Klockan började närma sig halv åtta, vilket resulterade i att från ha gått från en helt lugn dag som hade spenderats uppe i killarnas ”hemliga rum” till att nu brista ut i kalabalik. Dagen hade som sagt spenderats i killarnas ODSR rum där dem hade visat mig och förklarat precis datum och plats dem fått vartenda pris ifrån, det hela hade varit riktigt intressant och trots att jag hade fått följa med på VMA med dem hade jag inte riktigt förstått hur stora dem var förrän idag. Dem hade även satt igång tv:n där det till min förvåning visades övervakningsfilm från alla killarnas rum, därför blev vi smått panikslagna när Paul kom in genom Liams dörr och ropade att det var dags att sticka. Alla hade då sprungit ner för Harry och Louis trappa innan vi alla trillade in i köket, precis i tid för att kunna höra hur Paul klev in genom ytterdörren.
-”Boys, are you here?!” skrek han när han hade slängt igen dörren.
-”Yeah we’re in the kitchen!” skrek Louis tillbaka, lite smått andfådd efter våran snabba marsch nerför trappan. Precis innan Paul klev in genom dörren smällde Niall till ODSR rummets hemliga dörr.
-”Oh, you are all here? Great, it’s time to go” sa Paul och kollade förvirrat på oss. Jag förstod nästan hans konstiga ansiktsuttryck. Här stod sex personer mitt i köket utan att göra någonting.
-”Yeah, right, I’m just gonna go and grab my stuff. See you by the car!” sa Zayn snabbt innan han försvann förbi Paul hastigt och klev ut genom dörren. Lika snabbt försvann Liam och Niall.
-”Eh well okay? Louis, Harry and Madison, eh… take your stuff and get out to the car. Now…” Paul kollade fortfarande förvirrat på oss medan han uttalade orden och snart försvann även han ut genom ytterdörren.  Nu var det min tur att kolla förvånat på Louis och Harry.
-”Haven’t you guys at least told Paul about the room?” frågade jag förvånat. Han om någon trodde jag visste om rummets existens. Men jag fick två ivriga skakningar från båda killarnas huvud.
-”You see Mads, even five popstars needs a room where they can just be. You know. Where no one can find you. Except you of course.” Sa han och nickade lätt mot mitt håll.
-”But the one who owns the apartment house must know of it? Right?” jag var fortfarande förvirrad. Killarna kunde omöjligt ha hittat rummet av sig själva? Någon måste ju veta om att det fanns?
-”Actually I have to answer no on that question too babe. You’ll see right after we moved in here, there was an old lady who owned the house and right before she died, she told us about it. No one else knows that it exist.” Jag kollade på Harry med en blanding av förvåning och fascination.
-”So One Direction and me, are the only human beings on this earth that knows about the room?” Killarna nickade ännu en gång och jag fick ur mig ett “cool” innan Louis telefon avbröt oss eftersom det var Pauls arga röst som sa att alla andra stod och väntade på oss. Lika snabbt som en fågel flyger flög vi ner för trapporna med alla våra resväskor i händerna och lika snabbt in i bilen. Det var först efter tre minuters körning som jag kom på var vi var på väg. Vi skulle till flygplatsen och jag skulle vara ifrån Harry i över två månader. Mina tankebanor fick mig genast att leta reda på Harrys hand och jag kramade den hårt. Först då verkade samma tanke komma upp för honom och han drog genast in mig i sin famn och kysste mig oavbrutet på huvudet. Killarna som satt runt om oss kollade medlidsamt på oss, dem hade alla gått igenom samma sak, bara några veckor tidigare än vi. Detta skulle bli tufft.

När vi tillslut kom fram till flygplatsen hördes oerhörda skrik ifrån alla håll och kanter. Jag satte mig upp ordentligt efter att ha legat i Harrys famn och kollade ut genom fönstret. Överallt stod där tjejer i alla åldrar med händerna upp i luften där dem höll skyltar med olika ord som symboliserade deras kärlek till One Direction.
-”Guys, have you tweeted or anything about that you leave the UK today?” frågade Paul som nu satt bakåtvänd och kollade på oss alla med intensive blickar. Precis som innan fick han en mängd skakningar på huvudet tillbaka.
-”They are amazing” for det ur mig.
-”What?” frågade Niall med en undrande ton i rösten.
-”Well as I said a couple of weeks ago, they’re better than the CSI to figure things out. And I just think that’s quite amazing. I wouldn’t be able to do that, I can’t even read an GPS, but a whole fandome that belongs to you guys, can figure out what time of day you’ll leave the country” jag satt fortfarande och kollade ut genom fönstret, och log. Jag önskade jag hade haft någon “kändiscrush” som man kunde jaga när jag var yngre. Tänk så mycket människor man träffar endast på grund av att man har samma intresse.
-”Yeah they’re really amazing. The UK fans will always have a special place in our hearts, they made us who we are today” sa Zayn och jag förundrades fortfarande över hur han ibland kunde sjunka in i rollen som poet.

När vi tillslut hade lyckats ta oss igenom skaran av fans genom en mängd fotograferingar och signeringar så hade vi nu kommit till den biten jag fasade inför mest. Den biten då jag och Harry skulle gå skilda vägar. Vi hade alla lyckats checka in våra väskor och tillsammans haft följe till den plats där vi nu stod. Den plats där min gate var åt höger och Harrys och resten av killarnas åt vänster. Jag började med att krama om Paul, han hade varit en enastående ”pappa” till en medan ens egna befann sig i USA. Sedan gick jag vidare till Niall, Liam, Zayn och Louis och kramade om dem hårdare än hårdast, dem hade varit som dem äldre bröderna man aldrig fick. Tillsist var det Harrys tur. Det som skulle bli den allra tuffaste biten, att säga hejdå till ens livskärlek och veta att man inte skulle få se varandra på över två månader. Jag hade fasat för denna stund ända sedan vi hade kysst varandra den där första gången på stranden. När jag hade tagit de sista kliven fram till honom drog han snabbt in mig i sin famn. Jag hade kunnat stå där hur länge som helst och bara känna doften av hans One Million parfym, men jag visste att vi båda två hade varsitt flyg att passa och Pauls harklingar bakom oss påminde oss om det. Jag tog ett steg bakåt och kollade upp i Harrys ögon. Hans ögon som i vanliga fall brukade vara klar gröna var nu grumliga på grund av tårarna som rann ner längs med hans kinder. Utan att ens märka det hade vi båda två börjat gråta, vilket fick mig att förstå att vår kärlek var speciell och skulle överleva. Precis innan Pauls fjärde harkling var på gång tog jag det kliv som var i mellan oss och tryckte mina läppar mot hans. Harry började passionerat massera dem och jag tog till vara på varenda sekund, smakade på hans läppar som snart smakade av mitt hallon läppglans som blandats med våra salta tårar. När Pauls femte harkling var avklarad var även vår kyss det. Utan att säga ett ord pussade jag lätt Harrys läppar och pekade på våra gemensamma halsband och armband och sedan på hans hjärta. Han nickade och under dessa månader tillsammans hade vi börjat förstå varandra utan att något sades. Vår kärlek skulle hålla i evighet, precis som armbanden och halsbanden symboliserade. Harry pussade mig lätt på pannan innan han kramade om mig, tog upp sin väska och började gå mot sin gate där Paul och resten av killarna väntade. Jag vinkade mot dem och fick fem händer tillbaka. Precis innan Harry skulle gå efter killarna som nu gått in i gaten, vände han sig om, la handen på hjärtat och ”sköt” sedan det mot mig. Jag tog emot hans låtsas skickade hjärta och la mina händer på mitt hjärta, för att visa att jag skulle bevara hans hjärta med min kropp och själ. Han kollade på mig och log innan han vinkade och gick in genom gaten. Så fort han försvunnit brast jag ut i ännu mer tårar. Hur skulle jag klara mig utan honom?
____________________________________________________________________
Som sagt förlåt för den dåliga uppdateringen, men nu har både mitt jullov kommit och i samma veva min inspiration till att skriva! Hoppas ni stannar kvar, för nu ska jag försöka få till ett kapitel var dag, precis som innan. 
Tack för ert förstående.

Glöm inte kolla in min personliga blogg: HÄR
Följ även bloggen på facebook: HÄR