Hans blick genomsöker mig nerifrån och upp och har säkert gjort det under lika lång tid som det har varit en ekande tystnad mellan oss. I säkert över tio minuter har vi bara stått och tittat på varandra, utan att säga ett ljud. Allt jag ville var att ett simpelt ’I forgive you’ eller ’I love you too’ skulle komma ur hans mun och sen skulle allt vara okej. Men innerst inne visste jag att detta lika gärna kunde vara över. Om det hade varit jag som suttit i Zayns situation skulle jag säkert aldrig ha förlåtit honom utan vänt på klacken och dirigerat mig själv rakt in i huset. Men Zayn hade varken rört sig eller sagt något. Och jag själv hade inte vågat säga något då allt jag kunde tänka mig säga, som fortfarande lät någorlunda vettigt och sammanhållet, hade redan kommit ur min mun, och jag visste mycket väl att upprepning ledde oftast till ett slut. Det skulle inte hjälpa hur många gånger jag sa att jag älskade honom, han visste det redan, och därför räckte tre gånger väl. För första gången på länge drog Zayn en djup suck och lät tillslut sin blick stanna i min. Hans chokladbruna ögon skrek om hjälp, samtidigt som en gnutta hopp och trygghet hämmade bakom det andra. Jag bet mig hårt i läppen, för rädd för att säga något över huvudtaget. Allt jag ville var att kasta mig i hans armar, men jag var för rädd för att göra det också, ifall det inte skulle finnas några armar att ta emot mig i mitt fall.
”Olive…” började han tyst, fortfarande med blicken riktad rakt in i min. Det hårda avtrycket som mina tänder gjorde i min underläpp brydde jag mig inte om, och snart kunde jag känna blodsmaken i min mun. Men jag brydde inte ens om mig om det. Allt jag kunde fokusera på var de kommande orden som skulle komma ur Zayns mun.
”Olive I…” trycket mot min läpp blev allt hårdare desto längre han drog ut på orden och tillslut kunde jag inte hålla mitt ordsvall inne längre ”Please Zayn. Just drop the bomb” muttrade jag tillslut och lät min blick sjunka mot mina skor samtidigt som jag drog en hand längs med min blodiga läpp. En stadig och stark hand tog ett fast tag runt min vänstra halva av käken samtidigt som den tvingade mig att kolla upp. Jag möttes av Zayns ögon som, utan att jag märkt det, nu befann sig endast några centimeter ifrån mig.
”Olive I love you” sa han med stadig stämma samtidigt som hans ansikte närmade sig. ”And I wouldn’t give up on you, if you’re not the one to give up on us. We’ve promised to fight for eachother right? And if that is you fighting for us, then I believe you with all of my heart” hans ansikte kom närmre och närmre under tiden som han pratade, och jag kände hur mitt hjärta smälte samman till en enda stor glädjeboll som studsade runt som små popcorn i en popcornpåse.
”I love you Olive, never disbelieve that” sa han precis innan våra läppar möttes.

Vi hann inte mer än kyssas innan det hela hade lett till att vi nu var på väg upp för trapporna, fortfarande tätt omslingrande och med läpparna tryckta mot varandra. Stapplandes lyckades vi ta oss in i Zayns rum samtidigt som han slängde igen dörren bakom oss och drog av mig min skoluniform. Så fort kläderna var av på oss båda trillade jag baklänges ner i sängen med Zayn över mig. Fortfarande kyssandes och med tungorna virvlande med varandra drog vi oss längre och längre upp i sängen, innan Zayn abrupt avbröt en kyss och kollade ner på mig medan ett lätt leende bildades på hans läppar.
”Will you go out with me, tonight? On a proper date, and show our relationship in public for the very first time?” sa han tyst. Jag kunde inte låta bli att le och knäppte fast mina händer bakom hans nacke “I would love that” viskade jag tyst tillbaka, innan jag drog honom närmare mig, för att åter möta hans läppar.

”Dad I’m leaving!” ropade jag utifrån hallen, då Zayns tutande utifrån hade ekat ett bra tag. ”Okay, have fun!” skrek han tillbaka och snabbt drog jag på mig jackan innan jag stapplade ut på mina klackar, som var allt annat än mina sneakers som jag vanligtvis brukade gå i dag som natt, fest som hemmadag. Men Zayn hade intensivt övertalat mig om att klä upp mig riktigt fint, vilket enligt han innebar klänning och klackat, trots att det fortfarande var minusgrader ute. Så fort jag nådde fram till hans bildörr och hade knäppt fast mig slog jag en kall blick mot honom.
”You’re trying to kill me” sa jag skakandes då endast de få meterna mellan huset och bilen hade fått mig att bli genomfryst. ”I’m not” sa Zayn småleendes innan han drog in mig i en kyss. Så fort kyssen var avslutad, drog han upp handbromsen och trampade på gasen för att sedan köra utifrån gården.
”So… where are you taking me?” sa jag och slog en snabb blick på Zayns kostym som gömde sig under hans jacka innan jag flyttade den mot min tajta gyllenaktiga klänning som jag fått av Denise för några kvällar sedan när vi jobbat.
”You look amazing” sa Zayn som hade följt min blick, innan han snabbt flyttade den ut genom bilrutan. ”Don’t avoid my question!” sa jag och slog till honom försiktigt på armen.
”Well, it’s a surprise!” sa han skrattandes och rykte lätt på axlarna. Jag gav han en ond blick innan även jag riktade den ut mot mörkret.
”It’s not fair. It is actually our relationship that we are about to reveal to the whole world, and I don’t even get to know where we are supposed to show them?!” muttrade jag tyst, fortfarande med blicken svepandes ut längs med de förbipasserande bilarna och husen.
 ”Okay honey… but promise you wont get mad at me…” sa han och gav mig ett så oskyldigt leende och blick som han möjligen kunde förmå sig att ge. Genast sköts mina ögonbryn upp i pannan på mig och jag gav han en desperat blick ”Where are you taking me Zayn?” utbrast jag förbluffat. Orolig över vart han faktiskt hade tänkt visa världen vår relation, plötsligt kom jag på att under tiden som jag och Zayn hade varit full upptagna med varandra hade Harry, eller någon av de andra killarna skrikit något till oss genom dörren. Men, jag i vart fall, hade varit för upptagen av Zayn för att ens kunna lyssna på det örat.
”Has it something to do with what one of the boys called to us during our sex?” sa jag förvånat, fortfarande med blicken desperat vilandes på honom, samtidigt som min hjärna försökte komma ihåg vad som hade sagts till oss.
”Ehm… yes… that’s why I got so surprised when you didn’t know where I was taking you. I thought you heard them?” sa han och gav mig en snabb blick. Irriterat slog jag till honom en gång till, ”What are you waiting for, tell me!” utbrast jag.
”Well… I don’t think I need to tell you… because we’re here” snabbt vände jag på huvudet och kände hur hela mitt inre sprängdes precis som om en bomb hade exploderat inom mig. Snabbt vände jag tillbaka huvudet mot Zayn ”The Teen Choice Award?! Was this the best place you could think of?!” min röst lät inte arg, mer förtvivlad och förvirrad. Jag hade aldrig trott att jag skulle få befinna mig på TCA, åtminstone inte innan filmen var släppt och min karriär hade satts igång på riktigt.
”I’m sorry, Olive. I just thought this would like… you know… be both a perfect place to show our relationship and to have fun, and afterwards I’ve booked a spot for us at a very nice restaurant” han hade parkerat bilen och stäng av motorn och kollade nu med en sorgsen blick på mig. Jag kände hur jag själv började lugna ner mig, och återfå andningen. Och tillslut lät jag min blick möta hans. ”You’re right. This is a perfect place, come on” sa jag med ett leende på läpparna medan jag knäppte upp bältet.

Så fort vi hade blivit visade till bakvägen, utan ens en skymt av paparazzis, tack vare Paul, killarnas säkerhetsvakt, hade vi nu kommit in till en mysig liten lounge där kändisar, skred som kungar och drottningar samtidigt som dem minglade runder.
”There’s the boys” sa Zayn och tog ett hårdare tag kring min hand samtidigt som han började förflytta oss genom kändishavet bort mot det resterande gänget av One Direction. Samtidigt som vi förflyttade oss, lät jag min blick skölja över rummet för att se om det var någon jag kände igen. I varje vrå stod det en kändis som man antingen kände igen, eller hade hört talas om, och jag kunde inte undgå att känna en smutta glädje inom mig. Här var jag, lilla simpla Olive Whitgeri, från Bronx förort, som vars första jobb var på ett zoo, men som nu stod på TCA. Hur hade mitt liv kunnat ändras så fort?
”Olive, this is Danielle and Eleanor” snabbt lät jag mina tankar återvända till verkligheten samtidigt som min blick föll på de två tjejerna som stod vid Louis och Liams sida.
”Hi” sa jag och log glatt innan jag sträckte fram handen mot dem, fortfarande förvånad över att jag aldrig hade träffat, eller hört talas om dem. Samtidigt kunde jag inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka, deras kroppar var perfekta, liksom deras hår, makeup och kläder. Så fort jag hade skakat hand med dem båda föll min blick på min kropp och klänningen som stramade åt den, och genast kände jag mig oerhört ful och opassande inför det här eventet. Men jag hann inte grubbla länge innan Zayn drog in mig i sin famn och viskade tyst i mitt öra ”You look beautiful Olive, stop daubting yourself” med ens kände jag hur livsglädjen kom in i mig igen och snabbt la jag en lätt kyss på Zayns läppar, innan ett harklande bakom oss avbröt den.
”Hi Olive, I didn’t know you was going to be here” om min livsglädje hade ens hunnit vara i kroppen för enbart några sekunder försvann den direkt igen. Jag ogillade inte honom, praktiskt taget var han en riktigt bra vän, men efter hans senaste uttalande, hade jag undvikit honom så gott som jag kunde.
”Hi Paul…” sa jag tyst som svar.