They don't know about us - Chapter 25
Utan att ens tänka en tanke på vad det var som stod framför mig ställde jag bestämt ner koppen på bordet innan jag med lika bestämda steg tågade bort till Harrys rum. Här hade jag precis suttit och kärleksförklarat mitt och Harrys förhållande framför Louis medan Harry i flera timmar hade varit försvunnen och nu kom in i lägenheten med sitt 30 åriga ex. Aldrig att jag skulle acceptera detta. Jag hörde tydligt hur Louis satt och skrek på Harry ute i vardagsrummet och hur Caroline försökte försvara honom. Jag packade snabbt ihopa mina grejer som låg utspridda över hela rummet och när väskan väl var färdigpackad drog jag ut den i vardagsrummet. Kvar stod bara Harry och Louis, antagligen hade Harry blivit så förödmjukad när Louis berättat sanningen att han hade bett Caroline att sticka.
-”Louis? Can you please drive me?” jag kollade inte ens på Harry utan efter en bekräftande blick från Louis stegade jag ut mot hallen för att ta på mig mina skor och min jacka.
-”Mads, wait, wait, wait! You can’t leave?!” sa Harry bedrövat. Jag flyttade min blick från mina skor till Harrys ögon.
-”Yes I can. You changed your mind about me after you let Louis tell you the truth. You didn’t come back to let me explain. No you went straight home to your ex girlfriend and then you brought her here. I’m not worth a boy who is not willing to fight for love.”
Louis stod redan klar med bilnycklarna i handen och jag baxade snabbt ut väskan och lämnade en förtvivlad Harry bakom mig.
-”Mads please I love you! Madison!!!!!!!!!” Jag stängde snabbt igen bildörren innan Harry började springa ut i regnet.
-”Louis, drive to the airport, now” Sa jag bestämt och precis innan Harry kom fram till bilen körde vi ut från gårdsplanen. Det Harry hade gjort var oförlåtligt. Trots att man trodde att jag skulle ha slut på tårar efter dagens händelser satt jag nu och stortjöt samtidigt som Louis försökte trösta mig och hålla koll på vägen. När mina tårar äntligen verkade ta slut fiskade jag upp mobiltelefonen som låg i jackfickan. 27 missade samtal, 18 missade sms. Allihop från Harry. Jag klickade snabbt in koden på telefonen innan jag ringde upp mina föräldrar.
-”Hej gumman! Hur är det? Är vädret fortfarande lika fint?” bara rösten av min mammas röst fick tårarna att börja rinna igen.
-”Men herregud Madison, vad har hänt?”
-”Harry och jag har bråkat, så jag ska ta första bästa plan tillbaka till USA”
-”Gumman, är det säkert att det inte går att lösa? Att fly löser ingenting”
-”Han stack hem till sitt ex mamma”
-”Oj, det var inte så bra, men ta inga förhastade beslut, åk tillbaka och lös det”
-”Nej, jag vill hem. Nu.”
-”Madison…”
-”Nej mamma, jag vill hem, vi ses om några timmar” jag klickade henne, innan hon skulle börja säga något annat som skulle få mig att tänka i andra banor. Men nej, det Harry hade gjort var idiotiskt och jag hade tagit helt rätt beslut. Jag var inte värd honom.
-”Madison, are you sure this is the right thing to do? You should talk to him” Jag kollade argt på Louis.
-”So if you and Eleanor had a fight and she brougth her ex boyfriend home to your place, you say you wouldn’t do the exactly same thing that I do?”
-“Flee the country? No. Flee home to mum? Yes.”
-”That’s exactly what I’m doing. Just that your home is within the UK, mine is in Tennessee, US.”
När Louis väl hade släppt av mig och hjälpt mig in med väskan, kramade jag om honom och tackade för dessa veckor. Som trots allt hade varit de bästa i hela mitt liv.
-”Take care Mads, and I hope this isn’t the last time I’ll see you. And please text me when your plane leaves”
-“I hope so too Louis, say goodbye to the others from me okay?” Han nickade som svar innan han vände om och gick ut. Jag var själv. Jag pustade ut, min hjärna gick fortfarande på högvarv sedan händelsen med Harry och trots att jag visste att det var rätt beslut jag hade tagit så kändes det fel. Jag älskade Harry, men tydligen älskade inte han mig lika mycket. Jag lyckades leta reda på en incheckningsdisk och berättade att jag ville ta första bästa plan till Tennessee. Det visade sig finnas plats på ett som gick om 20 min, jag tackade och tog mitt handbagage innan jag började leta mig fram till gaten medan jag smsade Louis tiden för när planet lyftes.
-”Louis? Can you please drive me?” jag kollade inte ens på Harry utan efter en bekräftande blick från Louis stegade jag ut mot hallen för att ta på mig mina skor och min jacka.
-”Mads, wait, wait, wait! You can’t leave?!” sa Harry bedrövat. Jag flyttade min blick från mina skor till Harrys ögon.
-”Yes I can. You changed your mind about me after you let Louis tell you the truth. You didn’t come back to let me explain. No you went straight home to your ex girlfriend and then you brought her here. I’m not worth a boy who is not willing to fight for love.”
Louis stod redan klar med bilnycklarna i handen och jag baxade snabbt ut väskan och lämnade en förtvivlad Harry bakom mig.
-”Mads please I love you! Madison!!!!!!!!!” Jag stängde snabbt igen bildörren innan Harry började springa ut i regnet.
-”Louis, drive to the airport, now” Sa jag bestämt och precis innan Harry kom fram till bilen körde vi ut från gårdsplanen. Det Harry hade gjort var oförlåtligt. Trots att man trodde att jag skulle ha slut på tårar efter dagens händelser satt jag nu och stortjöt samtidigt som Louis försökte trösta mig och hålla koll på vägen. När mina tårar äntligen verkade ta slut fiskade jag upp mobiltelefonen som låg i jackfickan. 27 missade samtal, 18 missade sms. Allihop från Harry. Jag klickade snabbt in koden på telefonen innan jag ringde upp mina föräldrar.
-”Hej gumman! Hur är det? Är vädret fortfarande lika fint?” bara rösten av min mammas röst fick tårarna att börja rinna igen.
-”Men herregud Madison, vad har hänt?”
-”Harry och jag har bråkat, så jag ska ta första bästa plan tillbaka till USA”
-”Gumman, är det säkert att det inte går att lösa? Att fly löser ingenting”
-”Han stack hem till sitt ex mamma”
-”Oj, det var inte så bra, men ta inga förhastade beslut, åk tillbaka och lös det”
-”Nej, jag vill hem. Nu.”
-”Madison…”
-”Nej mamma, jag vill hem, vi ses om några timmar” jag klickade henne, innan hon skulle börja säga något annat som skulle få mig att tänka i andra banor. Men nej, det Harry hade gjort var idiotiskt och jag hade tagit helt rätt beslut. Jag var inte värd honom.
-”Madison, are you sure this is the right thing to do? You should talk to him” Jag kollade argt på Louis.
-”So if you and Eleanor had a fight and she brougth her ex boyfriend home to your place, you say you wouldn’t do the exactly same thing that I do?”
-“Flee the country? No. Flee home to mum? Yes.”
-”That’s exactly what I’m doing. Just that your home is within the UK, mine is in Tennessee, US.”
När Louis väl hade släppt av mig och hjälpt mig in med väskan, kramade jag om honom och tackade för dessa veckor. Som trots allt hade varit de bästa i hela mitt liv.
-”Take care Mads, and I hope this isn’t the last time I’ll see you. And please text me when your plane leaves”
-“I hope so too Louis, say goodbye to the others from me okay?” Han nickade som svar innan han vände om och gick ut. Jag var själv. Jag pustade ut, min hjärna gick fortfarande på högvarv sedan händelsen med Harry och trots att jag visste att det var rätt beslut jag hade tagit så kändes det fel. Jag älskade Harry, men tydligen älskade inte han mig lika mycket. Jag lyckades leta reda på en incheckningsdisk och berättade att jag ville ta första bästa plan till Tennessee. Det visade sig finnas plats på ett som gick om 20 min, jag tackade och tog mitt handbagage innan jag började leta mig fram till gaten medan jag smsade Louis tiden för när planet lyftes.
Vad hade jag gjort? Jag ville ju bara att Madison skulle bli avundsjuk, inte att hon skulle sticka, kanske för gott. Jag älskade henne. Helvete också. Så fort Louis kom innanför dörren flög jag upp ur soffan.
-”WHERE IS SHE?! PLEASE TELL ME SHE’S AT ELEANORS PLACE!”
-”I’m sorry Haz, she’s at the airport, she’s going back to the US”
-“GIVE ME THE CAR KEYS NOW!”
-“Her plane leaves in less than 20 minutes, you’ll never make it”
-“She’s wrong. I will fight for our love. So don’t say that it is too late, because I love her to the moon and back”
-“You should’ve said that to her instead of running to Caroline and then take her here” sa Louis och kastade nycklarna till mig, jag fångade nycklarna och sprang ut mot bilen. Jag visste redan att jag hade gjort fel beslut, Madison var allt och lite till och när Louis hade förklarat situationen för mig ångrade jag mig direkt, det var därför Caroline hade fått sticka. Caroline var inget jämfört med Madison. Ingenting.
Precis när jag hade parkerat bilen utanför flygplatsen får jag ett sms av Louis, jag läser det samtidigt som jag ökar mina steg så att jag tillslut springer.
From: Louis
Gate 12C, the plane leaves at 01.12 am. I know you love her buddy.
Jag kollade snabbt på mobilklockan, 01.03. Boardingen hade alltså redan börjat. Jag ökade mina steg ytterligare och lyckades på något sätt ta mig förbi säkerhetsvakter och allt möjligt på grund av att det antingen kände igen mig eller att dem förstod allvaret. Dem förstod hur mycket kärlek betydde, men jag hade inte gjort det förrän det var försent. När jag såg 12C skylten lysa ökade mina steg ytterligare, jag kollade snabbt in genom glasrutan och jag kunde se Madison med sitt ljusa hår lämna biljetten till flygpersonalen. Jag började frebrilt knacka på glasrutan, och jag kunde se hur Madison snurrade runt.
-”MADISON PLEASE, DON’T!” Hon skakade sakta på huvudet och jag kunde se att hon grät. Jag hade gjort så att mitt livs kärlek grät. Skuldkänslorna flög över mig och jag skrek och knackade allt mer. Men med en sista blick kollade hon på mig innan hon tog emot den lilla biten som fanns kvar av biljetten och klev på flygplanet. Jag sprang snabbt fram till gateingången.
-”Please I need to stop my girlfriend, I love her she needs to understand that” sa jag förtvivlat och drog handen genom håret.
-”I’m sorry, but the plane is about to leave and we can’t let you through if you don’t have a ticket” sa mannen som stod bakom disken.
-“Please” Men han skakade på huvudet och bara några sekunder senare hörde jag hur flygplanets motorer sattes igång och hur mitt hjärta sakta gick i tusen bitar.
-”What the hell have I’ve done” mumlade jag och gick bort mot glasrutan som jag tidigare stått vid och såg hur planet sakta rullade ut. Jag gick sakta bort till sofforna och slog mig ner, tårarna började rinna direkt. Det var försent, Madison var påväg tillbaka till USA.
_______________________________________________________________________
Hur ska detta sluta?! Kommentera!
Vad tycker ni om att få läsa utifrån Harrys perspektiv, bra eller dåligt? :)
-”WHERE IS SHE?! PLEASE TELL ME SHE’S AT ELEANORS PLACE!”
-”I’m sorry Haz, she’s at the airport, she’s going back to the US”
-“GIVE ME THE CAR KEYS NOW!”
-“Her plane leaves in less than 20 minutes, you’ll never make it”
-“She’s wrong. I will fight for our love. So don’t say that it is too late, because I love her to the moon and back”
-“You should’ve said that to her instead of running to Caroline and then take her here” sa Louis och kastade nycklarna till mig, jag fångade nycklarna och sprang ut mot bilen. Jag visste redan att jag hade gjort fel beslut, Madison var allt och lite till och när Louis hade förklarat situationen för mig ångrade jag mig direkt, det var därför Caroline hade fått sticka. Caroline var inget jämfört med Madison. Ingenting.
Precis när jag hade parkerat bilen utanför flygplatsen får jag ett sms av Louis, jag läser det samtidigt som jag ökar mina steg så att jag tillslut springer.
From: Louis
Gate 12C, the plane leaves at 01.12 am. I know you love her buddy.
Jag kollade snabbt på mobilklockan, 01.03. Boardingen hade alltså redan börjat. Jag ökade mina steg ytterligare och lyckades på något sätt ta mig förbi säkerhetsvakter och allt möjligt på grund av att det antingen kände igen mig eller att dem förstod allvaret. Dem förstod hur mycket kärlek betydde, men jag hade inte gjort det förrän det var försent. När jag såg 12C skylten lysa ökade mina steg ytterligare, jag kollade snabbt in genom glasrutan och jag kunde se Madison med sitt ljusa hår lämna biljetten till flygpersonalen. Jag började frebrilt knacka på glasrutan, och jag kunde se hur Madison snurrade runt.
-”MADISON PLEASE, DON’T!” Hon skakade sakta på huvudet och jag kunde se att hon grät. Jag hade gjort så att mitt livs kärlek grät. Skuldkänslorna flög över mig och jag skrek och knackade allt mer. Men med en sista blick kollade hon på mig innan hon tog emot den lilla biten som fanns kvar av biljetten och klev på flygplanet. Jag sprang snabbt fram till gateingången.
-”Please I need to stop my girlfriend, I love her she needs to understand that” sa jag förtvivlat och drog handen genom håret.
-”I’m sorry, but the plane is about to leave and we can’t let you through if you don’t have a ticket” sa mannen som stod bakom disken.
-“Please” Men han skakade på huvudet och bara några sekunder senare hörde jag hur flygplanets motorer sattes igång och hur mitt hjärta sakta gick i tusen bitar.
-”What the hell have I’ve done” mumlade jag och gick bort mot glasrutan som jag tidigare stått vid och såg hur planet sakta rullade ut. Jag gick sakta bort till sofforna och slog mig ner, tårarna började rinna direkt. Det var försent, Madison var påväg tillbaka till USA.
_______________________________________________________________________
Hur ska detta sluta?! Kommentera!
Vad tycker ni om att få läsa utifrån Harrys perspektiv, bra eller dåligt? :)