Jag satt som förlamad. Harry var borta. Jag drog ett djupt andetag innan jag svarade Louis.
-”Harry is gone?” min röst var mest som en förtvivlande viskning. Vart hade han tagit vägen?
-”Yeah, he disappeard right after the interview and we can’t find him. I think you know which interview I mean, right?” Louis röst var fortfarande orolig och han pratade snabbt och osammanhängande men jag hörde vartenda ord han sa. Jag nickade men kom snabbt på att han inte kunde se mitt nickande och jag svarade med ett tyst ”yes”. Skuldkänslorna for igenom min kropp som en tornado som är på väg att inta öknen, det var mitt fel att Harry var försvunnen. Det var helt och hållet mitt fel, om jag inte hade gjort slut så hade inte Harry varit i den situationen han befann sig i under intervjun. Men mina tankar gick snabbt över till det faktum varför jag hade gjort slut med honom. Trots att han hade varit otrogen mot mig hade jag fortfarande starka känslor för honom och min kropp var nu fylld av oro. Vart var Harry?
-”Mads are you still there?” tystnaden avbröts av Louis röst och jag upptäckte att jag antagligen hade suttit tyst i flera minuter. Jag tog ännu ett djupt andetag och samlade rösten, rädd för att den skulle darra, jag hatade att visa mig svag inför andra.
-”Yeah I’m still here. Are you sure his not just on his hotel room or something? Maybe he is down by the beach? Have you looked on every possibly place?” Jag hade börjat starkt men mot slutet kom mina ord bara fram som små viskningar, tänk så hade det hänt honom något? Han var trots allt en person många kände igen om han skulle komma springandes längs med vägen.
-”We have looked at every possible place. He is not here. I’m sorry I put this weigh on your shoulders Mads, I know it’s going to be a tough day tomorrow but I just thought you would like to know…”  Louis lät inte bara orolig, han lät trött också. Hur länge hade Harry varit borta? Intervjun hade live sänts igår eftermiddag, det betydde att han hade varit försvunnen i över 24 timmar!
-”No it’s okay Lou, I still love him you know. So thank you. I’m just worried like hell now” Jag kom på mig själv genom att bita på tumnageln, en fruktansvärd ovana jag hade när jag var orolig. Jag slutade genast.
-”I know you do” Trots Louis trötta och oroliga röst kunde man höra att ett leende hade bildats på hans läppar, vilket ledde till att jag också började le trots den totalt bisarra situationen.
-”Have you tried to call him? Because my signals came to his phone but he didn’t answer it. Or maybe you can reach him over twitter? Has he tweeted since he disapperead? Maybe…” Orden bara flög ur min mun, antagligen hispiga och oförståeliga, men jag försökte komma på varenda sak som kunde förklara hans försvinnande.
-”We have tried to call him several times, he don’t answer us either. His last tweet was right before the Today Show interview and he wrote “If I just could turn back time” I think he means you. And yes we have tried to tweet him and text him, we have even called his mum. We have tried everything Mads. Harry is gone, for real”
-“I need to think, call me if you hear anything or if he shows up” sa jag tyst och la på.

Jag lutade mig mot det svarta trästaketet som utgjorde paddocken som fanns mitt på gårdsplanen. Palominostoet vände sin blick rakt mot mig när staketet gav ifrån sig ett litet knakande och hennes blick genomborrade mig direkt. Inte på ett aggressivt eller irriterande sätt, utan mer på ett nyfiket och lugnande, vilket fick mig att börja le. Trots att Harry var borta och det just nu rådde kaos i både hjärta, hjärna och själ fick hästen mig att inse att det kunde existera lugn trots att allt annat var kaotiskt.
-”What are you going to call her?” Jag hoppade skrämt åt sidan av Travis röst, som nu hade övergått i ett lätt skratt.
-”You scared me!” fick jag fram och log mot honom. Men snart försvann leendet och jag kollade åter på stoet som nu återgått till att tugga på en tuss hö.
-”What is it Mads? Something wrong?” frågade han oroligt och hans röst gjorde mig påmind av Louis. Han hade haft exakt samma oroliga ton, bara det att Louis var orolig för Harry och Travis var orolig för mig. Jag nickade stumt.
-”Everything is wrong” mumlade jag fram och lutade hakan mot träräcket.
-”You know you can talk to me about everything right?” sa Travis. Jag lät min blick flyttas från hästen och upp i Travis ansikte innan jag nickade. Han hade rätt, jag kunde lita på honom, jag kunde berätta allt för honom. Och med ens for alla känslor ur mig på en och samma gång.
-”I love Harry, but he cheated on me. I feel guilty about everything because now he is gone, and no one can find him. And my world is just upside down. I’m so happy that I’ve got this new beautiful horse and I just want to smile every time I see her. But since Harry takes up 99 % of my brain I just can’t stop being worried about him and tomorrow it’s one year since Hayley died and” Travis la sin hand ovanpå min mun och skakade med ett snett leende på huvudet.
-“You think too much” sa han och släppte ner handen längs hans sida igen. Jag tog ett djupt andetag och betraktade hans nu sammanbitna käkar.
-”Maybe he just don’t want anyone to find him” kom det ur honom. Jag kollade oförstående på honom tills han mötte min blick.
-“I mean, if I had done all those things you say he have done and what I have read, yes I use twitter too, then I wouldn’t want to be found until everything was okay again” om jag inte hade kollat oförstående på honom innan gjorde jag det defenitivt nu.
-“Excuse, what?” nästintill fnös jag fram. –“What exactly do you mean?”
-“I mean, and listen carefully now, read between the lines, he want to be by himself until he have solved all his problems” jag kollade storögt på Travis.
-“Of course!” utbrast jag och drog fram mobilen, denna gången var det Travis tur att kolla på mig med en oförstående min. Snabbt klickade jag in Louis nummer som jag nu hade lärt mig utantill på något onaturligt sätt, jag brukade vara sämst på att lära mig namn eller siffror. Det kändes som det tog en halv evighet innan Louis röst uppenbarades på andra sidan luren.
-”Louis! Are Harrys bags gone?”
-”Ehm, no? Why would they?”
-”Damn it. I just thought that, ah, nevermind” min röst hade gått från exalterad till deprimerad.
-”Mads, tell me” Louis röst var allvarlig, och jag drog en djup suck innan jag fortsatte.
-”I just thought that… Travis said that maybe he just want to be by himself and solve all his problems. And I just got this crazy idea that he might would come to Tennessee, to solve his problems with me” Allting kom fram som en lång viskning och jag sparkade argt med foten bland de små stenarna som låg på gårsplanen, vilket gjorde att Travis kollade medlidsamt på mig.
-”Oh… sorry Madison, but his passport is here. Actually we thought about that at first but when we saw his passport we understood that he still is in Australia.” Louis lät långt ifrån allvarlig längre och jag hörde hur en suck kom ur hans mun.
-”I just don’t know what to do” mumlade han tyst. Jag ”mmm:ade” instämmande, vad fan fanns det att göra?

Den natten sov jag ingenting. Så när solens strålar lyste in genom köksfönstret och mamma kom in genom dörren hade jag redan suttit vid bordet och druckit kaffe i flera timmar.
-”Oj vad du var uppe tidigt idag” sa hon trött. Jag nickade lätt innan jag tog en till stor klunk kaffe, och kände hur den värmde upp min hals.
-”Jag kunde inte sova” svarade jag henne när hon hade satts sig ner med sin vita ”I love horses” kopp.
-”Inte jag heller, kan inte fatta att det redan gått ett år…” mumlade hon tyst fram och lät sin blick trilla ut genom fönstret där man tydligt hade utsikt över paddocken som mitt palomino sto stod i. Jag kollade medlidsamt på mamma. Hon hade förlorat en dotter, jag en syster. Livet hade gått vidare.
-”Jag tror Hayley hade varit stolt över dig” sa mamma och kollade upp från sin kaffekopp. Jag kollade på henne med en blick som antagligen lös om oförståelse.
-”Hon hade varit stolt för att du tog tag i hästarna igen” ett leende kom fram på hennes läppar och jag besvarade det. Men snart gick mina tankar bort från Hayley och tillbaka till Harry. Han hade fortfarande inte hört av sig varken till mig eller till killarna och jag var ordentligt orolig för honom, det gjorde ont i magen och gav mig huvudvärk bara jag tänkte på det.
-”Vad är det Madison? Du kunde inte sova av samma anledning som mig, eller hur?” jag skakade bestämt på huvudet innan jag tog en klunk kaffe och harklade mig lätt.
-”Nej, inte för att inte det också har hållit mig vaken, men Harry är försvunnen och har varit det i snart två dygn. Jag vet inte vad jag ska ta mig till” jag suckade och ställde ner koppen på bordet.
-”Du älskar honom verkligen” det var ingen fråga som kom ur min mammas mun utan ett konstaterande och jag nickade lätt innan jag tydligt svarade:
-”Yes, I do” 
_____________________________________________________________________