Så fort vi hade tagit oss ut från flygplanet och fått tag på våra väskor samlade Paul ihop oss för ett litet ”möte” innan vi skulle gå ut för att sedan kunna åka hem till killarna.
-”Okay guys, it’s been some amazing weeks in the US. And  there is a small group of fans outside the airport, around 15 people I think. So if you want to, you can stay and take pictures and write some autographs” sa Paul och kollade på killarna som nickade ivrigt. Man märkte att dem var exalterade över att vara hemma, och så fort samtalet var avslutat sprang dem ut genom dörren. Jag och Lexie gick längst bak med Danielle och pratade.
-”So girls, welcome to London!”
-”Thank you Danielle, it’s really exciting, it’s actually the first time we’re out of the US!” sa Lexie samtidigt som hon kollade mot mig för att få bekräftelse så jag nickade lätt på huvudet och log. Jag var för nervös för att kunna prata. Killarnas fans var utanför dörren och jag hade ingen aning om hur dem skulle reagera när vi kom ut. Visste dem ens att vi hade följt med till England?
-”Well you’re gonna have a blast here I promise you!” sa Danielle innan vi gick ut genom dörrarna in i sommarvärmen för att kunna gå bort till bilarna som skulle köra oss ”hem”.
-”OMG LOOK IT’S LEXIE AND MADISON, HIIII CAN WE PLEASE HAVE YOUR AUTOGRAPH! OMG DANIELLE, ELEANOR AND PERRIE PLEASE TAKE A PHOTO WITH US!” Jag vände mig snabbt om, likaså Lexie, när våra namn hade uttalats. Trots att där bara fanns runt 25 fans var dem lika högljudda som 50. Danielle, Eleanor och Perrie försvann snabbt in i folkhavet och kvar stod jag och Lexie. Jag kollade tveksamt på Lexie och sakta höjde vi våra händer och vinkade mot dem. Ännu högre skrik hördes och jag kunde inte riktigt förstå varför dem skrek? Vi var ett par bonnatjejer från Tennessee? Jag såg hur Niall vinkade till sig Lexie där han stod med ett gäng fans och hur Lexie med försiktiga steg gick fram till Niall. Så fort hon hade nått fram började fansen skrika och jag såg hur hon blev tilldelad en penna som hon skulle skriva autografer med. Plötsligt kom det fram en tjej i 13 års åldern och jag kollade försiktigt ner på henne och log.
-”Ehm.. Hi” sa jag tyst och log mot henne.
-”Hi Madison. I think you’re so beautiful, can I please take a photo with you?”
-“Ehm.. thank you, I guess. I don’t know, ehm, oh god, ehm…” sa jag tyst men hann inte längre innan Harry kom upp vid min sida och kollade glatt först på mig och sedan på tjejen.
-”Hi Harry!!” sa tjejen glatt och hennes leende blev tio gånger större.
-”Hi! What’s your name?”
-”I’m Samantha, and I just asked your girlfriend if I could take a picture with her, but she really didn’t answer me, haha” tjejen log gulligt mot mig och jag log tillbaka innan jag skakade rätt på mitt sinne som fram tills nu hade varit förstenat.
-”Sorry Samantha, but I really don’t know why you wanna take a picture with me? Why not Harry?!” jag log och kollade på Harry som skrattade och skakade lätt på huvudet innan han la en hand runt min midja och viskade;
-”She wanna take a picture with you, because you’re my girlfriend”
-”Ohhh… that explains everything…” sa jag tyst tillbaka. Samantha kollade konstigt på oss båda men log snart glatt mot oss igen.
-”Yeah sure, I can take a picture with you, but Harry you must be in it too.” Han skrattade och Samantha pep till glatt innan hon räckte fram kameran till Preston, en av killarnas säkerhetsvakter. Tjejen ställde sig glatt mellan mig och Harry och log stort, jag kollade försiktigt mot Harry som log uppmuntrande mot mig innan jag gjorde detsamma och kollade in i kameran. Hur skulle jag kunna vänja mig vid detta?

När vi tillslut hade lyckats komma ifrån fansen hade vi hoppat in i bilarna och kört mot killarnas lägenheter. Under tiden hade jag ringt min mamma och sagt att allt var bra och att jag hade fått skriva min första autograf. Det tog inte lång tid innan vi hade kommit in i London och hade lyckats bana vår väg fram i trafiken innan bilarna stannade utanför ett vackert lägenhetshus av rött tegel. Vi hoppade snabbt ur bilen och fick tag på våra väskor innan killarnas crew, Eleanor, Danielle och Perrie sa hejdå till oss alla och körde iväg. Så fort vi hade kommit innanför dörren till lägenhetshuset satte både jag och Lexie ner våra väskor och tog ett djupt andetag. Jag tror båda fortfarande var lite chockade över det som hade inträffat på flygplatsen. Medan jag och Lexie satte oss ner i soffan som fanns vid entrén gick killarna fram till disken för att hämta sina nycklar.
-”Babe, we got our key!” ropade Harry och jag tog snabbt tag i min väska och gick fram till honom. Jag såg hur Louis tog tag i sin väska också började vi gå.
-”Since Hazza only was 16 when we bought these apartments I needed to be his guardian, that’s why we live together” sa Louis till mig medan Harry öppnade dörren. Jag skrattade till innan jag sa;
-“Oh I thought it was something about “Larry Stylinson”?”
-“Where did you hear about that?” utbrast Louis.
-“A fan of yours told me today”
-“Well they got some humour, don’t they?” Jag skrattade innan jag tystnade snabbt då jag inte förrän nu hade lagt märke till hur stor killarnas lägenhet var.
-”Wow, this apartment is huge!”
-”Not really, are you hungry?” sa Harry ironiskt och kollade på mig, med en gång kände jag hur det kurrade till i magen. Jag hade inte ätit annat än godis sedan vi lämnade USA, jag nickade ivrigt till svar.

Efter det att vi hade ätit hade vi gått in på Harrys rum, som förövrigt var otroligt stilrent, och sovit. Eftersom detta var min allra första jetlag hade jag somnat så fort jag lagt huvudet på kudden. Jag vaknade till av att jag hörde skrik utifrån killarnas vardagsrum så jag flög snabbt upp ur sängen och sprang ut ifrån rummet, och en irriterande suck flög ur min mun. För i soffan satt nämligen Harry, Louis och Zayn och kollade på någon skräckfilm.
-”Morning babe” sa Harry och klappade på platsen bredvid honom, jag gick snabbt fram och kurade ihop mig vid hans sida.
-”Jetlag isn’t funny” mumlade jag trött
-”I know, but you’ve slept for like 7 hours so you should’nt be tired anymore” han kysste min panna innan jag kollade stort på honom. Hade jag sovit i sju timmar?
-”Wait, did you say seven hours? What time is it?”
-”It’s 3 pm” sa Zayn där han halvlåg i fåtöljen och kollade på, vad jag nu hade räknat ut var en zombiefilm. Jag nickade trött innan jag lyckades slumra till igen, förhoppningsvis skulle första dagen i London endast gå åt till att få sova ut, mysa och äta.
___________________________________________________________________
Inte jätte stolt över detta kapitlet... Men nu är vi på kapitel 20, och bloggen är ca 2 veckor gammal! Vill tacka alla som kommenterar och stöttar mig i detta! Det är för er skull jag skriver! :') 

Btw ni får jättegärna komma med förslag på vad ni vill ska hända i novellen! :)