Jag vet inte hur länge jag låg där, på marken i fosterställning, men när det inte längre gick att få fler tårar öppnade jag mina svullna ögon och upptäckte att det börjat mörkna. Utan att ens bry mig om telefonen som låg med en stor spricka i skärmen, stegade jag bort mot stallet. Aldrig att jag skulle klara av att gå in och förklara för mina föräldrar vad som hade hänt. Mina steg styrde mig bort till Lukes box. Luke hade alltid varit den som jag hade kunnat dela mina hemligheter med. Men så fort jag ställde mig utanför boxen och precis skulle baxa upp boxdörren fick jag en obehaglig känsla i magen. Inte en krampaktig som när man har mens utan en känsla som uppenbarade om att något inte stod rätt till. Snabbt drog jag upp dörren och klev in i Lukes box. Där låg han ner i halmen och andades med tunga andetag. Jag förstod direkt att något var fel och när jag hörde steg av hasande fötter i stallgången tvekade jag inte en sekund innan jag utbrast;
-”Go get mum and dad, something is wrong with Luke!” snabbt flyttade jag blicken från Luke och upp i Travis ansikte. Så fort han såg mitt ansiktsuttryck och slängt en snabb blick på Luke ökade han takten och sprang iväg bort mot boningshuset. Genast ångrade jag att jag hade kastat mobilen mot stallväggen. Ingen kille var värd mer än min häst. Jag stängde försiktigt Lukes boxdörr och sprang snabbt ut i novemberkvällen för att leta reda på mobilen. Så fort jag hade hittat den plockade jag upp den och såg att där fanns 28 missade samtal och minst lika många sms från Harry, men mina fingrar klickade vant in veterinärens telefon nummer som jag hade på speed dial och inom några minuter hade jag fått fram mitt ärende. Jag tvekade på om jag skulle kasta in telefonen ännu en gång i stallväggen men stoppade sedan snabbt ner den i fickan samtidigt som mina steg styrdes tillbaka mot Luke.

Inne i stallet stod nu mina föräldrar och Travis samtidigt som dem kollade forskandes mot Lukes box. När dem hörde mina hårda, irriterande och förmodligen aggressiva steg mot cementgolvet tittade dem frågande upp på mig.
-”I’ve called the vet she’s on her way”  sa jag andfått, Travis nickade innan han gick bort mot sadelkammaren för att fixa hästarnas mat. Antagligen det han kommit till stallet för att göra. Min pappa nickade även han innan han tog ett steg in i Lukes box och började känna längs med hans buk och mage.
-”Vad jag kan känna så är det en riktigt illa version av fång” sa han tyst och kollade desperat upp på min mamma, innan hon vände blicken mot mig och jag vände den till Luke. Vi visste alla vad pappa menade med ”riktigt illa”, riktigt illa var lika med döden. Jag var inte beredd på att först har förlorat killen jag älskade men nu även hästen som betydde allt för mig. Jag trillade ihop på golvet, lutad mot Lukes box och tårarna som jag trodde det inte kunde komma fler av rann nu hejdlöst ner längs med mina kinder.
-”Hjärtat… vi visste alla att denna dagen skulle komma. Han är ingen unghäst längre, han börjar faktiskt närma sig tjugo års åldern” men min mammas ord gav mig ingen tröst. Tårarna fortsatte att rinna.

Efter det att veterinären hade gett samma diagnos som pappa själv hade fasställt dröjde det inte länge innan mina föräldrar hade bestämt sig för att låta Luke få komma upp i hästarnas himmelrike; Trapalanda. Hur hade denna dag kunnat sluta i ett sådant helvete? Först Harry sedan Luke. När veterinären hade tagit sin bil och kört ut från stallplanen kom en lång suck farandes ur mig och snart stod min mamma med sina armar runt mina axlar.
-”Det är aldrig lätt att förlora en vän hjärtat. Men istället för att komma ihåg honom som hur han var precis innan han gick bort, så tänk på hur han var tiden ni hade tillsammans.” Jag nickade, trots att jag inte riktigt var säker på om hon pratade om Harry eller Luke. Det hade kunnat handla om båda.
-”Jag och Harry har gjort slut” kom det ur mig. Utan att säga något kramade mamma mig hårdare och kysste mig lätt på kinden.
-”Allt kommer ordna sig ska du se” var det sista hon sa innan hon gick in för att hjälpa pappa och Travis transportera bort Lukes kropp till vår kyrkogård för hästar som vi hade i slutet av den största hagen. Där begravde vi alla hästar som hade haft ett inflytande på oss, alla som hade fötts upp här och dött här. Alla hästar vi älskade. Totalt fanns där drygt ett trettiotal stenar alla med speciella och särskilda texter som representerade just den hästen. Snart fanns jag mig själv med att springa till min mammas ateljé. Trots att hästarna tog upp större delen av familjens vardag hade mamma sin egen tillflyktsplats. Nämligen hennes ateljé. Under hennes uppväxt i Sverige hade hon gått på konstskola och var tämligen duktig på det, hon var även den som designade hästarnas gravstenar. Men eftersom jag känt Luke sedan den dag jag föddes och även haft han som min egen häst, var det min skyldighet att skaffa honom en rättvis gravsten.

Hela natten hade jag suttit i ateljén och snickrat, smidigt, borrat, skruvat och huggit ut den perfekta gravstenen och idag var det dags för Lucky Lukes begravning. All personal som jobbade på ranchen hade mer eller mindre känt Luke sedan den dag han föddes, och eftersom han var den snälla häst som aldrig hade gjort en fluga förmän hade alla fallit pladask för honom. Nu stod vi alla i den bortersta hagen som på grund av det lite kyligare novembervädret såg tråkig och ledsam ut. Ungefär som allas humör idag. Speciellt mitt som var så långt ifrån glatt som det möjligtvis kunde bli. På något sätt hade jag lyckats asa med mig den 40 kilo tunga stenen igenom hela hagen och lagt den på den plats Lukes kropp var begravd.
-”Så fint skriver gumman. Helt klart den finaste stenen av dem alla” viskade mamma tyst i örat på mig. Jag log smått mot henne innan jag granskade Lukes begravning sten. Själva stenen var formad som ett hjärta och precis ovanför stod det med tjocka inristade bokstäver; LUCKY LUKE och undertill med kursiv still stod det; ”Loyal friend that will forever live in our hearts. We will never forget you.”  När min pappa hade hållit ett kort tal om Luke och sedan bett om en tyst minut kom tårarna forsandes. Många hade antagligen tyckt att våra begravningar för våra hästar var ”överdrivna” ”onödiga” eller rent ut sagt ”barnsliga”. Men för min familj och för personalen på gården var hästarna som levde här våra liv. Vi välkomna dem till världen och vi var med dem under större delen av deras liv. Det var väl självklart att vi skulle ha en ordentlig begravning för dem den dag dem bestämde sig för att lämna oss?

Så fort ceremonin var avslutad hade alla gått tillbaka till sina arbeten, en aningen dystrare än vad dem hade varit när dem kommit hit, ingen hästs död gav ett leende på läpparna. Medan alla andra hade gått och antingen börjat mocka, fodra, rykta eller träna de resterande hästarna, hade jag klättrat upp på höloftet. Denna plats var en oas för både lycka och sorg. Lyckan för de dagar jag och Hayley hade suttit här, och även de gånger jag och Harry hade spenderat tid här. Sorgen för de dagar jag spenderats gråtandes in kurad under filtar i halmen och gråtit efter det att Hayley hittats död och även för idag, när jag skulle sitta och gråta över en av mina bästa och trognaste vänner under min uppväxt och antagligen även över det hela som hade hänt med Harry.

Jag vaknade till av burrandet som kändes ifrån min ficka på min stalljacka och sakta skrapade jag bort halmen som hamnat på mig och drog upp telefonen. Louis Tomlinson. Namnet lös upp skärmen med starka vita bokstäver i det mörka loft jag befann mig i och jag blinkade några gånger för att vänja mina ögon vid det skarpa ljuset. Skulle jag svara? Det kunde vara Harry som försökte ringa igen men ifrån Louis telefon eftersom jag vägrade svara när Harry ringde. Trots att det övervägde mot att klicka på den röda telefonen, tryckte jag lätt på den gröna och förde den mot mitt öra. Jag sa ingenting utan väntade på att personen i andra änden skulle ta till ton.
-”Madison?” Louis röst skar i luften och bröt den totala tystnaden som tidigare infunnit sig på loftet.
-”Yes?” min röst bar inte riktigt på grund av allt mitt gråtande och antagligen lät det mest som ett grymtande än som ett ord.
-”Are you okay Mads?” När Louis sa mitt smeknamn brast allt för mig. Jag hade saknat honom och mina tårar började ännu en gång att rinna längs med mina kinder och små hulkande for ur mig. Tillslut lyckades jag hämta mig och få fram ett någorlunda ”no” till svar.
-”What happend? I saw that you’ve called me, but I lost my phone at a club the night after we talked to you and Lexie on skype and I haven’t been able to get it back until today when the club owner found it”
-“A lot have happened since we talked last, you should try and talk to Harry before you talk to me” sa jag och klickade snabbt på den röda knappen innan jag gråtandes la mig i halmen och drog filten tätare omkring mig. Hur mycket kunde en tjej gråta?
______________________________________________________________________
Låååååångt kapitel, nästan 3 datorskrivna A4 papper!
Eftersom jag är så oerhört snäll får ni kapitel 40 idag också!
Men runt 20 kommentarer på detta för nästa kapitel! Vet att ni klarar det!