They don't know about us - Chapter 12
-”What is it Mads?, did something happen between you and Harry last night” Min vän hade känt mig för länge för att inte kunna tyda mitt nervösa beteende.
-”We kissed.” var det enda jag kunde förmå mig att säga innan mina tankar flög in på andra banor igen. Men jag hann inte långt i mitt tänkande innan Lexie utbrast;
-”OMG THAT’S AWESOME MADS!!!!”
-”I don’t know Lex, I mean they live in the UK and I live on a ranch in Tennessee, we’re from two different worlds. What if it doesn’t work out, with phone calls, texts, skype. I really like this guy Lex. I really do.”
-“If you like him and he likes you, I promise you it will work out.”
-“But…”
-“No “buts” Mads, It will work out if you both work hard for it.”
-“Since when did you become so wise?” Jag skrattade och log stort mot henne.
-“Since me and Niall ALSO kissed each other last night and are gonna go through the exactly same thing, we’re both in this together you know” hon blinkade och jag kollade stort mot henne samtidigt som jag kände att min haka hade fallit till marken.
-”You’re kidding with me?! AHHHHHHH OMG LEX! YOU KISSED YOUR FUCKING CRUSH!”
-“I KNOOOOOW MADS IT’S FREAKING CRAZYYY!”
När vi efter en timmes körning tillslut körde in på gårdsplanen var det full kalabalik som skedde framför våra ögon. Framför oss stod nämligen en miljon svarta skåpbilar varifrån människor med filmkameror, kameror och allt som fanns inom media världen kom urhoppandes ifrån. Det dröjde inte mer än två sekunder efter det att Lexie stängt av bilen förrän Harry, Louis, Niall, Liam och Zayn snabbt drog ut oss ifrån bilen och fick oss att springa bort mot stallet upp på höloftet.
-”What the hell just happend?!” for det ur min och Lexies mun på en och samma gång. Killarna kollade ledsamt på varandra innan Liam tog till orda.
-”Well, what you guys just saw was a bunch of paparazzi’s that somehow have found us.” Jag kollade förvånat från Liam runt bland alla killarna som alla satt med ledsamma ansiktsuttryck innan min blick fastande på Harry.
-”Madison, you remember what I said about that “it is like we live in a safe bubble here”? That bubble doesn’t exist anymore.” Jag hörde hur han drog en djup suck och kollade sedan ner på sina skor.
-”What Harry is trying to say, is that since this ranch isn’t a secret anymore we’re afraid that we have to leave”. Sa Louis så tyst så att man knappt hörde det.
-“Wait, what, no! You guys can’t leave us now! Harry?!”
-”I’m so sorry Madison…”
Jag var förlamad av tysthet. Hur kunde dem göra så mot oss? Visst jag antog att det bara var ren rutin att när en plats inte innebar säkerhet för varken dem eller deras omgivning var det antagligen som så att man flyttade på sig så fort som möjligt. Men jag hade fallit för Harry på ett sätt som var omöjligt. Aldrig hade jag känt en sådan dragningskraft till en annan människa förut. Därför dröjde det inte länge innan jag gick ifrån min plats på höbalen och gick rakt bort till Harry och slog armarna om honom innan jag brast ut i tårar. Han kramade om mig och lät sin kind vila mot mitt huvud och strök mig tröstandes på ryggen. Jag kunde höra bortifrån höbalarna att Niall hade gått bort till Lexie som antagligen också satt och grät och hur han försiktigt försökte trösta henne. Det dröjde inte länge innan man kunde höra hur alla på ett eller annat sätt sörjde över att deras tid på gården officiellt var över.
När klockan närmade sig åtta på kvällen vågade vi oss ner för loftet. Vi kände en direkt lättnad när vi såg att alla paparazzi bilar var borta och att det nu endast sprang runt en massa kända ansikten som antagligen letade efter oss. Jag såg hur mina föräldrar satt på trappan uppe vid vårt hus och jag släppte snabbt Harrys hand för att springa bort och krama dem.
-”Där är ni ju! Vi har varit så oroliga för er! Vi såg Lexies bil men kunde inte hitta er någonstans, vi var oroliga för att paparazzina hade fått tag på er” Min mamma kramade hårt om mig.
-”Vi har gömt oss uppe på höloftet i några timmar, antagligen därför ni inte hittade oss”
-”Vi misstänkte nästan något sådant, men jag såg att du och Harry höll handen, något du vill berätta för oss unga dam?” Pappa kollade på mig med ett snett leende och jag kunde inte hjälpa att vända på huvudet så att jag mötte Harrys blick på andra sidan gårdsplanen, innan jag vände tillbaka den och kollade på pappa.
-”Man kan väl säga att det är något mellan oss”
-”Bra jobbat tjejen, han verkar vara en bra kille” Pappa log stort och kramade om mig. Jag suckade tungt och mumlade tyst;
-”Han är nästan för bra för att vara sann…” Så klart hade pappa hört mitt mummel och tog avstånd mellan oss innan han torkade bort en tår som hade letat sig ner för min kind, i bakgrunden kunde jag se mamma stå och le som ett fån.
-”Han kanske är för bra för att vara sann, men det är just en sådan kille som passar vår dotter” jag log stort och kramade om båda mina föräldrar hårt.
______________________________________________________________________
Ni får kapitlet tidigt idag! Vad kommer hända nu när killarna tvingas lämna gården?
Kommentera!