I förra kapitlet:
”Why do you like me?” säger jag irriterat. Zayn ler glatt innan han böjer sig in och kysser mig på läpparna innan han tyst viskar med pannan mot min, ”Because I believe in love at first sight”. Han kysser mig snabbt innan han börjar springa bort till gaten och försvinner med en glad blick över axeln in genom den. 
Med popcorn, chips, choklad och varsett stort glas läsk satt jag, Sophia och Trevor hemma hos Sophia och hade skräckfilmsmaraton. Det hade gått tre veckor sedan Zayn åkt till Los Angeles. Under de första dagarna hade vi smsat och ringt varandra konstant, men precis som jag hade farhågat byttes den konstanta kontakten ut mot ingenting och under den senaste veckan hade jag inte hört ett ljud ifrån honom.
”Hey, Olive, you’ve been all sad for a whole week what’s the problem?” frågade Sophia som satt i fåtöljen på min högra sida. Jag lyfte sakta på huvudet och flyttade blicken från mitt halvtomma glas till Sophias mörka ögon. Jag hade fortfarande inte sagt ett ljud anågende ”den mystiska killen Z” men ingen hade iheller frågat, eftersom vi hade haft så mycket annat att tänka på. Sedan den där söndagen för tre veckor sedan hade Alli och Cameron varit en värre pest än vad Miranda hade varit under hela min livsstid. Så fort vi hade gått förbi dem hade någon spydig kommentar kommit ur munnen på dem och rykten kring min ’one night stand’ kväll hade spridit sig på skolan som en löpande eld. Ingenting var sig likt, varken hemma eller i skolan. Där hemma hade till min förvåning min pappa börjat öppna sig mer, precis som om någonting bra höll på att hända eller, till mina förhoppningar, att han höll på att gå vidare i livet.
”Nah it’s nothing” mumlade jag tyst som svar till Sophia. Men så fort jag uttalat mig fick jag en blick som sa ’det är något du inte berättar’ mot mig och snart kände jag hur Trevors varma arm la sig runt mina axlar. ”We have known you for fourteen years O, we know when something’s not right” sa han och kollade menande på mig. Jag blickade ner i mitt cola-glas innan jag gav ifrån mig en hög suck. ”It’s just that… this guy… I really liked him and now… his not even texting me anymore…” sa jag tyst, fortfarande med blicken riktad ner i glaset. Jag hörde hur Sophia reste sig från sin fåtölj och hur sedan soffan sjönk ner på platsen bredvid mig. ”No offense Trevor” sa hon och mötte Trevors blick innan hon sökte upp sin blick med mig, motvilligt mötte jag dem innan hon fortsatte ”but Olive… guys are just troubble”. Det var mina ord hon använde, dem jag alltid sa till henne så fort hon hade killproblem. Ett svagt leende bildades på mina läppar och jag drog in henne i en lätt kram, ”thank you” sa jag.
”Hey! That’s not fear! Girls can be a hell of a problem as well!” sa Trevor med munnen full av popcorn. “Only if their names are Miranda” sa jag ironiskt som svar till honom, med en lätt knytnäve slog han till mig på armen. ”Shut up O! I know I made a huge mistake by dating her!” sa han med underton på ’huge’. Och med ens var den innan så sorgsna stämningen uppstyd i en någrolunda skrattattack. Men trots att skrattet bubblade ur min mun, kunde mina tankar inte styra sig ifrån varför Zayn inte svarade på mina meddelanden, eller mina telefonsamtal.
 Så försiktigt jag kunde öppnade jag ytterdörren till vårt mörklagda hus, klockan var närmare två på natten och förhoppningsvis hade pappa fått tvillingarna i säng. Så fort jag hade kommit innanför dörren möttes jag av ett starkt ljus innifrån pappas kontor. Vad gjorde han uppe klockan två en fredag natt? När jag fått av mina sneakers från fötterna och hängt upp jackan på sin vanliga hängplats började jag så tyst jag kunde tassa över golvet bort till kontorets dörröppning. Där inne, badande i ljuset från lampan, låg pappa med huvudet ner på skrivbordet och sov djupt. Ett litet leende bildades på mina läppar och försiktigt gick jag fram till honom. Med en lätt hand på hans axel skakade jag om honom och med ett ryck öppnades hans ögon.
”Oh hi Olive, where have you been?” mumlade han trött samtidigt som han gnuggade sina ögon och klappade sig i knäet så att jag skulle sätta mig ner. ”I just got home from Sophia” sa jag innan jag slog mig ner i hans knä. Han brukade sällan fråga vart jag hade befunnit mig och när jag nu satt här i knäet med huvudet lutat mot hans axel, kändes det som om det var fyra år tillbaka i tiden, på den tiden då jag och pappa hade haft mest tid tillsammans eftersom mamma alltid tog hand om tvillingarna. En varm arm slöts kring min midja samtidigt som pappas andra hand drog bort mitt hår från ögonen. ”I’m so glad I have you Olive” sa han mot mitt hår ”I don’t know where our family would be without you”. Jag kramade om honom hårt och till min förvåning blev kramen besvarad, vad hade hänt med min pappa?
”I know I haven’t been around so much these past years, but that’s because I’ve been working on my debut book, while I during the same time, were trying to deal with your mothers death” sa han och jag lyfte upp huvudet medan han sträckte sig efter en tjock bunt med papper. ”I’ve thought you’ve been working on your articles?” sa jag medan jag tog emot pappersbunten. Min pappa hade alltid sagt att han aldrig skulle kunna bli författare, utan att han var ämnad att vara journalist. Men vem vet, han kanske äntligen hade insett att man kan gå vidare i livet och prova något nytt?
”Yeah, I’ve been working on those too, but on the nights I’ve been working on my book. If you have time, please read it, I’m gonna go to a publish company with it tomorrow afternoon, and if they like it… our lifes will be changed forever” sa han och jag kunde tydligt se glädjen som lös i hans ögon.
“What do you mean with that our lifes will be changed, forever?” frågade jag tyst samtidigt som jag bläddrade genom bunten.
“We can move Olive, buy a new house, have enough money so you don’t need to work every day, buy new clothes, let the twins have their own rooms. We can do so much if this book gets approved” sa han med en drömmande röst, jag log mot honom. Allt det där kändes perfekt, men samtidigt var detta huset mitt hem. Jag hade bott här sedan jag föddes. ”Why do you wanna move?” sa jag och mötte hans ögon. Han log svagt mot mig innan hans blick kollade igenom hela hans kontor och tillslut fastnade på fotografiet som stod placerat på hans skrivbord. Fotografiet föreställde hela vår familj, inklusive tvillingarna, och det var taget endast någon vecka innan min mammas olycka. ”Because this house reminds me so much of your mum, and I think that she wants us to move on, and I’m not sure if I can do it here, In this house or in this city.”
“You want us to move away from Bronx? Dad, I have all my friends here, and my work!” sa jag och reste mig upp ifrån hans knä, “You cant just come back after four years and tell me that you’ve been working on a book and if it sells you wanna move from the city? Are you crazy?!” jag kände hur mina ögon började fuktas och med några få steg hade jag klivit ur kontoret och uppför trappan och slängt mig i min kalla säng. Men snart kom pappa in genom dörren och sjönk ner på min sängkant, och med en varm hand började han massera min rygg.
”I know that you have all your friends and your work here. But I want you to see this as an opportunity. And I know you love to dance Olive, thats why I found this job for you… but you can only get that job if the book will be approved by the company” han la en vit papperslapp på mitt skrivbord innan han stegade ut genom dörren och stängde den med ett tyst “goodnight”. Så fort dörren var stängd makade jag upp mig i en sittandes ställning innan jag sträckte mig efter papperslappen. Sakta vecklade jag ut den innan jag läste den tyst för mig själv;