En vecka hade gått sedan olyckan och Madison låg fortfarande i koma. Efter det att planet hade exploderat hade vi bådat trillat till marken och blivit medvetslösa. Saken var den att jag hade vaknat upp igen en kvart senare, när vi var påväg in till sjukhuset, men Madison hade fått en så pass kraftig smäll i huvudet att hon hade hamnat i koma. Jag hade inte gått utanför sjukhuset sedan det att vi blev inlagda, killarna hade kommit med rena kläder och jag praktiskt tagit bodde inne på Madisons rum. Hennes föräldrar hade flygt hit från USA så fort dem hade fått höra om flygkraschen och bodde nu på hotellet mitt emot sjukhuset.

Jag vek sakta upp tidningen och min blick fastnade direkt på tidningens första sida där det med stora svarta bokstäver stod stämplat;

HARRY STYLES ALMOST DIED, BUT HIS GIRLFRIEND IS STILL IN COMA

Jag suckade tungt och la ner tidningen på bordet igen. Den senaste veckan hade pressen endast pratat om min ”nära döden upplevelse” trots att jag hade klarat mig utan en skråma på kroppen. Lite huvudvärk visst, men det var inget jämfört med Madison. Jag försökte fortfarande få klart för mig hur hon hade lyckats ta sig ut ifrån flygplanet med endast en brännskada på sin vänsterarm, jämfört med alla dem brända kroppar jag sett borde hon ha varit halvt uppslukad av elden. Trots att hennes överlevnad var ett mysterium var jag överlycklig innuti, hon hade klarat sig. Hon hade sett mig i ögonen och sagt mitt namn precis innan explosionen inträffade. Hon hade förlåtit mig. Om hon bara kunde vakna upp ifrån koman så skulle livet vara perfekt igen. Nästan i alla fall. Hennes föräldrar hade varit allt annat än överlyckliga när dem hade sett mig, dem visste att det var mitt fel att hon hade hoppat på det där planet. Men efter denna vecka på sjukhuset visste jag att jag hade lyckats vinna över Leona, Madisons mamma, på min sida, hon hade förstått att jag älskade Madison. Ron däremot var en hårdare nöt att knäcka, jag hade lovat dem båda att inte lämna Madisons sida under tiden hon var med mig. Men det var precis det jag hade gjort. Jag hade brutit mitt löfte. Ännu en suck for ur mig och jag lutade mitt huvud i mina händer. Plötsligt öppnades dörren och Louis kom in, jag försökte mig på ett snett leende men misslyckades helt.
-”Hey, how is she?” frågade han tyst innan han satte sig ner på stolen bredvid mig. Ännu en gång slapp en suck ur mig innan jag harklade mig.
-”No changes… She still has brainactivity so that’s a good sign but no other changes or progresses.”
-“Okay… how are you?”
-“I’m tired, I haven’t slept for a week. I can’t sleep. I still think of that moment when I brought Caroline into our apartment and how Madison left the house. It was my entire fault. I destroyed our perfect summer. And I can’t stop think of all those bodys, and how I begged that I wouldn’t find Madison among them. I’m tired and afraid. Afraid of losing her.”
-“Harry, it will be okay. She will be okay. She will wake up. I promise you”
-”What if she don’t Louis. What if her brainactivite dies or something! What if she dies Louis. What if…” jag hade inte gråtit under hela veckan men nu kom alla tårarna på en gång.
-”There’s a lot of ”what if’s” in this world. So what if she survieves? Harry you gotta have some hope” Jag visste att Louis hade rätt och innerst inne visste jag att detta inte var stunden som Madison skulle lämna jorden. Hon hade många år framför sig. Vi avbröts av att dörren ännu en gång öppnades, denna gång var det Leona som kom in.
-”Harry, can I please speak with you for a moment?” Jag nickade och reste mig upp ifrån stolen och gick ut i hallen utanför Madisons rum.
-”You know that I’m from Sweden right?” jag nickade och kollade frågandes på henne, vad var det nu som skulle ske?
-”Well… me and Ron have decided to move Madison to a hospital in Sweden instead. Her grandparents are really worried about her and they can’t fly over here and since we want her family close to her, we think that’s the best”
-“Ehm okay… I’ll come with you”
-“I think it’s best if you don’t, Madison probably don’t want to have media around her”
-“Mrs. Sparks, you don’t understand. I love her. I need to be by her side. No one needs to know”
-”I know you love her Harry, but”
-“No buts Mrs. Sparks. I’m coming with you”

Två dagar senare satt jag istället för på Londons sjukhus nu på Stockholms. Madison hade klarat flygresan över och hade nu fått flertaliga besök från sina svenska släktingar. Jag försökte hålla modet uppe medan man hälsade och så vidare, dem verkade trots allt veta att man hade varit där och ”räddat livet” på Madison som dem uttryckte det. Detta hade lett till att Ron även hade börjat inse att jag faktiskt älskade deras dotter.

Rummet jag satt i nu, var mycket mindre än det inne på Londons sjukhus, men här fanns det åtminstone vackra tavlor på väggarna och blommor i fönsterna. Jag gillade Stockholm.  Jag reste mig upp från stolen och kysste Madisons panna innan jag började min färd mot cafeét, men jag hann inte mer än ut genom dörren förrän jag gick rakt in i någon så att personen trillade med en duns ner i golvet.
-”Oh my god I’m so sorry” hasplade jag snabbt ur mig innan jag räckte en hand mot personen. Jag kollade på tjejen som tagit tag i min hand och möttes av ett par klar blåa ögon som påminde mycket om Madisons.
-”Ehm it’s okay, wait, aren’t you Harry Styles?” sa tjejen på hasplig engelska när hon kommit upp på fötter igen.
-”Yeah, it’s me, but please don’t tell anyone I’m here okay?”
-“Okay, sure, btw I’m Elin” sa hon och räcket fram en hand mot mig. Hon var yngre än mig, kanske runt 16 år, men hon verkade vara en person man kunde lita på. Jag räckte fram min hand och skakade den. Det var först då jag la märke till hennes kläder, vilket fick mig att tänka på första gången jag träffat Madison. Hon var hästklädd från topp till tå. Jag började känna hur mina ögon fylldes med tårar och jag vände mig snabbt och fortsatte mot cafeterian med ett enkelt ”nice to meet you” som hejdå. Men jag hann inte långt innan tjejen sprang ifatt mig och stoppade mig.
-”What’s wrong? Did I do something?”
-”No… You just remind me of my girlfriend”
-”Oh, Madison Sparks, right? How is she? I’ve heard about the planecrash”
-”She’s in coma…” sa jag knappt hörbart.
-”Oh… I’m sorry about that” Hon följde mig bort till cafeterian och stod under tystnad med mig i kön innan vi skiljdes åt när vi gick förbi utgången.
-”Well I see you around!” sa hon glatt innan hon började stega bort mot utgången.
-”Wait, are you here often?!”
-”Yeah my grandma is sick so I’m here a couple of days a week, bye!”
-“Okay, ehm… see you! Bye!”
Hon log ett sista leende innan hon gick ut genom dörrarna. Jag kanske precis hade skaffat mig en vän? Sedan insåg jag att jag hade varit borta från Madison i över en halvtimme så mina kliv tillbaka till rummet var snabbare än snabbast.

Så fort jag kommit upp på rummet åt jag upp baguetten jag köpt innan jag började nynna på låten ”Moments”. Tänk om Madison inte vaknade innan september månad då jag skulle iväg på turné? Det var bara några veckor till dess. Jag fortsatte nynna innan jag tyckte att jag hörde någon hosta, jag vände mig snabbt mot dörren men den var stängd.
-”Harry?” sa en hes röst och min blick for från dörren till Madisons vackra ansikte. Jag hann inte mer än klicka på den röda knappen som skulle kalla hit läkare innan jag for upp ifrån stolen och kysste henne lätt på pannan samtidigt som mina tårar började rinna. Madison hade vaknat.
_____________________________________________________________________
Förlåt för att ni inte fick något kapitel igår, men trots det så blev det besöks rekord med hela 86 besökare! Vart kom alla ni ifrån?! :D 
Nu har även vinnaren ifrån tävlingen fått komma in i novellen, Elin Johansson! Grattis! Du kommer vara delaktig i fler kapitel!