They don't know about us - Chapter 39
-”I love you”
-”I love you too”
-”I love you more”
-“No you don’t I love you the most”
-“Oh come on!” fick jag ur mig och äntligen kollade Lexie upp från skärmen, hon hade suttit som fastklistrad med datorn i famnen i över en timme och det var endast hon och Niall som hade pratat med varandra.
-”What?!” frågade Lexie med ett stort leende på läpparna. Jag log sarkastiskt tillbaka till henne innan jag sa:
-”Well… WHEN AM I GOING TO SPEAK TO MY BOYFRIEND?!” skrek jag fram, visst det var jättegulligt att dem var så himla ner kärade i varandra, men, det hade gått nästintill 38 timmar sedan jag sist pratade med Harry och jag var i desperat behov av att höra hans röst.
-”That’s right Niall, when am I supposed to talk to her?” jag hörde den hesa brittiska rösten genom dator skärmen och med ett språng hoppade jag på Lexie och snodde datorn ifrån henne. Det verkade som Harry hade lyckats göra detsamma när det kom till Niall för det var hans vackra ansikte jag mötte när min blick föll på skärmen. Lexie hade endast skrattat åt mitt beteende och hon och Niall hade fortsatt att prata genom telefonen istället. Varför hade inte jag tänkt på det? Varför hade inte Harry tänkt på det? Varför hade inte Lexie sagt till mig?
-”Hi babe, how are you?” Harrys hesa men sammetslena röst väckte mig ur mina tankar och jag log glatt mot honom.
-”Hiiiiii” sa jag och vinkade glatt in mot kameran. –”I’m fine, how are you? And how is it in Australia?” Frågade jag nyfiket. Jag hade alltid velat åka till Australien, men att få ha spenderat nästintill ett halvår i London var bra nog och Australien resan kunde gott vänta ett tag. Så fort min fråga hade kommit ur min mun, spred sig ett stort leende på Harrys läppar, jag besvarade honom med ett minst lika stort.
-”I’m fine, but I miss you like hell. Australia is nice, it’s really hot here!” Jag skrattade och försökte tänka mig Harry iförd badbyxor, solbränd kropp och blött hår. Tanken fick mig att vilja ha honom, här och nu.
-”I miss you too and…” längre hann vi inte i vår saknade/romantiska konversation, vad man nu vill kalla det, innan Harrys huvud flög åt vänster, vilket fick hans lockiga hår att fladdra runt. Och det dröjde inte länge innan en arg röst hördes bortifrån andra änden av killarnas rum som sa till dem att det var dags för dem att sova. Jag antog direkt att det var Paul eller någon av dem andra säkerhetsvakterna. När konversationen var avslutade kollade Harry in i skärmen igen, men denna gång med ledsna ögon.
-”I’m so sorry Mads… but we have a bunch of interviews to do tomorrow and it’s 4 am down here, so we need to go to sleep now. Love you, bye!” Jag kollade ledsamt tillbaka innan jag vinkade och sa “love you, bye” tillbaka till honom och snart var vår konversation avbruten.
Fyra dagar hade gått sedan min och Lexies ”sleepover” och jag hade inte pratat med Harry sedan dess. Jag hade försökt ringa minst en miljon gånger till honom både via telefon och skype, jag hade till och med tagit mig till twitter och facebook och därmed skickat över en biljon DM’s och privata meddelande till honom. Men inget svar. Jag började bli orolig. Jag hade ringt alla killarna, plus Lexie för att se om hon hade fått tag på Niall. Det hade hon, men Niall hade undvikat frågan kring Harry. Undvek han mig? Undvek resten av killarna mig också? Varför? Jag fingrade irriterat på betslet jag höll på att rengöra där jag satt inne i sadelkammaren. I normala fall brukade själva putsningen av hästarnas utrustning göra mig lugn, men idag gjorde den mig bara förbannad. Inget verkade bli tillräckligt rent. Tillslut hängde jag upp det med en smäll och stegade ut mot dörren, jag behövde frisk luft. Jag gick snabbt och irriterat bort till hagarna och satte mig på staketet. Kanske skulle synen av att se hästarna fridfullt gå och beta göra mig lugn. Men efter en kvart på staketet var allt jag hade ont i rumpan. Ilskan och oron satt fortfarande kvar och gnagde i mage. Tänk så hade någonting hänt dem? Men varför kunde då Lexie få tag på Niall? Jag suckade tungt och slog mig ner i gräset samtidigt som jag plockade upp telefonen ur jackfickan. Inga sms, inga missade telefonsamtal. Irriterat drog jag fingret över skärmen och ringde upp Harry, säkert för 589 gången. Ett sprakande hördes innan ljudet av signaler försvann och den trötta igenkännande hesa rösten uppenbarades.
-”Hello?” viskade han tyst, antagligen för att han var trött och för att klockan antagligen inte var mer än tidig morgon i Australien. Men jag som var full av ilska och orolighet kunde inte hjälpa om klockan var så tidig morgon eller mitt i natten. Ens kille ska svara en alla tider på dygnet och inte ignorera en i fyra dagar!
-”Harry? Why the hell haven’t you answered my calls or texts? Don’t you understand how worried I’ve been? I thought something happened to you guys! And don’t you dare click me! For det ur mig, antagligen en hel del argare än vad det var menat. Man hörde direkt hur Harry flög upp ifrån sängen då en hel del prasslande med täcke och lakan hördes ifrån andra änden av luren och ett tyst ”what happens?” som inte kom från Harrys mun utan från en tjej. En tjej? Så fort allting uppenbarades inför mig kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att få ur all min ilska ur kroppen och jag förde genast telefonen närmare min mun.
-”It’s over.” sa jag tyst. Flämtande drog jag efter andan. Hade jag precis uttalat de två orden som jag aldrig ville säga till Harry?
-”What? Mads, no! It’s a misunderstanding!” Skrek Harry fördärvat. –”You don’t understand it’s, eh, it’s, Madison don’t do this to me!”
-“You are cheating on me. You have done it during these four days? Haven’t you? Just tell me the truth Harry” jag var besviken. Inte bara på Harry för att han faktiskt bortförklarade det som “ett missförstånd” men sen inte kunde komma på själva anledningen till att det låg en tjej i hans säng som inte var jag. Nej jag var besviken på mig själv för att ha låtit mig luras av en kille som Lexie många gånger berättat för mig om som ”the player boy”, långt innan vi ens lärde känna dem. Ändå hade jag fallit för honom. En suck hördes från andra änden av luren innan ett tyst nästintill ohörbart ”Yes” kom fram.
-”Good then it’s officially over.”
-”But Mads, no don’t do this to me it’s not what it seems like!”
-“Oh so it don’t seems like you are cheating with me, right now, in Australia, thousand miles away from me? And I bet your excuse is that you’ve been drinking alcohol, isn’t it?”
-“Yes, but Mads, we can fix this. Like we always do. I promise I love you”
-“Don’t you dare say those words to me. You don’t love me. In that case you wouldn’t have cheated on me. It’s over Harry. Have a nice life.” Så fort jag hade klickat slängde jag iväg telefonen rakt in i stallväggen som stod framför mig innan jag föll ner på marken i fosterställning och började gråta. Killen som jag trodde det fanns en framtid med, hade svikit mig. Igen.
-”I love you too”
-”I love you more”
-“No you don’t I love you the most”
-“Oh come on!” fick jag ur mig och äntligen kollade Lexie upp från skärmen, hon hade suttit som fastklistrad med datorn i famnen i över en timme och det var endast hon och Niall som hade pratat med varandra.
-”What?!” frågade Lexie med ett stort leende på läpparna. Jag log sarkastiskt tillbaka till henne innan jag sa:
-”Well… WHEN AM I GOING TO SPEAK TO MY BOYFRIEND?!” skrek jag fram, visst det var jättegulligt att dem var så himla ner kärade i varandra, men, det hade gått nästintill 38 timmar sedan jag sist pratade med Harry och jag var i desperat behov av att höra hans röst.
-”That’s right Niall, when am I supposed to talk to her?” jag hörde den hesa brittiska rösten genom dator skärmen och med ett språng hoppade jag på Lexie och snodde datorn ifrån henne. Det verkade som Harry hade lyckats göra detsamma när det kom till Niall för det var hans vackra ansikte jag mötte när min blick föll på skärmen. Lexie hade endast skrattat åt mitt beteende och hon och Niall hade fortsatt att prata genom telefonen istället. Varför hade inte jag tänkt på det? Varför hade inte Harry tänkt på det? Varför hade inte Lexie sagt till mig?
-”Hi babe, how are you?” Harrys hesa men sammetslena röst väckte mig ur mina tankar och jag log glatt mot honom.
-”Hiiiiii” sa jag och vinkade glatt in mot kameran. –”I’m fine, how are you? And how is it in Australia?” Frågade jag nyfiket. Jag hade alltid velat åka till Australien, men att få ha spenderat nästintill ett halvår i London var bra nog och Australien resan kunde gott vänta ett tag. Så fort min fråga hade kommit ur min mun, spred sig ett stort leende på Harrys läppar, jag besvarade honom med ett minst lika stort.
-”I’m fine, but I miss you like hell. Australia is nice, it’s really hot here!” Jag skrattade och försökte tänka mig Harry iförd badbyxor, solbränd kropp och blött hår. Tanken fick mig att vilja ha honom, här och nu.
-”I miss you too and…” längre hann vi inte i vår saknade/romantiska konversation, vad man nu vill kalla det, innan Harrys huvud flög åt vänster, vilket fick hans lockiga hår att fladdra runt. Och det dröjde inte länge innan en arg röst hördes bortifrån andra änden av killarnas rum som sa till dem att det var dags för dem att sova. Jag antog direkt att det var Paul eller någon av dem andra säkerhetsvakterna. När konversationen var avslutade kollade Harry in i skärmen igen, men denna gång med ledsna ögon.
-”I’m so sorry Mads… but we have a bunch of interviews to do tomorrow and it’s 4 am down here, so we need to go to sleep now. Love you, bye!” Jag kollade ledsamt tillbaka innan jag vinkade och sa “love you, bye” tillbaka till honom och snart var vår konversation avbruten.
Fyra dagar hade gått sedan min och Lexies ”sleepover” och jag hade inte pratat med Harry sedan dess. Jag hade försökt ringa minst en miljon gånger till honom både via telefon och skype, jag hade till och med tagit mig till twitter och facebook och därmed skickat över en biljon DM’s och privata meddelande till honom. Men inget svar. Jag började bli orolig. Jag hade ringt alla killarna, plus Lexie för att se om hon hade fått tag på Niall. Det hade hon, men Niall hade undvikat frågan kring Harry. Undvek han mig? Undvek resten av killarna mig också? Varför? Jag fingrade irriterat på betslet jag höll på att rengöra där jag satt inne i sadelkammaren. I normala fall brukade själva putsningen av hästarnas utrustning göra mig lugn, men idag gjorde den mig bara förbannad. Inget verkade bli tillräckligt rent. Tillslut hängde jag upp det med en smäll och stegade ut mot dörren, jag behövde frisk luft. Jag gick snabbt och irriterat bort till hagarna och satte mig på staketet. Kanske skulle synen av att se hästarna fridfullt gå och beta göra mig lugn. Men efter en kvart på staketet var allt jag hade ont i rumpan. Ilskan och oron satt fortfarande kvar och gnagde i mage. Tänk så hade någonting hänt dem? Men varför kunde då Lexie få tag på Niall? Jag suckade tungt och slog mig ner i gräset samtidigt som jag plockade upp telefonen ur jackfickan. Inga sms, inga missade telefonsamtal. Irriterat drog jag fingret över skärmen och ringde upp Harry, säkert för 589 gången. Ett sprakande hördes innan ljudet av signaler försvann och den trötta igenkännande hesa rösten uppenbarades.
-”Hello?” viskade han tyst, antagligen för att han var trött och för att klockan antagligen inte var mer än tidig morgon i Australien. Men jag som var full av ilska och orolighet kunde inte hjälpa om klockan var så tidig morgon eller mitt i natten. Ens kille ska svara en alla tider på dygnet och inte ignorera en i fyra dagar!
-”Harry? Why the hell haven’t you answered my calls or texts? Don’t you understand how worried I’ve been? I thought something happened to you guys! And don’t you dare click me! For det ur mig, antagligen en hel del argare än vad det var menat. Man hörde direkt hur Harry flög upp ifrån sängen då en hel del prasslande med täcke och lakan hördes ifrån andra änden av luren och ett tyst ”what happens?” som inte kom från Harrys mun utan från en tjej. En tjej? Så fort allting uppenbarades inför mig kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att få ur all min ilska ur kroppen och jag förde genast telefonen närmare min mun.
-”It’s over.” sa jag tyst. Flämtande drog jag efter andan. Hade jag precis uttalat de två orden som jag aldrig ville säga till Harry?
-”What? Mads, no! It’s a misunderstanding!” Skrek Harry fördärvat. –”You don’t understand it’s, eh, it’s, Madison don’t do this to me!”
-“You are cheating on me. You have done it during these four days? Haven’t you? Just tell me the truth Harry” jag var besviken. Inte bara på Harry för att han faktiskt bortförklarade det som “ett missförstånd” men sen inte kunde komma på själva anledningen till att det låg en tjej i hans säng som inte var jag. Nej jag var besviken på mig själv för att ha låtit mig luras av en kille som Lexie många gånger berättat för mig om som ”the player boy”, långt innan vi ens lärde känna dem. Ändå hade jag fallit för honom. En suck hördes från andra änden av luren innan ett tyst nästintill ohörbart ”Yes” kom fram.
-”Good then it’s officially over.”
-”But Mads, no don’t do this to me it’s not what it seems like!”
-“Oh so it don’t seems like you are cheating with me, right now, in Australia, thousand miles away from me? And I bet your excuse is that you’ve been drinking alcohol, isn’t it?”
-“Yes, but Mads, we can fix this. Like we always do. I promise I love you”
-“Don’t you dare say those words to me. You don’t love me. In that case you wouldn’t have cheated on me. It’s over Harry. Have a nice life.” Så fort jag hade klickat slängde jag iväg telefonen rakt in i stallväggen som stod framför mig innan jag föll ner på marken i fosterställning och började gråta. Killen som jag trodde det fanns en framtid med, hade svikit mig. Igen.
_____________________________________________________________________:
Ni ville ha drama så här får ni det! Extra många kommentarer och jag ger er kapitel 40 redan ikväll! :)
Ni ville ha drama så här får ni det! Extra många kommentarer och jag ger er kapitel 40 redan ikväll! :)