Så fort jag hade slått mig ner vid min fönsterplats kollade jag ut genom fönstret, Harry hade kommit till flygplatsen. Gjorde jag fel som åkte hem? Nej. Harry hade trots allt stuckit till sitt ex istället för att reda ut missförståndet. Det var andra gången jag skulle flyga och denna gång skulle det ske utan Harry vid min sida. Med en gång knep det till i magen. Vad hade jag gett mig in på? Så fort alla hade satt sig ner började planet rulla, jag som hade fått fönsterplats kunde se hur Harry satt på soffan med händerna i knäet. Jag fick genast skuldkänslor, mamma hade rätt. Att fly hjälpte inte, men samtidigt hade Harry inte visat att han älskade mig. Desto mer jag intalade mig att det var rätt beslut jag fattat desto större blev tomheten i mitt hjärta, jag saknade honom redan.

Med musiken i öronen och fjärilarna i magen kände jag hur planet lyftes allt högre och högre upp i luften, innan jag plötsligt hörde en kraftig smäll och hur planet skakade till. Jag drog snabbt ur hörlurarna och frågade tanten som satt bredvid mig vad som hänt. Hon sa inget utan pekade bara ut genom fönstret och då såg jag det. Ena motorn hade fattat eld. Alla människorna i planet började skrika men det enda jag kunde förmå mig att göra var att sitta som förlamad och kolla på den brinnande motorn och hur planet sakta började cirkulera närmare och närmare marken, samtidigt som piloten och flygvärdinnorna försökte nå fram till passagerarna med budskapet ”håll er lugna”. Jag skulle dö utan att ens ha sagt hur mycket jag älskade honom. Det var min sista tanke innan planet slog i marken.
-”Excuse me sir?!” Jag vaknade snabbt till av den desperata rösten, alla tårar som jag för bara en stund sedan hade gråtit hade fått mig att falla i sömn på den lilla soffan. Jag kollade på mannen som rösten tillhörde och uppfattade att det var samma man som vägrat släppa in mig till gaten. Han såg bekymrad och upprörd ut och minst sagt stressad och det var då jag la märke till att samma beteende som visades i denna mans ansikte visades även i alla andras.
-”What is it, have something happend?” Jag torkade mig snabbt runt ögonen innan jag möttes av synen som visades utanför panoramafönstret som jag tidigare stått och bankat på. Eld. Flygplan. Brandbilar. Poliser. Ambulanser. Jag for snabbt upp från min plats och sprang närmare för att kunna se tydligare. Mannen från gaten följde efter mig.
-”Sir, you told me, before, that you wanted to enter because your girlfriend was going to the US… that plane never maked it out of London”
-“WAIT?! WHAT? IS THAT THE PLANE MY GIRLFRIEND ENTER? TELL ME YOU’RE JOKING!” Mannen skakade bekymrat på huvudet och mina ben ökade snabbt farten för att kunna hitta snabbaste möjligaste vägen ut från flygplatsen till det kraschade planet. Om Madison hade dött skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv, det var mitt fel att hon hade klivit på det där planet. Mitt fel.

På något sätt hade jag lyckats krångla mig igenom alla dörrar av vilsna, hysteriska, skrikande och förvirrande människor och kom tillslut ut genom en stor dörr det stod EXIT på. Värmen som slog emot mig fick mig att stappla några steg bakåt innan jag med tröjan för munnen började leta mig fram genom värmen och röken för att hitta till brandkåren. Dem om någon måste veta om hon hade överlevt. Överallt sprang det runt branmän bärandes eller rullandes med bränskadade människor och jag hoppades att min Madison hade klarat sig med livet i behåll och utan några större skador.
-”Excuse me sir what the hell are you doing here?!” Jag vände mig om och mötte en man iklädd skyddsutrustning.
-”I’m looking for my girlfriend, she was on that plane, Madison Sparks, have you seen her?” Min röst var förtvivlad och trots att jag helst av allt hade velat brista ut i gråt försökte jag hålla modet uppe. Hon måste ha överlevt kraschen.
-”I’m sorry, we are still trying to get all the people out of there before it’s too late. You should go inside again.”
-“I can’t okay? It’s my fault she went on that plane, I need to find her”
-”Well, okay… go to that car over there” – sa han och pekade på en brandbil som inte stod så långt ifrån där vi stod nu –”And tell them you’ve talked to Ry Denver about you borrowing some protective equipment. Okay?” Jag nickade och började stega bort till bilen. När jag väl kom fram berättade jag fort vad killen hade sagt till närmsta möjliga brandman som villigt plockade fram en skyddsutrustning åt mig. När jag väl hade fått på mig den var det genast enklare att andas. Jag hade sett att de som dött i olyckan hade dem lagt en bit bort ifrån planet och jag styrde genast stegen ditåt i hopp om att inte få se något bekant ansikte.

Människorna som låg där var rejält brända från topp till tå och man kunde knappt se ansiktena på vissa. Så det jag hoppades att jag inte skulle hitta var Madisons vackra ansikte eller hennes vita blus och svarta jeans. Efter ett ordentligt genomsökande andades jag ut, hon kanske hade överlevt, om hon fortfarande inte befann sig inne i planet vill säga. Mina steg gick bort från de döda kropparna bort till ambulanserna som tog hand om alla de som överlevt men som var skadade. Jag hann inte långt innan jag såg en bekant figur komma stegandes ut från planet. Stapplandes, halvt springandes såg jag hur Madison försökte ta sig så långt bort från planet som möjligt. Hon levde. Utan att tänka mig för började jag springa för att komma fram till henne och det dröjde inte länge innan jag hade henne i min famn.
-“It’s so hard to breathe” hostade hon tyst fram, jag plockade upp henne i min famn och först då verkade hon lägga märke till vem det var bakom masken.
-”Harry? I’m so sorry” sa hon hest innan hon fick en hostattack.
-”Shhh Madison it’s my fault we need to take you to the ambulance, okay?” Men jag hann inte ta mer än några steg förrän ett kraftigt ljud hördes bakom oss. Både jag och Madison vände oss snabbt om innan vi med en smäll landade på marken, planet hade exploderat.
____________________________________________________________________
Kommentera!