gruppen och ställde sig mitt på scenen. Ljudet av en rytmisk låt kom igång och hon började dansa, precis som om det gällde liv eller död. När ljudet tystnade hade tjejen dansat i några minuter och stod nu andfådd för att få veta sitt resulat. Genom lätta viskningar kom juryn fram om ett enande svar innan den tredje jurymedlemen, en ung kille, sa med en lugn röst ”Sorry you’re not through to the next fase Mila. Next up on the stage is Olive Whitgeri” jag drog ett djupt andetag innan jag klev bort från den trygga klungan och ställde mig i rampljuset. Det var nu eller aldrig.
 Med hjärtat hårt dunkande och lugorna som om och om igen drog nya tunga andetag stod jag i en avslutande pose, innan musiken tonade ut. Aldrig hade jag rört på mig så mycket, med så många ansträngande rörelser, under en och samma dans. Jag förde sakta ner händerna, som tidigare pekat upp i luften, ner längs med mina sidor. Jag drog fort handen genom håret, för att få bort det ur mitt ansikte, medan juryn överlade. Efter någon minuts överläggning harklade sig Kyle och mikrofonen sprakade än en gång till, ”Congratulations Miss Whitgeri, you’re through, please go through that door” sa han och pekade bort mot en vit dörr. Jag nickade och klev med händerna på hjärtat ner för trappan samtidigt som jag andfått börjad röra mig mot dörren. Ännu en fas avklarad. Vad skulle nu hända?
Inne i rummet såg det ut ungefär som vänthallen hade gjort, överallt fanns där stolar, soffor och bord. Men rummet innehöll inte mer än ungefär femton till tjugo personer. Vart var alla andra? ”Hi, congratulations. Please sit down and we will tell you when it’s time for the next fase” jag nickade mot den överglada personaltjejen som hade stått precis innanför dörren och började bana mig bort till en tom soffa. Med en duns la jag mig ner, och lät mig andas ut samtidigt som jag förde min vattenflaska mot munnen. ”Wow a newbie” sa en röst och jag satte mig hastigt upp. En kille med mörkbruna ögon, och svart hår hade satt sig i soffan mittemot. ”What?” sa jag andfått innan jag åter förde vattenflaskan mot munnen och klunkade i mig det. Samtidigt som känslan av att han var otroligt lik Zayn både i ögonen och håret, la sig som en stor klump över mig. Jag hade inte tänkt på honom under hela dagen och nu la det sig som ett svart skynke över mig. ”Well, it’s been about, two hours since a new person got in here” sa han och kollade först på mig innan han lät blicken falla ut över rummet. ”Two hours?” upprepade jag. Han nickade sakta,”You must be pretty good, if you made it too this fase” sa han och granskade mig. Jag nickade sakta mot honom,”I guess so” sa jag tyst som svar. Han log lätt mot mig innan han sträckte fram handen,”I’m Jones, and you are?”. Jag svarade hans snälla leende innan jag tog tag i hans kraftigt utsträcka hand,”I’m Olive”.

Efter vad som kändes som timmar upphörde pratet som innan fyllt rummet, det hade inte kommit mer än runt fem personer till efter det att jag hade kommit in i rummet och jag kände hur paniken sakta men säkert höll på att inta mig. In genom de vita dörrarna klev nämligen juryn in, innan dem ställde sig på den lilla upphöjda plattformen som fanns i den bortre änden av rummet. Jag och Jones, började röra oss bort mot folkmassan som hade bildats. Sammanlagt var vi runt 25 deltagare. Denna gång fyllde Kyle’s röst rummet, fast utan med hjälp av en mikrofon, och med ett glatt uttalande hade han meddelat att vi hade lyckats komma till ”finalen”. Jag kollade runt i rummet, 25 personer, som alla var i final? Hur gick det till? Antagligen märket Kyle allas oroade ansikten för än en gång harklade han sig, ”You have all made it to the final, because you’re great dancers. Now we are into the next fase, which is where YOU decide who will be the winner!” sa han innan han lät blicken svepa över gruppen, som fortfarande såg en aningen förvirrade ut. ”Well, the next fase involves that you will vote for the winner. We will take you back here, and let you watch all the dancers moves during this competition, and after every film, you will tell us what you think. And don’t lie, because we give you an opportunity to help other dancers” sa han förklarande och blinkade lätt med ögat.
“Okay let’s start with you, Olive” sa han och pekade på mig. Jag nickade och log ett lätt leende mot honom innan han förde mig bort genom en annan dörr. Väl där inne var det ett litet rum där en laptop var uppsatt. Jag slog mig ner på stolen framför den, medan Kyle och de resterande i juryn slog sig ner bredvid mig. ”Okay so when you’ve watched one film, you tell us what you think about that dancer? Understand?” jag nickade lätt mot den unga killens fråga innan han klickade på play.

När alla hade genomfört sina röstningar, var jag fortfarande aningen i chock, inför hur otroligt bra alla de andra dansarna var. Dem hade gjort så många fantastiska saker som jag aldrig ens hade fått för mig att kunna göra. Speciellt Jones hade imponerat stort på mig, då han hade varit en av de få som använde sig av redskapen inne i freestyle hallen, och användt dem på ett så pass graciöst sett så att det fortfarande var dans. Med ens kallade Kyle tillbaka alla och vi ställde oss i en klunga framför plattformen och väntade på beskedet.  Fjärilarna i magen var allt annat än små och jag kunde knappt lyssna på Kyle’s lilla tal som han höll innan vinnaren skulle utses. Men snart tystnade han och jag såg hur han fick ett diplom och en bunte papper i sin hand, innan han harklade sig lätt. ”This was quite a hard desicion, even for you guys. Because it’s a tie, instead of one winner, we will have two. You all voted for the same girl, and the same boy, and we are happy to announce that both of you will get a contract and have the possibility to go to the Dance School in London” sa han glatt. Genast utbrast ett glatt jubel mellan människorna innan Kyle lyckades tysta ner dem. ”So the winners are… Jones Harrison and Olive Whitgeri!” jag fick ett par starka armar om mig och med ens märkte jag att det var Jones som höll upp mig samtidigt som vi skrattade högt, jag hade klarat det.

Klockan närmade sig ett på natten, och hela kroppen var mör efter dagens dansande, så efter ett kort firande nere i köket, kröp jag nu ner under täcket samtidigt som jag pustade ut av belåtenhet. Jag hade lyckats. Jag hade faktiskt lyckats. Jag skulle till London och dansa. Med ens pep ljudet av min ringsignal till i mobilen och jag kollade snabbt på den där den låg på nattduksbordet. ”Unknown caller” lös det på skärmen, tveksamt drog jag tummen över skärmen och la den mot örat. ”Hello? Olive are you there?” sa rösten och snabbt klickade jag på den röda knappen. Även om jag inte hade hört den rösten på länge, skulle jag känt igen den närsomhelst, för den tillhörde… Zayn.